GÅRDSBESKRIVNINGAR I BOKEN FINSK INVANDRING TILL TIVEDEN MED OMNEJD Hova

Hova

Hova kyrka. Peringskölds Monumenta Sueo. Gothorum 1671. Kungliga biblioteket.

Hova nya kyrka. Foto: Lena Gribing 2004.

Hova är en gammal offer- och marknadsplats med tusenåriga anor. Offerplatsens läge var säkert väl valt vid det vattendrag där resan över den farliga Tiveden började eller slutade på vägen till eller från svearnas rike. Orten blev på så sätt länk och brygga mellan Svea- och Götaland i området. Bodarna vid själva gränsen var under medeltid enbart ett kloster med taverna och en någorlunda fredad rastplats under resans gång över Tis skog.

Flera tusen år gamla stenyxor och pilspetsar samt gravar från bronsåldern visar när människan kom till bygden. Vattenvägarna Skagern, Unden och Hovaån var viktiga leder för denna första invandring.

Slaget vid Hova mellan Valdemar och hans bröder ägde rum 1275. Därmed tog Hova plats i de historiska dokumenten. Tilldragelsen har nu i 15 år firats genom Hova riddarvecka.

När Hova kyrka byggdes är ovisst. Det torde dock ha skett i anslutning till sekelskiftet år 1300. Kyrkan blev efter 1671 försett med tillbyggt torn. I samband med ett blixtnedslag i detta år 1723 rasade tornet samt kyrkans västra gavel varvid 15 personer dödades.

En byggnadsmässig relik finns kvar i socknen. Denna utgörs av Stavestugan i Åsebol från tidigt 1600-tal. Insatser krävs dock, för att bevara denna för kommande generationer.

Anderstorp Anders 1627-31

1625 Änkan 1635

150 möh Mattes Nilsson, knekt, hustru 1 Ingrid 1635-45

”- 2 Barbro 1647-67

Nils Matsson, hustru 1670-1705

Johan Svensson, hustru 1705-10

Foto: Lena Gribing 2004.

Anderstorp infördes i jordeboken som 1/16 skattehemman år 1634. Anders hade då varit synlig på torpet från år 1627. Det kan ha varit upptaget åtskilliga år tidigare.

Mattes Nilsson stod som knekt för Anderstorp åren 1635-38. Han löste sina medarvingar i Östergården Råglanda i Lyrestad år 1667 och stod för detta hemman med ny hustru 1669-87. Samme Mattes dog troligtvis i Råglanda 97 år gammal 1698.

År 1670 sålde Nils Mattsson och hans svågrar Anders Eriksson i Storhult och Anders Andersson i Segolstorp 1/8 Anderstorp till friherrinan Fru Elsa Kruus. Nils fortsatte att bruka hemmanet. Han bör, med hänsyn till sitt engagemang vid detta tillfälle, ha varit son till Mattes Nilsson. Fru Elsa var som änka efter Christer Bonde ägare till Laihela friherrskap i Finland. Svärfadern hette Carl Bonde, vilket förklarar friherrinnans intresse för det lilla torpet på Tiveden.

Johan Svensson kan ha varit måg i gården. Han var med i Binneberg år 1710. Tidigare hade han blivit utskriven till soldat, trots att han lejt en annan i sitt ställe. Han friades dock från knekttjänsten, när han som muta gav den vid Binneberg senare mördade fogden Johan Wahrenberg sin oxe.

Hemmanet ligger över marina gränsen svedjebetonat på en ås mellan finntorpen Humletorp och Bahult. Anderstorp var säkert upptaget av en finne och fortsatt brukat av finnättlingar.

Bahult Bengt Olofsson, edgångsman 1639-41

1630 Carl Bondes frälse 1648

152 möh Erik Töresson, hustru Karin Andersdtr 1686-1705

Foto: Lena Gribing 2004.

När Bahult blev upptaget, vet vi inte. I Hova dombok den 28 januari 1686 angavs torpet dock vara upptaget för mer än 50 år sedan. Ryttmästaren Jacob Lenck på Ramsnäs fick år 1685 Bahult som livstidsdonation. Dessförinnan hade torpet varken betalat skatt eller utfört dagsverken. Det hade endast utfört skjutsningar.

Åborna hölls redovisningsmässigt dolda före år 1685. Ett undantag var Bengt Olofsson, vilken framträdde som edgångssman för Hans Larsson på Hallan vid Hova ting år 1641. Hans var svärfar till en av finnarna och rövarna vid Skansen på Tiveden år 1634. Såväl Hans på Hallan som Bengt Olofsson i Bahult kan därmed väntas vara finnar. Bahult bör då vara upptaget före råntillfället år 1634.

När hemmanet infördes i jordeboken år 1685, angavs det som två hemman, varav 1/16 var krono och 1/16 skatte.

Jacob Lenck ifrågasatte Erik Töresson som brukare av hemmanet, men nämnden ansåg honom vara en frisk och duglig arbetare. Han fick fortsätta.

Berghult Hindrich Biörsson, hustru Kerstin 1635-47

1630 Erik 1688

140 möh Jöns, inhyses, oförmögen, hustru 1697-1700

Soldat Håkan, hustru 1697-1705

Hindrich Biörsson föddes troligen i Bålerud, Älgarås socken. Broder var Måns Biörsson i Skaterudsmarkan och halvbroder skytten och skogvaktaren Biör Nilsson i Storhult, Hova. Föräldrarna tog upp ett öde Storhult år 1588.

Hindrich var ägare till Sörgården Storhult 1616-34, men kunde inte betala ålagda skatter, varför han tvingades sälja sin bördsrätt i gården år 1635. Under tiden hade han genom Erik Krabbes medverkan tagit upp ett nybygge på hemmanets ägor:

Såsom Hindrich Biörnsson i Berghult Nybygge uti Storhult är af Mo och Stubbemark för några år tillbaka upptaget på den Konungslige Fullmacht och tillåven, som fordom Jägmäster Wällb. Erich Krabbe bekommit, har jag tillåvat frihet och skattemannarätt efter såsom andre sådane Nybygge bekommit hava, der nu som oftast .... och i synnerhet nu sedan det är kommit i Solskifte med sin fullkommelige Husbyggning samt inrymt med Åker och Äng, der efter invärderat till beskattning och infört i Jordebok för en åtting, så på det hans starka arbete och bekostnad icke skall emot föregångne försäkring quit bliva, blef honom uppå H.s Kungl. Maj:tts nådige behag på föregiven Nådig Konungslige Fullmakt honom upplåtet be.de Hemman och Torp med laga fång för skattebörd till Hindrich, hans hustru och arvingar njuta, bruka och behålla till en evärdelig ägo.[57]

År 1651 klagade bönderna i Storhult på Hindrichs nybygge, varför det efter syn av länsman och nämnd förklarades ogillt och skulle återföras till byns utmark. Hemmanet återupplivades dock i samband med indelningsverkets krav på jordägarna. Berghult blev då soldatboställe för Storhults by.

Hindrich Biörssons problem fortsatte dock. Åren 1647-52 var han bosatt i Hässleberg, några år senare i Källtorp och 1658-60 i Värpe. År 1656/57 framgick av domboken, att dottern Kerstin hade stulit från Sven Larsson i Hyddan, Amnehärad socken och år 1667, att han utan tillstånd satt upp en backstuga på Skaterudsmarkan. Domen blev, att stugan skulle raseras. Hindrichs vidare öden göms därefter under tidens täcke.

Förhållandena vid Bålerud, Storhult, Berghult och Skaterudsmarkan inklusive personernas namnmönster tyder på, att Hindrich Biörsson var finnättling.

Bondetorp Öde 1572-76

1559 Jon Jerpe, upptaget 1576 till skatt 1579 1576-86

100 möh Östen 1592-90

Sven 1601-03

Öde, under kronan 1605 1604-08

Ett hjonelag[58] 1609

Bengt 1611-27 Per, Erik och Mattis 1620-22

Daniel 1624-34

Sven Olofsson, hustru NN Anstensdtr 1628-37

Töres/Tohl Chrismansson, soldat, hustru Marit 1638-70

Töres Bengtsson, hustru Segrin 1668-78

Öde ½ gård 1660-69

"- 1667-72

Hans Persson Juuthe, soldat, hustru Marit Eriksdtr 1675-86

Olof Bengtsson soldat, edgång, hustru Ingrid Bengtsdtr 1678-91

Jon Eriksson, soldat 1683-87

Sven Biörsson 1690-96

Jon Tohlsson 1696-1704

Håkan Jonsson 1696-1709

Bondetorp redovisades första gången i jordeboken år 1559 som ett helt mantal skatte. Jon Jerpe, som tog upp gården efter dess första ödesmål under 1570-talet, kom antagligen från Jerpegården i Hova by, där samma tid en Lars Jerpe var verksam.

Ägarbilden under 1600-talet är splittrad. Gården delades i början av detta sekel på två halvgårdar. Dessa stod ofta öde, vilket bidrog till att hemmanet övergick i kronans ägo och kom att utnyttjas i knekthållet.

Sven Olofsson var gift med en av Anstens döttrar i Guntorp, Hova socken. En annan dotter var gift i Bårtorp, där en tidig brukare med namnet Ansten förekommit redan 1581-89. Ansten i Guntorp var soldat. Namnet bars även av soldaten Ansten Svensson, som med fadern tog upp hemmanet Varsundet i Amnehärad, samt av ryttaren Ansten Svensson, som med sin fader tog upp Sandåsen i Finnerödja och vigdes vid Anders Olofsson Finnes sonsons dotter Elin. Namnet Ansten förefaller ha finnanknytning, även om anorna troligen inte är östfinska. Personer med detta namn var i regel engagerade i upptagningen av nya hemman samtidigt som de vanligtvis blev uttagna till soldater.

Töres eller Tohl Chrismansson förekom tillsammans med Chrisman Andersson och dennes hustru Angund Matsdotter i Bårtorp år 1644. Han var troligen son till dessa.

Olof Bengtsson anklagades vid Hova tingsrätt år 1679, för att ha stulit råg och halm från Nils i Ebbetorp samt fläsksidor från Anders i Ingelstorp. Av sammanhanget framkom, att han var svåger med en beryktad tjuv - Anders Bengtsson - från Kvarnbolet i Finnerödja. Den senare var dotterson till Anders Olofsson Finne i Kvarntorp, Finnerödja. Olof nekade och ålades fria sig med tolv-mannaed. Han fullgjorde sin laggång med följande edgångsmän, själv tolfte:

Erik Andersson i Lillhult, Bengt i Segolstorp, Töres (Bengtsson) i Humletorp, Lars Månsson i Värpe, Nils Larsson i Håhultstorp, Lars Clemetsson i Råglanda, Algut Hansson i Korsbäcken, Algut Bengtsson i Kyrkhävden, Anders Månsson i Midskog, Biörn (Larsson) i Paradis Jonsgård samt Bengt (Nilsson) i Folkeberg.

Olof Bengtssons bakgrund som måg i Kvarnbolet samt edgångsmännen, varav flertalet fortsättningsvis skall visa sig vara finnättlingar, leder till slutsatsen att samtliga personer i denna förrättning hade samma etniska bakgrund. Att en svensk skulle ställa upp för en finne, som anklagats för upprepade stölder och dessutom var svåger till en stortjuv, är knappast tänkbart. Att Olof trots dessa odds lyckades samla elva man, som var beredda att sätta sin själ i pant för att fria honom från åtalet, var nog mer än någon väntat sig. Personlig kännedom och finsk samhörighetskänsla var en klar förutsättning för denna edgång.

Jon Tohlsson hade en broder Nils i Gårdsjö åtminstone åren 1689-97. Bröderna var år 1697 inblandade i en arvstvist med soldaten Lars Bruse i Brushult angående arv efter dennes moster, Karin Tohlsdotter i Fröåkra, död 1697, 70 år gammal.

Dessa förhållanden, verksamheten som soldater samt namnmönstret tyder på att flera av de personer, som tagit upp och brukat Bondetorp efter och mellan dess ödesmål bör ha varit finnar eller finnättlingar.

Boterud Anders 1586-90

1580 Lars knekt 1601-02

160 möh Öde 1603

2 knektar 1604

Olof, knekt 1606-08

Sven, knekt 1611-24

Anders Olofsson, knekt, fritt från skatt 1616-28

Toll, knekt 1624

Nils 1626

Lars i Gårdsjö, knekt, fritt från skatt 1634-35

Olof, hustru Kerstin 1639-42

Nils Olofsson enligt roteringslängd 1648

Jon Månsson, Finne, sonhustru Anna Hansdtr 1650-51

Son Olof Jonsson 1670-79

Son Bengt Olofsson, död Fagersand 1670 Olofs änka 1681

Son Anders Olofsson, hustru, son, dotter Maria 1689-1705

Olof Nilsson, knekt, kommenderad till Marstrand 1683

Foto: Författaren 2004.

Boterud var ett svedjehemman på en ås ovan marina gränsen i anslutning till sjön Narven med fina möjligheter till fiske. Sjöns yta vilar 150 möh.

Torpet togs upp samtidigt som Paradisgårdarna. Användningen av hemmanet i knekthållet ger ytterligare indikationer om finnstatus. Finnar utnyttjades ofta av samhälle och etablerade bönder för att bemanna fänikor och kompanier.

Hova dombok berättade år 1650 om de efterforskningar, som finnen Jon Månsson med son Olof och sonhustru Anna gjorde efter "Lille Jon" eller Jon Jonsson - en av rövarna vid Skansen på Tiveden. Jon försvann efter dådet. Enligt rykten i bygden skulle han ha mördats av Johan Oxenstiernas skyttar, bröderna Nils och Michel Perssöner från Hultatorp i Askersunds socken. Bröderna nekade. De var den tiden enligt egen utsago ynglingar, som inte dristade sig till att vara tillsammans med de överdådiga skalkarna från Kavlebron och Paradis. Bevis saknades och de friades av tingsrätten.

Jon Månsson tillhörde Paradisfinnarna och var bosatt i denna by åtminstone fram till år 1639. Svärdottern Anna var dotter till nämndemannen Hans Larsson på Hallan i Finnerödja. Även den senare antas vara finne.

Brestorp Jon, hustru 1568-1607

1540 Öde, förd under kronan 1605 1603-06

120 möh Anders, gammal –22, hustru 1608-27

Lars Andersson, hustru Marit 1613-71

Påvel/Pälle/Per Larsson 1622-40

Lars Persson, hustru Ingrid Larsdtr, Ingrid död –96, 80 år gl 1655-1704

Sven Nilsson, hustru Susanna Larsdtr 1656-91

Anders Andersson, knekt, hustru 1674-1708

Olof Andersson, hustru 1 Margareta Persdtr 1688-1710

2 Kerstin Bengtsdtr 1711-20

Brestorp redovisades som ett helt skattehemman i jordeboken år 1540. Det stod sedan öde ett antal år vid sekelskiftet 1600, varvid hemmanet övergick i kronans ägo.

Lars Andersson och Marit hade fyra döttrar samt troligen sonen Påvel. Äldsta dottern Karin var gift tre gånger. I första äktenskapet med Anders hade hon sonen Olof, vilken framträdde på hemmanet 1688. Dottern Elin vigdes vid Per Nilsson och köpte år 1654 en hemmansdel i börd i Högebron. Äktenskapet var barnlöst. Döttrarna Ingrid och Susanna var gifta med Lars Persson respektive Sven Nilsson. De fortsatte att bruka Brestorp. Sven kom från Storkila.

En son till Lars och Ingrid, Olof Larsson, köpte 1694-98 ¼ Högebron av syskon och kusiner. Av de senare var Ingrid Nilsdotter bosatt i stubbarättshemmanet Boåsen, vilket var upptaget cirka 1593 eller samtidigt som Högebron. Nybyggaren i Högebron hette Anders Nilsson. Om det var Lars Andersson eller Marit, som knöt an till denne är ovisst. Troligt är väl att det var den senare och att Lars fört börden vidare i Brestorp.

Finnanor kan ha förts in till Brestorp via Anders i samband med de svåra åren 1603-08. Anders, Lars och Påvel har höga lägen i det finska namnmönstret. Anknytningen till Högebron och Boåsen ger ökad näring till denna uppfattning.

Samtidigt med Anders tog finnarna Jöns och Clemet sig an ett likaledes öde Finnkila.

Brushult Öde eller halvt öde 1567-76

1540 Änkan Karin 1570-86

80 möh Anders, Per och Daniel 1578-81

Ravel Andersson 1582-1628

Ambiörn Ravelsson 1618-31

Per Ravelsson 1618-54

Son Anders Persson "-

Olof Ambiörnsson, hustru Brita Andersdtr 1654-1700

Ravel Jonsson 1691-1709

Per Jonsson "-

Foto: Okänd.

Ravel Andersson angavs vara gammal 1622. Han hade brodern Per och systrarna Karin och Gunnel samt sonen Ambiörn. Den senare var åtminstone från år 1632 bosatt i Råglanda, Lyrestad. Han hade sonen Olof Ambiörnsson, som gifte sig med Anders dotter Brita i Gastorp. De övertog därvid den av fadern Ambiörn ärvda och lösta hemmansdelen i Brushult.

Ravels bror Per hade sonen Anders bosatt i Brushult samt döttrarna Karin i Hulestad (Ribbingsfors), Elin i Häljatorp, Kerstin i Åsebol, Ragnilla i Bredebolet och Marit i Häggebo.

Karin i Hulestad hade sonen Mats och systern Kerstin i Åsebol hade sönerna Michel och Ravel samt döttrarna Ingiäl och Elin. Mats från Hulestad hade dottern Ingrid, vilken möjligen var vigd vid skytten Hindrich Hindrichsson i Sjötorp, Hova. Namn, yrke och boplats för den senare talar för, att han var finne.

Ravels syster Karin Ravelsdotter var gift med Lars Andersson i Storkila. De hade bl a sonen Michel, vilken övertog gården, samt en son Nils, som bosatte sig på av finnar tidigare brukade Finnkila. Ravels syster Elin samt dotter Ingrid vigdes båda i Gårdsjö. Elin var gift med Bengt i Gårdsjö. Efter dennes död övertog änkan Elin och trolige sonen Påvel hemmanet. Namnmönstret ger Gårdsjö förmodad finnanknytning.

Olof Ambjörnsson var morbror till bröderna Ravel och Per Jonssöner, vilka avslutar tabellen ovan. Enligt Hova dombok var bröderna år 1700 oense om morbroderns försörjning.

Per Andersson i Gastorp, nämnd ovan, var gift med Anders Staffanssons dotter Ingiäl i Myrhult, Älgarås socken. De hade sonen Staffan och en dotter Sigrid, som vigdes vid finnen och ryttaren Michel Arvidsson. Pers broder Lars Andersson flyttade och blev verksam som fogde i Torpaskoga i Finnerödja 1630-1684. En dotter till denne Lars vigdes två gånger vid finnättlingar från Välevattnet i samma socken.

