GÅRDSBESKRIVNINGAR I BOKEN FINSK INVANDRING TILL TIVEDEN MED OMNEJD Tived

 

Tived

 

 

 

 

 

          Tiveds kyrka. Foto: Rune Johansson

 

 

 

 

När den finska invandringen började till Tivedsbygden på 1580-talet fanns i nuvarande Tiveds församling endast fyra bosättningar. De skulle snart femdubblas.

            Kyrkan kom sent. Den byggdes först år 1847.

Göte Hellman, folkskollärare från Sannerud i Tived, har gjort ett berömvärt arbete med att samla in och katalogisera uppgifter om Tivedsbygden med koncentration till Tiveds socken. Britta och Gunnar Klippås från Mariestad har därefter, med hjälp av andra bygdeforskare, pre­sen­terat delar av Göte Hellmans material i ett antal häften under namnet ”Tiveden. Bygd och människor”. Detta har delvis utnyttjats i följande sammanställ­ning.

            En skön tavla om Tived målade kyrkoherden K. David Ahlner när han vid inled­ningen till 1900-talet förde penseln på följande sätt:

 

”Det är vackert i Tived. Där är vildmark och tjusande insjömystik. Där är böljesång mot steniga stränder och mäktiga brusa Undens vågor fram i vild lek, när västan är hård. Där är vemodig men också stämningsfull musik i höga allvarliga furukronor. Där är böljande skördar på små åkrar, som skymtar fram på berg och kullar där man minst anar det. Där är sång av trast och gök i vackra vårdagar. Där är fullt av fiskebåtar, som hasta fram över Undens blanka, vätterliknande vatten. Där bor ett strävsamt och idogt släkte, som gärna ger vänskap och hjälp, när det möts av öppet förtro­ende. Ett släkte, som förstår att ur den karga jorden söka sig näring och gärna spara en penning till ålderns dag. Där är fullt av små tjusande gläntor i skog och mark, där solstrålar sila sig ned mellan bruna furustammar och där du kan dröja i timtal utan att tröttna, och där du kan drömma dig in i forna tiders liv och tankar. Tidens jäkt och oro, som på alla håll ger sig tillkänna, har ännu inte nått Tived. Här bor ännu något av urtidens ro och stillhet i de stora skogarnas tystnad, och lättare bör det därför vara för ett Tivedens barn än för många andra att söka sig väg inåt hjärtedjupen och där möta honom, som gärna i tysta stilla stunder sänder allvarstankar till människo­barnen.”[147]

 

Bosjön/        Jon                                                                                             1648-51

Fallet           Sven                                                                                          1651

1648                 Mickel (Jonsson)                                                                       1659-

175 möh           Erik Koskull                                                                              1683-1705

            Nils Mickelsson, död - 20, hustru Elin Nilsdtr                           1691-1756

                         Per Mickelsson, hustru Elin Karlsdtr                                          1691-1709

                         Jöns Persson Orre, soldat, Karin Mickelsdtr                               1693

 

            Foto: Laxå kommun 1970.

 

            Fallet stod i en mantalslängd år 1648 uppräknat tillsammans med 15 andra arbetstorp under Bocksjöholm. Var torpet var beläget framgick inte.

Bosjön eller Bosjöfallet saknas på Kietell Felterius karta 1655 men kan ha varit upptaget vid denna tidpunkt. En uppgift i domboken att Michel Jonsson i Finnefallet mökränkt Gunilla Svensdotter i Kungsbacken år 1659 kan ha avsett Bosjöfallet. Enligt en anteckning i Laxå bruks­­arkiv skulle torpet ha varit upptaget 1672. Uppgifter av den arten är alltid tvek­sam­ma. Torpet kan efter ödesmål ha varit återupptaget vid denna senare tidpunkt..

 År 1683 blev Bosjön donerat kaptenen Erik Kos­kull i dennes livstid. Tillståndet att ta upp torpet måste då ha kommit ifrån Bocksjöholm.

            Två av Mickels kända söner vigdes 1691 och dottern Karin cirka 1693. Michel bör då ha varit gift cirka 1660-65. Nils och Per fann sina hustrur i Vång. Nils Michels­son och Elin fortsatte sedan att bruka Bosjön.

Elin dog 86 år gammal 1756 varvid föräldrarna angavs heta Nils och Brita. Av 1694 års dombok framgick, att en Nils Larsson i Vång på väg från Hova marknad föll av hästen och slog ihjäl sig. Hustru Elin blev då troligtvis faderlös.

            Av Finnerödjaboken framgår, att Bosjön skulle ha tillhört Gustav Neanders fädernesläkt så långt tillbaka i tiden som dokumenten kan vittna, dvs i 300 år[148]. Gustav Neanders anfader i Bosjön kan i så fall ha varit ovan nämnde trolige finnättling Mickel.   

    

Bråten     Soldat                                                                                        1621

1621                 Knut                                                                                          1628

160 möh           Lars                                                                                           1637-39

            Hindrich Hindrichsson                                                               1639

                         Carl Skytt                                                                                   1649

                         Nils Nilsson, skytt, skogvaktare, hustru Kerstin Simonsdtr                    1652-66

                         Kerstin Nilsdtr, piga                                                                   1656

                         Anders, mjölnare                                                                       1656-58

                         Anders, smed, hustru Ingeborg                                                  1658-1732

Bengt Nilsson, hustru 1 Marit                                                    1658-

                         ”-                               2 Elin Jonsdtr                                                   -1730

                         Olof Bengtsson, ”Finn-Olle”, hustru Annika Andersdtr                          1712-

 

     När torpet Bråten blev upptaget vet vi inte. Det infördes i jordeboken så sent som 1696 som 1/8 kronotorp. Åborna hade dock dess­förinnan visat sig i kyrkan och åtskilliga gånger vid tings­rätten.

            Av en boskapslängd år 1637 framgick, att Lars i Bråten hade häst, 2 kor, 2 kvigor, 4 får samt åker till en skäppas utsäde. Att familjen överlevde måste skrivas på svedjefallens, rågens och rovor­nas konto.

            Vid reduktionen år 1684 fick kaptenen Erik Koskull på Bocksjö rätt att behålla hem­manet i sin livstid. Jacob Lenck på Ramsnäs berättade två år senare inför tinget, att Nils Nilsson "sköt för hemmanet". Av detta framgår, att Bråten troligtvis var upptaget med tillstånd av Carl eller möjli­gen Henrik Frankelin under åren 1602-21. Att Bråten så länge låg utanför de offici­ella längde­r­na, får tillskrivas förhållandet, att det låg inom frälsets fri­hetsmil från Rams­näs, dvs det område runt ett säteri, där adelns bön­der var befriade från utskriv­ningar och skjutsning mm.

     Nils Nilsson Skytt kan ha varit far till Bengt Nilsson. Bengt fri­köpte hemmanet år 1720 för 14 daler silvermynt. Han dog 88 år gammal 1730.         

     Bengt Nilsson hade sonen Finn-Olle Bengtsson gift 1712 med Annika Anders­dotter från Baggekärr, dottern Elin gift 1711 med Anders Olofsson från Källare­fallet samt dottern Maria gift 1720 med Jöns Andersson från Fagerlid, Tived.

Sonen Finn-Olle flyt­t­ade cirka 1712 till Finnematstorp, under det att mågarna Anders och Jöns övertog torpet Bråten 1728 respektive 1747.

 

Finnemats- Mats Finne, hustru Sigrid Jonsdtr                                              1650-97

torp       Änkan Sigrid Jonsdtr                                                                 1697-1716

1650                 Son Erik Mattsson, hustru Annika Gabrielsdtr                                   -1711

175 möh           Son Jonas Mattsson                                                                   1676-96

                         Olof Bengtsson, smed, hustru Annika Andersdtr                                   1712-52

 

            Foto: Okänd.

 

     Finnematstorp, även kallat Tärnefallet, har i likhet med många andra nybyggen inom Tiveds socken varit svårt att tidssätta. Hemmanet nämndes officiellt, när Jacob Lenck på Rams­näs vid tinget 1689 berättade, att "Finne-Mats och Joen i Sko­ma­kar­torpet nyttjade skogen". Han hade dock inte befattat sig med dessa hem­ma­n efter 1683, vilket tyder på, att det bör ha varit han eller fadern Jacob Lenck d. ä., som hade tillåtit finnarna att ta upp dessa torp­ställen. Båda torpen låg liksom Bråten inom fri­hets­milen från Ramsnäs och därmed inom säte­riets intres­se­område. Skomakartorpet före­kom första gången i domboken år 1656, varför vi bör kunna anta, att såväl detta som Finnematstorp blev upp­taget cirka 1650.

            Att Finne-Mats nyttjade skogen, måste ses som en naturlig företeelse i mitten av 1600-talet. Ett nybygge fick dock inte komma en äldre by "för när” eller ”till men". Finne-Mats kla­ra­de inte detta. Han hade ej heller någon Erik Krabbe att stödja sig på. År 1684 blev han stämd av Sannerudsborna för att han fördärvade deras skog med sitt svedjande.

            Annika Gabrielsdotter gifte sig med Erik Mattsson 1709 och blev änka 1712. Hon gifte sig en andra gång 1713 med Jöns Persson och flyttade med honom till Stensjön.

            Finne-Matts yngre son Jonas arbetade en tid som dräng i Boviken, innan han slog sig ned i Finnfallet/Ekeberget som kolmätare. Han var gift med Maria Anders­dotter och dog 59 år gam­mal 1735. En Matthes Finne hade tagit upp Ekeberget cirka 1640. Han kan eventuellt vara identisk med Finne-Matts (se Ekeberget).

            Olof Bengtsson var son till Bengt Nilsson i Bråten. Han kallades Finn-Olle. Hustru Annika kom från Baggekärr. De vigdes 1712. År 1720 köpte Finn-Olle hemmanet från kronan till skatte. Värderingen visade, att han hade åker för att så en och en halv skäppa höstsäd och tre skäppor vårsäd samt äng till två lass hö. För att lösa hemmanet skulle han betala blygsamma 6 daler silvermynt. Familjen fick säkert leva sparsamt.           

