Ture Alfred Andersson
1884-1969

Levde 1900 i Svanhult, Undenäs (R).
Bodde i Svanhult hela sitt liv utom 2 år, då han var dräng i Laxå. I unga år ägnade han sig åt sjömansyrket. Han var med såväl på kanalbåtar som på yttre sjöfart. Han var sjöman i 5 år och gjorde turer till Spanien, Frankrike, Holland och England. Han arbetade i maskin.

Efter sjömansåren kom han åter till hembygden, men var också en tid på varvet i Sjötorp. Där fick han lära sig grunderna i båtbyggnad. Sedan började han själv bygga båtar. Han använde nästan bara skrädyxa och såg då han byggde båtarna. Han hade vind i seglen ända sedan han började med sin båttillverkning 1908. Han var känd över stora delar av vårt land för bra kvalitet på båtarna och för säker leverans. Främst var det roddbåtar och Vättersnipor som han ägnade sig åt, men han har också byggt både motor- och segelbåtar under en lång följd av år. Mellan 2000 och 3000 båtar hann han göra under åren.

Han kallades allmänt Båt-Alfred eller Sör-Alfred. När det södra huset i Sörgården blev ledigt, flyttade Båt-Alfred med hustru Ellen in dit från det andra huset i Sörgården. Han fortsatte emellertid att bygga båtar i huset väster om det norra huset vid Sörgården. Han var en stor berättare.

Sör-Alfred hade en dräng, som kallades Karl Alfred, Kalle Alfred eller bara Kalle. Han var kommen från Bölet och hade svårt för räkning och pengar. När han blev ensam i Bölet, fick han komma till Alfred, som han sedan tjänade hos i många år. Karl Alfred fiskade mycket, men snicket (av båtar m m) skötte Alfred själv. Alfred hade 2-3 kor, gris och höns, som mest sköttes av Karl Alfred. Kalle hjälpte ofta också andra grannar, bl a ledde han brunstiga kor till tjuren i Vägen, Tived.

Alfred var gärna ute och pratade mycket. Han skröt också. Bland annat sa han: "Folk töcker inte om Pelles båtar, men mina". Båtbyggare fanns flera i bygden. Förutomn Båt-Alfred fanns bl a Pelles i Uggletorp, Svenssönerna i Kopparhult, Herman (nedre) i Kopparhult, Oskar (ogift) i Kopparhult, Kjällstrands i Ösjö, Johan Hammar i Svanhult och John Nilsson i Svanhult. De flesta båtarna kördes med häst till Forsvik, där de sjösattes. Sedan Einar Rolander skaffat lastbil, fraktades båtarna med den istället.

Alfred var glad i sprit. Han blev ofta lurad av de andra gubbarna att dricka mycket, för då skroderade han så mycket och blev så rolig. Det var därför inte så konstigt att han en gång på en födelsedagsfest i Nolgården ramlade utför vindstrappan där, då han var full. En gång kom pingstvännen Jack Lugnberg i Undenäs på besök för att få honom att minska drickandet. Alfreds hund var då sjuk. Jack föreslog då att Alfred skulle be till Gud att hunden skulle bli frisk. När Alfred och Jack sedan träffades berättade Alfred att han böjt sina knän och bett Gud om förlåtelse för sina synder och att hunden nu blivit frisk igen.

Alfred hade också uppdrag att räkna slaktdjur i ladugårdarna. Han var stolt över det uppdraget. Ingen dolde något, men vrängde bort det, så det blev aldrig några anklagelser! En gång var han hos Store-Kullarn och hade syn där. Alfred frågade då om han hade gris. Då svarade Store-Kullarn: "Vi har ingen gris haft, sedan Orvar var hemma".

Eftersom Alfred under sin sjömanstid hade arbetat i maskin, var han självskriven att sköta den gamla kultändningsmotorn, som användes för att driva det gemensamma tröskverket. Både motor och tröskverk var samägt av bönderna i Svanhult och Skeppshult. Motorn var stor och tung med stora svänghjul men ändå bara på två hästkrafter.
Snickar-Anders var en gång ute på Undens is utanför Korpön. Det var kallt, -10 grader. Han gick igenom isen men tog sig upp. Blöt tog han sig till Sör-Alfred i Svanhult, men han släppte inte in honom. Han var ju bror till Mina, som Alfred hade ett oäkta barn med. Snickar-Anders fick därför gå genomblöt i kylan till Kungsbacken. Det var så kallt att byxbenen frös och gick av i kylan.

Sör-Alfreds son John Felix Natanael hade en trädgårdsrörelse i Gävle. Han besökte Alfred någon gång. Sedan berättade Alfred att sonen kommit upp sig och drev trädgårdsrörelse. Då sa Alfred, att det har sonen var driftig och det har han fått efter mig.

(Berättat av Göran Hartman, Åboholm, Tived)