Amnehärad bokutdrag

GÅRDSBESKRIVNINGAR I BOKEN FINSK INVANDRING TILL TIVEDEN MED OMNEJD Amnehärad

Amnehärad

Amnehärads kyrka. Peringskölds Monumenta Sueo. Gothorum, 1671. Kungliga biblioteket.

Foto:Författaren 2004.

Amnehärad och Södra Råda mötte bygdens första stora invandring. Vänerviken Skagern, Letälven och älven Amn var magneterna när fiskare med ursprung från Bohuslän för cirka 8000 år sedan paddlade in i området. 20 st återfunna Lihult- och Limhamnsyxor vid Letälvens inlopp i Skagern samt vid Amns forsar vid Gullspång, vittnar om vad som hände, när isen hade lämnat bygden. Cirka 130 över 4000 år gamla reliker har återfunnits i Amnehärad och Södra Råda. Hur många därutöver, som ännu vilar i jord och vatten, vet vi inte.

När Vasatiden inleddes i början på 1500-talet hade 19 bosättningar etablerats i Amnehärad. Vissa av dessa var byar med flera gårdar. Storbyn hette inte oväntat Torsvid.

Kyrkan uppfördes troligen på 1200-talet. Tornet tillkom 1666.[177]

Agnsundet Gulbrand 1600-01

Norra Anund, änkling -12 1606-18

1583 H:r Bengt 1617-18

80 möh Gulbrand Bengtsson, smed, hustru Inga 1628-54

Lars Smed, hustru Brita 1655-81

M:r Bengt Svensson Bildhuggare 1680-93

Agnsundet stod som frälsetorp i jordeboken redan 1590. Här bodde gårdssmeden vid Hulestad. Yrket kan tyda på, att han var invandrare. Tyska, vallonska och finska hammarsmeder var denna tid verksamma såväl vid Gullspångs hammarsmedja som i Värmlands bergslag.

Namnet Gulbrand var ovanligt. Endast två personer inom det undersökta området bar detta namn under tiden 1540-1700.

Mäster Bengt Bildhuggare arbetade med predikstolar och altare i bygden. Även han bör ha varit invandrare.

Agnsundet Olof 1600-16

Södra Måns 1616-18

1583 Bengt 1628-30

80 möh Olof 1639-40

Änkan 1641

Per, hustru Elisabeth 1642-51

Linnar, gårdsfogde, hustru Ingrid Olofsdtr 1653-77

Biörn Bengtsson, hustru 1681-84

Sven Linnarsson, hustru Ingeborg Bengtsdtr 1687-1714

Hemmanet upptogs samtidigt som Norra Agnsundet. Det var, åtminstone tidvis, bostad för gårdsfogden. Denne tillhörde gårdens tjänstefolk, varför redovisningen av personerna från denna boplats blev sporadisk. Herrskapet stod såväl för mantalspenningar som tionde.

Linnar bör vara identisk med den Lindar Folkesson, som fanns i Dumpen 1646-49. Torpet tillhörde godset, och Linnar var denna tid en mogen och säkert även myndig gårdsfogde. Han angavs 1654 vara 63 år gammal och därmed född cirka 1591. Hustru Ingrid var född i Sjötorp, Lyrestad som dotter till Olof Jönsson och hans hustru Marit.

Sven Linnarsson var var son till Linnar och Ingrid. Han var åren 1681-86 bosatt i Sjötorp och Ängbäcken och därefter några år i anslutning till 1696 i Källtorp, Hova socken. Källtorp tillhörde ätten Posses frälse. Svens hustru var dotter till Bengt i Gullberga, ett annat efter år 1650 upptaget nybygge under Hulestad/Ribbingsfors.

Namnen Olof och Per ligger högt i det finska namnmönstret. Linnar var troligtvis finne. Åborna i Gullberga bör ha tillhört samma etniska grupp som Linnar.

Bastan Olof 1628

1625 Per 1631

100 möh Ingvald Nilsson, hustru 1691-93

Olof Linnarsson, hustru 1702-13

Bastan visade sig första gången i en boskapslängd år 1628 under namnet ”Bastuffan”. Olof hade då 5 kor och en inneboende huskvinna 2 getter. Torpet återkom i motsvarande längd år 1631 med Per som åbo. Hans besättning var 1 ko, 2 kvigor, 1 får och 4 getter.