 

Hindrichs-  Hindrich Hindrichsson Finne                                                    1642-73

 eller      Jon (Hindrichsson)                                                                    1670

Tivedstorp   Arvid Andersson, hustru Karin, död -94                                                1671-1701

1630                 Bengt Arvidsson, g -93, hustru Margareta Knutsdtr, död 1735  1671-1745

185 möh           Anders Arvidsson, hustru 1 Maria Jonsdtr                                 1671-1735

                         "-                                  2 Ingeborg Persdtr                                1710-20

                         Hindrich Arvidsson, hustru Ingefrid Nilsdtr                               1671-89

                         Kerstin Arvidsdtr, g 1 m Jöns (Trössling)                                               1670-

                         "-                              2 m Anders Olofsson                                1689

                         Per Arvidsson                                                                            1671-1714

                         Arvid Jonsson                                                                            1686

 

            Torpet.           Foto: Okänd ca 1930.

            Översiktsbild. “-

 

     Hindrichstorp heter numera Tivedstorp. Det kan ha tagits upp på 1630-talet[149] av finnen Hindrich Anderssons son Hindrich från Kavlebron i Finnerödja. År 1642 omtalades "Lille Hindrich" bosatt i en "stockestuva på skogen". Namnet bar han med sig från Kavlebron, där fadern kal­lades Stor-Hindrich, sonen Lill-Hindrich och mågen Björne-Hindrich.

            ”Lille Hindrich” kan med hänsyn till sitt sena framträdande ha varit yngst av bröderna. Av dessa framträdde Simon år 1608 i Hägghemmet och Carl cirka 1610 i Stålboda. Simon gick ur mantal år 1647, 63 år gammal och var då född cirka 1584. Carl var 63 år 1654 och därmed född cirka 1591. Förutsatt att Hindrich var född på 1590-talet, var han cirka 50 år då han framträdde i sin ”stocke­stuva”. Han bör då ha visat sig tidigare i bygden och kan ha framträtt som knekten Hindrich Hindrichsson i Kungsbacken 1613-29 och Hindrich Hindrichsson i Bråten år 1639. Från knekttjänsten rymde han såväl 1621 som 1629. Under tiden fick han även samla edgångs­män till en tolv-mannaed för att år 1626 fria sig från miss­tanke om olaga älgjakt.

            Hindrich vann rykte i bygden om att vara begåvad med speciella kvalifikationer, och många människor sökte sig av den­na anledning till Hind­richs­torp för att få hjälp med sina problem. År 1670 hade han t ex pekat ut Ingrid Nilsdotter på Mon i Undenäs, för att hon skulle ha stulit 24 alnar lärft från Annika Svensdotter i Ösjö. Detta ledde till, att Hindrich blev ankla­gad av Gustav Stråle på Fräckestad för "löveri och spå­­dom". Stråle anklagade samtidigt kyrko­herden, för att Hind­rich inte var ut­dri­ven ur kyr­kan. Vi bör då komma ihåg, att kyrko­herden den­na tid hette Ericus Haqvi­ni Unde­nius. Hans far med det svensk­klingande namnet Håkan Jacobs­­son­ kom från Krop­pa i Värm­lands bergs­lag. De var antagligen finnättlingar. Kanske levde dessa kyrkliga före­trädare fort­far­ande med Kale­va­la­­tra­di­tioner djupt i sitt innersta. De kan då, i motsats till Stråle, ha haft viss förståelse för Hind­richs talanger. Å andra sidan kanske Haqvinus även tog hänsyn till, att Hind­rich hade en brorson, som var präst och som då tiden blev mogen skulle avancera till kyrko­herde i Horn.

            Om kyrkoherden hade någon anledning att driva Hindrich ur kyrkan, vet vi för övrigt inte. I varje fall hade Hindrichstorp ingen angiven plats i kyrkans stollängd år 1655. Hind­rich behövde kanske ingen kyrkostol och torpet i ödemarken var väl länge okänt för de flesta. I stället namnsatte han ett antal tärnar runt torpet. Åtminstone Hinlamp, Korp­lamp, Pek­ka­­­lamp, Valka­­lamp, Musta­lamp och Tarvaslamp bär säkert Hindrichs signum.

            År 1663 blev Hindrichstorp infört i jorde­boken märkligt nog som ett kronohemman, vilket vi tidigare sällan sett vid detta frälse­hemmanens årtal.

            Arvid Andersson tog över hemmanet år 1671 med tre frihetsår. Detta visar att  Hindrich då blivit gammal och hemmanet vanskött. Arvid var född 1621 och dog 80 år gammal 1701. Hustru Karin dog 1694.

             Dottern Kerstin Arvidsdotter var gift två gånger. Första gången med Jöns, troligtvis iden­tisk med sol­­da­ten Jöns Hindrichsson Trössling och andra gången med Anders Olofs­­son från Gerse­back­en, Älgarås. De var bosatta i Trösslingtorp. Kerstin var född 1656 och kan ha varit äldst av syskonen. I giftet med Jöns hade hon barnen Karin, Per och Helge och med Anders sönerna Erik och Jöns samt en dotter, död i späd ålder.

            Sonen Bengt Arvidsson var född 1657 och dog 88 år gammal 1745. Han vigdes 1692 med Mar­ga­re­ta Knutsdotter född cirka 1650 och död 86 år gammal 1735.

            Sonen Anders Arvidsson var född 1661 och dog 74 år gammal 1735. Han vigdes en andra gång år 1710 med Ingeborg Persdotter från finnhemmanet Olofstorp i Undenäs. Hon dog  67 år gam­mal 1738.

            Hindrich Arvidsson vigdes år 1689 vid Ingeborg Nilsdotter på Mon i Undenäs och flyttade över till detta hemman. Även Mon var upptaget av finnar.

            En Arvid Jonsson omtalades år 1686 som bosatt i Lilla Hinderstorp. Två personer med namnet Arvid i Hindrichstorp denna tid innebär risk för förväxling.[150]

 

Holmsjö-   Per                                                                                             1618-20

torp       Måns Larsson, hustru                                                                 1650

1610                 Hans Hindrichsson Kruse, soldat hustru Elisabeth Månsdtr       1693-1707

190 möh           Nils Månsson, soldat                                                                 1697

                         Jöran Persson, hustru Elin                                                          1708-1728

 

Holmsjötorp. Foto:  Rune Johansson  2003.

Holmsjön.      ”-

 

     När Holmsjötorp blev upptaget, vet vi inte. Det låg på västgötasidan av gränsen till Närke, men inom frihetsmilen till Olshammar och togs därför upp med tillstånd från herrskapet på detta gods. Av samma skäl var det från början anslutet till Hammar socken i Närke och återfinns följaktligen inte vare sig i Undenäs kyrkas stollängd eller på Kietell Felte­rius karta år 1655. Förvåningen blev också stor vid tinget i Valla under jord­ran­n­sakningarna i byg­den, när man plötsligt upptäckte ett antal ad­ministrativt felförda torp i Undenäs. När upp­stån­del­sen lagt sig blev de rättförda, och åborna fick dubbelt så lång kyrkväg.

            Olshammar var från 1585 donerat till Erik XIV:s dotter Virgina Eriks­dotter, gift med landshöv­ding­en Håkan Knutsson Hand. Donationen omfattade 6 gårdar av Johan III och 5 gårdar av hertig Karl. Donationen bekräftades av Gustav II Adolf år 1621, då Olshammar jämte 50 hemman tillägnades kusinerna och bröderna Arvid, Erik och Johan Hand. Arvid och Erik dog ogifta 1621 repektive 1632 varvid Olshammar ärv­des av sys­tern Catarina Hand, gift med landshövdingen Johan Henriksson Reuter. Godset över­gick sedan som arv till sonen Henrik Reuter 1644 och sonsonen Henrik Gustav Reuter 1666.

            Den förste åbo, som kom till synes på Holmsjötorp, var Per i samband med Älvs­borgs lösen 1618. Torpet kan då ha varit upptaget långt dessförinnan. I detta sam­man­hang lägger vi bara till frihetsåren och stannar därmed för 1610.         

            Emellanåt glimmade hemmanet fram. Så framkom vid en jordrann­sak­ning 1683, att Holmsjötorp hade brukats 20-30 år, vilket för oss tillbaka till 1650-talet. År 1697 blev det utdömt av Skogskommissionen men skulle likväl få vara kvar. Då bodde unge drängen Nils Månsson på hemmanet. Han var soldat för Åstorps rote och trolig son till den Måns Larsson, som hade brukat hemmanet på 1650-talet. Namnet Måns Larsson bar nämligen sol­da­ten Hans Hindrichsson Kruses svärfar, vilken enligt Kruse tagit upp Holmsjötorp "ur öhr och söhr".         

            En Elisabeth var dopvittne hos Jöns Persson och Karin Michelsdotter i Bosjön 1693. Hon kan ha varit dotter till Måns och gift med Hans Kruse.

            Först år 1708 blev hemmanet intaget i jordeboken och då taxerat som en krono­tomt. Det var då fortfarande ett svedje­hemman med ängar och beten. Räntan eller skatten för hemmanet var så låg som ett pund (425 gram) smör årligen.

            År 1708 avträdde Hans Hindrichsson Kruse ”godvilligt” hemmanet till Jöran Persson och dennes hustru Elin, vilket kan innebära, att även Elin var dotter till Måns Larsson. För Jöran gick finnen Michel Arvidsson i Myrhult, Älgarås, i borgen. Aktionen var oväntad, eftersom Myr­hult ligger milatals avlägset på andra sidan Unden, men tyder på släktband. Michels intresse för hemmanet Holmsjöhult kom även till synes år 1707, då han stämde Anders Larsson i Ämta­torp och Erich Hind­richs­son i Skyttatorp, för att de skulle ha huggit sönder redskap, som han förvarade i torpet. De blev frikända, men frågan kvarstår - vilken anledning hade Michel Finne i  Myrhult att förvara redskap i Holmsjötorp i djupaste Tiveden?

            Jöran Persson var född cirka 1652 och dog 64 år gammal 1728. Hustru Elin var född cirka 1654 och dog 82 år gammal 1736. Michel Arvidsson kom till Myr­hult som ryttare 1676 och dog 1731. Han angavs vara född cirka 1638. Att Michel hade flyttat in till Myrhult från Tived känns troligt. Red­skapen var kanske ärvda och Michel uppväxt i Holmsjötorp. Gåtan har tyvärr inget svar.