Mycket av namn och kopplingar mellan Brushult, Åsebol, Gårdsjö, Sjötorp, Gastorp, Torpaskoga, Välevattnet, Myrhult och Finnkila tyder på, att flera familjer i dessa hemman hade finskt ursprung eller finska inslag i familjeväven.

Bråta Segol 1571-1609

1540 Änkan 1609

90 möh Torsten Olofsson 1577-1632

Sven Segolsson 1611-40

Per Segolsson 1615-20

Matts Finne, knekt 1628-29

Mats Larsson, knekt, hustru Inga 1639-52

Mellangården öde 1640-48

Björn Algutsson, hustru Ingeborg Danielsdtr 1653-54

Lars Torstensson Höök, hustru Elin 1655-88

Algot Michelsson 1674-1740

Ansten Bengtsson, hustru Ingrid Larsdtr Höök 1676-92

Byn Bråta var en gammal by, vilken redan år 1540 bestod av tre hela skattehemman. Namnlistan ovan utgör ett begränsat urval av personer med namn, som kan ha haft anknytning till pågående invandring.

Namnet Segol stavades i räkenskaperna bl a Siffaiul, Seuatter, Segorder, Seffualt och Syuoll. Namnet Segol återfinns även vid nybygget Grönehög i Lyrestad år 1616. Enligt Roland Otterbjörk i ”Svenska förnamn” skall Segol vara en talspråksform för Sigurd. Sigurd var ett förekommande finskt namn.

Sven Segolsson löste år 1627 en fjärding i gården, köpt av Arvid i Myrhult för 15 daler samt en systerlott inhandlad av Anders Olofsson och hans syster Inga Olofsdtr i Lilla Finnerödja för 5 daler. Storleken på Arvids lott tyder på att han ägde en broderdel. Arvid och Svens fader Segol var i samma ålder. De kan ha varit bröder.

Per Segolsson var ryttare i Böckersboda åren 1601-07 och i Råglanda 1610-17. Båda byarna ligger i Lyrestad. Han dog i Bråta år 1620.

En Nils Segolsson var som knekt skriven för Råglanda i Amnehärad år 1624. Han var trolig son i familjen ovan, återkom inte i redovisningen och kan ha mött sitt öde i 1627 års strider.

Matts Finnes anknytning till Bråta bestod i att byn betalade hans knektlön. Själv kan han ha varit född på Högsten, men sedan alternerat mellan olika hemman som knekt och skytt innan han av Hård på Gudhammar återbördades till Högsten.

Namnet Segol var ovanligt, men förekom tidigt som ett svenskt namn. Kopplingen mellan denne och Arvid i Myrhult samt syskonen Anders Olofsson och Inga Olofsdotter i Lilla Finnerödja år 1627 antyder dock, att här kan finnas finsk anknytning. En Michel Arvidsson, ryttare för Myrhult, visade sig ha varit finne först efter sin död.

Åren 1640-48 stod Mellangården öde och blev som skattevrak tillfört Kronan. Gården upptogs därefter med två års frihet.

Lars Torstensson Höök var son till Torsten Höök i Anderstorp, Lyrestad. Lars inledde sin bana som soldat i Bråta 1655 men lejde år 1669 Olof Andersson i Stenbrotorp, Amnehärad i sitt ställe.

År 1681 visade Mattis Olofsson i Järpängen, att hans svärmoder Karin Torstensdotter med brodern Bengt Torstensson hade ägt en halv gård i Bråta, vilken efter 6 års skatterest 1667-73 tilldömts trumpetaren David Bark. Karins mågar Mattis i Järpängen och Bryngel Andersson i Råglanda betalade dock skulden och återfick gården.

Ansten Bengtsson, född 1643, var måg till Lars Torstensson Höök. Han hade egen måg Lars Jönsson i Smedstorp gift med Anstens dotter Karin.

Anknytningarna till Myrhult, Finnerödja, Grönehög och Järpängen antyder att gamla bolby Bråta under 1600-talet kan ha haft fler finska inslag än Matts Finne.

Bårtorp Nolgården

1540 Öde 1567-72

100 möh Esbjörn, halvt öde 1574-75

Esbjörn 1576-84

Ansten 1581-89

Sven 1601-02

Öde 1603-07

Jon, knekt 1608-17

Sven 1617-32

Olof Karlsson, hustru Ingeborg Anstensdtr 1627-59

Måns Mattsson, knekt, hustru Ingeborg Olofsdtr 1645-75 Ansten Olofsson, hustru Karin (Olofsdtr) 1666-85

Jöns Bengtsson, hustru 1 Gunborg, 2 Ingri 1669-

3 Gunilla Svensdtr -92

Per Jonsson 1672-73

Son Lars Persson, soldat, hustru 1678-1705 Gälar Anstensson, hustru 1692-1705

Erik Jönsson 1692-96

Foto: Sanfred Welin 1936. Hova-Älgarås nr 2, s 90.

Bårtorp bestod redan år 1540 av två hela skattehemman. Uppföljningen av ägarna rubbades av mellanliggande ödesmål, vilka sprängde släktbanden. Enbart Sörgården förefaller dock ha övertagits av kronan för uppkomna skatteskulder.

Olof Karlsson kom i besittning av Nolgården efter ett jordeskifte år 1627 med Sven Olofsson i Folkeberg. Denne Sven kan ha varit identisk med Olofs företrädare i Bårtorp.

Ingeborg Olofsdotter dömdes år 1660 för dubbelt hor med Per Eriksson i Häljatorp, när hennes egen man Måns åren 1655-60 befann sig i fiendeland. Domboken berättar:

”Per Eriksson i Wästerhältorp aflat barn med en Knecktehustru. Pers Hustru infann sig wid Rätten med 10 små omyndiga barn och begärde att fadern till livet skulle benådad bliva”.[59]

Båda dömdes av tingsrätten att mista livet. År 1661 meddelade dock domboken att Per Eriksson beviljats nåd i högre instans. Samma domslut kan då även ha gällt hustru Ingeborg.

Ansten Olofsson var krono- och skjutsrättare samt åren 1673-81 nämndeman. Del av denna tid var han av bosatt på Källtorp. Detta kan ha haft sin grund i att systern Kerstin var gift med Per i Källtorp.

Jöns Bengtsson framträdde med hustru Gunborg år 1669, med Ingri 1672 och med Gunilla Svensdotter 1692. Han kan därmed ha varit gift tre gånger. År 1680 redovisades Jöns i domboken som bosatt på Per Hårds gård i Västerhäljatorp. Han högg då av sig tummen för att slippa krigstjänsten och rymde samtidigt från Hård till Ansten i Bårtorp. År 1692 angav domboken, att Jöns hade bröderna Olof och Ansten Bengtssöner i Näbben. De var födda 1640 respektive 1643. Själv hade Jöns en son Bengt född 1678.

Per Jonssons son Lars fick lagfart på halva Nolgården år 1682. Gården hade då kvar sin skattestatus, vilken den troligtvis disponerat från 1540.

År 1685 blev Bårtorp inlemmat i indelningsverket, som rote 110 och boställe vid Norra Vadsbo kompani i Kunglig Skaraborgs regemente för kompaniets rustmästare. Olof Nilsson Lindås från Lindåsen i Älgarås tjänade då i denna befattning. Han fick avsked 1689 efter 40 års tjänst och en föga hedersam värvning av skomakaren Lars Tohlsson i Korsbäcken, Finnerödja (se Korsbäcken).

Sörgården

Anders 1601-02

Öde 1603-04

Halvt öde, fört under kronan 1605-08

Anders 1609-41

Chrisman Andersson, hustru Angund Matsdtr 1634-61

Anders Chrismansson 1643

Töres Chrismansson 1644

Anders Svensson 1662

Sven Andersson, hustru 1669-84

Bengt Nilsson 1670-74

Anders Bengtsson, dragon 1693-96

Bengt Jönsson 1697-1705

Chrisman Andersson kan ha varit son till den Anders, som stod för hemmanet vid seklets början. I samband med hustruns död år 1661 flyttade han med sonen Lars till Folkeberg och därefter för egen del år 1664 till Näbben, där han trädde i nytt giftermål. Han var nämndeman 1654-78.

Anders Chrismansson återkom åren 1678-97 vid Hederna och Töres eller Tohl Chrismansson som soldat i Bondetorp åren 1638-70.

Under Chrismans tid var Sörgården ett kronohemman. År 1661 var gården förlänt Knut Posse, men denne fick inga utlagor från Chrisman och foder hade förts från gården. Tingsrätten beviljade då kvarstad[60] på hemmanets tillgångar. Anders Svensson löste påföljande år skulden med 16 daler kopparmynt och övertog gården efter Chrisman.

En annan Chrisman, Chrisman Tohlson i Västerhäljatorp, gick år 1639 i löfte för rövaren och finnättlingen Jon Jonsson från Paradis. Denne Chrisman bör ha varit finne. Även Chrisman Andersson med hustru Angund Matsdotter och sönerna Anders och Töres/Tohl kan med hänvisning till namnlikhet och namnmönster i övrigt bedömas tillhöra samma etniska grupp.

Fagersand Svarte Lars 1627-40

1620 Anders 1639

90 möh Clemet Finne 1640-44

Hans, murarmästare 1649

Jöns Håkansson, hustru Annika Larsdtr 1665-97

Anders Svarvare 1675-77

Foto: Lena Gribing 2004.

Svarte Lars stod i en boskapslängd år 1627 för Fagersand. Han bör då ha utnyttjat de skattefria 6 åren. Denne eller en son till densamme kan senare ha tagit upp Paradisbygget i Finnerödja cirka 1650.

En Clemet Finne var enligt Hova dombok bosatt i Fagersand år 1644. Han var säkert identisk med den Clemet, som i en boskapslängd år 1640 angavs vara bosatt i Fagerdal. Det var troligtvis samma boställe.

Vid en jorderannsakning i Hova 1686, angavs Fagersand vara upptaget för över 40 år sedan. Tillstånd att ta sig an hemmanet under Vallsjö säteri kan vid detta tillfälle ha lämnats av riksrådet Claes Horn af Åminne på Ryholm i Beatebergs socken. Denne härstammade från en gammal finsk adelsätt med djupa rötter bl a i Åbo län och Tavastland. Att en finne fick flytta in på detta torp var då föga märkligt.

År 1649 var Fagersand intaget i Horns mantalslängd som nybygge under Vallsjön. Åbon Hans angavs vara murarmästare. Hemmanet infördes i jordeboken som frälsetorp 1663 och såldes av Horns måg, greve Gustaf Otto Stenbock till Tord Bonde år 1672.

Frälset gjorde på detta sätt intrång i bygden efter Gustaf II Adolfs död 1632. Clemet Finne fick varken stubba- eller skatterätt till sitt nybygge.

Finnkila Sigge och Jeppe Jonsson 1576-82

1540 Tyris eller Töres 1582-90

120 möh Lasse 1597-1603

Anders 1601-02

Öde, togs under kronan 1603-08

Jöns Finne 1610-27

Änkan 1628

Clemet Finne 1613-37

Jöran Marcusson (finne) 1622

Nils, hustru Brita 1639-58

Nils Larsson, nämndeman, hustru Karin Andersdtr 1655-87

Johan Nilsson, hustru Brita Andersdtr 1687-1710

Foto: Okänd.

Inledningsvis ingick Finnkila i en grupp av gårdar under det gemensamma namnet Kila[61]. Från år 1601 kallades gården Törsakila och från 1617 Finnkila. Under de svåra åren vid sekelskiftet 1600 ställdes hemmanet öde och överfördes till "Kronan" år 1606. För kronofogden gällde det då, att snabbt få fram nya brukare.

Jöns och Clemet var de finnar, som gav hemmanet dess nuvarande namn. Jöns var enligt mantalslängden gammal 1622. Även företrädaren Töres kan ha varit finne.

Jöran Marcusson redovisades i mantal som dräng och knekt hos Clemet Finne år 1622. Han var troligen son till den Marcus Finne, som tog upp Skaterud 1601-08. Han kan även vara identisk med den Jöran Finne, som enligt Hova dombok år 1631 slog Mårtens hustru i Solbacken. Även Mårten/Martin var ett relativt vanligt finskt namn.

En Clemet med hustru Malin redovisades i Åsterud 1640-44, en Clemet med hustru Ingeborg i Segolstorp 1648-51 samt en Clemet Finne ensam i Noltorp 1652-56. Den senare var 63 år 1653 och således född cirka 1590. I Segolstorp hade Ingeborg blivit änka 1642.

Åsterud och Noltorp var denna tid frälse under Harald Posse på Ribbingsfors. Clemet Finne kan då ha vandrat vägen från Finnkila via Åsterud och Segolstorp till Noltorp, där han fick sluta sina dagar hos sin föregående husbonde.

Nils Larsson var son till Lars Andersson och Karin Ravelsdotter i Storkila. Fadern köpte enligt uppgift i Hova dombok 1684 Törsakila som skattevrak från Kronan 1635 och sålde sedan hemmanet till sonen Nils och hans hustru Karin år 1657. Hon var syster till bröderna Per, Lars och Sven Anderssöner i Gastorp.

År 1685 inlemmades Finnkila som rote 117 i Norra Vadsbo kompani av Kunglig Skaraborgs regemente.

Gastorp Öde 1568-71

1540 Lars Svensson 1572-90

110 möh Arvid 1597-1617

Änkan 1628

Anders Månsson, hustru Kerstin 1613-55

Per Andersson, hustru Elin 1615-41

Bengt 1621

Bonde Persson, hustru Ingrid Larsdtr 1635-94

Nils Bengtsson, hustru Ingrid Andersdtr 1653-58

Sven Andersson, hustru Kerstin 1659-95

Michel Arvidsson, finne, hustru Sigrid Persdtr 1680-85

Lars Andersson 1686-90

Gastorp var ett gammalt hemman. Det upptogs efter ödesmål år 1571 och delades på två hemman cirka 1613. De nya brukarna Anders Månsson och Per Andersson kan ha varit gifta med döttrar till företrädaren Arvid.

Anders Månsson hade sönerna Per, Lars och Sven samt döttrarna Brita, Karin och Ingrid. Sonen Per gifte sig i Myrhult med en dotter till (finnen?) Anders Staffansson. Själv blev Per svärfar till ryttaren och finnen Michel Arvidsson. Denne löste senare svärfaderns del i Gastorp och ville tränga sig in på hemmanet, vilket hustruns farbröder Lars och Sven sökte hindra. I tingsrätten avgjordes målet till de senares fördel, och Michel fick återvända till Myrhult.

Sonen Lars Andersson var född 1611 och befallningsman i Torpaskoga åren 1637-84. Torpaskoga var köpt till ärftligt frälse av Conrad Falkenberg. Byn utvecklades därefter till säteri och ökade snabbt i omfång genom köp av närliggande hemman och tillstånd av ägaren för torpare att slå sig ned på den angränsande allmänningen. I Torpaskoga eller Skagersholm, som blev säteriets namn, och dess grannskap var finnar rikligt företrädda. Befallningsmannen Lars bör ha varit införstådd med det finska språket, för att kunna sköta sitt uppdrag. Detta styrks även av, att han var måg till trolige finnättlingen Lars Helgesson i Torpaskoga, blev anlitad som edgångsman av trolige finnen Lars Månsson i Rosendalen år 1655, förutom att hans dotter Gunilla två gånger var gift med finnar i Välevattnet i Finnerödja.

Av Anders Månssons döttrar var Brita gift med Olof Ambiörsson i Brushult, Karin med Nils Larsson i Finnkila samt Ingrid med Nils Bengtsson från Gårdsjö. Finnkila och Myrhult hade och övriga gårdar kan ha haft finnanknytning. Nils Bengtsson från Gårdsjö hade troligen en äldre broder med namnet Påvel. Påvel och Nils hade via sin moder Elin anknytning till Brushult.

Per Andersson hade sönerna Bonde, Olof och Tore samt döttrarna Ingiäl och Kerstin gifta med Lars Olofsson och Nils Bengtsson från Bålerud samt Inga gift med Jöns i Håtorp, Lyrestad. Sonen Bonde fick med hustru Ingrid nio barn och bland dessa två söner med namnen Anders respektive Michel. Den förre utmärkte sig som en av de mest vildsinta sällarna vid upproret i Binneberg år 1710, då kronobefallningsmannen Johan Wahrenberg torterades och mördades av pöbeln. Anders dömdes att halshuggas, kroppen parteras och steglas samt hans huvud "slås på en påla". Han gick dock döden till mötes i Lidköpings torn, innan han, som landshövding Carl Gustaf Soop angav saken för Kungl. Rådet i Stockholm, ”fick tillfälle att umgälla sitt rättmätiga straff”.

Sonen Tore Persson flyttade som gift till finnhemmanet Björkulla i Älgarås socken.

Per Andersson i Gastorp var ombud för Arvid i Myrhult då denne år 1627 sålde sin gårdspart i Bråta till Sven Segolsson i denna by.

Den tredje av byns gårdar var kronohemmanet Lilla Gastorp. Detta utnyttjades först som kyrkohemman, men från cirka 1620 som knektboställe. Här förekom bl a ryttaren Peder Arvidsson 1641-55, vilken utnämndes till korpral år 1648 samt korpralen Erik Persson Humbla 1681-90. Den senare var från år 1654 soldat för Humletorp, vilket då brukades av hans föräldrar. Humletorp var upptaget av Jöns finne.

Erik Humbla stämdes till tinget i Hova år 1690 tillsammans med knektarna Sven Larsson i Nockerud och Bengt i Äspäng, Fredsberg för stölder vid Hovabron och Hägghult i Hova socken samt Valbäcken i Kåkind härad. Erik Humbla dömdes att återlämna vad som fanns kvar av det stulna, böta 14 daler och 14 öre silvermynt samt att mista sitt ämbete. Påföljande år var han död.

Byn Gastorps anknytning till finnbyar och gårdar som Myrhult, Bålerud, Björkulla, Gårdsjö, Torpaskoga, Finnkila, Humletorp, Välevattnet och Rosendalen talar för, att betydligt fler finnar och finnättlingar än Michel Arvidsson kan ha gömt sig bland byfolket. Redan Arvid, som tillträdde ett troligtvis öde Gastorp vid sekelskiftet, kan ha varit finne. Efterföljarna Per och Anders kan ha varit mågar till densamme, och i så fall var finskt ursprung för dessa enbart en släktmässig fördel.

Lilla Gastorp. Foto: Rune Johansson 2004.

Guntorp Öde 1574

1540 Hans, knekt 1575-90

100 möh Ansten, hustru 1601-22

Hans Anstensson, hustru 1620-59

Olof 1620-32

Ansten Hansson, knekt, hustru Marit Persdtr 1638-1710

Foto: Lennart Magnusson

Guntorp var ett gammalt hemman, som efter ödesmål fördes in i knekthållet. Namnen Hans och Ansten skall vi snart finna ofta vara förknippade med finnar, även om Ansten inte tillhör de skogsfinska namnen.