På Kietell Felterius karta 1655 hade namnet kortats till Basta. När torpet senare visade sig i längderna, hade namnet i dessa ändrats till Bastan.

Blekviken Lars 1613-18

1606 Jon 1619-26

50 möh Algut Andersson, ryttare, hustru 1624-28

Änkan 1631

Nils 1631

Hans 1631

Lars Jonsson, knekt, hustru Elin Larsdtr 1635-52

Anders Linnarsson, hustru 1 Elin Larsdtr 1657-73

”- 2 Karin Olofsdtr 1674-96

Ingel Larsson, flyttar till Eds-/Älvstorp 1673

Carl Larsson 1683

Foto:Författaren 2004.

Lars stod för hemmanet vid Älvsborgs lösen 1613. Blekviken blev sedan skattlagt som en kronotomt 1618, vilket visar, att det då hade svedjekaraktär. Knekthustrun återfanns i boskapslängden år 1628. Hon disponerade då 4 kor, 2 får och en stut.

Hans Påvelsson Finne i Sanden anklagade år 1635 Jon Ingelsson i Ålösund "för kätteri och lägersmål" med sin sonhustru Elin Larsdotter i Blekviken. Jon Ingelsson fick därmed värja sitt och familjens rykte med tolv-mannaed. Edgångsmännen finns redovisade under Ålösund.

Anders Linnarsson gifte sig med änkan Elin Larsdotter efter Lars Jonsson och fick därmed styvsönerna Ingel, Per och Carl Larssöner. Anders mormor Gunnilla Ingelsdotter i Sjötorp, Lyrestad, var troligen syster till Jon Ingelsson. När hustru Elin dog, gifte Anders om sig och fick ännu en styvson med namnet Per Nilsson.

Anders hade tillsamman med Sven Nilsson i Ålön och Olof Olofsson i Himmelsberg huggit upp en ilanddriven och strandsatt skuta vid Vänerlandet år 1662. Kostnaderna för tilltaget blev stora. I löfte som borgenärer för Anders skuld gick, förutom brodern Folke i Dumpen, även Olof (Svensson) i Sund, Visnum, samt Isak Svensson från Storön. Isak var trolig finne.

År 1657 sålde Anders för egen och syskonens del mödernearvet 1/3 i Sjötorp, Lyrestad, till kusinen eller moster Karins son Olof Nilsson för 30 riksdaler. Vid Anders död 1696 gjorde bröderna Folke i Sjötorp och Sven i Källtorp, Hova, anspråk på arv, eftersom Anders saknade egna barn. Han hade dock testamenterat sin kvarlåtenskap till den senaste styvsonen. Styvbarnen i första giftet liksom Anders bröder gick därmed miste om arv efter Anders.

Lars och Jon, som tog upp Blekviken, ligger högt i det finska namnmönstret. Anders far, Lindar Folkesson, antas genom sina aktiviteter i Hälsås, Sjötorp, Lövåsen, Dumpen och Agnsundet ha varit en invandrad finne. Anders styrkte detta genom sitt gifte med Jon Ingelssons svärdotter samt samröret med Olof Olofsson i Himmelsberg och Isak Svensson på Storön.

Bocken Måns, knekt, fritt från skatt 1622-23

1617 Sven 1629-41

90 möh Anders Håkansson, hovslagare, hustru Gunnela 1642-74

Olof Gälarsson, född ca 1632, hustru Marit 1670-1712

Bocken upptogs som ett svedjehemman i skogsmark mellan Ribbingsfors och Borgnäs. Det infördes i jordeboken som 1/4 frälsehemman under Hulestad 1624. Torpets storlek visade då, att det sannolikt börjat röjas före 1617. Det kan eventuellt vara tvillingtorp till närliggande Geten, som antagits vara upptaget cirka 1600.

Åbon i Bocken förfogade enligt boskapslängden år 1628 över 2 kor.

Antydan om finnar saknas i Bocken. Yrkesgrupperna soldat och hovslagare, frälsets roll som ägare, tidpunkten samt torpets ödemarksläge gör dock att finninslag inte kan uteslutas.