 

Häggeboda Michel                                                                                        1571   

1552                 Constantia Eriksdtr, g m Henrik Frankelin                                 1595-28

150 möh           Öde                                                                                  1600, 1601-03

                         Esbjörn                                                                                      1601-06

            Nils Esbjörnsson, hustru Ingeborg Larsdtr                                 1613-43

            Änkan Ingeborg Larsdtr                                                                         1645-62

                         Esbjörn, hustru Ingrid Nilsdtr                                                     1647-76

                         Carl Frankelin, g m Elisabeth Polana                                         1628-44

                         Helge Svensson, skomakare, hustru 1 Ingegärd                                 - 76                       ”-                                                       2 Kerstin Esbjörnsdtr               1676-1716

 

                         Foto: Rune Johansson 2004.

 

     Häggeboda stod första gången i jordeboken år 1552 som en kronotomt. Hemmanet blev donerat till Constantia Eriksdotter 1595 och vandrade sedan vidare i släkten fram till 1683, då det blev reducerat men fick behållas av Jacob Lenck d. y. på Ramsnäs i dennes livstid.      

            Åborna på Häggeboda var emellanåt inblandade i bråk. År 1628 var Nils i slags­mål med fiskaren Wäbiörn Christoffersson i Djäknatorpet, och 1666 var Esbjörn i slagsmål med Nils i Hult tillsam­mans med en del andra personer under slåtteröl hos kronoskytten Harald i Ösjö. Nils dog av skadorna. Nils hustru bad dock i rätten för vålds­verk­arna, varför de slapp undan med böter.

            Nils förekom som vägvisare åt lagläsare och nämndemän med flera, när dessa red runt på Tiveden 1642. Han visade då vägen bl a till skytten Simon Hindrichsson i Hägghemmet. Åren 1649-55 omtalades änkan (Ingeborg) och dottern Anna. Den senare dömdes år 1662 för lägers­mål med ryttaren Bengt Andersson.

            Esbjörn ville år 1662 ensam ärva sin hustrus faster Ingeborg Larsdotter, för att han tog hand om hennes uppehälle. Detta bör betyda, att företrädaren Nils var hustruns far­bror. En son Nils Esbjörnsson mökränkte sitt syskon­barn 1668. Esbjörn förekom senare med dottern Maria 1676, vilken torde ha varit "Kultens" änka Maria Esbjörns­dotter, död i Lilla Häggebo 1701. En annan dotter till Esbjörn, änkan Kerstin Esbjörns­dotter, berättade vid tinget 1707, att hemmanet tagits upp från "öhr och söhr" av hennes far­brors farfar Esbjörn. Det hade sedan hela tiden gått i släkten, varför hon ansåg sig vara närmast att lösa hemmanet till skatte. Kerstin bör ha varit född cirka 1660. Om Nils 1613-43 var farbrodern, så bör dennes farfar Esbjörn ha till­trätt hemmanet omkring sekelskiftet 1600. Förhållandet, att denne hade tagit upp Häggeboda från "öhr och söhr", kan bara tolkas som att det gamla hemmanet efter ödesmål och förfall hade tagits upp av Esbjörn som ny brukare. Detta skedde i en tid med stark finnin­vandring och med ortens egna resurser hårt tärda. Hemmanet lydde under Constantia, och Esbjörn kan ha varit en av henne omhändertagen finne. Även det slåtteröl, som Kerstins fader Esbjörn med­verkade i hos kronoskytten Harald i Ösjö 1666, kan säkert ses som en gemensam till­ställning för finnättlingar på Tiveden. Svenskar hölls antag­lig­en utanför samman­koms­ter av detta slag och gjorde sig troligen ej heller besvär.

            Kerstin Esbjörnsdotter var gift med skomakaren Helge Svensson. De fick barnen Lars 1682, Jacob 1684, Elin 1687, Sven 1694, Michel 1697 och Gustaf 1700. Fader Helge dog 1698. Änkan Kerstin levde ännu 1716. Av barnen framträdde Lars vid upproret i Binneberg 1710 och Jacob i Häggeboda 1718-49. Lars vigdes vid Karin Jönsdotter från Tröss­ling­torp. De bosatte sig i Sko­makartorp efter 1710. Jacob vigdes vid Ingrid Eriksdotter

Helges yrke, barnens namnmönster samt Lars giftermål bekräftar bara, vad vi re­dan visste, nämligen att folket på Häggeboda under 1600-talet var finnar och finnätt­lingar.

 

Häggeboda Sven Skomakare                                                                        1666

Lilla      Anders Andersson                                                                     1686-97

1650                 Maria Esbjörnsdtr, "Kultens"[151] änka                                                 -1701

140 möh           Per, död                                                                                                         -1708

                         Pers änka                                                                                   1709

                         Arvid Torkelsson, hustru Brita Larsdtr                                       1715-32

 

            Foto: Lena Gribing 2004.

 

     Lilla Häggeboda kallades även "Kultes", vilket kan knyta an till den finnes släkt­­namn, troligt­vis Anders Andersson, som var gift med Maria Esbjörnsdotter.

            Anders berättade vid jordrannsakningen 1686, att Sven Skomakare, hade tagit upp hemmanet innan han flyttade till Skomakartorp. Detta skulle ha inträffat 20 år tidigare, alltså 1666. Uppgiften bör vara fel, eftersom torpet finns inlagt på Kietell Felte­­rius karta med årtalet 1655. Vid detta tillfälle bör torpet ha varit etablerat och således upptaget några år dessförinnan.

            Arvid Torkelsson och hans hustru Brita flyttade in från Sannerud, där Arvids för­äld­­rar, Torkel Andersson och hans hustru Ingeborg Måns­dotter, hade varit bosatta. Torkel var ett ovan­ligt namn i bygden och förekom ofta i samband med nybyggen och finnar.

            Tiden för Arvid och Brita på Lilla Häggeboda blev turbulent, på grund av att Jacob Lenck och hans hustru Helena Christina Hård på Ramsnäs hade intressen i samma hemman. Det var upptaget med tillstånd från Jacob Lenck d. ä. men blev reducerat 1684 såsom "graverat vara beläget på förbudin ort". Jacob Lenck d. y. fick dock behålla hem­manet som livstids donation. Han stupade i slaget vid Helsingborg år 1710. Änkan Hård kämpade sedan hårt för att få behålla Lilla Häggebo, men nu gällde nya för­utsätt­ning­ar. Åbon på hemmanet hade efter adelns tidigare framfart i bygden numera alltid före­träde framför alla andra intressenter. Och så blev det. Den 18 januari 1724 fick Arvid Torkelsson köpa Lilla Häggeboda av kronan för 40 daler silvermynt.

 

Hägghem-  Simon Hindrichsson Finne, f ca 1584, skytt, hustru Karin                     1608-53

met       Per                                                                                             1637

1608                 Måns Olofsson skytt, hustru Anna                                             1642-46

170 möh           Erik, skytt                                                                                  1642

Hindrich Hindrichsson                                                               1646

            Anders Simonsson, hustru Marit                                                            1647-63

                         Nils, hustru Kerstin Simonsdtr                                                   1649-51

                         Jöns Persson, hustru Elin Simonsdtr                                          1656-1705

                         Påvel Danielsson, hustru Annika Jönsdtr, död -48                                 1690-1750

 

            Hägghemmet.        Foto: Rune Johansson 2004.

Lilla Hägghemmet. Foto: Gunnar Klippås 1994.

 

     Simon var son till finnen Hindrich Andersson, som fick stubbarätt till Kavle­bron i Finne­röd­ja år 1597. På Hägghemmet fick Simon besök den 16 september 1642 av lag­läsaren Hans Persson från Skövde, häradsfogden Andoor Andersson i Nol­torp, under­­jägmästaren Hind­rich Petersson i Hirshagen, länsman Herman Olofsson i Hova samt Nils i Hägge­bo­da. Sällskapet red in i samband med en rannsakning om torp uppsatta på frälseägor done­ra­de till avlidne Henrik Frankelin och hans då ännu levande maka Cons­tan­tia Eriks­dotter.

            Simon berättade, att han hade tagit upp hemmanet för cirka 32 år sedan, med tillå­tel­se av sal. Henrik Frankelin. Han hade tjänat som gårdsskytt för denne under Bock­sjö sätes­gård.

 

 ”Här hade han byggt sig en Stuffwa och skulle haffwa till Löningh Skatte­bo­gen aff hwardt Diur han Leffwererade, sampt något till Klädekiööp. Två år efteråt blev Fran­ke­lin död. Då begav han sig i Sahl Höghborne Furstes och Herres Hertigh Johans tienst i 8 åhr, dher effter uthi Sahl. Höghborne Furstes och Herres Hertigh Carl Philipz tienst wed pass 8 åhr, ther effter till Sahl uthi åminnelse Drottningh Kristinas tienst i 12 åhr och allt uthj be:te tijdhen lydht till Fürstendömet".

 

     Bättre beskrivning än denna, personligen framförd av skytten själv för snart 400 år sedan, om hur herremännen utnyttjade kronoallmänningen samt hur skytten fick betalt för sina tjänster, möter man sällan. Lönen bestod dock inte bara av skattebog och klädpengar. Han hade även sitt hemman på kronoallmänningen. År 1627 födde Simon på detta 1 häst, 4 kor, 2 kvigor, 7 getter och 6 får. Åker hade han odlat upp till 2 skäppors utsäde. Inget sägs dock om svedje­fallen, vilka vi kan för­ut­sätta drog större delen av utsädet, även om Simon bara sådde sju korn på kalv­skinnet. Finn- eller tuv­rågen gav oaktat detta rik skörd.

            Den Per, som omtalades år 1637, kan ha varit en måg eller medhjälpare vid jakten. År 1647 var Simon över 63 år gammal och gick ur mantal. Han var då född cirka 1584 och 24 år gammal när han tog upp Hägghemmet. Därmed får vi indirekt även bröderna Carls och Hindrichs samt fader Hindrichs ålder. Den senare bör ha varit född cirka 1550-60.

            De sjöar i denna del av Tiveden, som än i dag bär finska namn, blev sannolikt förlänade dessa av Simon i Hägghemmet och hans bror Lille Hindrich i Hindrichstorp.