År 1635 löste Hans hemmanet, som då var ½ skatte, genom att lösa in sina tre systrars arvsparter. Av dessa var en, vars namn inte presenterats, gift med Sven Olofsson i Bondetorp. Övriga systrar var Ingeborg gift med Olof Karlsson i Bårtorp samt Elin gift i Finnerödja.

Ansten Hanssons hustru Marit var dotter till Per Persson och Sigrin Haraldsdotter i Delebäckstorp. Sigrin hade flyttat in till detta hemman från Hjälmkärr i Södra Råda.

Gårdsjö Lars 1559-88

1540 Lars 1601-07

165 möh Bengt, hustru Elin Andersdtr 1604-27

Änkan Elin med söner Nils och Anders 1767-45

Påvel (Bengtsson) 1626-31

Påvel (Bengtsson), hustru Ingrid Ravelsdtr 1638-45

Änkan Ingrid 1637-41

Dotter Rangela Påvelsdotter 1645-53

Måg Olof Mattsson, hustru Ingrid Påvelsdtr 1642-55

Anders Bengtsson, hustru 1645-69

Gunnar Andersson, g m Anders änka 1674-90

Elin Påvelsdtr, änka 1682-93

Olof Påvelsson, hustru Karin Hansdtr 1680-1705

Nils Tohlsson, hustru Ingrid Andersdtr 1689-97

Påvel Olofsson 1700-26

Hindrich Jonsson, hustru Karin Jönsdtr 1706-09

Olof Påvelsson, hustru Sara Månsdtr 1712-53

Bengts hustru Elin var dotter till Anders och Kerstin Persdotter i Åsebol. Hon var född 1579. Påvel bör ha varit son i huset, även om detta inte direkt framgår av handlingarna. Sonen Nils var första gången gift med Ingrid Andersdotter i Gastorp 1652 och andra gången med Sisella Toresdotter i Fagerlid cirka 1670. En äldre broder till Nils med samma namn vigdes 1644 i Lyrestad vid Gunilla Månsdotter i Böckersboda. De bosatte sig i Äspäng, Fredsberg. En tredje broder Anders stannade kvar på hemmanet.

I egenskap av ombud för moder Elin och hennes medarvingar, sålde Nils Bengtsson enligt Hova dombok 1640, deras gårdsdel i Brushult till Ambiörn Ravelsson.

Anders Bengtsson hade barnen Bengt, Nils, Brita och Ingrid. Den senare vigdes 1689 med Nils Tohlsson och blev som änka år 1697 tillsammans med Nils halvbroder Jon Tohlsson i Bondetorp stämd av soldaten Lars Bruse i Brushult angående arv. Syskonen kom troligen från Åsterud, där en Tohl var bosatt åtminstone 1658-67 och Nils Tohlsson 1680-89 innan han flyttade till Gårdsjö.

Olof Påvelssons hustru Karin Hansdotter kom från Finnerödja.

Åren 1680-90 blev rotebönderna Gunnar och Olof, änkan Elin Påvelsdotter samt Nils Tohlsson svårt terroriserade av soldaten Sven Larsson. Han bröt sig in i deras hem, misshandlade dem, krävde mat, pengar och tjänster samt hotade dem såväl till livet som med att bränna upp deras hus. Han hade tidigare deltagit i stölder i bygden, bland annat tillsammans med korpralen Erik Humbla från Humletorp/Lilla Gastorp.

Den 3 november 1690 föll domen. Den löd:

Av alla ovan anförda skäl, fann rätten de förnämsta Momenta vara, att Sven Larsson över allt fört ett ogudaktigt och gudlöst leverne och efter egen bekännelse hårt och illa trakterat sin hustru, slagit och tyranniserat henne för att hon inte ville vara med honom i tjuveri, gjort våld, brutit dörrar och gjort åtskilliga hemgångar hos sina rotebönder, överfallit hela gästabudslaget för många år sedan och allt sedan continuerat i sitt arga leverne, gått in på bönderna i deras egna stugor med dragna knivar och blottad värja, slagit dem, deras hustrur och barn och alltså förbrutit mot Kungl. Maj:ts edsöre, i synnerhet har han tvenne resor förr för tjuveri och röveri varit straffad, först år 1680 på höstetinget och sedan 1685 på sommar- och höstetinget och nu med bekänt tjuveri tredje resan beslagen, så väl som vad hans hustru upptäckt samt vad han med pock och övervåld tagit från rotebönderna.

Sven Larsson kunde och borde efter Kungl. Maj:ts reglemente med gatulopp avstraffas, hemgångarna jämväl efter lag i Edsöresbalken, men som det större brottet övergår det mindre och straffordningen uttryckligen förmår i 3. §, att den som 3 resor stjäl och lagligen beslagen varder, skall med liv umgälla och betala: ty dömes Sven Larsson för slika sina ostycken och tjuverier att mista sitt liv.

En Påvel Bengtsson bosatt vid Paradisängen i Finnerödja avrättades år 1710 för sin medverkan vid upproret i Binneberg. Han kan ha varit född i Gårdsjö. Namnet Påvel levde länge i denna by. En Påvel Olofsson från Gårdsjö var brudgum i Älgarås 1710. En trolig son till denne, Olof Påvelsson, undertecknade en bouppteckning efter hustrun Sara 1751 samt förordnades till uppsyningsman på Stora Tiveden 1753. Den sista aktiviteten visade, att vi i Gårdsjö har haft två Olof Påvelsson - farfar och sonson. När den förre slutade och den senare började är för närvarande höljt i dunkel.

Hindrich Jonsson flyttade år 1706 in till Gårdsjö från Paradisängen i Finnerödja.

Läge, namn- och kontaktmönster tyder på, att Gårdsjö kan vara ett av finnar återupptaget hemman. Generna har då förts in via Bengt och Elin vid sekelskiftet. Bengt svarade i början för betalning av tiondet, under det att Lars stod för hemmanet i jordeboken. Finnanknytningen känns dock i detta fall inte så klar, som man av namnmönstret hade haft skäl att vänta sig.

Hederna Per Andersson, hustru Elin Hansdtr 1589-49

1589 Anders, knekt, hustru 1620-29

105 möh Bengt Nilsson, knekt, bosatt Hävden 1622-28 1627-32

Änkan Ingebor 1635-44

Måns Andersson, knekt, hustru Ingeborg Persdtr 1634-49

Aman, knekt, ”på Togh”-43, hustru Anna, änka -45 1640-46

Lars Svensson, hustru Ingrid 1644-45

Anders Larsson, knekt 1646-49

Jöns Gälarsson, född Håhult 1620 1678-87

Anders Chrismansson, hustru Sigrin Andersdtr 1678-97

Foto: Författaren 2004. Byggnaden flyttad från Valaholm.

Om Hederna berättade Hova dombok år 1649:

Hans N:^de Wällborne Herre Carl Bondes Tiänare och Landbofogde, Well:^ad Jacob Bengtsson gav till känna, att hans Nådig Herre hade bekommit H. K. Maj:^ts Nådige Donation på ½ hemman Hederna i Hova sn, varpå framlade Anders i Hungstorp ett Sahl. Högtärad i Åminnelse Konung Carls brev den 31 januari 1589, att såsom Per Andersson begärde upptaga av Stuppemark och till makt komma samma Torpeställe, därför skulle njuta 6 års Frihet och att det sedan för skatt skall läggas. Sedan hans barn och efterkommande, var efter annan, vara närmast att besitta samma torpeställe för årlig skatt och utlagor lika som skattejord.

Och finnes att samma torp, igenom tillräknade arvingars oenighet och fattigdom satt hemmanet öde till nästa trädesjord, likväl av Wellm:^ete Herres Nåde och Gunst för deras fattigdom skull, till deras väl åtnöje har skänkt och givit dem för samma …. rätt …. 100 daler kopparmynt.

Av 1650 års dombok framgick, att Anders Persson i Hungstorp var måg i huset och gift med dottern Karin. Hon hade en syster Ingeborg bosatt i Hederna. Till dessa kom som arvsberättigade även Elin Hansdotter i Hova (troligtvis modern) samt Måns Andersson gift med Ingrid Persdotter. Det kan då ha funnits tre systrar i familjen. Ingeborg mötte vi vid tinget redan 1632, då hon som trolig änka och ”huskvinna” i Hungstorp anklagade Bengt i Hederna, för att denne i strängaste vintern skickat hennes 12-årige son som skjutsdräng över Tivägen till Hova med för små skor. Pojken frös båda fötterna så fördärvade, att han i all sin tid blev krympling.

Persongalleriet i Hederna har luckor. Bengt i Hävden hade som knekt Hederna ”fritt” 1627-28 och Måns i Bjärke hade samma förmån 1634-35. Här har antagits att denne Måns hette Andersson och att han var gift med Ingeborg/Ingrid i hennes andra äktenskap. Detta är dock osäkert.

Anders Chrismansson var trolig son till Chrisman Andersson i Bårtorp 1637-58. Denne Chrisman flyttade sedan via Folkeberg till Näbben, där han kan följas fram till 1681.

Tidpunkten då torpet Hederna togs upp i kombination med hertig Karls stubbarättsbrev talar för, att Per Andersson var finne. Användningen av torpet som knekthemman styrker detta förhållande. Under Bårtorp ovan framkom, att även Anders Chrismansson kan vara finnättling.

Hulan 1/8-hemman 1639

1636 Anders Olofsson, hustru NN Olofsdtr 1649-53

80 möh Anders Jonsson, hustru Kerstin Andersdtr 1665-94

Olof Andersson, hustru Margareta Nilsdtr 1697-1710

Foto: Lena Gribing 2004.

Vid jordrannsakning angående bygdens hemman vid Hova ting år 1686 angavs Hulan vara upptaget för 50 år sedan. Detta bör då ha skett med tillstånd av Claes Horn på Ryholm, som år 1634 hade köpt Vallsjön och Vallsjöbol till frälse från kronan. I jordeboken blev Hulan infört som frälsetorp år 1663 och därefter sålt av Horns måg Gustav Stenbock till Tord Bonde 1672. År 1685 blev Hulan reducerat från Vallsjö säteri och återfört till kronan.

Den 13 maj 1709 blev Margareta Nilsdotter samt soldathustrun Kerstin Olofsdotter stämda för vidskepelse. De hade på avrättningsplatsen Hässlebräcka på Fägremo letat efter ben och aska samt skurit trä ur galgen för att skydda sin boskap för olycka. Detta ger då en antydan om kommunikation med "Skogsfru Mielikke" från östra Finland. Soldathustrun fick umgälla brottet med att slita ris 5 par spö under det att Margareta med bättre betalningsförmåga fick sona brottet med 40 mark silvermynts plikt.

Hulan var inget typiskt svedjehemman. Det låg bördigt och lågt i en dalgång cirka 500 meter från och med utsikt över sjön Skagern. Läget medförde, att det i domböckerna emellanåt kallas "Hålan". Hemmanet låg dock kringgärdat av finnhemman som Högsten, Humletorp och Fagersand. Även i övrigt var trakten starkt finnbetonad med närliggande hemman som Solbacken, Saxhult, Kavlebron, Vallsjöbol och Vallsjön m fl - en bygd där det finska språket levde kvar länge. Om Hulan tillhörde samma kategori av bosättningar, vet vi inte. Kalevalatradition och namnmönster tyder dock på, att så kan eller bör vara förhållandet.

Humletorp Jöns Finne 1593-1602

1593 Erik 1602

150 möh Öde 1604-16

Hans, upptaget på frihet 1610-16

Olof 1616

Änkan 1620-28

Anders 1621-22

Öde 1624-25

Töres Eriksson, knekt 1626-28

Matts Nilsson Finne, knekt, fritt från skatt, edgångsman 1629-41

Sven Mattsson 1631

Hans, hustru Ingeborg 1642-45

Nils Mattsson, skytt, hustru Kerstin Toresdtr 1645-91

Per, hustru Marit Bengtsdotter 1646-86

Erik Persson Humbla, soldat 1653-86

Anders, hustru Elin 1670-72

Töres Bengtsson , edgångsman, hustru 1679-1705

Johan Persson, hustru Karin Månsdtr 1681-1711

Foto: Lena Gribing 2004.

Jöns Finne kan tillsammans med flera finnar ha fått stubbarättsbrev på Humletorp av hertig Karl år 1597. Torpet blev nämligen skattlagt samtidigt som Eriksbacken, Kavlebron och Kvarntorp m fl i Finnerödja år 1601.

Humletorp stod merendels öde åren 1604-25, även om flera försök gjordes med hjälp av knektar och frihetsår, för att få någon att ta upp hemmanet på nytt. Först med Per och Marit blev detta möjligt. Per var född 1591. Han fick med Marit många barn och hemmanet skulle fortsättningsvis finnas kvar i släkten i flera generationer. Om Per och Marit var finnar eller finnättlingar, vet vi inte. Det känns dock rätt, att den, som denna tid slog sig ned bland finnar, hade med dessa gemensam bakgrund.

År 1654 fick sonen och knekten Erik Persson disponera hemmanet fritt från skatt. Han utnämndes till korpral 1666, fick namnet Humbla 1677 och erhöll kronohemmanet Lilla Gastorp som boställe år 1682. Eriks öde som knekt förstärker intrycket, att familjen hade finskt ursprung.

Matts Nilsson Finne var en av sex edgångsmän för Hans på Hallan år 1641. Detta styrker uppfattningen, att edgångs- och löftesmännen för rövarna vid Skansen på Tivägen år 1634 var finnar.

En Töres Bengtsson framträdde sporadiskt vid Humletorp. År 1679 var han edgångsman för Olof Bengtsson i Bondetorp, som var anklagad för stöld och beryktad genom sitt svågerskap med stortjuven Anders Bengtsson. År 1695 sålde Töres en sextondel i hemmanet Ebbetorp och 1705 fanns han med hustru i mantal i Humletorp. Denne Töres bör ha kommit från Bondetorp, där en person med samma namn stod som änkling 1777-78. Han försvann sedan från hemmanet och kan ha vigts en andra gång med någon av Pers döttrar i Humletorp.

Hungstorp Gärd, öde 1603-05 1601-14

1540 Nybyggare, två familjer enligt jordeboken 1610 1610

80 möh Staffan 1613

Anders Persson, knekt, hustru Karin Persdtr 1616-49

Ingeborg (Persdtr), huskvinna 1628-32

Jon Simonsson 1666-68

Gälar Anstensson 1693

Foto: Rune Johansson 2004.

Hungstorp var ett gammalt hemman, vilket angavs som ett helt skatte redan år 1540. I samband med de svåra åren vid sekelskiftet 1600 ställdes det dock öde och övergick i kronans ägo.

Anders Perssons hustru Karin hade flyttat in från Hederna. När detta hemman år 1649 blev donerat till Carl Bonde ville han lösa ägarna från stubbarätten. Mågen Anders Persson visade då upp hertig Karls stubbarättsbrev år 1589 till nybyggaren Per Andersson (se Hederna). Från Hederna kom troligen även huskvinnan Ingeborg, vilken år 1632 anklagade Bengt Nilsson i Hederna för att denne i strängaste vintern skickat ut hennes 12-årige son som skjutsdräng med för dåliga skor, så att pojken hade frusit sina fötter fördärvade.

Karin Persdotter från Hederna var en relativt säker finnättling. Därmed faller även maken Anders med viss säkerhet in i samma etniska grupp. Namnmönstret talar därutöver för, att fler personer än dessa i Hungstorp bör ha haft finsk gener i ådrorna.

Håhult Ambjörn 1566-86

1540 Änkan Ramborg 1581-83

145 möh Torsten 1583-1603

Mattias, gammal -22 1603-26

Bengt 1604-30

Änkan 1631

Giert/Gälar 1620-37

Änkan Gunilla 1640-45

Måg Anders, hustru Elin Gälarsdtr 1640-45

Anders Finne 1622-27

Tomas 1626

Knekthustru Ingebor 1631

Per, hustru Marit 1637-44

Öde, skattevrak ½ gård 1647-52

Per Gälarsson, hustru 1670-1700

Hustru Anna Chrismansdtr 1678-79

Jon Töresson, hustru 1688-1705

Foto: Lena Gribing 2004.

Håhult var ett gammalt hemman. Det förekom i Svenskt Diplomatarium, ny serie 1:65 1401. I fogderäkenskaperna fanns det upptaget från 1540.

Anders Finnes kvarn vid Håhult blev utdömd av Hova tingsrätt år 1627, eftersom den konkurrerade med och var ”till men” för kronans kvarnar. Anders Finne med dräng stod upptagna som inhyses i 1622 års mantalslängd utan angiven boplats. De nämnda kan då ha varit bosatta hos Matthias eller Gälar på Håhult. Drängens namn kan ha varit Tomas.

En Anders Finne förekom i Sjötorp, Hova 1627-28. Det kan ha varit mjölnaren. Han kan tidigare ha varit bosatt i Noltorp åtminstone åren 1600-04.

Per Gälarsson hade troligen brodern Jöns. En Jöns Gälarsson var bosatt i Hederna 1678-87. Han angavs vara född i Håhult 1620.

Mattias och Tomas bör med hänvisning till namnmönstret ha varit finnar. Namnen Jon, Jöns, Per och Anders tillhör samma kategori. Även Gälar och Töres förekom emellanåt som finnar eller finnättlingar.

Håkankila Erik 1581-1603

1540 Öde 1604-08

110 möh Per, hustru Ingeborg 1606-42

Håkan Eriksson, hustru Margit Eriksdtr 1615-41

Erik 1617-28

Änkan Maret/Margit 1642-54

Erik, hustru och son 1645-46

Anders, hustru Brita, Anders 63 år -53 1645-58

Per, soldat, hustru Barbro 1646-47

Per, hustru Karin Persdtr 1648-58

Per Nilsson, hustru Marit Persdtr 1658-89

Mattes, soldat, hustru Anna 1648-52

Olof Jonsson, soldat, hustru Anna Eriksdtr 1654-65

Nils Persson, hustru Brita 1664-94

Jöns Bengtsson, ryttare, hustru Marit Jonsdtr 1664-77

Anders Tohlsson, hustru Ellika Persdtr 1674-1705

Håkankila kallades före 1622 enbart Kila. Detta år började det kallas Erikskila för att år 1642 växla till det nu kända namnet Håkankila.

Av Hova dombok framgick, att Håkans hustru Margit Eriksdotter år 1625 löste ut tre systrar från det, som då kallades Erikskila. En syster till Margit var mor till Måns i Delebäck. Fader till systrarna bör då ha varit den Erik, som tog sig an hemmanet 1581. Såväl Erik som Håkan trädde till hemmanet, sedan detta en tid legat öde och under perioder av stark finninvandring. Håkan var samtida med och granne till finnarna Jöns och Clemet på Finnkila.