Borgnäs Nils 1552-1608

1322 Borenäs Finne 1601

75 möh Pär 1602

Carl 1606-37

Jon Larsson 1613-22

Olof 1629-40

Erik Svensson 1644-55

Jon Håkansson, landbofogde, hustru Kerstin 1642-65

Nils Håkansson, knekt 1644-48

Hans Månsson Deijander, befallningsman 1665-89

Foto: Göran Ofsen 2004.

Borgnäs var gammalt frälse. År 1455 var hemmanet tillsammans med Hulestad, Hulestads kvarn, Årås och en gård i Torpa infört i riddaren Åke Axelsson Totts jordebok. Det kvarstod i denna ätts ägo fram till 1632, då det tillsammans med torpen Bocken och Geten överfördes till Johan Posse och säteriet Melltorp. Borgnäs fördes därefter med Nils Posse och Anna Stake in under Säby i Berga socken. År 1661 fick Anna Stake attest på att Borgnäs ombildats till säteri med därunder liggande torpen Geten, Bocken, Knektetorpet, Ängtorpet och Varsundet. Det senare köptes till frälse av Nils Posse år 1639. Följande ägare var Jöran Ulfsparre 1681 och Axel Carlsson Natt och Dag cirka 1701. År 1731 sålde den senare Borgnäs med underlydande torp och hemman till Jacob Reenstierna på Ribbingsfors. Efter ett århundrade återfördes därmed Borgnäs m fl till sitt forna hemvist under Ribbingsfors säteri.

I tiondelängden omtalas en "Borenäs Finne" år 1601 och en Pär 1602, vilken kan vara densamme. Finnens insats på Borgnäs blev dock kortvarig och får närmast ses som hjälp till Nils, som efter en 50-årig insats på hemmanet blivit ålderstigen.

Bland landbofogdarna på Borgnäs fanns under del av 1600-talet Jon Håkansson, som dog i Dumpen 1682, samt Hans Månsson Deijander. Hans Deijander ägde halva Nolgården Mörtestad. Han såväl köpte som sålde delar i Mörtestad åren 1667-83.

Brötetorpet Tyris 1586-93

1586 Linke-Lasse, knekt, "fritt som de själva besitta (bruka)" 1602-24

85 möh Link-Erik 1618-27

Olof Larsson, knekt, död –48, hustru Marit 1624-49

Biörn 1627

Knektänka 1631

Sven Biörsson, knekt 1632-35

Per Hindrichsson, hustru 1640

Jon på Bröten 1643

Knekthustru Karin 1648-52

Lars Gälarsson, son Gälar, dtr Ingebor 1658-82

Per 1674

"Rifwe-Jon" 1675

Anders Persson, olaga tobakshandel 1678

Halte-Pelles son 1691

Måns Andersson 1710

Foto: Författaren 2003

Brötetorpet upptogs i ödemark långt från annan bebyggelse på allmänningen Bröten. Det skattlades 1593.

Om "Link" skrev Johan Johansson, att begreppet avsåg en "brant klippa utför vilket vattnet faller i fors"[178]. Eftersom Brötetorpet saknar vattendrag med fall eller fors måste begreppet vara inaktuellt i detta fall.

"Link Erik" nämndes 1619-20 och "Linke-Lasse" som gammal, husfattig och boende inhyst hos sina barn år 1622. Samma tid hade han en son "ute på togh". Link torde i detta fall vara beskrivning av en yrkesskada eller kanske mera troligt ett finskt släktnamn.

Enligt boskapslängden år 1627 disponerade Erik 6 kor, 2 risbitar och 1 får, Biörn 1 sto, 2 kor och 1 stut samt soldaten Olof 3 kor, 1 stut och 2 får förutom ett utsäde om 1 tunna. Ett år senare återfanns här bara knekthustru Marit med 3 kor. Utsädet på det lilla knektbostället var då 3 skäppor. År 1631 hade Olof återkommit och boskapen ökat till häst, 3 kor och 3 getter.