            Hindrich Hindrichsson angavs i ett tingsprotokoll 1646 som bosatt i Hägg­hem­met, Undenäs socken, då han tilltalade Nils Nilsson Repart i Färnebo om arv. Ytter­li­ga­re uppgifter om denne Hindrich saknas. Troligtvis var han identisk med Lille Hindrich i Hindrichstorp. Fram­ställ­ningen bör ha skett gemensamt av bröderna Hindrich och Simon..

            Simons son Anders blev år 1654 fälld för lägersmål med Kerstin i Laka­näs, Rans­bergs socken. Han nekade men lyckades inte skaffa fram erforderliga 12 lag­gärds­män utan fick betala böterna. Omkring 1663 flyttade Anders med hustru Marit till Moss­hult, vilket en tid stått öde. De fick börja verksamheten på sitt nya hemman med ett frihetsår från skatt och avgifter.

            Jöns Persson kan ha varit son till föregångaren Per på hemmanet. Jöns var född cirka 1616 och dog 89 år gammal 1705. Han hade en dotter Annika gift med finnen Påvel Danielsson. Påvel dog 1750 och angavs då vara 101 år gammal. Jöns hade även dottern Ingeborg gift med Anders Olofsson. De bosatte sig i Källarefallet.1693.

            En vandringsfinne, soldat, lösdrivare och tjuv vid namn Johan Påvelsson hade spora­diskt sitt tillhåll i Hägghemmet. Han nämndes bland annat åren 1637 och 1643.

            Nybygget Lilla Hägghemmet angavs vara nyss upptaget år 1674.

 

Kopparhult Töres                                                                                         1621

1610                 Olof Koriken (Kaniken?)                                                           1627-29

150 möh           Anders                                                                                       1628-31

Töres                                                                                         1644

                         Jöns                                                                                           1645-47

                         Arvid, hustru Karin                                                                    1648-65

                         Johan Börjesson, nämndeman, hustru Karin Larsdtr                  1670-1707

                         Jeppe, nämndeman –89, edgångsman                                        1671-90

                         Börje Johansson, hustru Margareta                                            1700-08

                         Jöns Jeppsson, soldat                                                                 1704

 

            Foto:  Rune Johansson 2004.

           

     Kopparhult stod första gången i en hjonelagslängd som ett nybygge och frälsetorp år 1610. Det återkom i en tiondelängd 1619 och i boskapslängder 1621 och 1628. I den senare var besättningen 2 hästar, 2 oxar, 9 kor, 1 kviga, 8 får, 6 getter och 3 risbitar (bockar).

År 1629 redovisades i Koppar­hult en Olof med ett svårtytt släktnamn[152]. Han hade enbart 1 ko och 1 kviga. Det lilla antalet djur kan ha varit ett "undantag" och Olof den finne, som tagit upp hem­manet från stubben.

            Kopparhult ligger nära Skallebo och var därmed upptaget med tillstånd av Henrik Frankelin och Constantia Eriksdotter. I jordeboken förekom det första gången 1663 som frälse. Det reducerades och överfördes till kronan år 1685, men fick behål­las av Jacob Lenck d. y. i dennes livstid.

            År 1689 framträdde Jeppe i Kopparhult i samband med edgång för Jon Persson i Sanne­­rud, då denne var anklagad för att ha varit vållande till grannen Torkel Anders­sons död. Ed­gången för Jon Persson i vilket flera finnättlingar deltog gör troligt, att även Jeppe hade samma bakgrund. Namnet Jeppe förekom vid sekelskiftet 1700 även i Björstorp, Marnäs och Mon.

            Två personer med namnen Börje och Kerstin var år 1700 dopvittnen i Skalle­bo. De kan ha tillhört Johans familj, eventuellt var hustru Kerstin änka efter Jeppe. Hon omtalades som utfattig 1716. Gamla Karin Larsdotter, som hittades död mellan Svan­hult och Kopparhult år 1709, kan ha varit Johans änka.

            Jeppes son Jöns var utskriven som soldat. Han dömdes år 1704 för lägersmål med Kerstin Jonsdotter i Sannerud.

 

Kråkvattnet Anders Finne[153]                                      1640-41

1630                 Lars Andersson, svarvare, hustru                                                           1646-59

185 möh           Son Nils Larsson, hustru                                                                        1660-1706

                         Son Nils Nilsson, hustru Elisabeth Persdtr                                 1714-54

 

            Torpet. Foto: Rune Johansson 2003.

            Bod.     ”-

 

     När Kråkvattnet togs upp vet vi inte. Nils Larsson berättade dock vid tinget i Valla den 18 januari 1686, att hans fader Lars Andersson hade tagit emot det för cirka 40 år sedan av sal. Johan Hindersson Reuters fru på Olshammar. Fadern hade, liksom Nils, betalt 8 daler koppar­mynt i skatt. De hade inte gjort några bestämda dagsverken, utan stundom ett, ibland två eller tre, men vissa tider inga dagsverken. 

Hemmanet kan ha tagits upp med till­stånd från Virginia Eriksdotters familj under 1600-talets första årtionde (se Holm­sjö­torp). Ur denna familj mötte vi väl­borna Fru Catarina Hand, då hon vid tinget år 1645 för­klarade, att hennes bror sal. Arvid Hand dis­ponerat sätesgården Ols­hammar, och att Kråkvattnet, Ykul­len, Hjulhult och Skytta­torp var upptagna på kronoall­männingen inom säteriets frihets­mil. Arvid Hand dog år 1621. Torpen var oskatt­lagda och ej införda i jordeboken. Själv förfogade välborna frun över eget gods, Lilla Isåsen, samtidigt som hon år 1632 hade ärvt Ols­hammar efter sina bröder Arvid och Erik Hand. Hennes egen man Johan Reuter hade dött 1644.

     Första åbon, som kom till synes i Kråkvattnet, var Anders. Han redovisades 1640-41 bland underlydande till Olshammar, varvid han sista året angavs som gammal och ofärdig. Anders angavs av Richard Broberg vara finne.

            Svarvaren Lars dotter Elisabeth råkade 1653 in i ett hordomsmål med gifte arren­­datorn Anders Andersson på Olshammar. Han rymde för att klara livhanken. Elisa­beth undgick att risslitas och hudflängas framför tingstugudörren, genom att Lars beta­la­de hennes böter med 40 daler silvermynt. Skamstraffet att sitta fastlåst i stocken utanför kyrkan i samband med högmäs­san måste hon dock avtjäna.

            Lars andra dotter Kerstin hade år 1659 träffat en skomakare i Nynäs och av denne blivit "rådd med barn". Han var ogift varför Kerstins bötesbelopp halverades till 20 daler silver­­mynt. Sko­makarens böter var dock 40 daler, dessutom skulle han bidra till barnets underhåll och upp­fostran.

            År 1684 konstaterades att Kråkvattnet var upptaget "på förbudin ort", varför det redu­­­­­­­­ce­­rades och för första gången blev infört i jordeboken som 1/8 kronohem­man. Samti­digt fick vi veta, att tingsrätten dessförinnan inte känt till torpets existens. För­hållandet var egent­ligen mindre märk­ligt än det låter, eftersom Kråkvattnet dess­för­innan hade administ­re­rats från Ols­ham­mar i Närke samt att vägar och kom­mu­nikationer på Tiveden denna tid lämnade en del i övrigt att önska.

            År 1720 begärde Nils Nilsson att få lösa Kråkvattnet till skatte. Värderingen gav; åker eller örbackar till 2½ skäppa råg och 6 skäppor havre, äng till 4 lass hö, hum­legård 40 stänger och liten kålgård, vilket Nils fick köpa för 12 riksdaler silvermynt.

 

Kungs-    Anders                                                                                       1571

backen         Constantia Eriksdtr, g m Henrik Frankelin                                 1595-1649

1540                 Öde                                                                     1600-01, 1606, 1608-15

175 möh           Per                                                                                             1601-03

            Stefan, inhyst                                                                             1610

                         Hindrich Hindrichsson, knekt, rymt -21 och -29                                    1617-29

                         Töres Andersson, hustru Ingefrid                                                           1627-81

                         Elisabet Frankelin, g m Christian Frost                                       1649-65

                         Elisabet Frost, g m Nils Holm, kapten                                        1665-83

                         Olof, hustru Brita                                                                       1663-65

                         Hustru Elin                                                                                1673

                         Öde                                                                                            1678

                         Carl Holm, löjtnant, livstidsdonation                                         1683-1702

                         Olof Larsson, hustru                                                                  1683-1722

                         Carl Olofsson, hustru Kerstin Olofsdtr                                      1698-1702

 

            Foto: Lena Gribing 2004.         

Rökugn vid Kungsbacken. Foto: Lena Gribing 2004.

                        

     Kungsbacken var ett gammalt hemman. Det blev donerat till Constantia Eriks­dot­ter år 1595 och fördes därefter vidare i släkten fram till 1702.

En Hindrich Hindrichsson var år 1626 anklagad för olaga älgjakt. Han nekade och lycka­des den 19 juni fria sig med hjälp av tolv-mannaed vid Valla ting. Var Hind­rich bodde framgick inte av protokollet. Tre platser var tänk­ba­ra, Gamlerud med Hind­rich Finne, Skyttatorp med skytten Hindrich samt Kungs­back­en med Hindrich Hindrichsson. I förhållande till edgångs­män­­nen låg Kungs­backen cent­ralt. Vittnena kom därutöver i stor utsträckning från Constantia Eriks­dotters hem­man. Edgångsmän var:

 

Gälar i Undenebotten, Nils i Häggebol, Hindrich i Skallebol, Peder i Skallebol, Frans Grelsson Finne i Hovet, Påvel Mattsson i Gullebol, Clemet i Lindhult, Jöns i Hovet, Gustav i Närlunda och Peder i Kashult.

 

Alla edgångsmän bedöms vara invandrade finnar.

Hindrich själv var med viss säkerhet son till den Hindrich Andersson Finne, som tog upp Kavlebron i Finnerödja. Han hade bröderna Carl i Stålboda och Simon i Hägg­hemmet. Några år senare började han röja ett eget hemman med namnet Hind­richstorp. Detta torp skulle senare under namnet Tivedstorp få stor uppmärksamhet på Tive­den.

     Töres kom första gången till synes i boskapslängden år 1627. Besättningen var då 1 häst, 3 kor, 1 kviga, 4 getter och 1 lamm. Tio år senare hade boskapen ökat något i antal, sam­tidigt som utsädet angavs vara två skäppor råg.