Nybygget och avgärdahemmanet Äspelunden togs år 1637 upp från stubben på skattehemmanet Kilas ägor av Nils Eriksson. Han torde ha kommit från Erikskila.

År 1664 beskylldes Marit Jonsdotter av hustru Brita för att ägna sig åt signerier[62]. Vi kan då misstänka, att ryttarhustrun tillämpade medärvda Kalevalatraditioner.

Följande år fick Anna Eriksdotter släktens tillstånd att köpa en halv gård på hemmanet. Hon var troligtvis änka efter Olof Jonsson och kan tidigare ha varit gift med soldaten Mattes.

Anders Tohlsson löste år 1685 en broder och två systrar i hemmanet. År 1691 löste han även ut änkan Marit Persdtr och blev på så sätt ägare till en halv gård i Håkankila. En son till den senare var inskriven vid sadelmakarämbetet i Stockholm.

Eriks-/Håkankila och Äspelunden kan mot denna bakgrund, liksom Törsa-/Finnkila, ha haft finska inslag bland åborna.

Häggebo Nils Esbjörnsson, hustru Marit Persdtr 1626-33

1620 Olof Laggare, hustru Margareta 1645-49

150 möh Esbjörn Michelsson, hustru NN Olofsdtr 1653

Måns Månsson, knekt 1656-86

Per Torstensson, knekt 1663-83

Lars Svensson 1686-1705

Helge Svensson 1691-94

Häggebo redovisades inledningsvis i Hova dombok med åbon Nils Esbjörnsson åren 1626, 1627 och 1633. Nils sålde denna tid sin hustru Marit Persdotters arvsparter i Järpegården, Hova by och i Brushult. När familjen tillträdde respektive lämnade hemmanet framgick inte.

Häggebo köptes från kronan av Claes Horn på Ryholm omkring 1640 och stod infört i dennes mantalslängd under Vallsjö säteri år 1649. Åbo på torpet detta år var Olof Laggare. I jordeboken infördes Häggebo som frälsetorp 1663. Det såldes av Horns måg, riksamiralen Gustav Stenbock, till Tord Bonde år 1672.

Esbjörn Michelsson sålde på motsvarande sätt som Nils Esbjörnsson år 1653 sin hustrus arvedel i Bjärke till brodern och svågern Nils Olofsson i detta hemman för 10 daler kopparmynt. Han kan i likhet med sina efterträdare ha varit knekt.

Knekten Måns Månsson var en gång generös med sin tobak. Följden blev oväntad. Domboken fick del av förloppet.[63]

Samma dag fordrades för Rätten Måns Månsson i Häggebo och anklagades av hustrun Marit i Orrkullebäcken, för att han hade slagit hennes man Jonas Jonsson den 30 sist förledne, som efter 4 timmars förlopp blev död av samma slag. Hur dråpet sig tilldragit blev ransakat som följer.

Först om söndagsmorgonen för än folket gick i kyrkan, gick nämndeman Erik i Torpaskoga, Jöns i Orrkullebäcken, Måns i Häggebo och Jonas Jönsson, som döden led, in på Finnerödja krog och köpte sig vardera ett stop öl. När de druckit ur dessa gick de till kyrkan. Efter predikningen gick de tillbaka till krogen igen, tagande med sig ett par andra karlar, Hans i Backerud och Jonas Svensson i Paradistorpet. vilka delade sig i två grupper, så att Erik, Jöns och Hans blev sittande i en sal och Jonas skräddare med Jonas Svensson och Måns i Häggebo i en kammare och de köpte vardera sitt stop öl.

När de nu så druckit, tog Måns ut sin Tobakstunna och gav Jonas skräddare och Jonas Svensson tobak. Sedan förvarade han tobakstunnan i sina handskar, som han höll under armen, och förgatt sedan i sin dryckenskap var han gömt densamma och började fråga dem i kammaren om någon visste var hon var, till vilket de nekade. Då gick Måns in i salen och frågade efter samma tobakstunna, då Jonas Jonsson kom in från kammaren och satte sig hos sin svärfader Jöns i Orrkullebäcken. Personerna i salen svarade att de inget visste om tunnan, men då föll densamma ur handsken och ner på golvet.

Jonas Jonsson, skräddaren, sade då: Du har skyllt oss för din tobakstunna, nu vore väl om du gav oss en kanna öl, dig i så måtto till straff. Måns sade då att han inga pengar hade och gick därmed ut på gården. Under tiden sade Erik till Hans, att han skyllde mest dig för tobakstunnan, varvid Hans frågade, gjorde han det, då Erik svarade, Ja.

När Måns sedan kom in, frågade Hans honom, skall du skylla mig för din tobakstunna, då Måns svarade, jag skyller dig intet. Hans svarade, så sant tager dig den och den och skuffade Måns emot bänken, då denne tog till en kulle forck[64], omkring två finger tjock och slog mot Hans och träffade honom på armen så att den blånade, dock icke fullkommeligen slagit som ärnat var, eftersom bem:te skuddade med änden emot väggen.

Då sprang Jonas Jonsson upp och gick emellan dem, sägandes intet så, karlar, varvid Måns steg tillbaka och slog med samma forck tvåhändes andra slaget och träffade Jonas Jonsson vid högra örat, så att Jonas lutade därvid, som ville freda och bloden gick genom det andra örat.

Då sprang Jonas, som slaget fick, Måns i håret och slog honom i golvet, var efter han gav honom några munslag och sparkade honom i sidan. Där efter höll de andra Jonas fast så länge, att Måns kom undan.

Därefter satte de sig och drack endast ett stop öl, då Jonas inte kunde dricka mera och klagade mycket över slaget, som han fått vid örat, vilket han även gjorde för sin hustru, som kom dit och som han med svärfadern följde på hemvägen. Men när han kommit ett litet stycke från Finnerödja, orkade han inte längre utan lade sig bredvid vägen ej talande många ord utan bad om en häst, att hjälpa sig hem med, hela tiden hållandes handen vid örat där slaget träffat och så omsider på samma plats avled.

Att alltsammans så hänt bekände vederparterna jämte vittnen för rätten, vilket även dråparen själv tillstod, varför saken hemsköts till häradsnämnden att döma, vilken först konstaterade att dråpet skett genom Måns Månssons handaverkan, men dock inte med hans vilja, ty slaget som den döde bekom var ärnat den andre eller Hans, men dock borde Måns sig bättre vaktat, emedan båda stod för hans ögon, och i så motto att han har rest vapen oträngd att vilja skada, har slaget taget den andre.

Fördenskull prövades samma dråp att vara våda i vilja verkom efter 1 Cap dråp med våda och alltså Måns förverkat sitt liv, men efter Guds Lag i Genes. 9 v. 6. Exod. 21 v. 12 och Sveriges Lag dråpmål med vilja L.L. 2 Cap. Nåden hemställes Höglofl. Kungl. Hovrätten uti all underdånighet och ödmjukhet, är och bem:te Måns i Häggebo en Enfaldig karl och därtill övertalat måläganderna, att ge dem 50 Dlr Smt var med de samtliga är försonade och för den skull till Höglovl. Kungl. Hovrätten en ödmjuk förbön hemställa....

Måns återkom till Häggebo och fick således i detta fall nåd. Om han var finnättling vet vi inte. Att han saknade förfäder i Häggebo och var uttagen till knekt kan dock tyda på detta. Samröret med finnar på krogen före och efter kyrkobesöket styrker därutöver, att det mellan dessa personer fanns någon form av gemenskap. Svenskar och finnar gick denna tid troligtvis skilda vägar.

Säkra finnättlingar bör däremot kolaren Jöns Simonsson och dennes måg, den dräpte skräddaren Jon Jonsson, ha varit. Trolig finnättling var Jonas Svensson i Paradistorpet, vilket i detta fall bör läsas som Paradisängen. Samme man stod senare i längderna under namnet Jöns Svensson. Mer vansklig etnisk bakgrund hade nämndemannen Erik Svensson från Torpaskoga. Han kom nämligen tillsammans med syskonen Bengt i Bråten, Nils i Hävden och Gunilla i Slottsbol in till Slottsbol i början av århundradet från Väggetorp i Amnehärad, där fadern Sven Eriksson hade sålt sin arvspart år 1609. Slottsbol, Bråten och Hävden upplevs som stabila finnhemman. Kopplingen till det gamla bondehemmanet Väggetorp är svår att förklara. Anknytning till Finland bör dock finnas i någon form.

Hägghult Bryniel, hustru 1606-21

1606 Änkan 1621-30

130 möh Hemming 1621-30

Lars, hustru Kerstin 1628-45

Sven Andersson, soldat, nämndeman, hustru 1665-99

Erik Jonsson, hustru Kerstin Larsdtr 1682-83

Olof Nilsson, knekt 1682-94

Sven Larsson, hustru Margareta Larsdtr 1689-90

Hägghult stod fram till år 1627 redovisat som en kronotomt, vilket visar dess svedjekaraktär. Namnet Hägghult växlade inledningsvis med varianterna Häggebacken och Högebacken. I jordeboken blev hemmanet infört som ¼ kronohemman år 1636.

Erik Jonsson lejde år 1682 Olof Nilsson som knekt för hemmanet.

Bryniel och Hemming förekom som nybyggarnamn. En Bryniel var t ex bosatt i ett nyupptaget Vallsjön åren 1601-28. En Anders Brynielsson i nybygget Posseborgan fick passerbrev till drottning Kristina år 1613. Resan avsåg då troligen hemmanets stubbarätt.

Bryniel ingick inte i det finska namnmönstret. Tidpunkten vid sekelskiftet 1600 med missväxt och pest i landet samt hemmanens svedjenatur lämnar dock besked om, att nämnda personer bör ha varit inflyttade finnar.

Häljatorp Skattehemman

1463[65] Ingvald, knekt 1586-90

80 möh Olof 1580-86

Börge 1590

Sigge 1597-98

Per, öde, överfört till kronan 1597-1605

Erik, knekt 1597-1608

Jöns, öde -03-04 1600-04

Hemming, öde -08, -11, -13-14, dagkarl, husfattig[66] 1606-17

Bengt Nilsson, hustru Marit 1608-18

Nils Nilsson, löftesman, hustru Elin 1618-55

Nils Jonsson, knekt 1622-27

Nils Andersson, knekt 1622-29

Truls Svensson Duse, knekt 1625-28

Jöns Ersson, knekt 1625-28

Staffan, inhyses 1628

Öde 1630-32

Jon, hustru Anna 1635-45

Bengt Persson, hustru Marit Nilsdtr 1644-57

Per Eriksson, hustru Ingiell Nilsdtr 1648-93

Jöns Bengtsson, hustru (se Bårtorp) 1680

Frälsehemman (Östergården)

Björn 1580-89

Tord, halvt öde -04 1590-1607

Chrisman Tohlsson, löftesman, hustru Kerstin 1600-45

Tohl Chrismansson, knekt, hustru Karin 1640-60

Kvarnen(Kvarnhäljatorp)

Jöns Mölnare, öde -08 1601-08

Jon Mölnare 1613

Sven Mölnare, från Värpe 1622

Håkan Arvidsson Mölnare, löftesman, öde 1632 1622-50

Jöns Mölnare 1626-35

Per Mölnare, hustru Marit 1645

Nils Arvidsson, fiskare, hustru Gertrud Andersdtr 1649-65

Lars Jonsson, hustru Karin 1655-58

Lars Larsson, hustru Ingebor Larsdtr 1668-85 Nils Jansson, mjölnare 1673-89

Västerhäljatorp. Foto: Okänd.

Nedre Kvarnstugan. Foto: G. Heurlin 1905. Hova-Älgarås nr 1, s 56.

Häljatorp var en gammal by. År 1559 innehöll byn tre hela skatte och ett helt frälsehemman. Det senare bestod från början av Österhäljatorp med kvarn och såg i Hovaån. Namnet byttes senare mot Kvarnhäljatorp, vilket först förekom i Hova dombok år 1626. Även skattehemmanet Västerhäljatorp blev senare köpt som frälse under Gudhammar.

Omsättningen av brukare, åbor och knektar var stor i Häljatorp under förra hälften av 1600-talet. Skälen till att gårdarna ofta ställdes öde var enligt räkenskaperna utskrivning av knektar, svår gästning samt skjutsning över Tivägen. Härtill kom den missväxt och pest som drabbade bygden i anslutning till sekelskiftet 1600.

Antydan om inslag av finnar i byn ger bland annat det stora antalet knektar, löftesmännen Nils, Chrisman och Håkan Mölnare för rånaren Jon Jonsson i Paradis år 1635-38 samt Nils Eriksson i Äspelunden då han gick i löfte för Per Erikssons böter år 1657. Nils och Per kan ha varit bröder och Per Eriksson i så fall troligtvis född i Eriks-/Håkankila 1605. Han angavs i domboken år 1684 vara 79 år gammal.

År 1660 blev Per Eriksson dömd att avrättas för dubbelt hor med en knekthustru i Bårtorp, vars man några år tjänstgjort i fiendeland. Pers egen hustru Ingiell inställde sig emellertid i rätten med tio minderåriga barn och bad för mannens liv. Aktionen hade önskad verkan. Per fick nåd i högre instans.

Femton år senare (1675) figurerade familjen åter vid tinget. Då hade Pers söner Sven, Bengt och Per slagit ihjäl Erik Nilsson från Mossebo i Finnerödja på Hova marknad. Bröderna dömdes mista livet.

Kvarn och såg finns angivna på Kietell Felterius karta år 1655. Mjölnarna framträdde dock tidigare. Nils Arvidsson kan från början i likhet med Håkon Arvidsson ha varit mjölnare. År 1655 angavs han dock som Fru Christina Lillies fiskare. Nils hustru Gertrud hade en syster Anna gift i finnhemmanet Björkulla i Älgarås. I granngården Värpe fanns samma tid en Bengt Arvidsson. En son till denne med namnet Arvid blev inskriven som soldat, men undgick ödet genom att åta sig rollen som salpetersjudare[67] – ett annat typiskt finskt yrke.

Arvidsönerna var av samma ålder och kan ha varit bröder. En Arvid i Kroppfjäll 1625-40 kan ha varit deras fader. Allt tyder på att byn Häljatorp under 1600-talet, genom regementschefen och översten Per Hårds kontakter och förmedling, blivit relativt välförsedd med finnar eller finnättlingar.

Lars Jonsson fick år 1655 disponera sitt hemman fritt enligt adliga privilegier. Donator var Per Hårds änka Fru Christina Lillie på Gudhammar. Året innan hade hon beviljat sin landbo Per i Häljatorp tre års frihet för att bygga upp sitt nedruttna hemman.

Högebron Anders Nilsson, gammal 1622 1600-27

1593 Erik 1604-06

100 möh Två änkor 1609

Olof, knekt, gammal 1622 1610-22

Öde 1624

Hindrich Persson, knekt, från Sjötorp, Hova 1628

Olof, edgångsman, hustru Ingeborg 1629-42

Sven Olofsson, knekt, hustru Karin Andersdtr 1640-67

Änkan Karin Andersdtr 1667-70 Styvson Olof ihjälslagen 1640

Olof Svensson, knekt i stället för sin fader 1648

Per Nilsson, hustru Elin Larsdtr 1652-75

Anders Håkansson, knekt, hustru Anna Jonsdtr 1660-85

Son Nils Andersson 1674-75

Bengt Svensson, knekt, g m änkan Karin 1670-82

Foto: Okänd.

Högebron infördes i jordeboken som ett skattetorp 1601. År 1607 utökades det till ett fjärdedels och 1627 till ett halvt skattehemman.

År 1632 framträdde Olof i Högebron som edgångsman i tolv-mannaed för finnsonen Hindrich Thomasson i Kåhult, Lyrestad, då denne var anklagad för att ha fällt högdjur. Hindrich friades. Edgången tyder på, att även Olof hade finskt ursprung.

Per Nilsson löste änkan Karins åttondel i börd i hemmanet år 1654. Hon kan ha varit dotter till den Anders Nilsson, som tog upp hemmanet från stubben. Bördsrätten grundades troligen på Pers hustru Elin Larsdotter och hennes morföräldrar Lars Andersson och Marit i Brestorp.

Anders Håkansson var lejd som soldat av Nils Jonsson i Finnkila. Han vigdes år 1663 med Anna Jonsdotter från Håtorp i Lyrestad.

Karin Andersdotter fick vid tinget i Hova 1675 rykte om sig att vara trollkunnig. Hon hade nämligen lärt konan Karin i Måkerud, att bitar av stålegg kunde hjälpa den, som var instämd till tinget (se Västansjö, Finnerödja). Samma år kunde hon dock inte tillsammans med sonen Nils lösa familjens 1/8 i Högebron. Hon förklarade sig då beredd att överlåta skatterätten på Gustav Posse. Kronan övertog dock åttingen troligtvis på grund av skatterest. Den såldes sedan av kronan i börd till Olof Larsson och Nils Svensson i Brestorp samt Lars Nilsson i Grimstorp och Ingrid Nilsdotter i Boåsen, Lyrestad. Olof Larsson löste några år senare ut sina släktingar. Bördsrätten var grundad på Karin Andersdotters trolige broder Lars Andersson i Brestorp eller alternativt på dennes hustru Marit.

Tydlig finnättling på hemmanet var knekten Hindrich Persson från Sjötorp. Han återkom inte efter år 1628 och kan antagligen räknas in bland de 35 000-40 000 soldater, som stupade i Östersjöprovinserna i början av 1600-talet.

Fler finnättlingar än Olof och Hindrich bör dock gömma sig under Högebron. Tidpunkten då torpet togs upp, namnmönstret, trollkonsterna, det stora antalet knektar på hemmanet samt anknytningen till Brestorp och stubbarättshemmanet Boåsen talar för detta.

Högsten Hindrich Finne 1609

1609 Mattis Hindrichsson Finne, hustru Elin 1616..89

95 möh Clemet Hindrichsson, knekt 1627-35

Hindrich Hindrichsson Finne, hustru Karin 1627-48

Mattes, hustru Karin 1642-45

Dotter Brita 1642

Oluf Mattson, hustru Gunnela 1671-1705

Gustav Olofsson, hustru Elin 1700-21

Foto: Lennart Posth 1998.

Mattis Hindrichsson angavs i Hova dombok år 1685 vara son till den finne, som först fick hertig Karls tillstånd att svedja på Tiveden. Uppgiften är svår att påvisa, eftersom någon passande Hindrich ej påträffats på Tiveden före Paradisbornas ankomst. Mattis var för övrigt född så sent som 1601, vilket bör kunna tas till intäkt för att dombokens uppgift var fel.

Högsten användes i knekthållet och var under lång tid oskattlagt. Från 1624 var det förlänt Johan Posse, som då disponerade sätesgården Gudhammar med frälsehemmanen Kroppfjäll, Melltorp, Noltorp m fl.