I samband med ett brottsmål vid Kleven i Lyrestad 1631 var knekteänka omnämnd som bosatt i en "stuppestufva" kallad Linkekstorp på Bröten. Namnet torde i detta fall vara en omskrivning för Link-Erikstorp. Änkan disponerade detta år 2 kor, 1 kviga och 2 får. Hon kan ha varit änka efter Erik.

Lars Gertsson hade bröderna Bengt som gästgivare i Björtorp och Anders bosatt i Hemmingsrud, systern Marit i Nunnestad samt en halvbroder Jöran Månsson som mjölnare vid Gullspångs kvarn. Föräldrar var Gert eller Gälar Andersson och Elin Andersdotter. De flyttade från Nunnestad och tog sig an gästgivarhemmanet Björtorp år 1628. Elin var en andra gång gift med Måns Olofsson. I det giftet föddes Jöran. Alla dessa turer med mindre vanliga namn och yrken vittnar om, att familjen kan ha haft finsk bakgrund.

Måns Andersson dömdes för sina insatser under upproret i Binneberg år 1710 till två gatulopp genom 100 par spö. Han dog dock i Läckö fängelse samma år, innan han enligt landshövding Soop ”fick tillfälle att umgälla sitt rättmätiga straff”.

Delebäck Måns 1550-1628

1540 Biör Bengtsson, hustru Kerstin Svensdtr 1575-1655

85 möh Sven Biörsson, son, hustru Sigrin Persdtr 1623-1698

Bertil Påvelsson 1656

Nils Hindrichsson 1659

Foto: Okänd 1906. Byggår 1903.

Delebäck är en gammal by, som kransar Delebäckens nedre lopp på vägen mot Skagern. I öster stiger solen upp över Tiveden och sjöns milsvida spegel. I denna integreras solens, molnformationernas och himlavalvets färgsättningar. Naturens pensel målar här i sky och sjö sköna tavlor i färger och mönster, som hela tiden förändras. En stund inför denna tavla, blir - liksom bäckens porlande och spelande vatten - en förbiglidande ström av minnesvärda, aldrig återkommande ögonblick.

Byns atmosfär noterades lite oväntat av hertig Karls fogde, när denne år 1585 fick uppdraget att resa runt i hertigdömet och kontrollera nybyggen. När han kom till Delebäckstorp, vilket blev upptaget på Delebäcks ägor år 1580, såg han ut över sjö och nejd. Av synintrycket blev han lyrisk och präntade in i längden ”ett skönt hemman”. I den förteckningen han sedan lämnade till hertigen, visade sig uttalandet vara unikt, trots att det fanns fler fagra bosättningar i bygden.

Kyrkoherden E H Cederbom anslog samma tonläge när han i boken ”Amnehärad och Södra Råda” skrev att ”Delebäck tar kanske traktens skönhetspris”.

På byns ägor upptogs förutom Delebäckstorp även avgärdahemmanet Kålsberg cirka 1625. Såväl detta nybygge som Delebäckstorp röjdes upp av söner till familjer i byn Delebäck

Delebäck omfattade vid inledningen till 1600-talet fyra gårdar. 300 år senare var antalet 28. Tätortsbornas jakt på naturupplevelser har därefter medfört att byn numera innehåller cirka 200 fritidsställen. Byn har dessutom varit den centrala del i författarens tillvaro, där han fått förmånen att i likhet med Heidenstam, lära känna himmel, sjö, bäck och ”stenar”.

Byn har vandrat genom seklerna som ett skattehemman och passerade sekelskiftet år 1600 utan att någon av byns gårdar ställdes öde. Byns skattestatus innebar, att gårdarna enligt Västgötalagen alltid överfördes i börd från föräldrar till barn. Som följd av detta äger fortfarande sex familjer i byn sina fäders fastigheter med mark, skog och fiskevatten med dokumenterat ursprung från 1400-talet. Vad som hänt dessförinnan är gömt under tidens täcke. Västgötalagens regler var stränga. Jorden var släktens egendom. Den skulle alltid överföras till den, som stod närmast i börd. Kanhända äger dessa familjer därmed jord, som togs upp av en förfader för 1 000 eller 2 000 år sedan. Fantasin kan spela. Förhållandet är väl inte unikt, men kan nog anses relativt ovanligt. I varje fall var den utvecklingen ej möjlig för de torpare och bönder, som brukade kronans, frälsets och kyrkans jordar.