            Gunilla Svensdotter blev mökränkt av Michel Jonsson i Finnefallet 1659. Någon ort med det namnet fanns inte i Tived denna tid. Däremot förekom arbetstorpet Fallet under Bock­sjöholm år 1648 och snart skall Bosjön med en Michel som nybyggare börja framträda. Möjligen kom Michel från detta finska fall. Sigrid Larsdotter drabba­des år 1669 av samma öde som Gunilla, när hon kränktes av Jon Olofs­­son från Sätra. Denne kan ha varit son till skytten Olof Olofsson, som blev avrättad 1664.

1670-talet blev en hård tid för hemmanet. Detta ställdes öde år 1678 och tre år senare an­gavs Töres gård vara i "långsamt ödesmål", varför han befriades från skatt och andra på­la­gor. Nils Holm pantsatte hemmanet och tillät en nybyggare ta upp Kättefallet på gårdens ägor. Efter klagomål från Olof Larsson om ”förringade ägor” anbefallde lands­­­hövdingen, att Kättefallets ägor skulle återförenas med Kungsbacken.

            År 1683 blev Kungsbacken reducerat till kronan med rätt för löjtnanten Carl Holm att behålla hemmanet i sin livstid. Han dog 1702.

            Carl Olofsson vigdes vid Kerstin Olofsdotter 1698. Hon kom från Sannerud. Famil­jens finska anor bekräftades, då dotterdottern Kerstin Olofsdotter år 1738 vig­des vid Anders Olofs­son Finnes sonsons son Olof Hansson från Kvarntorp i Finnerödja.

 

Kärret     Arvid Persson, hustru Cecilia                                                     1671-79

1620                 Änkan Cecilia                                                                            1680-1702

170 möh           Jöns Persson, soldat                                                                   1685-1703

                         Nils, edgångsman, hustru                                                           1689-1706

                         Jon Jacobsson, hustru                                                                1696-1732

                         Hustru Marit                                                                              1701-37

                         Anders Larsson, soldat                                                              1704-06

                         Erik Olofsson, soldat, hustru Elin Eriksdtr                                 1705-07

                         Simon, inhyses                                                                          1706

                         Jacob (Jonsson) Kärrman, soldat                                                            1709-12

                         Erik (västgöte) Kärrman, soldat                                                 1713-16

 

     Kärret, även kallat Skallebokärr eller Sörkärret, förekom första gången i jorde­boken år 1632 som 1/4 frälse. För att ha nått denna nivå av odling, måste torpet ha varit upptaget långt tidigare. Tillstånd att ta upp detta hade då lämnats av Cons­tan­tia Eriksdotter. När Töres Arvidsson i Ösjö år 1692 uppgav, att Jacob Lenck hade gett fadern motsvarande tillstånd, var denne Arvid en av Jacob Lenck senare insatt åbo.

            Åborna kan tidvis ha redovisats under Skallebo. På detta hemman stod från år 1631 två familjer bokförda.

            År 1684 blev Kärret förklarat "graverat vara beläget på förbudin ort" och redu­ce­rat. Påföljande år blev det tillfört indelningsverket som rote 17 i Norra Vadsbo kom­pa­ni i Kunglig Skaraborgs regemente. Soldaterna på denna rote erhöll namnet Kärrman.

            År 1680 omtalades, att änkan Cecilia bodde i Kärret med flera omyndiga barn. Denna Cecilia och Jon Jacobsson fick åren 1697-1702 vid flera tillfällen plikta för olaga svedjefall. År 1705 friköpte Jon Jacobsson Kärret för 12 daler silver­mynt. Mågen Jakob Bengtsson Kärr­­man, gift med styvdottern Kerstin Birgers­dotter, fick år 1732 lösa halva hemmanet av svärfader Jon.

            Manfallet bland soldaterna var betydande. Jöns Persson dog 1703, Jacob Kärr­man ”på sjön” 1712 och Erik Kärrman i Wismar 1716. Även Erik Olofsson, som flytt­at in från Filipstads församling i Värmland 1705, försvann troligtvis på något av slag­fäl­ten efter 1707.

            Hustru Marit dog 89 år gammal 1737 och var därmed född cirka 1612. Hon bör ha varit anmoder till någon eller några personer på hemmanet

            Nils var år 1689 edgångsman för Jon i Sannerud. Förutom denna edgång visar namn­mönster och läge ovan havsnivån, att Kärret var ett av Tiveds finnhemman.

           

Mosshult   Per Persson                                                                                1624-52

1617                 Michel Persson, soldat, hustu Marit                                           1653-63

165 möh           Hindrich Halvardsson                                                                1653

Öde                                                                                            1660

           Anders Simonsson, hustru Marit                                                            1664-1710

                         Påvel Andersson                                                                        1685

 

            Foto: Lena Gribing 2004.

 

     Mosshult eller Mosstorp, som torpet emellanåt kallades, var från början ett militie­hem­man, vilket år 1664 blev donerat till Thord Bonde till Säckestad. Det över­fördes vid dennes död till änkan Christina Fleming, vilken vid reduktionen fick behålla Mosshult i sin livstid. Hon dog 1714.

            Per Persson stod skriven för hemmanet 1624, vilket bör innebära, att det blivit upptaget minst sex år tidigare. Tid­punk­ten samt namnen Per och Michel visar, att den som tog upp hem­manet var finne. Även följande åbor bar typiska skogsfinska namn.

            Hindrich Halvardsson deltog år 1653 tillsammans med flera finnar i en sex-man­na­ed för Gälar Olofsson i Djäknatorp. Gälar blev friad från tilltalet.

            Anders Simonsson, som flyttade in 1663, fick ett frihetsår från skatt sedan hem­manet en tid stått öde. Han var son till Simon Hindrichsson Finne och flyttade in från Hägghemmet. Anders och Marit kan ha haft sönerna Påvel och Per, vilka omtalas i Mosshult åren 1685 respek­tive 1709-19.

            I anslutning till Mosshult togs cirka 1670 upp ytterligare ett hemman, vilket kalla­­des Lilla Mosshult. Dess förste åbo var Anders Mattsson med hustru 1670-93. Han följdes av trolige sonen Carl Andersson 1699-1715.

            Mosshult köptes till skatte år 1721 av Olof Olofsson och Lilla Mosshult samma år av Lars Mattsson. Alla åbor på dessa hemman bedöms vara finnar eller finnätt­lingar.

                                    

Sannerud  Tore                                                                                           1571

1434                 Constantia Eriksdtr, g m Henrik Frankelin                                 1595-1649

135 möh           Öde                                                                   1600-02,1606, 1608-11

                         Påvel                                                                                          1603

Daniel, hustru                                                                            1613-20

                         Lars, hustru Elin                                                                                    1627-65

                         Nils Persson, hustru Brita                                                           1618-56

                         Anders, hustru                                                                           1635

                         Constantia Frankelin, g m Jakob Lenk d. ä.                               1649-76

                         Nils, knekt, hustru Kerstin                                                         1652-61

                         Änkan Kerstin                                                                           1663-65

                         Sven Eriksson, hustru                                                                1663-84

                         Olof, hustru Ingiel                                                                     1670-1738

                         Jakob Lenck d. y., g m Helena Christina Hård                           1676-83

                         Hindrich, hustru Inger                                                                1670

                         Kättil                                                                                          1681-1719

                         Töres Larsson, edgångsman                                                       1681-1718

                         Jon Persson, edgång,  hustru (Kerstin Töresdtr)                         1684-1716

                         Torkel Andersson, hustru Ingeborg Månsdtr                                      -1689

 

            Foto: Rune Johansson 2004.

 

     Sannerud var ett gammalt hemman. Det donerades av hertig Karl till Constantia Eriks­dotter 1595. År 1600 stod hemmanet öde och kan sedan genom Constantias insat­ser ha blivit bemannat med finnar. Namn som Daniel, Lars, Per, Anders, Olof och Hindrich mot­säger inte detta.

            Efter Constantias död 1649 övergick Sannerud i svärdottern Elisabet Polanas och son­dottern Constantia Frankelins ägo. Det fördes vidare i släkten fram till 1683 då det reducerades och tillfördes kronan.

            År 1627 bodde Lars med hustru Elin och Nils Persson med hustru Brita i byn. Lars var måg till trolige finnen Gälar i Undenebotten. Lars ägde 1 häst, 2 oxar, 6 kor, 2 kvigor, 6 får, 3 lamm, 3 getter, 2 svin och 1 stut. Nils hade 1 häst, 2 stutar, 3 kor, 4 får, 2 lamm samt 2 getter med 2 kid. Utsädet uppskattades tio år senare till en tunna på var­de­ra gården. Byn var således förhållandevis välbärgad.

            Anders var gift frälse landbo till Fru Elisabeth Frankelin, Han angavs ha utövat läger­skap med ogifta kånan Ingrid Nilsdotter år 1635 i samma gård. Båda dömdes att avrättas.[154]

            År 1689 blev dramatiskt. Då stämde Ingrid Månsdotter sin granne Jon Persson som vållande till hennes mans, Torkel Andersson, plötsliga död. Orsaken var att gran­narna en tid varit osams, och nu ville hon ha utrett vad som inträffat. Jon nekade till dådet och fick fria sig med tolv-mannaed. Edgångsmän år 1690 var:

 

 Jeppe i Kopparhult, Sven Töresson i Kättefallet, Jonas Svensson och Töres Andersson i Svanhult, Nils i Kär­ret, Anders Andersson (Kulten) i Lilla Häggebo, Bengt Haraldsson i Ösjö, Erik Pers­son i Lövåsen, Töres Larsson i Sannerud, hans svåger Lars Inge­marsson i Skomakar­torpet samt Jons styvson Anders Olsson i Sannerud.

 

Edgången genomfördes av personer, som var bosatta i en bygd uppbyggd av finnar. Flera edgångsmän bedöms vara säkra finnättlingar. Det känns där­för natur­ligt att anta, att såväl Jon Persson som inkallade vittnen tillhörde sam­ma etniska gruppering.

            Jon Persson hade en son Töres, som blev soldat för Marhult i Ransbergs socken år 1711. Jon bör då, med hänvisning till traditionell namngivning, ha varit gift med den Kerstin Töresdotter, som enligt domboken var bosatt i Sannerud 1673. Hon kom från Gersebacken i Älgarås (se Närlunda, Undenäs).