Mattis redovisades sporadiskt i Högsten åren 1616-1622, 1637, 1657-58, 1661-62, 1670-75 samt 1684-85. Luckorna i bosättningen kan bero på att han blivit uttagen till knekt, varvid han som Mattis Finne fick lön från Bråta och Backen 1628-29. Han kan då ha varit bosatt vid Grinden under Gudhammar. 1647-53 var Mattis med hustru Elin bosatt i Vallerud. Åren 1662-65 stod han som skytt hos Jöran Hård på Gudhammar och år 1668 troligen som rättare på Kroppfjäll. Såväl Högsten som Vallerud och Kroppfjäll var frälse under Gudhammar.

Hindrich Hindrichsson omtalades i en roteringslängd år 1648 som finne i Högsten. Familjen innehöll därmed troligtvis bröderna Mattis, Clemet och Hindrich. För Hindrichs del kan en koppling till hemmanet Sjötorp även föreligga. En Hindrich samt en Hindrich Hindrichsson, skytt fanns här 1634-53. Även Sjötorp lydde under Gudhammar.

År 1672 förekom en oväntad uppgift om Mattis i Hova dombok. Där stod:

Mathes Hindrichsson Skiötts livstidsfrihet under Gudhammar oriktig eftersom bevisligen är, att han Mathes är för 12 år sedan skriven som soldat och för 2 år sedan till Göteborgs garnision förd.

Mattis var nu över 70 år gammal och ej användbar som soldat. Här har han blivit förväxlad med namnen Mattes Hindrichsson från Sjötorp i Hova. Om den senare fanns en uppgift, att han år 1656 som soldat för Delebäck blivit ersatt av Lars Larsson. Denne Mattes fanns sedan i Sjötorp 1667-68. Två år senare blev han tydligen på nytt inskriven som soldat och förd till Göteborg. I ett nötskal visar detta hur finnarna hanterades. Finnen själv var utan talan. Att många rymde från tjänsten var kanske inte så märkligt.

Skönt att se är dock, att herrskapet Hård på Gudhammar tog påfallande väl hand om inte bara finnen Mattis, utan om fler av sina underlydande när torparna själva inte orkade längre.

Högsåsen/ Lars Michelsson, knekt, hustru Ingegerd 1618-53

Höksåsen Erik, ogift 1640

1611 Lars Svensson, hustru Ingrid 1642-80

216 möh Joen Larsson, son till Lars 1653-55

Anders Andersson, edgångsman, hustru Ingeborg 1666-67

Gustaf Svensson, hustru Kerstin Svensdtr 1670-1713

Olof Larsson, hustru Ingeborg 1693-1709

Högsåsen med Eva-eken. Foto: Lena Gribing 2004.

Högsåsen ligger på en av Tivedens högsta höjder, 216 möh, med vid utsikt bland annat mot Billingen, Kinnekulle och Vänern. Platsen ligger på gränsen till Finnerödja. Området är numera naturreservat förvaltat av Gullspångs kommun med skidbacke, skidspår, strövstigar och raststuga. Torpet infördes i jordeboken som ett skattehemman genom jägmästaren Erik Krabbes medverkan år 1631.

Nybyggaren Lars Michelsson svarade enligt 1648 års roteringslängd för knektlöningen till Jon i Hult. Namnet bekräftade därmed, det man på förhand anade eller nästan visste, nämligen att den, som tog upp detta hemman, måste ha varit svedjefinne. Såväl Lars som Michel var säkra namn i den finska namnfloran. Erik Krabbes insats förstärker intrycket.

Joen Larsson, född cirka 1640, var från år 1657 bosatt i Nolmarken, Paradis.

Anders Andersson ställde år 1666 upp som laggärdsman för Töres i Slottsbol. År 1667 fick han plikta för 4 svedjor.

Kroppfjäll Hemming 1583-1627

1542 Staffan 1604-08

80 möh Arvid 1625-40

Jöns Knutsson, gårdsfogde, hustru Gunborg 1638-49

Mattes Svensson, hustru Källin Månsdtr 1642-44

Jöns Andersson, hustru Sigrin 1642-91

Ivar Andersson, hustru Kerstin Töresdtr 1644-55

Staffan, hustru Ingeborg 1644

Börje, soldat, hustru Sisela Jonsdotter 1656-58

Mattes Hindrichsson, rättare 1668

Nils Hindrichsson, hustru Sara 1670-72

Sigfrid (Finne) 1674-78

Foto: Okänd.

Kroppfjäll var gammalt frälse och lydde i likhet med bl a Noltorp under Gudhammar. Namnmönstret tyder på att flera av hemmanets brukare bör ha varit finnar. Frälsets medverkan eller engagemang i invandringen är här tydlig. Intressant är namnet Arvid, som saknas i det finska namnmönstret, men som så ofta framträder i sammanhang med finnar. Denne Arvid kan eventuellt ha varit far till de Arvidsöner, som senare framträdde i angränsande Häljatorp och Värpe.

Mattes Svensson med hustru Källin eller Kärlig Månsdotter flyttade år 1645 till svärfadern Måns Svenssons hemman Råglanda i Amnehärad. Där fortsatte han vid sidan av bruket av hemmanet sin hustrus fäders yrke som laxfiskare i Gullspångsälven. Mattes hade en broder Måns Svensson på Kullen i Hova socken. Denne var från början skomakare och gift med en gästgivardotter från Torved i Lyrestad. Kombinationen av yrken och namn talar för att såväl bröderna som deras hustrur bör ha haft invandrarbakgrund.

Ivar Andersson blev ihjälslagen av Olof Bengtsson i Delebäck år 1655. Dådet orsakades av att parterna kommit överens om ett bössköp och druckit köpskål. När Ivar skulle gå ångrade han försäljningen och tänkte ta bössan med sig. Sinnet rann då på Olof, som slog Ivar i huvudet med bössan. Ivar avled tre dagar senare. Olof dömdes till döden, men familjerna enades och bad för dråparens liv. Han friades. Olof dog år 1716 100 år gammal och blev därmed en av de äldsta personerna i byn Delebäcks kända historia.

Soldaten Börje flyttade in till Kroppfjäll från Noltorp. Även detta torp var ofta brukat av finnar. Börje kan ha varit född i Laggåsen. Nils Hindrichsson var såväl före som efter år 1671 bosatt på finnhemmanet Sjötorp i Hova socken.

En Sigfrid Finne betalade 3 daler 16 öre kopparmynt i Hova kyrka 1674. Det bör ha varit samme man, som med hustru var verksam på Kroppfjäll 1675-78. Denne Sigfrid torde ha varit son till Sigfrid Eskilsson Finne i Kyrkhävden, Finnerödja.

Kullen Måns Jonsson, nämndeman 1581-1628

1540 Simon 1586-87

90 möh Lars Persson, hustru Elin Hemmingsdtr 1620-39

Lars Månsson, hustru Elin 1620-38

Änkan Elin, dtr Karin 1640-45

Jon Larsson, hustru Marit 1642-49

Måns Svensson, hustru Margareta Eriksdtr 1645-80

Sven Månsson, hustru Elin Bengtsdtr 1670-1710

Hemmanet Kullen bestod under 1600-talet av två halvgårdar. Måns Svensson tog upp den ena av dessa, sedan den en tid stått öde och som skattevrak övertagits av kronan. Måns kom från Amnehärad, där han tidigare varit skomakare. Han var gift med Margareta Eriksdotter från Torved i Lyrestad. En broder till Måns, Matthes Svensson, vigdes år 1644 med Källin eller Kärlig Månsdotter och var några år verksam på Kroppfjäll innan familjen flyttade till svärfaderns hemman Råglanda i Amnehärad.

Måns äldste son Erik vigdes 1669 med Kerstin Månsdotter på Boåsen i Lyrestad, ett stubbarättshemman med finnanknytning på allmänningen Bröten. Andre sonen Sven, var en kort tid förordnad som skytt och skogvaktare. Han var gift med en av Bengt Svenssons döttrar i Gullberga. Detta torp var upptaget efter tillstånd av Harald Posse i ödemark i anslutning till Valmossen. Sven blev genom detta gifte svåger med Anders i Gullberga, senare bosatt i Dumpen, Olof Tohlsson i Rud, Lars Olofsson i Geten och Sven Linnarsson i Agnsundet - alla relativt nyupptagna torp i ensliga och öde lägen på skogarna under Ribbingsfors i Amnehärad.

Sven Månsson var en olycksfågel. Efter bara ett år förlorade han sin skogvaktarsyssla efter olaga jakt och ohemula beskyllningar mot blivande kollegor. Han stod ofta vid tinget på grund av onödiga instämningar av grannar och släktingar. År 1710 avslutade han sin karriär, sedan han tillsammans med tre kumpaner, brutit sig in i Älgarås kyrka och stulit dess kyrkkassa. Han avled av pest i Lidköpings kronofängelse samma år i avvaktan på en trolig dödsdom.

Inget har framkommit, som visar att personerna i anslutning till Torved, Kullen, Råglanda, Boåsen, Dumpen och Gullberga skulle ha haft finsk anknytning. Yrken som gästgivare, skogvaktare, skytt, skomakare och fiskare samt bosättning på nybyggen och ödehemman tyder dock på, att så kan eller bör vara fallet.

Kullerud Anders, gammal -22 1620-31

1615 Änkan 1637

120 möh Nils, knekt 1626

Öde 1634-35

Nils 1638

Håkan, hustru 1640-41

Anders 1644-53

Jöns Olofsson, hustru Anna Jonsdtr 1653-1705

Lars 1674

Töres Olofsson 1676-83

Sven Olofsson, knekt 1681-91

Kullerud nämndes första gången i en boskapslängd år 1620. Det bör då ha varit upptaget några år dessförinnan. I jordeboken blev det intaget som ett kronotorp 1628.

Kullerud ligger i ett område med tidig finnbebyggelse. Hit hör Högsten, Fagersand, Humletorp, Anderstorp, Bahult, Håhult och Vallerud. Dessa hemman låg till viss del inom Gudhammars intressesfär, och år 1641 blev Kullerud köpt som frälse under detta säteri. År 1672 förärade Jöran Hård på Gudhammar Kullerud som livstidsdonation till sin smed. Smeden bör ha varit den Jöns Olofsson, som satt på hemmanet fram till 1705.

Jöns son Olof vigdes cirka 1680 med Anna på Hävden. När Olof dog ett par år senare, tog farföräldrarna till sig den 1½ år gamle sonsonen Olof.

Jacob Lenck d.y. var gift med Helena Christina Hård från Gudhammar. De byggde ut Vallerud med underliggande Kullerud till Valaholms säteri åren 1688-96. Efter änkans död, såldes säteriet inklusive Kullerud till Peter och Magdalena Scheffer. Den senare lät anlägga kavelbro mellan Valaholm och frälsehemmanet Kullerud år 1756.

Om någon mer än säteriägaren Jacob Lenck, vars morfars mor var Constantia Eriksdotter, var finne eller finnättling, vet vi inte. Lars, Olof, Jon och Anders var dock vanliga finska namn. Därutöver talar tidpunkten för när hemmanet togs upp, dess läge på Tiveden samt yrkeskategorierna knekt och smed för, att så kan vara förhållandet.

Kvarntorp Skattetorpare 1600-12

1592 Per 1606-09

100 möh Hemming, dagkarl, arm, utfattig 1613-18

Botolf, knekt 1619-28

Nils (Persson) 1627-30

Per Torsson, Nils Perssons styvbarn 1630-42

Sigfrid Eskilsson Finne, kolare, Malin Bertilsdtr 1638

Mattes Nilsson, knekt 1638

Töres/Tool/Tore 1640-42

Mathis Giöstasson, hustru Elin 1644-51

Son Olof Mathisson 1650

Öde 1650-53

Per, knekt, hustru Ingrid 1653-59

Måns Svensson, hustru 1 Kerstin 1657-90

2 Ingeborg 1690-97

Håkan 1671-73

Foto: Lena Gribing 2004.

Ingen av personerna under detta Kvarntorp omtalas under 1600-talet som mjölnare, även om en skvaltkvarn säkert funnits i bäcken från början. Kvarnar av denna art bekämpades dock ihärdigt av frälseägaren på Gudhammar, som betalade skatt för sin och Hovabornas kvarn vid Kvarnhäljatorp. När skvaltkvarnar i övrigt förekom i bygden fick dessa enbart användas av ägarna för eget bruk. En bestämmelse, som naturligtvis var omöjlig att övervaka.

Sigfrid Eskilsson var en finne, vars familjeansvar hade tydliga brister. Detta finns beskrivet under Kyrkhävden, Finnerödja. Till yrket var han kolare.

Kvarntorp köptes till frälse av riksrådet Carl Bonde år 1639. Drottning Kristina hade då hunnit bli 13 år gammal. Hemmanet övergick sedan i mågen Conrad Falkenbergs ägo och år 1649 fick dennes elake fogde Olof Elofsson tillfälle att utmärka sig.

Då förekom Landbofogden väll:t Oluff Elufsson och klagade över sin Herres landbo Matis i Quarnetorpet på 1/4 skattehemman, att hava suttit i 3 år och låtet sig fast motvilleligen finnas att utgöra och giva alle sine utlagor efter frälse utlagur och på förb:de år icke givit den ringaste penning, ej heller gjort sine skiussninger, dagsverken och utekörslor, såsom ock landbofogden ovetandes rymt av hemmanet utan lov och minne och bekommit på hans skatt av hemmanet för 2 dagar sedan 10 daler kopparmynt av 1 riksdaler

Spordes Oluff Elufsson vad hans skatt i penningar årligen och ovist tilldraga kan;

därpå svarade efter återräkning belöper det sig 6½ D S.Mynt; alltså skall Matis restera att betala 11½ daler silvermynt; därför Oluff Elufsson fordrar plikt efter Lag JordeBalk Cap böte med 1/4 ggr högre.

Däremot berättade Matis, en ynkelig beklagelig, hur det återdrevs en skriven knekt på Herrens gods nämligen Svän i Nolåsen, och så lät Herren för ett år sedan sätta Matis i hans ställe; och efter han förmärkte sig vara gammal och tung, som tjänsten icke förmåtte utstå, så tog Matis allt vad han ägde och kunde tillväga komma och utgav för knektelegan och därigenom är en husfattig karl bliven, ej heller sig till ringaste hjälp bekommit rotepenningar, utan dem den behållit som skriven blev, ej heller vet sig fri vara ännu undsluppen av knektetjänsten, av vilken orsak och fattigdom han eljest gärna velat, dock icke förmådde skatten utgiva i rättan tid, som sig borde.

Av vilken omständighet Nämnden befann honom icke av så stor motvillighet, utan mera av eländig fattigdom icke hade förmått skatten utge, därför kände sig med samveten sina icke kunna döma honom 1/4 bot högre.

Och bekänner Matis sig ha gjort från förliden Tomasmässa mellan Börstorp och Törestorp som är 8 mil vid 8 bevisliga skjutsresor och dess emellan på förbe:e år några dagsverken och körslor efter sin ringa förmåga, dock vad der uti resterar eller felar, så väl som i själva skatten, så vare der med hur vara kan, då han har ganska litet eller intet att betala med, mera än skattevården förbe:te 1/4 skattehemman, vad det kan prövas att göra gott skäl för, oansett han ville bevisa ha för bördsrätten givit 18 riksdaler .... såsom och vad Matis kan bliva hjälpt till i rotepenningar igen....

Där jämte bevisade Matis med nämndens vittnesmål, att han avsade sig samma hemman på förlidet sommarting i vällb. Herrens närvaro och på Herrens Nådige behag satt sin son på torpet igen.[68]

År 1650 rymde Matis son Olof från hemmanet. Fogden begärde då att han med boskap skulle återföras med våld. Detta lyckades sannolikt inte. Hemmanet stod öde i tre år. Antagligen behövdes det en ny fogde på Börstorp innan det blev ordning på torpet och i trakten. Benämningen "ellack" på fogden Olof Elofsson sattes av Conrads son Hindrich på Skagersholm vid Hova ting den 15 februari 1675.

År 1651 tvingades Mathis Giöstasson på grund av missväxt och ogin husbonde, att sälja sin hustrus avlinge skattebörd i Kvarntorp till Falkenberg för 36 daler kopparmynt.

Behandling av samma art som Matis råkade ut för, drabbade åtskilliga torpare och bönder i bygden innan Falkenberg gick ur tiden 1654. Vi återkommer till dessa efter hand som berättelsen fortskrider.

Av namnmönstret att döma har åtskilliga finnar sökt odla upp och leva på Kvarntorp. Det ställdes dock ofta öde och återupptogs flera gånger. När Måns Svensson till slut tog sig an torpet år 1661, angavs detta i domboken sakna både hus och gärdesgårdar. Jorden var dessutom illa hanterad.

Kärret Sven, knekt 1621

1615 Måns Larsson, knekt för Åsebol 1632

125 möh Sigge Mårtensson, hustru Ingeborg Larsdtr 1634-66

Biörn , knekt, hustru Gunella 1644

Per, hustru Ingeborg 1645

Lars, hustru Anna 1646

Jorun 1647

Sven Verre, finnättling 1652-54

Joen Månsson, hustru 1 Elin 1660-63

”- 2 Maret 1664-82

Per Siggesson, hustru 1672-1716

Staffan 1673-84

Per Jonsson, hustru 1680-87

Måns Månsson, skogvaktare, hustru Elin Andersdtr 1701-55

Kärret har varit svårt att följa i dokumenten. Detta beror delvis på ofullständig dokumentation, men även på att det fanns två Kärret. Ett av dessa låg i gränsområdet mellan Hova, Älgarås och Fredsbergs socknar. Det andra i nuvarande Finnerödja socken, vilken under förra delen av 1600-talet, var en del av Hova socken. Först nämnda Kärret kallades även Kärratorpet, Västerkärra eller Västanmossen. I byn Kärret utgjorde Västerkärra och Västanmossen troligtvis två skilda boplatser.

I jordeboken blev Kärret infört som skattetorp år 1634. Det bör då ha tagits upp minst sex år tidigare. Av Ortnamnsförteckningen[69] framgår, att Kärret var upptaget i jordeboken för Hova 1634-1795 för att i denna överföras till Älgarås 1807. I Älgarås kyrkoräkenskaper kan man dock följa familjerna i Västerkärra och Västanmossen redan från 1680.

Sigge förkom i mantalslängden första gången år 1642. Nästan 20 år senare inställde sig troligtvis samma Sigge vid tinget och begärde lagfart på Kärret. Han berättade då, att han sex år tidigare hade fått tillstånd av befallningsmannen Anders Andersson att ta upp torpet på Fagerlids ägor. Sigge fick därmed sin lagfart. Av domboken framgick att han hette Mårtensson.