Delebäck saknar genom denna kontinuitet egentligt finninslag under invandringstiden 1580-1650. Dock framgick av Hova dombok 1625, att Håkans hustru Margit Eriksdotter i Erikskila i Hova - numera kallat Håkankila - hade köpt en systerlott av Måns i Delebäck, som han ärft efter sin moder. Den Erik, som tog upp Erikskila år 1581, kan eventuellt ha haft samma bakgrund som finnarna Jöns och Clemet, vilka tog upp angränsande Finnkila samma tid. Erik omtalades dock aldrig som finne.

Möjlig finnbakgrund kan däremot Biör Biörssons hustru Kerstin Svensdotter ha haft. Fader till Kerstin var Sven i Tokebol, Rudskoga, vilken med sonen Ansten tog upp Varsundet år 1581. Den 6 oktober 1680 köpte Jochim Kock på Håkanbol upp de delar i Tokebol, som ättlingarna till Sven fortfarande ägde. Till dessa hörde Ansten Svenssons barn i Varsundet, Algut Svenssons barn i Torsvid samt Kerstin Svensdotters barn i Delebäck.

Söker man sig till tiden efter 1650 erhöll dock även Delebäck finnanor. Detta kan exemplifieras med författarens mors mormor. Hon hette Maria Elisabeth Falleij och var född 1824 i Backgården, Finnerödja. Hon var till hälften vallon och till hälften finne. De finska generna hade tillförts från Paradis, Långstorp, Välevattnet, Trehörningen och Kvarntorp i Finnerödja. Den yngsta av Maria Elisabeth Fallejs tre döttrar var Augusta Petersdotter född i Delebäck år 1864. Hon presenteras på fotot ovan framför nybyggd gård med maken och nämndemannen A. G. Andersson samt barnen Alva, Sigge och Emelia. På liknande sätt som Augusta är det numera mången förunnat att vandra omkring i denna bygd med Kalevalagener djupt förborgade i sitt innersta.

År 1635 köpte Conrad Falkenberg Delebäcks by om fyra gårdar som frälse under Börstorp. Byn behöll dock sin skattestatus och bönderna bördsrätten till sina hemman. Byn betalade fortsättningsvis skatt till Falkenberg i stället för till kronan. Vid reduktionen 1685 avfördes byn ur Falkenbergs ägo och fick i stället svara för rote nummer 88 i Norra Vadsbo kompani vid Kunglig Skaraborgs regemente..

Enligt Visnums dombok dömdes en Bertil Påvelsson från Delebäck år 1656 för diverse brott och missgärningar. Denne Bertil kan då i likhet med trolige finnättlingen Nils Hindrichsson från Sjötorp, Hova år 1659 ha varit tillfälligt anställd i byn.

Dumpen Lindar Folkesson, hustru Ingrid Olofsdtr 1646-49

1642 Folke Linnarsson, hustru Sigrid Svensdtr 1653-72

95 möh Jon Håkansson, hustru Karin Andersdtr 1673-82

Änkan Karin Andersdtr 1682-83

Olof 1684

Sven Olofsson, hustru 1685-86

Lars Bengtsson, hustru 1688-91

Anders Bengtsson, hustru Margareta Olofsdtr 1693-1725

Torpet Dumpen var enligt Hova dombok upptaget på Hulestads eller Ribbingsfors ägor år 1642. Först nämnd var Lindar, vilken börjat sin bana som knekt i Hällsås, Lyrestad, där han år 1622 dömdes för lönskaläge med Ingrid Jönsdotter och fick plikta 3 marker. Han var kvar här 1632. Åren 1637-38 var han som Falkenbergs landbo bosatt på Sjötorp och slog då tillsammans med Hindrich Skytt ihjäl ett lodjur. Skinnet sålde kumpanerna till en köpman i Mariestad. Den jakten kostade Lindar 20 marker till treskiftes[179].

Lindars hustru var född i Sjötorp, Lyrestad. Detta framkom då sonen Anders i Blekviken år 1657 sålde sitt och sina syskons möderne 1/3 i detta hemman till kusinen Olof Nilsson.