 

Skallebo/       Sven                                                                                          1564-95

Undevi         Constantia Eriksdtr, g m Henrik Frankelin                                 1595-1649

1395                 Öde                                                                                   1600-01,1615

170 möh           Hindrich                                                                                    1601-03

                         Bengt                                                                                         1606

                         Bertel                                                                                         1613-

                         Pilipus                                                                                        1613-

Änkan, 2 drängar 1615                                                              1615-20

Jöns                                                                                           1618-19

                         Hindrich, inhyses -31                                                                1620-31

                         Per                                                                                             1620-31

                         Carl Hindrichsson Finne, hustru Karin Michelsdtr                    1635-59

                         Son Erik Carlsson                                                                      1653

                         Anders                                                                                       1640-89

                         Påvel, hustru Brita                                                                     1645-47

                         Constantia Frankelin, g m Jakob Lenck d. ä.                             1649-76

                         Arvid, hustru Kerstin                                                                 1651-58

Hans Carlsson                                                                            1653

                         Sven Persson, f 1615, hustru Ingrid                                           1663-95

                         Jacob Lenck d. y., g m Helena Christina Hård                           1676-1710

                         Per Svensson, hustru                                                                  1680-1737

 

            Foto: Lena Gribing 2004.

 

     Skallebo var i likhet med Sannerud ett av Tiveds äldre hemman. Det blev done­rat till Constantia Eriksdotter 1595 och hade samma ägarlängd som Sannerud fram till reduktionen 1683.

Carl Hindrichsson var son till Hindrich Andersson Finne, som fick stubba­rätt till Kavle­bron i Finnerödja år 1597. Carl flyttade in till Skallebo med hustru och dotter från Stål­boda på Vika­skogen i Undenäs, där han varit bosatt åtminstone 1613-37.

Carl och Karin hade förutom Erik även döttrarna Karin och Anna i Skallebo samt sönerna Per, kyrko­herde i Horn, Påvel i Brännhult, Undenäs, samt dottern Elisabet Lilla Abbe­rud, Beateberg. Släkten var även företrädd i Tived genom Carls bröder Simon på Hägg­hemmet och Lille Hindrich på Hindrichs- eller Tivedstorp.

År 1666 deltog en ung man, Måns från Skallebo, i ett slåtteröl i Ösjö. I fyllan och villan utvecklades festen till slagsmål, varvid Nils i Hult blev ihjälslagen. Vilken av familjerna i Skallebo, som Måns tillhörde, framkom inte.

     Jacob Lenck d. ä. begärde år 1661 att få bruka gården med adliga privilegier. Två år senare stadfästes Skallebo som säteri. Åborna fick därefter bruka 1/4 av hem­­ma­net i stället för lön och kosthåll. Förut hade de således arbetat som tjänstefolk. Carl Finne flyttade i samband med denna omställning med sin familj till Björstorp, Undenäs. Carl var då över 70 år gammal.

            År 1683 reducerades Skallebo till kronan, men Jacob Lenck d. y. fick behålla hem­manet i sin livstid. Samtidigt reducerades de torp, som släkten tagit upp på krono­all­män­­ningen. Dessa var Kärret, Skomakartorpet, Lilla Häggeboda, Nybygget, Gräs­sjön, Gröne­lid, Sävsjöfallet och Vägen. Lenck fick dock behålla Svens­torp upptaget av Sven Persson och hans hustru Ingrid  i Skalle­bos odeläng.

            Namnmönstret visar att flertalet åbor i Skallebo var finnar eller finnättlingar. Carl Hindrichsson med hustru Karin kan båda ha varit födda i Finland. Carls broder Simon var född cirka 1584, dvs innan familjen anlände till Kavlebron. Karin angavs i mantals­läng­den vara 63 år 1653 och var därmed född cirka 1590.

            Skallebo fick namnet Undevi i samband med laga skiftet år 1857, då sju mindre gårdar sammanfördes till ett enda hemman.

 

Skomakar-  Sven Skomakare                                                                        1666

torp       Erik Svensson                                                                            1666

1650                 Anna Eriksdtr                                                                            1673-96

170 möh           Jon                                                                                             1683-89

                         Lars Ingemarsson, edgångsman                                                 1689-90

                         Tore Olofsson, hustru Kerstin Jönsdtr                                       1693-96

                         Anders Andersson, hustru Brita Arvidsdtr                                             1700

                         Lars Helgesson, hustru Karin Jönsdtr                                         1710-56

 

            Foto: Lena Gribing 2004.

 

     Skomakartorpet förekom första gången i domboken 1656, vilket innebär, att det bör ha varit upptaget före eller omkring 1650. Senare berättade domboken såväl 1679 som 1683, att Häggeboda kvarn och Skomakartorp vara ett och samma. Kietell Felterius karta visade redan 1655 en tät bebyggelse vid Såg­kvarns­bäck­ens utfall i Unden med såg, kvarn och torp. I den bebyg­gelsen bör vi kanske kunna lägga in inte bara Lilla Häggebo (Kultes) och Skomakartorp utan möj­li­gen även Sågartorpet. En uppgift av kronorättaren Jonas i Sätra vid tinget i Valla år 1686, att torpet skulle ha varit upptaget för 10 eller 11 år sedan, är antagligen oriktig och bör ha avsett någon av de senast inflyttade perso­nerna.                                   

            Sven Sko­ma­ka­re, som förlänade torpet dess namn, angavs ha flyttat in från Lilla Häg­geboda 1666. Den upp­giften ger oss dock ingen vägledning om hemmanets ålder. Han kan  ha flyt­tat in till ett tidigare upptaget hemman.

            År 1689 förklarade Jacob Lenck d. y., att han inte befattat sig med oskattlagda Jon i Skomakartorp sedan 1683. Detta visar att torpet upptagits under Ramsnäs med släk­tens tillstånd, och att man troligtvis utnyttjat detta som kvarn under säteriet. Det reduce­ra­­des "som upptaget på förbudin ort" och infördes första gången i jordeboken 1685 som 1/8 kronotorp. Såväl Jacob Lenck som senare hustrun Christina Hård ansåg dock detta hemman liksom Sågartorpet och Lilla Häggeboda som omistliga. De sökte därför i det längs­ta att få byta, arrendera eller till och med köpa såg och kvarn som skatte under Ramsnäs. Det fick de inte. Ny lag gällde, som gav åbon företrädesrätt till hemmane före alla andra.

            Erik Svensson var en av deltagarna vid slåtterölet och slagsmålet hos skytten Harald i Ösjö 1666, då Nils i Hult blev ihjälslagen. Han rymde fältet, men återkom sedan Nils hustru bönat för slagskämparna och straffen för dessa om­vandlats till böter. Uppgiften visar att torpet var upptaget före denna tidpunkt.

            Anna Eriksdotter var trolig dotter till nämnde Erik. Hon blev andra gången besoven och rådd med barn av en gift karl, Anders Mattsson i Lilla Mosstorpet, år 1673. Resultat av det första lägersmålet var troligen den Tore Olofsson, som gift med Kerstin Jöns­­­dotter fick en dotter Marit 1693. Hans mor hette Anna Eriksdotter.

            År 1690 framträdde Lars Ingemarsson som laggärdsman för Jon Larsson i San­nerud. Lars var svåger med Töres Larsson i samma hemman. Denne gjorde gemensam edgång med Lars vid detta tillfälle.

            Lars Helgesson kom från Häggeboda där hans far var skomakare. Efter vigseln med Karin Jönsdotter från Trösslingtorp år 1710 slog familjen sig ned i Skomakartorpet. Sam­ma år tillhörde Lars en av de mindre uppmärksammade deltagarna i upproret vid Binne­berg.

            Sågartorpet, som nämnts ovan, var ovanligt väl gömt under lång tid i längderna och fram­trädde under detta namn första gången 1689, då Jacob Lenck ville byta hem­manet mot Fagerlid. I jordeboken blev det infört år 1696 och då som 1/8 krono­hemman.

Torpet blev dock bättre känt i bygden 40 år senare. Ynglingen Anders Hansson från Sågartorpet blev då anklagad för att ha "skuffat omkull" och därmed varit vållande till Nils Olofssons död under ett fylle­kalas mellan ett antal äldre personer i Källarefallet. Vad som hände i mörkret i stugan var oklart, varför Anders tillsammans med Jöns Anders­son i Bråten, Anders Andersson i Fager­lid och Finn-Olle Bengtsson i Finne­mats­torp fick till­bringa tiden mellan det urtima tinget i Valla den 18 april och följande lagtima sommar­ting den 23 maj 1737 i kronofängelset i Lidköping. När alla vittnen hade kallats och förhörts, kom rätten fram till, att Nils Olofsson själv i mörkret drumlat omkull och slagit huvudet i golvet, så att han kort tid därefter avlidit. Alla närvarande vid kalaset gick därmed fria.

            Ynglingen Anders hade, i likhet med flertalet i denna bygd, finneanor. Han var son till mjöl­­­naren Hans Anders­son från Kvarnbolet i Finnerödja. Denne var denna tid anställd av bruks­patron Johan Björkman på Skagersholm för att driva kvarnen i Såg­kvarnsbäcken. Via fader Hans, Anders Olofsson och Olof Anders­son nådde Anders Hansson den i Finne­rödja väl kände Anders Olofsson Finne, som fick hertig Karls stubba­rätt till Kvarntorp år 1597. Mer om denne och hans ätt­lingar framgår av ett särskilt avsnitt i denna bygdesaga.

            Det mesta som cirkulerat runt den lilla finnbyn med de kvalificerade upp­gifterna vid Såg­kvarnsbäckens mynning vid Unden tyder på, att flertalet åbor - eller alla - var finn­ätt­lingar.

 

Skyttatorp  Hindrich Finne                                                                          1620-24

1620                 Lars, Skinnredare                                                                       1627-50

190 möh           Ramborg Tymansdtr, änka                                                         1653-54

                         Hindrich Hindrichsson, skytt, född 1624, hustru Anna             1653-1700

                         Erik Hindrichsson, hustru 1 Karin Jönsdtr                                             1653-1707

                         "-                                     2 Constantia Arvidsdtr                                    1713-27

                         Lars Eriksson, född 1682                                                          1682-1768

Hindrich skytts änka Anna, död i hög ålder                               1701

 

            Foto: Laxå kommun.