Hova dombok angav även, att en Sven Verre förekom som ett mellanspel i Kärratorpet år 1652-54. En soldat med samma namn fanns i Gersebacken, Älgarås 1624-28 samt i Bäserud samma socken 1634-43. Verre-släkten fick stor utbredning i Bergslagen. I Ljusnarsbergs krönika anges, att orsaken till detta var sju invandrande finska bröder[70].

Alla var dock inte nöjda med Sigges insats. Äspängs bönder klagade från år 1661 i fem års tid över Kärratorpets intrång på deras ägor. Sigge försvann i sammanhanget (kanske till sina fäder) och lämnade över problemen till en ny brukare med namnet Jon Månsson. Även denne ville snart flytta och försökte år 1665 få lagfart på Sörgården i Storhult. Mot detta protesterade skytten och skogvaktaren Biörn Nilsson, som ansåg sig stå närmare än Jon i börd till detta hemman. Jon Månssons aspirationer angående Storhult tyder på att hans fäder kom från Bålerud, där han även själv framträdde år 1650. Han kan ha varit son till Måns Bengtsson i Högshult, Älgarås, där en Jon Månsson stod som knekt 1624-28.

Jon Månsson sålde i stället Kärret till tullskrivaren Anders Johansson i Hova år 1675. Denne flyttade dock från början inte in på hemmanet, utan lät andra arrendera och bruka detsamma. Helt fri gick han därmed inte. Redan 1684 klagade Gastorps bönder över en äng, som de ansåg hörde till byn Gastorp. På detta svarade Anders, att den ängen var upptagen till hemmanet Kärra redan för 60 år sedan. Detta skulle i så fall ha inneburit, att ängen var upptagen före torpet. Två år senare justerade Anders uppgiften något, då Fagerlidsborna klagade över Kärret, som då blivit indelt och tillfört Jägeristaten, med att hemmanet funnits i 50 år och låg en halv mil från Fagerlid. Tydligt var, att hemmanet var en nagel i ögat på närliggande äldre byar.

Sven Verres finngener är väl dokumenterade, men även Jon Månsson, Staffan, Sigge Mårtensson och skogvaktaren Måns Månsson kan ha haft samma bakgrund.

Laggåsen Börje 1601-16

1593 Måns 1616-48

150 möh Änkan Karin 1627-37

Jon 1631

Karin, knekthustru, mannen "på Togh" 1639-45

Anders 1649

Rangela Månsdtr 1654

Börje Andersson och hustru 1656-1700

Hustru Anna och hustru Brita 1670

Foto: Författaren 2004.

Laggåsen kallades från början Latorp eller Laåsen. Torpet stod i jordeboken som skattetomt 1601 och skattetorp 1607. Det togs upp som ett svedjehemman ovan den marina gränsen vid Tivägen under den täta finninvandringen före sekelskiftet.

Enligt Hova dombok var Rangela Månsdotter i Laggåsen år 1654 mökränkt av legodrängen Nils Jonsson vid Vallsjön.

Börje Andersson angavs i domboken 1683 ha bott på hemmanet i 27 år, dvs från 1656. Namnet Börje var ovanligt. Att det återkom tyder på släktskap. En soldat Börje förekom vid Noltorp/Kroppfjäll åren 1651-58. Börje Andersson kan ha varit densamme. Han var då trolig son till Anders i Laggåsen 1649.

Måns bör ha varit son eller måg till Börje (1601-16). En Börje Månsson flyttade in på Ekebacken i Finnerödja år 1655. Namnet anger, att han bör ha kommit från Laggåsen och varit son till Måns. Även Anders (1649) kan ha varit son till Måns och äldre bror till Börje. Laggåsen torde därmed ha ägts och brukats av släkten åtminstone 1593-1700. Den Börje, som tog upp Laggåsen år 1593, var troligtvis invandrad finne.

Midskog Anders Månsson, edgångsman 1670-88

1647 Bengt Svensson, edgångsman, hustru Anna Andersdtr 1686-97

150 möh Ebba Andersdtr 1696

Per Månsson, hustru, dtr 1700-05

Måns Hansson 1701

Foto: Lena Gribing 2004.

Midskog angavs vid en jorderannsakning i Hova 1686 vara upptaget för 39 år sedan, eller under Claes Horns tid. Anders Månsson får därmed misstänkt anknytning till ovan nämnde Anders i Laggåsen år 1649.

Torpet blev reducerat från Vallsjö säteri och infört i jordeboken år 1685 som 1/8 kronohemman. Dessförinnan var torpet oskattlagt. Det saknas i Horns mantalslängd år 1649.

Anders Månsson var edgångsman för Olof Bengtsson i Bondetorp 1679 och Bengt Svensson för skogvaktaren Nils Eriksson i Orrkullebäcken år 1685. Edgångarna genomförde de tillsammans med ett antal finnättlingar. Även Anders och Bengt bör då ha haft samma ursprung. År 1694 angavs Bengt vara utfattig och två år senare invecklade han sig i hor med Ebba Andersdotter i Midskog. Han försvann något år senare från hemmanet.

Midskog var ett svedjehemman med grannar som Rosendalen, Kavlebron, Mossebo, Vallsjöbol, Solbacken och Saxhult. Området var präglat av finska nybyggare. Anders och Bengt bör ha tillhört samma kategori.

Motorp Anders, timmerkarl, hustru 1 Karin, 1642-45

1640 ”- 2 Marit Andersdtr 1647-52

165 möh Änkan Marit Andersdtr 1652-57

Bengt Nilsson, soldat, hustru Anna 1659-60

Lars, hustru Gunnela 1661-72

Anders 1663-80

Per Mattsson, soldat, hustru Gunnela Andersdtr 1677-1700

Mattias Svensson, hustru Lena Larsdtr 1688-1722

Foto: Lena Gribing 2004.

Vid Hova ting den 28 januari år 1686 angav Per i Motorp, att hemmanet var upptaget för 40 år sedan. Han berättade vidare, att det "i Sal Hr Claes Horns tijdh, giordt lijka med Borgan och Måseboda". Torpet torde då ha tagits upp cirka 1640.

I Claes Horns mantalslängd år 1649 redovisades Motorp med timmerkarlen Anders som åbo. I jordeboken blev det infört som frälsetorp år 1663.

Att frälsetorp fördes in i jordeboken år 1663, får ses som ett resultat av Karl X Gustavs fjärdepartsräfst och bondeståndets agerande angående intrånget på Tiveden 1632-54. En tid då frälsemännen var ovanligt aktiva, när det gällde att bevilja sig själva privilegier och förmåner. Året 1663 var Karl X Gustav död sedan tre år tillbaka och en ny förmyndarregering för Karl XI fullt sysselsatt med att på nytt rasera rikets finanser. Karl själv var åtta år gammal och påverkade ännu inte utvecklingen.

År 1654 var timmermannen Anders död. Då framträdde änkan Marit Andersdotter vid tinget och ville veta, vart hennes 12-13 år gamle son Staffan tagit vägen. Året innan hade han varit i tjänst hos Lars Månsson i Rosendalen. Lars Månsson påstod då, att gossen hade stulit en ost och sedan löpt sin kos. Lars fick bekräfta detta med edgång. Staffan var troligtvis född på Motorp, vilket styrker, att hemmanet togs upp omkring år 1640.

Mattias Svensson dog 1722 och Lena 83 år gammal 1754. De fick åren 1703-14 fem barn, varav döttrarna Maria och Sara flyttade till Vallsjöbol, där de vigdes vid Olofs söner Anders och Per. Eftersom Vallsjöbol i annat sammanhang angetts vara den bastion där finska språket höll sig längst levande i bygden, inser man, att systrarna Maria och Sara från Motorp måste ha haft del i detta.

Nockerud Skattlagt klostertorp 1589-90

1582 Olof, knekt, gammal -22 1602-22

145 möh Marit 1610

Peder knekt 1613

Bengt Larsson, knekt, fritt från skatt -24, korpral -27 1613-28

Änkan Ingeborg 1627

Änkan Karin 1628

Nils Joensson, skytt, fritt från skatt, änkling -42 1629-42

Lars, hustru Elin 1642-44

Lars Carlsson, hustru 1664-74 Anders Nilsson, hustru 1670-96

Ingeborg Larsdtr 1673

Jon Töresson, systrar Karin och Sigrid 1681

Sven Larsson knekt, hustru Brita Månsdtr 1680-90

Foto: Författaren 2004.

Nockerud var ett ensligt liggande svedjehemman på en ås mellan sjöar, myrar och kärr. På byns ägor står en sten med tre kronor och årtalet 1686, vilken markerar gränsen mellan Tiveden och Fägremo. Torpet var före indelningsverket flitigt utnyttjat i knekthållet.

Av Hova dombok framgick, att Lars Carlsson år 1674 gett Nils Bengtsson i Åsebol 4 daler och 16 öre kopparmynt för sin dotter Brita. Ändamålet angavs inte, men kan ha avsett arv efter modern. Lars var en av tre söner till Carl Olofsson från Bjärke. Carls hustru kom från Åsebol.

Anders Nilsson var son till Nils Bengtsson född i Gårdsjö. Som gift var fader Nils bosatt i Gastorp och därefter i Fagerlid, där han i ett andra gifte med Cecilia Toresdotter dog år 1687. Anders Nilsson erbjöds då att överta fädernejorden i Gårdsjö genom att lösa styvmodern Cecilia med 20 daler kopparmynt 1693. Så skedde inte. I stället sålde han sin arvspart, som bestod av 1/5 i halva gården till kusinerna Bengt och Nils Anderssöner samt Brita och Ingrid Andersdöttrar i Gårdsjö 1696.

Ingeborg Larsdotter utfärdade ett testamente år 1673 på sitt lösöre till systersonen Anders Nilsson i Nockerud. Uppgiften stämmer inte, eftersom Anders mor bör ha varit Ingrid Andersdotter från Gastorp i faderns första gifte. Troligtvis var det Anders hustru, som var systerdotter till testatorn.

Jon Töresson och hans syster Karin anklagade år 1681 Herr Anders Svenonius Hoof, för att han ”belägrat” deras syster Sigrid, som fött barn och 14 dagar senare dött. För Anders var detta en upprepad försyndelse. Redan 1678 hade han blivit suspenderad för lägersmål med sin kokerska, men återfått tjänsten 1679, ”sedan han offentligen från predikstolen sin förseelse deprecerat, derpå emottagit den heliga nattvarden och i böter erlagt 10 dlr smt”. När han nu åter begått samma brott, blev han avsatt och förbjuden att vidare tjänstgöra i församlingen samt dömd till 40 dalers böter. Församlingsborna ville emellertid ha honom tillbaka och sedan saken blivit föredragen vid prästmötet, återfick han sin kaplanstjänst år 1683.

Anders Nilsson blev stämd av Per Hård på Gudhammar år 1690, för att han nyttjat gårdens kvarn för att mala åt andra. Han förbjöds därför att inneha kvarn.

Nockerud bör, genom sitt höga och ödsliga läge, tidpunkten då hemmanet togs upp, dess namnmönster samt dess användning för skyttar och knektar, ha varit upptaget och utnyttjat av finska invandrare.

Noltorp Bockman 1552

1540 Matts Finne 1578-80

105 möh Olof 1582-84

Öde 1586-87

Anders Finne 1600-04

Öde 1605-06

Olof Bengtsson 1608-47

Nils Olofsson, hustru Kerstin 1642-(58)

Börje, soldat, hustru Sisela Jonsdotter 1651-54

Clemet Finne, 63 år -53 1652-56

Nils, hustru Brita 1658-60

Hemmanet kallades från början Torp (1540) och tiden 1552-1606 Beckmanstorp alternerande med Noltorp. Namnet Beckmanstorp kan knytas till en Bockman, som i räkenskaperna redovisades på torpet 1552. Senare tillkom i anslutning till Noltorp ett torp med namnet Latorp eller Laåsen, ej att förväxla med Laggåsen i samma socken. Under 1600-talet bodde två eller flera familjer i Noltorp. Under 1900-talet kvarstod enbart Laåsen. Nu är bebyggelsen borta.

Noltorp var upptaget i ödemark långt från annan bebyggelse på en höjd vid randen av och med vacker utsikt över den vida, av tranor, lom och ljungpipare nyttjade Valmossen.

Matts Finne i Noltorp var den första person, som påträffats med finnepitet inom det undersökta området. Han kan när han lämnade Noltorp 1581 ha flyttat till Björkulla i Älgarås.

Anders Finne tillträdde bruket av ett öde Noltorp någon gång under tiden 1590-1600, samtidigt som andra finnar flyttade in till bl a Kvarntorp i Torpaskoga, Kavlebron, Eriksbacken, Högsten och Humletorp. Vart han sedan flyttade vet vi inte, men en Anders Finne framträdde på nytt vid Håhult på 1620-talet och i Sjötorp, Hova 1627-28.

Clemet Finne kan tidigare ha brukat Finnkila, Åsterud och Segolstorp och var över 60 år gammal när han kom till Noltorp. Soldaten Börje flyttade från hemmanet till Kroppfjäll där han stod skriven med hustru 1656-58.

Noltorp var från 1559 frälse och fördes senare via Johan Posse in under Gudhammar, för att år 1651, då sonen Harald vigdes vid Maria Ribbing, lemmas in under Ribbingsfors, Amnehärad. Ägarna förefaller ha varit mycket lyhörda för överhetens önskan att ta hand om finska invandrare. Troligen låg detta även i ägarnas eget intresse.

Näbben Hemming, upptaget 1582 1586

1582 Jöns 1587

120 möh Sven, tillökt, klostertorp 1590

Bengt 1600-25

Änkan 1627-28

Biörn, knekt, "på togh" 1617-18

Sven Carlsson, knekt 1628

Mattis 1628-31

Nils Larsson, knekt, hustru Kerstin 1639-45

Knekthustru Kerstin - mannen "på togh" 1637-43

Lars Nilsson, hustru Sisella Persdtr 1640-75

Per Larsson, hustru Kerstin Biörsdtr 1645-52

Biörn Persson, lejd soldat för Näbben 1646-75

Bengt Arvidsson, hustru Karin Olofsdtr 1653-58

Änkan Karin Olofsdtr 1659-63

Son Arvid Bengtsson, knekt, salpetersjudare 1655-60

Chrisman Andersson, hustru Karin Olofsdtr 1664-83

Ansten Bengtsson, hustru 1 Brita Chrismansdtr 1670-75

”- 2 NN Larsdtr Höök 1687-1708

Olof Bengtsson, hustru Ingrid Larsdtr 1680-1729

Näbben skattlades år 1590. Torpet användes senare i stor utsträckning i knekthållet, samtidigt som det från 1640 även disponerades som förlänt frälse för olika frälsemän.

Biörn Persson var i en första omgång lejd som soldat av Per Larsson och senare av Lars Nilsson. Per Larsson sålde, fullmäktig för sin hustru, halva eller 1/4 i hemmanet till Bengt Arvidsson med hustru och son Arvid från Värpe. Hustru Kerstins bördsrätt bör då ha gått tillbaka till den Björn, som förekom här åren 1617-18. Verksamheten som knekt medförde, att personen ifråga inte alltid var synlig i räkenskaperna.

Arvid Bengtsson uttogs till knekt men angavs år 1660 vara salpetersjudare. Salpetersjudarna tillhörde en speciell yrkesgrupp för kruttillverkning. Många av dessa blev inkallade från Finland till Sverige. Kriget mot Ryssland krävde mycket krut. Att framställa detta på plats var enklare, än att transportera det från Sverige.

Chrisman Andersson kom från Bårtorp via Folkeberg till Näbben där han vigdes vid änkan Karin. Han var liksom mågen Ansten nämndeman under en lång följd av år. Ansten och dennes broder Bengt var födda 1643 respektive 1640. De hade även en broder Jöns, som flyttade in till Bårtorp från Häljatorp cirka 1680. Bröderna bör ha varit födda i finnhemmanet Värpe och fadern den Bengt Arvidsson, som 1654 flyttade till Näbben från Värpe. Denne hade i sin tur troligtvis bröder, som var mjölnare och fiskare i Kvarnhäljatorp under Gudhammar.

Ansten var andra gången gift med en dotter till Lars Torstensson Höök i Bråta, där Ansten var bosatt 1676-87. Han dog i Näbben 65 år gammal 1706.

Namnen Hemming, Mattis och Arvid har i flera sammanhang kunnat knytas till finska invandrare. År 1582 tog en Hemming t ex upp Östra Finnerödja.

Även personer med namn som Biörn, Chrisman och Ansten förekom som nybyggare vid sekelskiftet 1600. De ingår dock inte i namnmönstret och tillhörde antagligen inte gruppen skogsfinnar.

Otterslätten Erik, knekt 1601-13

1593 Olof, knekt 1613-14

105 möh Arvid, nämndeman fr 1624 1615-35

Olof 1637-42

Jöns Larsson, hustru 1 Ingebor 1642-50

”- 2 Brita 1651-58

Nils Larsson, hustru Brita 1670-1707

Sven Arvidsson, hustru Marit 1670-1709

Bengt Nilsson, knekt 1676-1715

Otterslätten kallades inledningsvis även Högebrotorpet. Det blev intaget i jordeboken som ett skattetorp 1601.

Tidpunkten då torpet togs upp, dess användning i knekthållet samt namnmönstret talar för att Otterslätten tagits upp av en finne och sedan fortsatt brukats av finnar eller finnättlingar.

Pankan Erik Torkelsson, hustru Kerstin 1676-77

1623 Salomon, smed, hustru 1684-1700

140 möh

Smeden Salomon berättade vid en jorderannsakning i Hova 1686, att Pankan eller Åsterudstorp var upptaget för 63 år sedan. Det tillhörde ätten Posses frälse under Melltorp fram till 1684, då torpet reducerades och fick plats i jordeboken som 1/8 kronohemman.

Sista aktiviteten från frälseägarens sida var år 1677, då Nils Posse på Ribbingsfors stämde Erik Torkelsson till tinget i Hova. Erik blev då anklagad, för att olaga tid ha flyttat från hemmanet, samt för att han utövat olaga hygge på Åsterud och Källtorp. Samme Erik fanns åren 1666-75 med modern, änkan Ingrid Jonsdotter samt hustru Kerstin i Nybygget, Finnerödja. Från år 1678 var Erik skriven som knekt för Ebbetorp. Han stod kvar här ännu 1686.

Boplatser, namnmönster och yrken tyder på, att såväl Erik som Salomon var finnättlingar, och att Pankan var ett finskt svedjehemman.

Reserud Anders 1606-22

1593 Lars, knekt 1621-25

100 möh Per, knekt 1626

Tool 1627

Håkan 1628-41

Lars 1629-30

Bengt, hustru Kerstin 1640-42

Lars Olofsson, knekt, rymd, hustru Ingebor 1644-46

Lars Andersson, hustru Elin 1650-85

Lars Nilsson, hustru Karin 1680-93

Anders Larsson, frälsefogde, hustru Maria Jacobsdtr 1689-1712

Reserud stod i jordeboken som ett skattlagt klosternybygge 1601. Torpet disponerades 1634-35 av Johan Posses barn, som ersättning för deras rusttjänst. Det köptes sedan år 1638 tillsammans med finnhemmanet Sjötorp från kronan av Carl Lillie. År 1649 transporterades hemmanen över på svågern Per Hård på Gudhammar. Per var gift med Carls syster Christina Lillie.