Innan Lindar nådde Dumpen var han, åtminstone år 1644, bosatt i en backstuga vid Lövåsen. Efter 1649 flyttade han från Dumpen till Agnsundet, och sonen Folke flyttade till finnhemmanet Sjötorp, Hova. Sonen Anders bosatte sig i Blekviken, och en trejde son Sven flyttade via Sjötorp och Ängbäcken i Hova, till faderns tidigare hemman i Agnsundet. Föräldrarna var då troligtvis döda. Familjen fick efter hand många ätteläggar, vilka var svedjemässigt aktiva i uppodlingen av torp på säteriernas ägor i trakten.

Jon Håkansson flyttade in från Borgnäs, där han varit landbofogde. Han var gift två gånger. År 1683 blev änkan Karin Andersdotter med fyra omyndiga barn stämda av första barnkullen om arv efter fader Jon. I den tidiga kullen ingick Håkan och Jon Jonssöner med två systrar på Ålön. Jons första hustru bör därmed ha kommit från denna plats, vilken tillika med Ålösund var föremål för hertig Karls speciella omsorger år 1586. Nybyggarna var fiskare och kan ha varit finnar. Jon Håkansson knyts nu till sina anförvanter i Ålön och Ålösund.

Anders Bengtsson kom från Gullberga under Ribbingsfors. En syster Ingeborg till Anders var gift med ovan nämnde Sven Linnarsson. Föräldrar var Bengt Svensson och Gunilla Olofsdotter, vilka fått Harald Posses tillstånd att ta upp Gullberga i ödemark i anslutning till Valmossen under 1650-talet.

Edstorp/ Olof, ”husfattig” -03, ½ öde -04 1580-1631

Älvstorp Sven 1602-06

1540 Nils, hustru 1606-08

50 möh Jon, hustru 1611-13

Thore 1617

Clemet Finne, ryttare, hustru 1618-29

Jon Andersson, knekt 1624-28

Sigge Håkansson, knekt 1624-28

Sven Gertsson, knekt 1624

Lars Jonsson, knekt 1626-31

Arvid 1627-29

Jöns Bengtsson, knekt 1628

Öde 1630

Anders Finne 1631-32

Nils, hustru Ingrid 1634-41

Bengt Nilsson, hustru Kerstin Eriksdtr 1645-74

Ingel Larsson, från Blekviken 1673-88

Foto: Länsmuseet i Skara.

Edstorp var ett gammalt kyrkohemman, vilket stod skrivet på en Olof fram till 1631. Åren 1618-29 var hemmanet hårt utnyttjat för avlöning av soldater. År 1624 erhöll inte mindre än fyra soldater sin lön från Edstorp. Av dessa stod Clemet Finne för hemmanet 1618-29. Han fick boskapshjälp som ryttare år 1625. År 1628 stod hemmanet halvt öde "efter bonden blef uthskrefwen" och 1630 var det helt öde.

År 1630 stod en Clemet även för "Lille Rolanda", vars namn snart ändrades till Clemetstorp. Det kan vara samme Clemet, som återkommit och bytt bostadsort. Enligt skattebrevet i Hova dombok skulle han ha börjat röja hemmanet 1626. Tidsmässigt kan detta stämma, eftersom det normalt tog tre år från det att skogen fälldes till dess att rågen kunde skördas. Under tiden kunde nybyggaren vara verksam och tjäna sitt uppehälle på annan plats.

Namnet Anders Finne har vandrat i bygden från Noltorp 1600-04, Håhult 1622-27 och Sjötorp i Hova 1627-28 till Edstorp 1631-32. I Håhult var han mjölnare, men dömdes av tingsrätten att lägga ner verksamheten. Det kan vara samma person, som flyttat mellan dessa orter.

Bengt Nilsson tog troligtvis upp ett öde hemman, Han vigdes år 1646 vid Kerstin Eriksdotter från gästgivarhemmanet Torved i Lyrestad socken (se Torved).

Ekenäs Lars Nilsson, f ca 1570 1609-27

1603 Svenning, knekt, måg 1622-24

75 möh Hans Påvelsson Finne, knekt 1629

Jöns, hustru Kerstin 1631-49

Michel 1656

Jon Nilsson, hustru Anna 1652-92

Olof Nilsson 1659

Knekthustru Karin 1663

Jon Jonsson 1689-93

Foto: Länsmuseet i Skara.