Uthus. Foto: Gunnar Berggren 1954.

 

     När Skyttatorp togs upp, vet vi inte. Richard Broberg angav utifrån sitt mate­ri­al, att det skulle ha varit upptaget av en finne på 1620-talet. Skytten Hindrich Hind­richsson berättade för tingsrätten, att han var född på torpet 1624. Kombineras upp­­gif­terna visar de, att finnen hette Hindrich, och att torpet kan ha varit upptaget före år 1620.

            Såväl Lars Skinnredare som skytten Hindrich arbetade för herrskapet på Ols­ham­­mar. Tillstånd att bosätta sig på kronoallmänningen hade då lämnats av Virginia Eriks­dotter eller sonen Arvid Hand, som ägde godset fram till 1621. Under denna tid kallades torpet omväxlande för Skinnartorp eller Skyttatorp.

            År 1647 bodde Hindrich Skytt en tid hos sin svåger i Kampatorp på andra sidan gränsen till Närke. Vad svågern hette framgick inte, men det bör ha varit någon av bröderna och skyttarna Michel och Nils Perssöner. Kampatorp var från år 1647 en del av det kyrkobol, som tilldelats Herr Mag­nus Arvidi Tollandus i Bodarna vid Stora Tivägen.

            Änkan Ramborg Tymansdotter dog år 1654. Hon torde ha varit gift med Lars Skinn­­redare. Namnet Timan återkommer senare i Breviken under Ramsnäs, Finnerödja. Hindrich Skytt bör ha varit gift med Anna död 1701. Detta styrks av att Hind­richs första dotter född år 1654 gavs namnet Anna.

            I samband med jordrannsakningen år 1682 berättades, att torpet tagits upp för 40 år sedan, vilket vi nu sett var fel. Att åkern gav 1½ tunnlands utsäde, ängen 8 lass hö och att skytten var fri från alla utlagor kan däremot vara riktigt. Skytta­torp blev reducerat och infört i jordeboken år 1685 som 1/8 krono­­­­hem­man. Samtidigt fick folket på hemmanet, i likhet med grannarna i Holmsjötorp, tillgång till nya stolar i Undenäs kyrka och dubbelt så lång kyrk­väg.

Skyttatorp löstes av Erik Hindrichsson år 1704 till skatte för 15 daler silvermynt.

            År 1707 dog hustru Karin. Samma år blev Erik anklagad av finnen Michel Arvidsson i Myrhult, Älgarås, för att ha huggit sönder hans redskap i Holm­sjöhult. Erik nekade och vittnen saknades. Han blev frikänd.

            Erik vigdes en andra gång år 1713 med Constantia Arvidsdotter från Undene­bot­ten. Efter en tid började hon kalla sig Stråle, vilket tyder på släktskap med denna ätt. I första äkten­skapet hade Erik barnen Hindrich född 1696, Lars född 1697, Per död 1700, Anders född 1700 samt Jöns död 1729. I andra äkten­skapet föddes barnen Per, Arvid och Maria.

            Hemmanet vandrade sedan genom generationerna. År 1954 berättade Otto Andersson född 1875, att han var ättling i nionde generationen efter Hindrich.[155]

 

Trössling-     Hindrich                                                                                    1650   

torp       Jöns Hindrichsson Trössling, hustru Kerstin Arvidsdtr                           1676-87

1650                 Anders Olofsson, hustru Kerstin Arvidsdtr                                1689-1700

180 möh           Änkan Kerstin Arvidsdtr                                                                        1700-34

                         Son Jöns Andersson, hustru Brita Andersdtr                              1718-

 

            Foto: Laxå kommun 1977.

 

     Sägnerna vandrar kring Trössling och torpet, som senare kallades Samfallet och vi vet därför inte, när det egentligen blev upptaget. Hemmanet förekom inte vare sig i kyrkans stol­längd eller på Kietell Felterius karta år 1655. Det kan därför vara av yngre datum än det ovan angivna. Någon Hindrich Trössling förekom ej heller i längderna. Dennes namn var enbart knutet till sonen, som i motsats till fadern tydligt avtecknade sig i bygden. Å andra sidan hävdas, att Lille Hindrich i Hindrichstorp och Tröss­ling skulle ha huggit svedjefall tillsammans när Trösslingtorp togs upp, och att detta skulle ha varit orsak till namnet Samfallet.

             Först ut med namnet var Jöns Hindrichsson Trössling, då han år 1676 fälldes för lägers­mål med en flicka från Kvarntorp i Askersunds socken. Han återkom som dräng i Ösjö vid tinget 1682 i samband med ett slags­mål med Conrad Olofsson i Rostorp. Tre år senare blev han i egenskap av lösdrivare[156] uttagen som självskriven soldat för Granviks rote i Skaraborgs regemente. Den uppgiften lyckades han av­veckla 1687, då han lejde en annan soldat i sitt ställe. Något år senare var han död. Änkan Kerstin var med barnen Karin och Per bosatt hos sina föräld­rar Arvid Andersson och Karin i Hindrichstorp år 1689. Samma år vigdes hon en andra gång vid Anders Olofs­son från Gersebacken, Älgarås. De flyttade då till Tröss­ling­­torp.

            År 1696 blev Trösslingtorp upptäckt eller erkänt av myndigheterna och in­fört som 1/8 krono­­hemman i jordeboken.

            Anders Olofsson hade en ouppredd historia i Gersebacken, i och med att hans morfar, Joen Persson, som ägt gården, hade haft ett förhållande med sin "währ­syster" eller svägerska och sett sig tvingad att lämna riket. Anders mor Annas, liksom Anders arvsrätt hade av denna anledning blivit "övertagen" av släktingar i gården, vilket föran­led­de process från Anders sida. För att sköta denna utsåg Anders finnen Michel Arvids­son i Myrhult som sin fullmäktig. Om målet kunde slutföras i Anders livstid framgår inte. Han dog år 1700.

            Jöns Trösslings och Kerstins dotter Karin vigdes år 1713 med Lars Helgesson från Häggeboda. De bosatte sig i Skomakartorp.

     Anders Olofssons och Kerstins son Jöns köpte år 1720 Trösslingtorp till skatte för 10 riks­daler silvermynt.

 

Undene-        Anders Arvidsson                                                                      1579-83

botten      Lars kronolandsbo                                                                     1581-83

1568                 Constantia Eriksdtr, g m Henrik Frankelin                                 1595-1649

150 möh     Öde                                                                           1600-01,1607, 1615

                         Sigge                                                                                          1601-06

Carl, knekt                                                                                 1611-13

           Anund, änkling -18                                                                    1613-22

                         Hindrich, löskarl                                                                        1615

                         Arvid                                                                                         1621

                         Gerdt/Gälar, hustru Elin                                                                         1624-72

                         Anders                                                                                       1631-40

                         Gabriel, ryttare, hustru Kajsa                                                     1644

                         Hustru Kerstin                                                                           1666

                         Anders, frälsefogde, hustru Maria                                             1670-1708

                         Arvid Andersson, hustru Margareta Stensdtr                              1681-1713

                         Bengt Nilsson, hustru Elin                                                         1697

                         Anders Arvidsson, hustru Kerstin Eriksdtr                                 1700

                         Cecilia Arvidsdtr                                                                        1701

                         Jacob Arvidsson                                                                                    1709

                         Constantia Arvidsdtr g m Erik Hindrichsson                              1713

 

            Foto: Okänd 1910.

                                                                         

     Undenebotten kallades ursprungligt enbart Botten. Namnet berodde på, att det låg vid norra ändan av sjön Unden. På Kietell Felterius karta stod det som Båtn.

            Hemmanet var en av Tiveds äldre bosättningar. Sedan detta donerats till Cons­tantia Eriks­dotter 1595, blev det efter ödesmål vid sekelskiftet 1600 av ägarinnan anför­trott nya åbor. Av dessa kan Hindrich och Gert/Gälar ha varit finnar. För den senare stärks intrycket av att Gälar ofta gick till Para­dis­finnarna. År 1624 hörde han skott på skogen, varvid han "gick ut på spa­ning" med Jon Månsson i Paradis. År 1636 hade Gälar huggit svedjefall och sått finne­råg till­­sammans med Erik Biörsson i Paradis. Detta skedde två år innan Carl Bonde köpte Paradis­­gårdarna till frälse. Fortfarande gällde då de gamla bytes- och skif­tes­loven med fri tillgång för Paradis och Undenebotten till fiske och baste­skog. Tingsrätten kunde därför inte kräva betalning för sved­jan. Sam­ar­betet med Paradis styrker dock uppfattningen, att Gälar var finne.           

            När Gälar och Elin anlände till hemmanet vet vi inte. Det bör ha skett före 1624. Redan år 1627 blev dottern Elin nämligen gift med Lars i Sannerud. Även detta hemman var donerat till Constantia. Det stod öde vid sekelskiftet och bemannades därefter på det sätt som ägarinnan bestämde. När Henrik Frankelin dog 1610 delades donerade hemman upp på arving­ar­na. Undenebotten tillfördes då sonen Carl. När Carl dog cirka 1634, övergick hemmanet till hans änka Elisabeth Polana. Hon stod för hemma­net åtminstone fram till 1650, då det överfördes på dottern Constantia Fran­ke­lin och Jacob Lenck d. ä. med Ramsnäs som sätesgård. Vid reduk­tionen 1685 fick sonen Jacob Lenck d. y. behålla Undenebotten i sin livstid. Denna ändades dock i förtid under slaget i Helsingborg år 1710.

            Arvid Andersson stämde år 1683 svärmodern Sigrid och sina svågrar i Svanvik om arv efter svärfadern Sten Haraldsson. Svärmodern hade utan övriga arvingars känne­dom gett bort en gård till ett par av sina söner. Dess­utom hade diverse bohag försvunnit ur boet. Arvid under­stöddes i målet av hustrun Karin Nilsdotter i Hult, som också till­hörde arvingarna. Vi fick däri­ge­nom veta, att hustru Margareta var en Stens­dot­ter, och att även hon växt upp vid vatten och  vacker nejd i den södra delen av Undenäs socken.

            År 1689 klagade Arvid Andersson tillsammans med ägarna till torpen Sko­makartorp, Skeppshult och Vägen över "ydemark" samt den därigenom rikliga före­koms­­ten av björn och varg. Samtidigt begärde de tillstånd att få svedja.Torpet Vägen var enligt nybygg­aren Anders egen uppgift upptaget år 1668.