År 1655 gav Christina Lillie sin tjänare Lars Andersson hemmanet fritt enligt adliga privilegier. Trolige sonen Anders Larsson redovisades på 1690-talet som frälsefogde och daglig tjänare på Gudhammar.

Frågan om finnar på Reserud blir obesvarad. Nybyggaren på 1590-talet, följd av knektar under förra delen av 1600-talet och Lillies köp av Reserud tillsammans med Sjötorp stärker dock misstanken om att det funnits finnar även i Reserud. Namnen Lars, Olof, Per och Anders ligger dessutom högt i den finska namnlistan.

Saxhult Mårten 1622-34

1620 Olof Larsson, rättare -49 1629-49

147 möh Olof 1665-91

Johan Olofsson, knekt, hustru 1681-82

Anders Trana, ryttare 1686-91

Erik Jonsson, hustru 1687-1724

Foto: Lena Gribing 2004.

Saxhult var högt beläget med vid utsikt över Skagern. Torpet angavs i bygdens räkenskaper år 1635 som frälse "för några år sedan" under Claes Kristersson Horn till Ryholm. Han hade som riksråd i drottning Kristinas förmyndarregering, vid detta tillfälle köpt Vallsjön, Vallsjöbol och Kavlebron till frälse av kronan inom samma område.

År 1689 berättade åbon Anders vid tinget, att Saxhult var upptaget för några och 40 år sedan. Det hade då troligtvis blivit återupptaget efter en tids ödesmål. I boskapslängden fanns nämligen en Mårten på torpet redan år 1622. I Claes Horns mantalslängd över hemman i häradet fanns en ”Olof rättare” i Saxhult 1649. Han kan ha varit identisk med Olof Larsson på hemmanet 1629. I jordeboken blev Saxhult infört som ett frälsetorp år 1663 under Vallsjö säteri.

Johan Olofsson redovisades i roteringslängden som nyskriven knekt år 1681 och kasserad 1682. Johans hustru hette troligen Ingrid Olofsdotter. En Annika Johansdotter vårdade nämligen sin sjuka gamla mor med detta namn år 1724. Annika var då 40 år och född cirka 1684.

Erik Jonsson begärde år 1719 att få köpa ¼ Saxhult till skatte. Utsädet var då 4 skäppor råg och 6 skäppor blandsäd. Åkern var sandmylla. Stenig äng gav 6 lass hö. Därutöver fanns en liten humlegård och en liten kålgård. Allt värderades till 25 daler silvermynt. Brukspatron Björkman på Skagersholm protesterade mot köpet, men enligt riksdagsbeslut var det numera alltid åbon, som stod närmast att lösa. Frälset kunde inte längre husera med den, som brukade jorden, på samma sätt som skett under senare delen av 1600-talet.

År 1687 hade en tjuv vid namn Lars Nilsson och hans likaledes tjuvaktiga svåger Måns Andersson i Högelid sålt ett stulet städ till finnarna från Holmgildret i Undenäs, när de var i Saxhult och smidde.

Saxhult var ett högt beläget svedjehemman. Även namnen Lars, Olof, Johan och Anders hade höga lägen i den finska namnlistan. I trakten dröjde sig det finska språket kvar ända in på 1820-talet. Den sista gård där man talade finska var granngården Vallsjöbol. Vi kan även notera, att Claes Horn en tid var chef för en fana finska ryttare, ägde Åminne i Finland och hade en huspräst, som kunde mässa på finska. Även rättaren Olof behövde nog kunna samma språk. Vi bör därför relativt tryggt kunna räkna in Saxhult bland ortens finska hemman.

Sjötorp Peder Påvelsson, gammal -40, hustru Kerstin 1620-47

1613 Son Hindrich Persson, knekt 1621-28

85 möh Son Matthias Persson, knekt 1628-37

Son Påvel Pedersson, hustru Ingiell 1640-52

Anders Finne 1627-28

Änkan 1628

Hindrich Hindrichsson, skytt, hustru Ingrin Matsdtr 1631-53

Son Matts Hindrichsson, knekt 1653-70

Nils Persson, hustru 1 Brita 1653-62

2 Marit 1663-68

Anders Hindrichsson, knekt, rymt 1645 och 1650 1645-50

Nils Hindrichsson, hustru Sara 1659-93

Folke Linnarsson, hustru Sigrid Svensdtr 1674-98

Gustav Linnarsson, knekt 1677

Sven Linnarsson 1681-83

Vindarnas tempel. Foto: Författaren 1998.

Peder i Sjötorp förekom första gången i 1620 års boskapslängd. Med sex frihetsår kan han då ha börjat svedja och röja hemmanet 1613. År 1631 fick han genom jägmästaren Erik Krabbes förmedling torpet omvandlat till skatte. Detta köptes av Carl Lillie till frälse år 1638 och blev sedan år 1649 överfört på dennes svåger Per Hård på Gudhammar. År 1667 hade torpet utvecklats till två gårdar kallade Nolsjötorp respektive Sörsjötorp, vardera om 1/8 mantal.

En Anders Finne stod intagen i 1627 års boskapslängd. Vi kan här möjligen ha återfunnit den Anders, som vi tidigare mött i Noltorp 1600-04 samt i Håhult 1622-27.

Matts Hindrichsson blev som knekt för Delebäck ersatt av Lars Larsson 1656. Han förekom därefter i Sörsjötorp 1667-68. År 1672 blev han åter inskriven som knekt och förd till garnisonen i Göteborg. Där slutade han troligen sina dagar. Till Sjötorp återkom han inte.

Nils Hindrichsson, trolig broder till Matts, omtalades i Hova dombok som tjänstedräng i Delebäck år 1659. Han var sedan med hustru Sara bosatt på Kroppfjäll år 1670.

Folke Linnarsson flyttade cirka 1674 in till Sjötorp med hustru och två bröder från Dumpen under Ribbingsfors i Amnehärad. Fadern - Linnar Folkesson - hade varit knekt under Hälsås, Lyrestad innan han via Sjötorp, Lyrestad och en backstuga Lövåsen på Bröten cirka 1642 tog sig an och odlade upp torpet Dumpen under Ribbingsfors. Han hade minst fyra söner. Familjerna var stora och bidrog verksamt i uppodlingen av torp och öde hemman såväl på Ribbingsfors som på andra säteriers ägor i trakten. Släktens engagemang med svedjebruk och nyodling i stor skala tyder på att Linnar Folkesson bör ha haft finskt påbrå.

År 1696 begärde Folke Linnarsson i Sjötorp med sin broder Sven i Källtorp att få ärva brodern Anders Linnarsson i Blekviken, Amnehärad. Anders hade inga barn med sin senaste hustru, Karin Olofsdotter, vilken var änka när de vigdes. Han hade dock skrivit testamente till förmån för styvson Per Nilsson. Det gällde.

Trots överflöd av namnlistans finska namn i Sjötorp nämns ingen av dessa vid något enda tillfälle som finne. Någon tvekan om att torpen upptagits av en finne finns dock inte. Sjötorp utgör även ett talande exempel på hur en finnes söner och sonsöner ständigt utnyttjades i det svenska knekthållet. Regementschefen Hård bodde på Gudhammar.

Skaterud Marcus Finne 1601-07

1593 Änkan 1608

150 möh Öde, skattevrak, fört under kronan 1609-15

Jacob Skate 1610

Nils 1619-21

Bengt 1622-31

Öde 1623-25

Jon Månsson, knekt 1625-27

Änkan 1628-44

Assmund Olofsson 1634-43

Brita Markusdtr, löskona 1637-49

Per Biörsson, hustru Ingeborg Olofsdtr 1646-66

Biör Persson, soldat 1655

Lars Nilsson, hustru Elin 1668-1710

Foto: Helena Svensson. Tiveden med gränsbygd, s 152.

Hemmanet kallades år 1601 för Skatåsen. I vilken utsträckning Jacob Skate - nämnd år 1610 - haft möjlighet att påverka namnet är ovisst. Läget har dock gett namnet dess slutled. Hemmanet ligger nämligen på en markant ås. Denna utgör en naturlig gräns för allmänningen Fägremo. Vid Skaterud ligger femstenarör nr 29 av denna allmännings 39 gränsmarkeringar.

År 1622 redovisades drängen Jöran Marcusson som knekt hos Clemet Finne i Finnkila. Mycket talar för att denne Jöran var son till Marcus Finne i Skaterud. En Jöran Finne dömdes av Hova tingsrätt år 1631 för att han slagit Mårtens hustru i Solbacken. Det kan vara densamme. Även Mårten eller Martin förekom ofta som finska namn.

Jon Månsson var son till Måns Bengtsson i Bålerud/Högshult, Älgarås. Även dessa platser var troliga finnbosättningar. Från samma hemman kom även Jons farbror Per Biörsson ovan. Han var född cirka 1592 och vid sin död 1666 74 år gammal. Dennes far, Biör Persson, kan ha varit en av 1580-talets finska invandrare.

Per Biörssons son Biör Persson blev år 1646 lejd som knekt för Näbben med boställe vid Skaterudsmarkan.

Skateruds- Måns Biörsson med hustru 1 Brita 1642-50

markan "- 2 Marit 1651-66

1642 Biör Persson, knekt 1646-74

140 möh Hindrich Biörsson 1667

Bryngel, knekt 1667

Håkan, hustru Maret 1669-71

Ambiörn, hustru Maret Olofsdtr 1674-82

Biör Månsson, hustru Sigrin 1677-1738

Erik Ambiörsson 1682-87

Ambiörs änka 1683-87

Markus Mark 1684

Av Hova dombok år 1657 framgick, att den soldat, som tilldelats skatten från Skaterudsmarkan, ville tränga bort Måns Biörsson från hemmanet. Måns svarade då, att han 15 år tidigare hade fått sin halvbror Biör Nilssons tillstånd att ta upp torpet på Storhults ägor. Domslutet blev, att ingen kunde driva bort Måns från hemmanet, så länge han klarade dess utskylder. Måns och Biör kom båda från Bålerud. Båda hade haft arvsrätt i Storhult. Måns hade dock låtit Biör lösa sin del.

År 1667 stämde soldaten Bryngel Hindrich Biörsson, för att denne utan tillstånd hade satt upp en backstuga vid torpet. Hindrich drevs då bort från platsen och stugan raserades. Hindrich var bror till Måns och hade 1616-35 varit ägare till Storhults Sörgård. Han klarade dock inte hemmanets skatter, varför det gled ur hans händer och övergick i kronans ägo (se Berghult).

Skaterudsmarkan gick en tid, troligen av skatteskäl, ur familjens ägo men återfördes, då sonen Biör Månsson år 1677 fick möjlighet att köpa tillbaka arvejorden.

Utvecklingen vid Bålerud, Högshult, Storhult och Skaterudsmarkan talar för att flera personer på dessa platser bör ha haft finskt ursprung.

Smedsbol Lars 1621-31

1612 Carl Larsson, knekt 1628

170 möh Bengt Larsson, knekt, hustru Ingeborg Nilsdtr 1629-83

Anders Olofsson, knekt, lejd av Bengt 1648-87

Jon Andersson Spåre, trumslagare 1689-1700

Smedsbol var upptaget på frälsehemmanet Åsebols ägor cirka 1612.[71] Åsebol var donerat till kammarjunkaren Henrik Frankelin år 1602. Vid hans död 1610 övergick hemmanet i hans hustru Constantia Eriksdotter ägo.

Hemmanets namn visar, att dess förste åbo var en av herrskapet anställd smed. Därefter blev det utnyttjat i knekthållet. Ägare, tidpunkt, torpets höga och ödsliga läge liksom åbornas yrken tyder på att Smedsbol var upptaget samt fortsatt brukat av finnar eller finnättlingar.

Solbacken Mårten, hustru 1631

1631 Olof, humlegårdsläggare, hustru Kerstin 1637-49

160 möh Sven Jonsson 1647

Lars Eriksson, gift ca -52 med Ingeborg Olofsdtr 1647-61

Anders, hustru Ingeborg 1662-91

Hans Jonsson, hustru 1696-1741

Foto: Lena Gribing 2004.

Namnet Solbacken försvarar sin benämning genom sitt höga och fria läge med vid utsikt över sjön Skagern.

Av Hova dombok framgick att Jöran Finne hade slagit Mårtens hustru i Solbacken år 1631. Denne Jöran kan ha varit identisk med knekten Jöran Marcusson för Finnkila 1622 och trolig son till den Marcus Finne, som tog upp Skaterud åren 1601-08. En Jöran med hustru i Saxhult år 1637 kan vara densamme.

Solbacken övergick i Claes Horns ägo någon gång under 1630-talet. I en mantalslängd för Horns gårdar stod ”Olof humlegårdsläggare” skriven för hemmanet 1649. I jordeboken blev det infört som frälsetorp under Horns måg Gustav Stenbock och Vallsjö säteri år 1663.

Drängen Lars Eriksson hos Sven Jonsson i Solbacken kom från Biörsgård i Paradis. Fader var Erik Biörsson och farfadern Biör den invandrare, som tagit upp Biörsgård från stubben. Lars återvände troligen åren 1665-77 med en hustru Kerstin till fädernehemmet i Paradis. Kerstin var då hans andra gifte. Han hade under tiden visat, att finnar gärna sökte sig till finnar.

Storhult Sörgården

1540 Jon 1589-90

125 möh Anders 1601-03

Öde, tillfört kronan 1604-08

Per 1609

Måns (Biörsson), nybyggare enligt jordeboken 1610 1610-27

Björn 1616-17

Hindrich Biörsson, öde -30, utfattig -34 1618-37

Erik Svensson, hustru Sigrid Håkansdtr 1635-66

Anders Eriksson, hustru Brita 1659-74

Jonas Svensson, befallningsman 1670-73

Per Simonsson 1671-72

Sven Simonsson 1672-73

Håkan Håkansson 1672-75

Brynte Persson 1676-78

Nolgården

Sven 1581-83

Öde 1584-87

Björn (Persson) 1588-1606

Öde 1604

Nils 1607-23

Per, skytt 1622-34

Biör Nilsson, skogv.,skytt, hustru Ingrid Andersdtr 1635-75

Nils Biörsson, ryttare, hustru Kerstin Henriksdtr 1658-78

Per Biörsson, skräddare 1669-78

Johan Biörsson, skogv., hustru Ingeborg Nilsdtr 1673-1701

Erik Ambiörsson, hustru Ingrid Månsdtr 1677-1708

Sörgården. Foto: Rune Johansson 2004.

Storhult, eller Hult som byn från början kallades, var redan 1540 delad på två hemman. Dessa stod under 1560-70-talen samt vid sekelskiftet ofta öde. Upptagning av gårdarna skedde därvid ofta av personer från den närliggande och mer livskraftiga byn Bålerud i Älgarås socken.

Den Biörn, som tog upp Nolgården 1588, bör ha kommit från Bålerud, burit tillnamnet Persson och varit bror till Bengt Persson på detta hemman. Biörn hade sönerna Måns och Hindrich. Det upplevs även troligt, att Biörn, efter en inledning på Nolgården med följande ödesmål år 1604, flyttade över till Sörgården. Här installerade han sonen Hindrich, som sedan med ringa framgång förvaltade hemmanet fram till år 1635. Detta år övertogs Sörgården av kronan som skattevrak och såldes därefter av länsmannen Jon Tohlsson till Erik Svensson. Denne betalade resterande skatter med 70 daler kopparmynt för hemmanet till kronan samt löste Hindrich Biörssons bördsrätt med en (silver)sked om 4 lod, en tunna korn samt 1 lispund humle. Hindrich fortsatte därefter sin föga lyckade verksamhet på nybygget Berghult på Storhults ägor.

Samtidigt som länsmannen sålde Sörgården, sålde han även Nolgården för kronans räkning till Biör Nilsson för 28 daler kopparmynt. Biör efterträdde då skytten Per som kronoskytt och skogvaktare. År 1656 angavs Biör skytt tillika vara ryttare för Östgöta kavalleri, en syssla som sonen Nils övertog 1658. För sina insatser disponerade Biör hemmanet fritt från skatt. År 1673 fick sonen Johan Biörsson fullmakt som kronoskytt och skogvaktare på Tiveden. Han var född 1641. Biör hade ytterligare minst sex söner. Av dessa var sonen Per skräddare.

Biör Nilsson kom från Bålerud. Fadern hette Nils Larsson och var gift med Biörn Perssons änka. Biör Nilsson blev där igenom halvbror till Måns Biörsson, som år 1642 med Biörs tillstånd fick ta upp Skaterudsmarkan på Nolgårdens ägor.

Anders Eriksson sålde år 1670 Sörgården till befallningsmannen Jonas Svensson från Höglunda i Lyrestad, som tre år senare sålde hemmanet till riksrådet Gustav Posse. Därefter följde en tid med stark turbulens i Storhult. Brukarna avlöste varandra med täta mellanrum. Två av dessa var bröderna Per och Sven Simonssöner. De klarade dock varken ortens sätt att umgås eller gårdens skatter och fick snart lämna hemmanet.

Per Simonsson var gift med gästgivaren Johan Håkanssons dotter i Valla, men stortjuv. Han blev fängslad för sina stölder, bröt sig ut, påträffades i Närke och blev åter ställd inför tingsrätten i Hova. Då framkom, att han stulit häst, sadel och betsel i Stenkälla, stulit en häst från en änka i Halna, stulit fem silverskedar från Erik i Trälike i Närke, stulit i Bålerud, stulit en häst från Erik i Fröåkra, Lyrestad socken mm. Dessutom inkom en berättelse från bergsfogden Per Mattsson om liknande aktiviteter av Per Simonsson i Godegård i Östergötland. I Godegård hade Per en broder med namnet Jonas. År 1671 var denne Jonas på besök i Storhult, varvid han även gästade Jöns Simonsson i Orrkullebäcken. Kontakten var säkert en släktträff. Namnet Simon var ovanligt i bygden. Jöns var kolare och kan ha flyttat in till Orrkullebäcken från bruket i Godegård.

Påföljande år hade Per Simonsson, då bosatt hos sin svärfader i Valla, med våld avtvingat Olof Nilsson i Bålerud dennes häst. Enligt hovrättsdom förut avstraffad med gatulopp, blev han nu av tingsrätten dömd att även drivas ur länet.

Samröret mellan Bålerud och Storhult i anslutning till sekelskiftet, namnmönstret, aktiviteter som skytt, skogvaktare, knekt, ryttare och skräddare samt upptagning av nybyggena Berghult och Skaterudsmarkan tyder på, att flera personer i Storhult under 1600-talet har varit finnar eller finnättlingar.