Ekenäs togs upp i ödemark på allmänningen Bröten cirka 1603. Det förekom som en tomt i jordeboken 1610. Lars angavs i räkenskaperna år 1622 som inhyses. År 1640 blev han 70 år gammal tillfrågad om tidiga förhållanden i bygden. Han var då bosatt i Sundet på Torsö.

År 1622 angavs mågen Svenning vara "på Togh", vilket innebar att han då skulle ha tjänat för Ekenäs på slagfälten. I realiteten hade han rymt från uppdraget. Två år senare återkom han en sista gång. Domboken berättade då, att soldaten Svenning i Rogstorp vid Conrad Falkenbergs kompani var en oförbätterlig stortjuv. Han hade bl a stulit silver från Olof i Kleverud och Per i Pjungserud samt i Lyrestads kyrka. Han dömdes mista livet.[180]

Michel besvärade sig vid tinget 1656 över Nils Persson i Hässletorp. Nils hade nämligen beskyllt Michel, för att denne skulle ha förvarnat sin svåger, soldaten Anders Skule. Vad förvarningen avsåg framgick inte. Anders var vid detta tillfälle bosatt i Kvarntorp, Amnehärad. Michel var trolig finne. Med detta antyds, att även svågern Anders Skule var invandrare.

Olof och Jon Nilssöner var år 1659 i konflikt med Slättevalla bönder, vilka ansåg att torpet var upptaget på deras utmark. De hade därför avbärgat en äng eller mosse, som enligt Olof "av urminne" tillhört Ekenäs. Töres Bengtsson i Slättevalla svarade, att på "Forsatorpet" hade förr bott en gammal man vid namn Olof, och när denne dött skulle ängemossen läggas tillbaka till byns mulbete. Hur frågan löstes berättade inte domboken.

Jon Nilsson var född i Håtorp. År 1671 löste han ut en broder och fyra systrar i en halv gård i detta hemman. Brodern och två av systrarna var bosatta i Västmanland. En syster var kvar i byn. Senare övertog Jons son Nils halvgården i Håtorp under det att sonen Jon Jonsson fick fortsätta i Ekenäs.

Hans Påvelsson var finne och Michel trolig finne. Även den Lars som tog upp Ekenäs bör ha varit finne. Lars var ett ofta använt finskt namn. År 1603 var bygden fylld av ödehemman. Någon kapacitet i orten att ta upp ett nybygge på Bröten förelåg då knappast.

Flenstad Chrisman 1583

1415 Anund, knekt 1583-89

55 möh Per 1583-90

Helge 1590-97

Helges gård öde, lagd under Svens gård 1618 1601-41

Matis 1597

Arvid, lagd under Svens gård 1617 1612-17

Sven Jönsson, edgångsman, hustru 1 Marit 1612-47

”- 2 Karin 1648-52

Måns Svensson, hustru 1620-40

Algut Svensson, knekt 1624-26

Anund, knekt 1626-28 Änkan 1629 Biörn, knekt, hustru 1627

Anders Svensson 1636-37

Arvid 1637-45

Jöns Månsson, hustru Elin Jonsdtr 1642-50

Töres, hustru Kerstin 1644-52

Svens gård öde, brukas av Björtorps bönder 1651-54

Per Folkesson, 3 års frihet, fattig, klarar ej bruket 1658-60

Sörgården öde 1663-64

Måns Olofsson, hustru Kerstin Sigfridsdtr 1665-68

Sven Jönsson, edgångsman, hustru 1672-95

Flenstad var en gammal by, som på 1560-talet bestod av två hela kyrko-, ett helt kloster- samt ett halvt frälsehemman. Krig, missväxt och pest skulle dock härja hårt bland byfolket och emellanåt lägga byn för fäfot. En av gårdarna i byn var ”Arv och eget” och därmed föremål för hertig Karls speciella omsorger.