     År 1691 visade det sig att grannsämjan inte var den bästa mellan Undenebotten och Västansjö. Arvid Andersson blev då stämd till tinget, för att han anklagat Erik Håkans­son för att vara en tjuv och skälm, samt för att han låtit drängen Bengt Arvids­son hugga upp västan­sjö­bornas båt tio år tidigare. Även Arvid hade klagomål mot Erik, som skulle ha slagit och för­där­vat en ko för honom. Resultatet av trätan är okänd. I övrigt var Arvids familj socialt aktiv i bygden med dopvittnen i Häggeboda, Grässjön, Bjurtjärn, Skallebo och trots debaclet i Västan­sjö även i denna by. Byn Västansjö innehöll dock flera familjer. Detta visar, att det trots tillfälliga kontro­verser förelåg stark sam­hörighet mel­lan Unde­ne­­botten och övriga familjer i detta finne­täta område.

            Arvid och Margareta hade många barn. Av dessa vigdes dottern Cons­tantia år 1713 med Erik Hindrichsson i Skyttatorp. Efter en tid började hon kalla sig Stråle, vilket kan ge anledning till diverse funderingar. Arvid dog 100 år gammal 1713.

 

Ykullen    Daniel Finne[157], hustru                                                                          1627~41

Stora      Änkan                                                                                        1642

1615                 Lars Västgöte, hustru Margareta Danielsdtr                                1648-1701

207 möh           Daniel Larsson, hustru Ingeborg Olsdtr                                      1687-1732

                         Måns Bryngelsson, hustru Annika Jönsdtr                                 1696-1699

 

            Foto: Eric von Rosen 1944. Finnerödja. En socken …, s 324.

 

     Stora Ykullen infördes i jordeboken som 1/8 kronohemman år 1685. När torpet togs upp, vet vi inte. År 1645 förklarade dock Fru Catarina Hand på Ols­hammar, att hemmanet hade tagits upp tillsammans med Kråkvattnet och Skyttatorp på krono­allmänningen inom Olsham­mars frihetsmil. Torpen hade däref­ter häv­dats enligt adliga privile­gi­er av brodern Arvid Hand, som avled av pesten i Riga 1621.

Ykullen hade således tagits upp före 1621 och troligtvis med tillstånd av sysko­nens moder Virgi­nia Eriksdotter. Fru Cata­rina ärvde hemmanet efter bröderna Arvid och Erik, vilka båda dog ogifta. Hon var gift med landshövdingen Johan Henriksson Reuter. Hemmanet gick vidare i denna släkt fram till 1685, då det reducerades och infördes i jordeboken.

            Ykullen blev i likhet med Kråkvattnet och Skyttatorp en överraskning för tinget i Valla 1683, när man upptäckte torpen. Nu blev Ykullen åter­taget och överfört till Undenäs, som där­vid måste komplettera sina kyrko­hand­lingar och ställa in nya stolar i kyrkan. Vi fick därmed en förklaring till, varför torpet inte finns på Kietell Felterius karta 1655. Å andra sidan borde denne ha upptäckt för­hållandet. Tiveden var dock den tiden stor, snårig och väglös.

Torparna  kände säkert ingen större glädje över det nya. Kyrkvägen fram och åter blev för dessa nu nästan fem mil lång genom oländig terräng.

            En änka omtalades i Ykullen 1642. Hon bör ha varit änka efter den Daniel, som kom till synes i en utskrivningslängd för soldater 1627. Han kan då ha varit verk­sam under en lång följd av år på detta torp med sitt ovanligt höga och dominanta läge i bygden. Troliga dottern Marga­reta Danielsdotter var född cirka 1625 och vigdes märk­ligt nog för denna finn­bygd med Lars Väst­göte, som utgammal och skröplig inte orka­de ta sig till tinget 1686. Efter lång tid som daglig tjänare på Olshammar dog han i Ykullen år 1694.

            Vi bör ta till oss benämningen "Västgöte". Nämnde Lars var trots allt inte helt ensam "utsocknes" denna tid på Tiveden. I området bodde även Daniel Små­länning, vilken var särskilt aktiv under Morgonstjärne­upp­roret 1653. Endast dessa personer var dock förlänade hemorts­epitet. Ingen finne fick motsvarande tillägnan. Man förstår detta kanske lite bättre, om man inser, att praktiskt taget alla, som slog sig ned i Tivedens ödemarker efter sekelskiftet 1600, var finnar. Att skriva dessa med finn­epitet blev då en relativt meningslös syssel­sättning. Troligtvis var det dess­utom regel, att man i officiella handlingar och med en rik flora av invandrare,  undvek att öronmärka människor.

            Lars och Margaretas son Daniel vigdes år 1696 med Ingeborg Olofsdotter från Sanne­rud. Han var av allt att döma en dålig torpare och ställde sig i skuld till den Måns Bryngelsson, som han delade torpet med.

År 1702 löstes Ykullen till skatte med 20 daler silvermynt av en person, som i skatte­brevet fick namnet Daniel Jonsson. Detta kan troligtvis ses som en felskrift. Mantalslängden fortsatte nämligen att namnge ägaren som en Larsson.

            Margareta Danielsdotter dog 76 år gammal 1701 och var då född cirka 1625. Tiden sammanfaller med Daniels ankomst till torpet. Sonen Daniel Larsson dog 73 år gammal 1732.

 

Ösjö      Nils, kronolandsbo                                                                    1564-71

1388                 Töres, skytt fritt från skatt                                                         1597-1616

163 möh           Öde                                                                                            1606-10

                         Olof, kronoskytt, fritt från skatt, hustru                                                 1613-27

            Harald, kronoskytt, hustru Brita Haraldsdtr                               1628-66

                         Måns, hustru Marit                                                                     1658-85

                         Bengt Haraldsson, hustru                                                           1663-97

                         Svenning Haraldsson                                                                 1661-66

                         Annika Svensdtr                                                                                    1670

                         Jöns Hindrichsson                                                                     1682

                         Jöns Stark, soldat, hustru Brita Bengtsdtr                                               1701

                         Olof Bengtsson, hustru 1 Brita Ingemarsdtr                               1695-

                                                            2 Ella Arvidsdtr, hon död 1738                     -1743

                         Lars Bengtsson, hustru                                                               1701-1709

 

            Foto: Gunnar Klippås 1996.

 

     Ösjö var ett gammalt kyrko- och klosterhemman, vilket i samband med refor­mationen drogs in till kronan och därefter utnyttjades som boställe för kronans skyttar på Tiveden. Krono­skytten Olof hade en son Olof med samma yrke fast bosatt i Sätra. Följande kronoskytt Harald i Ösjö var svåger till Olof i Sätra.

            1663 var tragikens år såväl i Ösjö som i Sätra. Av någon anledning hade Olof skytt i Sätra bestämt sig för att röja ryttaren, kornetten och grannen Gabriel Larsson ur vägen. För detta lejde han en lönnmördare vid namn Lars Larsson från Lunnehult i Ryd socken i Kåkinds härad. Denne fick 8 riksdaler av Olof och genomförde dådet. Allt avslö­ja­des emellertid och båda av­rätt­­ades genom stegling. Även svågern Harald och dennes son Bengt i Ösjö var en tid miss­tänkta för inblandning i mordet, fängslades och hölls i häkte under rättegången, men friades.

            Tre år senare var det slåtter med slåttagille hos Harald i Ösjö. Deltagare var bland andra Svenning och Bengt Haraldssöner i Ösjö, Esbjörn i Häggeboda, Nils i Hult, Erik Svensson i Sko­makartorp och Måns i Skallebo. Till­ställ­ningen urartade emeller­tid i vilt slagsmål efter ordväxling mellan en del av de inblan­da­de, och när larmet lagt sig var Nils i Hult ihjälslagen. Vissa av de medverkande tog konsekvenserna av tilldra­gel­sen genom att försvinna från orten, men änkan bad vid rätten om nåd för de skyldiga. Så blev det. De dömdes bara till böter. I gengäld skänkte Svenning i Ösjö änkan en ko och Måns i Skallebo gav henne pengar.

            År 1670 blev Annika Svensdotter bestulen på 24 alnar lärft. Hon anlitade Lille Hindrich i Hindrichstorp för att avslöja tjuven, och han utpekade med hjälp av sina Kale­valagåvor Ingrid Nilsdotter på Mon som den skyldiga. Hon nekade, vittnen sakna­des och rätten förklarade Lille Hindrich uttalande som fantasi och saga.

            En dräng Jöns Hindrichsson blev kallad till tinget 1682 för att han varit in­blan­dad i slagsmål. Några år senare vigdes Bengt Haraldssons dotter Brita vid tredingssol­da­ten[158] Jöns Stark - kanske densamme.

            År 1690 vigdes Karin Månsdotter i Ösjö vid Töre Jöransson från Hanefjäll. Fem år senare började de odla upp nybygget Kroksjötorp mellan Sannerud och Kungsbacken.

            1690-talets slutår var ödesmålsår i Ösjö. För Ösjö sänk­tes skatten år 1697 genom att hemmanet förmedlades, det vill säga sänktes från helt till halvt hemman. Detta hjälpte inte. År 1699 angavs Olof Bengtsson vara ut­fattig. Problemen var en följd av, att ett antal svåra missväxtår med frost, regn och hagel hade drab­bat orten. Denna period hade likheter med katastrofen 100 år tidigare, då stora delar av bygden ställ­des öde.

            Bengt Haraldsson flyttade bort från hem­manet under nödåren och tog i stället upp Ösjönäs, där han dog sjuk och utfattig år 1709. Adolf Johansson, som bodde här vid sekelskiftet 1900, angav att hans förfäder invandrat och upptagit Ösjönäs under 1600-talet.[159]

Att kronobefallningsmannen gärna satte in finnar som skyttar på kronans hemman under hertig och kung Karls tid är tydligt. Kronoskyttarna Olof och Harald i Ösjö kombinerat med kronoskytten Olof i Sätra bär detta signum. När vi sedan konfronteras med deltagarna i slåtterölet hos Harald från Hult, Skallebo, Häggeboda och Skomakartorp med flera, inser vi, att samlingen till denna skörde- och sommar­fest var en för finnar gemensam förrättning.