Tivedsbron Lars Persson, fänrik, hustru 1601-22

/Hovbron Änkan, son Sven 1622

1582 Sven Larsson, knekt, har torpet fritt från skatt 1624-37

95 möh Lars, hustru Karin 1637-45

Måns Bengtsson, nämndeman, född 1608 1682-96

Per Månsson 1685-1709

Måns Persson, hustru Kajsa Påvelsdtr 1709-1743

Hemmanet togs i likhet med Paradisgårdarna upp år 1580, skattlades 1587 och redovisades som kronotorp 1588. Av räkenskaperna framgick år 1617 följande:[72]

Hindrich Frankelins förläningsbrev givet 29 november 1602.

Förläningsbrev för fordom fendrich Lars Persson över Wadsbo Knecktar på det torp han besitter och brukar Brotorpet eller Tifuedsbrona i Hofua sn 18 juli 1603.

Hemmanet disponerades av ”gamle fänriken” fram till 1622, då änkans stod med son i längden. Från 1623 stod sonen som soldat för hemmanet. Den Lars med hustru Karin, som därefter bokfördes i Hovbron från 1637 kan ha varit en sonson till gamle fänriken..

Om Lars Persson var finne vet vi inte. Ett befäl i en fänika[73] kunde dock lika väl som en fogde komma från Finland denna tid. Såväl befäl som soldater var utbytbara mellan svenska och finska regementen, speciellt som krigen kring sekelskiftet 1600 ofta utspelades i Finland. Många ingick tidvis även i värvade förband. Claes Horn, som vi träffat tidigare i denna översikt, var exempelvis chef för en fana finska ryttare år 1618. Översten Anders Koskull i Bocksjöholm, Undenäs var inte bara måg till kungadottern Constantia Eriksdotter, utan en tid även chef för ett regemente finskt fotfolk. Constantias make Frankelin var detta år, när han blev donerad 12 gårdar av kung Karl, säkert angelägen att ta hand om finnar.

Lars, Per och Påvel ligger dessutom mycket högt i den finska namnlistan.

Valaholm/ Lars 1571

Vallerud Öde, ½ öde 1572-78

1540 Mårten, upptaget -76 1576-80

125 möh Lars, ½ öde -81 och -83 1581-89 Töres 1583

Bengt 1587-1602

Öde, "känt under Cronan" -06 1603-11

Anders, nämndeman 1606-41

Per, nämndeman 1620-30

Nils Persson, hustru Ingeborg Svensdotter 1635-64

Jon, hustru Marit 1641-45

Mattis Hindrichsson Finne, hustru Elin 1647-53

Brita Hindrichsdotter, knekthustru 1653

Foto: Okänd.

Valaholm hette från början Vallerud, vilket säger oss, att det var en Valle, som började röja upp torpet. Detta låg i en starkt kuperad del av Västra Tiveden med närliggande höjder, vilka nådde upp till den marina gränsen, 150 möh.

Av Hova dombok framgick år 1626, att Anders tagit upp gården för mer än 20 år sedan, då den stått öde i många år, varit "vanför och känd under Cronan". Anders var åren 1621-34 och före Hans Larsson på Hallan nämndeman med ansvar för den del av Hova socken, som låg på Tiveden. Antalet finnar i denna del av tingelaget hade denna tid ökat starkt, varför man har skäl misstänka, att Anders var införstådd med språket och troligtvis själv invandrad finne.

Även Per var förordnad som nämndeman år 1630. Det året var Anders borta ur nämnden, men han återkom påföljande år. I Grythytte härad, bildat år 1640, skulle enligt kungligt brev halva nämnden bestå av finnar, för att denna skulle kunna tillvarata finnarnas intressen i tingslaget. Samma inställning bör med hjälp av hertig Karls handgångne man, häradshövdingen Bo Ribbing, ha existerat även i Tivedsbygden.

Nils Persson köpte år 1635 Vallerud för sina styvbarns räkning. År 1641 var det frälse under Gudhammar, men köptes 1654 av Per Hårds änka Fru Christina Lillie till frälseskatte för 16 riksdaler. Nils Persson fortsatte dock att bruka hemmanet.

Vallerud byggdes åren 1688-96 ut till säteriet Valaholm. Byggherre var finnättlingen Jacob Lenck på Ramsnäs med sin hustru Helena Christina Hård från Gudhammar.

I anslutning till Vallerud låg ett antal finnhemman. Till dessa kan räknas Humletorp, Högsten, Kavlebron, Motorp, Vallsjön, Vallsjöbol, Finnefallet och Solbacken. Vallsjöbol var i sammanhanget en finnbastion i området, där det finska språket höll sig levande oväntat länge.

I Vallerud kan, bortsett från nämndemannen Anders, även Brita Hindrichsdotter ha haft finsk bakgrund. Mattis Hindrichsson med hustru Elin har vi tidigare mött som finnar i Högsten. Att de en tid var bosatta i Vallerud, låg säkert i frälseägaren Hårds intresse.

Vallsjön Bengt och Anders 1587-88

1582 Olof Jönsson 1589

140 möh Bryngel, gammal 1601-28

Isak Bryngelsson, knekt 1624-28

Änkan 1628

Anders Ingemarsson, knekt 1628-39

Måns 1629-30

Hindrich Eriksson, fogde 1635-38

Johan Bengtsson, fogde 1647-50

Nils Jönsson, fogde 1650-53

Peder murmästare 1655

Mattias Simonsson, skomakare 1656-61

Erik Nilsson, befallningsman 1661-86

Foto: Gods och gårdar 1942. Byggår 1883.

När Vallsjön skattlades år 1587 nämndes här Bengt och Anders. Påföljande år framgick av räkenskaperna att:

"Anders i Valsjön har tagit, löper för en tjuv - Oxe 1 st".

Att de första nybyggarnas insatser vid Vallsjön därmed blev kortvariga framgick av det uppdrag fogden erhöll av hertig Karl år 1589. I räkenskaperna stod då infört:

"Weet Karl Persson att Wi Hafue Nådigt skenckt och givit wår undersåte Olof Jönsson i Walsjö i Hova Sochn en Koo till hjälp, den du honom skall bekomma låta när han där på fordrar .... Carolus"

Olof Jönsson nämndes aldrig i längderna. Återkommande i dessa var i stället Bryngel från 1601.

Isak Bryngelsson stod som knekt för Vallsjön 1624-28, varav sista året som förare vid Antonius Cleophassons kompani. Troliga bröderna Sven och Bengt Bryngelssöner förekom samma tid som knektar vid Backerud. Alla tre försvann i likhet med flertalet andra knektar snart ur hanteringen. Förlusterna i människoliv på slagfälten var denna tid obeskrivligt stora.

Inget sägs om att nybyggarna vid Vallsjön skulle ha varit finnar. Det bör de dock ha varit. Bygdens egna resurser var hårt ansträngda. Bryngel var inget vanligt svenskt namn. Det förekom dock samma tid hos nybyggarna i Hägghult och Posseborgan. Sönerna utnyttjades dessutom som soldater, vilket vi kunnat konstatera, var ett vanligt finskt öde denna tid.

År 1634 blev Vallsjön säteri under riksrådet Clas Kristersson Horn. Han var bosatt på Ryholm i Beatebergs socken, men hade hemman även i Undenäs, i Bergslagen samt var friherre till Åminne i Finland. I Ramsberg kunde man år 1639 bland hans gårdsfolk och torpare räkna in fogden Thomas Carlsson, skytten Abraham Bengtsson, grytgjutaren Jacob Jacobsson, hammarsmeden Lasse Eskilsson samt frälsetorparna Thomas i Brotten, Michil i Norboda, Bertil i Sandtjärnen samt Simon[74]. Förutom dessa relativt säkra finnar hade han även en finsktalande huspräst med namnen Petrus Olai. År 1635 blev denne på grund av sina språkkunskaper förordnad att vara den förste pastorn i Ljusnarsbergs av finnar tätt befolkade församling[75]. Med den bakgrund denne säteriägare hade, förstår man, att finnar samlades inte bara i Undenäs, Ryholm och Ramsberg, utan även vid Vallsjö säteri med dess underlydande hemman.

Vallsjön överfördes från Claes Horn till mågen Gustav Stenbock år 1651 samt från denne till Tord Bonde år 1672. Säteriet omfattade detta år förutom Vallsjön och Vallsjöbol även torpen Borgan, Boterud, Eriksbacken, Eriksåsen, Fagersand, Hansatorpet, Herrängen, Hulan, Häggebo, Kavlebron, Mossebo, Motorp, Rosendalen, Saxhult och Solbacken. Huvuddelen av dessa var olaga upptagna på kronoallmänningen under 1630-talet. Större delen av dem blev reducerade och återförda till kronan år 1684.

Värpe Måns 1578-89

1540 Håkan 1601-02

100 möh Öde, under kronan -05 1603-11

Lars, nybyggare enligt jordeboken 1610 1610

Sven, knekt, ”på togh” -18, mjölnare -23 1612-23 Staffan 1621

Anders 1621-34

Gertrud 1627 Anders, mjölnare 1627-28

Per Biörsson, kronoskytt 1631-41

Biörn Algutsson, hustru Ingrid 1640-47

Bengt Arvidsson, hustru Karin 1647-53

Elin Hemmingsdtr, född 1591 1654-55

Hindrich Biörsson, hustru Kerstin 1658-60

Lars Månsson, edgångsman, hustru Marit 1664-93

Per Andersson, hustru Anna 1668-78

Lars Larsson, hustru Ingeborg Eriksdtr 1681-1707

Foto: Författaren 2004.

Värpe var ett gammalt hemman nära Hovaåns utlopp i sjön Skagern.

Bengt Arvidsson köpte år 1652 en fjärdedel i hemmanet Näbben. In till Värpe flyttade i stället Hindrich Biörsson med hustru från Hässleberg, där de varit bosatta minst från 1647 efter en tidigare mindre lyckosam tillvaro i Storhult och Berghult.

Lars Månsson var edgångsman för Per Jönsson i Ön år 1665 angående tidelag samt för Jöns Simonsson i Orrkullebäcken år 1666, då denne anklagdes för stöld av en silltunna.

Yrken, namnmönster och edgångar berättar för oss att flera åbor i Värpe under 1600-talet bör ha varit finnar eller finnättlingar.

Åsebol Anders 1579-1690

1540 Anders, hustru Kerstin Persdtr 1601-54

135 möh Olof 1616-22

Lars Åkesson, knekt, hustru Kerstin 1622-40

Nils Andersson, hustru Kerstin 1644-45

Nils Bengtsson, hustru Brita Larsdtr 1644-74

Jon Helgesson, f 1645, hustru, dtr 1697-1726

Jon Bertilsson 1700-05

Stavestugan. Stommen kan vara bygd på 1600-talet. Foto: Lena Gribing 2004.

Gränssten Tiveden/Fägremo. Foto: Arne Albertsson.

Kring Åsebol vandrar sägnerna. I byn har funnits rester efter en liten kyrka. Enligt bytraditionen skulle denna ha byggts under tidig medeltid av en drottning Åsa, vars man stupat i krig. Eftersom närmaste kyrka var Husaby, lät hon bygga ett kapell i Åsebol. Grundstenarna till kapellet har byns folk senare tagit hand om och utnyttjat som grund och trappstenar när de byggt nya hus. Även ett kors, som tidigare utvisat platsen för kapellet är numera borta. Kapellets läge skulle ha varit 225 m norr om den gamla Stavestugan. Sägnen om Åsa och kyrkan har lämnats av Arne Albertsson i Åsebol, som enligt gammal god tradition fått del i denna av byns äldste. Säkert finns en kärna av sanning i denna.

Genom Åsebol skär den gräns, som delat allmänningarna Tiveden och Fägremo. I byn finns en gränssten. Denna står cirka 100 m väster om Stavestugan.

Anders och Kerstin hade sönerna Michel och Ravel samt döttrarna Ingiäl gift med Anders i Folkeberg och Elin gift med Bengt i Gårdsjö. Dottern Elin var född år 1579. Hustru Kerstins far var Per Ravelsson och hennes farföräldrar Ravel och Karin i Brushult. Sonen Ravel hade en dotter Ingrid gift i Gårdsjö, dottern Karin gift med Lars Andersson i Storkila samt dottern Elin gift i Åsebol. Personernas namn har i flera fall finskt anslag. Om finskt ursprung föreligger, vet vi dock inte.

Brita Larsdotter angavs år 1674 vara dotter till Lars Carlsson i Nockerud.

Hemmanet låg ursprungligen ensligt norr om Unden. Det tillhörde Riseberga kloster innan det år 1602 tillsammans med Ramsnäs och Barrud donerades till kung Karls kammajunkare Henrik Frankelin gift med Constantia Eriksdotter. Därmed fick finnättlingen Constantia ett avgörande inflytande över utvecklingen vid Åsebol.

Åsterud Anders 1584-1627

1542 Öde, ½ öde 1604-07

95 möh Daniel 1623-27

Änkan 1628

Olof 1628-41

Clemet, hustru Malin, dotter Brygnella 1639-45

Tohl 1658-67

Cicilia Tohlsdtr 1667

Nils Tohlsson, hustru 1680-89

Änkan Estrid Tohlsdtr 1681

Måns Bondesson, knekt 1683-87

Olof Larsson, knekt, lejd av Måns Bondesson 1689-91

Foto: Erik Rud 1922. Byggår 1892. Höva-Älgarås nr 3, s 32.

Åsterud redovisades som frälse redan 1542. År 1624 lydde hemmanet under säteriet Gudhammar och 1628-41 under Posse och Melltorp. År 1661 fick Harald Posse på Ribbingsfors lagfart för Åsterud.

En Clemet Finne förekom i Finnkila 1613-42, i Segolstorp 1648-51 och i Noltorp 1652-56. Om redovisningen varit korrekt kunde vi i Åsterud ha haft ännu en Clemet i Hovabygden denna tid. Man kan dock inte utesluta, att dubbelredovisning skett i samband med bytet av bostadsort från Finnkila till Åsterud. Att det var samme säteriägare, som ägde såväl Åsterud som Noltorp talar för, att det kan vara fråga om samme Clemet. Denne har i så fall fått större delen av sitt liv tillrättalagt i bygdens historia.

En ogift Clemet var knekt vid Björkulla åren 1654-55.

Av Tohls eller Tores barn flyttade sonen Jon till Bondetorp, Nils som änkling till Gårdsjö där han 1689 vigdes vid Ingrid Andersdotter. Dottern Kerstin flyttade till Fröåkra i Lyrestad och Cicilia vigdes cirka 1670 med Nils Bengtsson i Fagerlid. Nils var född i Gårdsjö.

Änkan Estrid Tohlsdotter var 1681 anklagad för lägersmål med en ryttare. Denne var vid detta tillfälle död i Rügen.

Vid sidan av Clemet var Tohl ett namn, som relativt ofta förekom i samband med finnar. Här flyttade Tohls barn in till Bondetorp och Gårdsjö, eller hemman med misstänkt finnanknytning. Därmed antyds möjligheten att Tohl, född i början av seklet, kan ha varit finne.

Äspelunden Nils Eriksson, hustru Kerstin Andersdtr, Bålerud 1635-81

1635 Lars Nilsson, hustru 1 Ingiärd Svensdtr, Slättevalla 1657-79

110 möh "- 2 Brita Larsdtr, Slättevalla 1680-1719

Sven Nilsson, soldat 1666

Jacob Umbach, tysk handskmakare 1680-1705

Håkan Svensson, snickare 1685-1711

Sven Håkansson 1697

Foto: Rune Johansson 2004.

Espelunden var upptaget på skogen av skatteutrymme till Stora Kila. Med fordom Jägmästaren wällb. Erich Krabbes bekomna Konungslige Fullmakts innehåll niuter sådanne nybyggie efter frihetsåren skattemannarättighet, alltså blev be:^te Espelunda, som är av enskild skatteegendom, nu synt, ransakad och skattlagd på det högsta och mesta prövas kunna till ett lb smör och 1/4 skatt med sådan condition, att det måste till ägorna medlåtas att odla en slätt skogspark emellan Espelunden och Bårtorp.[76]

Till byn Kila hörde denna tid Storkila, Prästkila, Finnkila och Erikskila, varav sistnämda senare bytte namn till Håkankila. Att Nils fått tillstånd att ta upp ett avgärdahemman på byns ägor kan tyda på släktförhållande till ägarna. Han kom i så fall troligen från Erikskila.

År 1641 sålde Nils Eriksson på hustruns vägnar hennes arvejord i Bålerud till systern Ingiäl Andersdotter och svågern Lars Olofsson. Svärfadern Anders var enligt räkenskaperna bosatt i Bålerud åren 1604-21. Bilden av personerna i Bålerud är otydlig, men inslag av skogvaktare och skyttar samt svedjeverksamhet på Fägremo gör, att vissa av åborna kan vara finska invandrare eller ha finskt ursprung.

Nils Eriksson gick år 1657 i löfte för Per Erikssons i Västerhäljatorp böter. De kan ha varit bröder. Samma år var sonen Lars "soldat i fiendeland". Han var född 1638.

Äspelunden var år 1680 tillhåll för ryttarna Abraham Lachus och Jacob Umbach, vilka tillsammans med ryttaren Gabriel Åby dömdes att halshuggas för stöld, rån och hemgång i flera gårdar i bygden. Nils Eriksson och hans hustru dömdes samtidigt för indirekt medverkan i dåden till 80 markers böter samt döttrarna att befria sig för horeri och lösaktighet.

Lars Nilsson och Håkan Svensson, båda snickare, dömdes år 1688 som tjuvar och år 1698 blev Lars avstraffad med gatulopp för samma förseelse. Han hade vid detta tillfälle inget att böta med. Sin hemmansdel hade han pantsatt 1692.

Jacob Umbach var gift med en dotter till Nils Eriksson. År 1692 löste Jacob den hemmansdel, som svågern Lars pantsatt till finnättlingen Lars Clemetsson i Råglanda med 20 daler kopparmynt. Han löste samtidigt Håkan Svenssons förpantning hos tullskrivaren Anders Johansson i Hova med 22 daler 16 öre silvermynt. Fyra år senare blev Jacob Umbach stämd av soldaten Johan Larsson Esping i Väggetorp, som ansåg sig äga börderätten till 1/4 Äspelunden. Johan bör då ha varit son till Lars Nilsson. På grund av faderns tidigare transaktioner med hemmanet, förlorade han dock målet.

Finnkila brukades under förra delen av 1600-talet av finnar. Även Erikskila och Storkila kan ha haft finnar eller finnättlingar som brukare. Lars Nilsson sökte sig till finnättlingen Lars Clemetsson i Råglanda när han pantsatte sin hemmansdel. Även nybyggaren Nils Eriksson kan mot denna bakgrund, liksom att han genom Erik Krabbes medverkan fick sitt torp skattlagt ha varit finnättling.