Inslag av finnar kan finnas redan under senare delen av 1500-talet. År 1637 var Jon Ingelsson i Ålösund beskylld av Hans Påvelsson Finne i Sanden för hor med sin sonhustru i Blekviken. Sven Jönsson i Flenstad vittnade då tillsammans med laxfiskarna från Råglanda och Otterbäcken, Clemet Finne i Clemetstorp och ett antal andra personer, vilka bedöms vara invandrade finnar eller finnättlingar. Sven bör därmed själv ha tillhört samma kategori.

Sven följdes av Jöns Månsson. Denne kom från laxfiskehemmanet Råglanda, var son till Måns Svensson och gift med Elin Jonsdotter från nybygget Lunden. Jöns avträdde för sin hustru Elin, i likhet med svågern Clemet Finne för sin hustrus räkning deras ärvda systerdelar i Lunden till svågern Måns Jonsson år 1643.

Jöns och Elin flyttade 1650 från Flenstad till Otterbäcken, där de köpte en del i detta hemman av Gälar Jonssons änka. Jöns dog här före 1654. Elin gick då i nytt gifte med Töres Andersson, som därmed blev styvfar för barnen Sven, Ingrid och Kerstin. Sven Jönsson återvände dock till Flenstad 1672 och gick då i författning om, att återvinna fädernehemmanet Råglanda, vilket han efter många turer i rätten mot myndigheter och medtävlare lyckas med år 1695.

För Sven var detta stort. Han bar sin farfars fars namn. Troligtvis bar han därmed arv från en finne begravd i finsk jord. Själv fick han nu tillgång till den mark, som hans fäder brutit från sten och stubbe i Sverige. En plats där han som liten vistats med föräldrar och farföräldrar. Nu fick han själv tillgång till allt detta, som levde i minne och sinne. Drömmen var uppfylld! Klart, att han var lycklig. Man behöver inte ens vara finne för att förstå honom. Det räcker med att själv ha växt upp i detta gamla, för alltid förlorade samhälle med dess tillgångar i djur och natur, dess intensivt livfyllda tillvaro, dess värderingar och urgamla traditioner. För dagens människa är den tillvaron okänd, glömd och borta. I stället har hon fått lära känna det nya samhällets stämpelklocka.

Gallernäset Backstuga 1630

1630 Sven 1631

56 möh Änkan Elin 1639-42

Tore 1639

Lars 1640-43

Jöns Svensson 1660

Lars 1665-98

Gallernäset var en omtvistad bosättning. Första gången detta märktes var i domboken år 1651, då Gallernäset angavs upptaget på Erik Krabbes tid på Torpa och Gunnarstorps utmark. Efter klagomål från bolbyarna blev det en tid nedlagt men åter upptaget, när Falkenberg hade köpt in några gårdar i de gamla byarna för frälse och därmed kunde diktera villkoren.

År 1652 meddelade domboken, att hela socknelaget i Amnehärad klagade över att Falkenberg hade satt upp hus på Gallernäset. Där hade i 20 års tid enbart funnits en backstuga för allmänningsfiske, sedan det av Krabbe blivit lagt till utmarken igen.

Tre år senare stämde bönderna i Torsvid, Gunnarstorp och Torpa sal. Falkenbergs fogde Olof Elofsson angående Gallernäset och Skomakartorp (Lilla Otterbäcken). Efter Falkenbergs död 1654 saknade fogden dock fullmakt att svara.

År 1657 var ärendet åter uppe i rätten. Då framkom det, att Gallernäset enligt riksdagsbeslut om nybyggen år 1652 var upptaget på Amnehärads sockenallmänning sedan 6 år tillbaka och skulle skatta för 1/4. Bönderna var överkörda.

Enligt Kung Karls brev den 26 maj 1671 blev Gallernäset förklarat inbytt av Falkenberg. Detta var en herrskapens överenskommelse. Kungen var 16 år gammal.

Geten Kättil 1606

1600 Gunnar Eriksson, född ca 1590, knekt, rättare, hustru Kerstin 1613-69

80 möh Nils 1613-28

Simon 1621

Erik Gunnarsson, hustru Sigrid 1641-63

Nils Olofsson, hustru Maret Gunnarsdtr 1660-65

Lars Olofsson, född ca 1645, hustru Elin Bengtsdtr 1670-1750

Geten stod som ett frälsenybygge i jordeboken år 1606. Torpet hade en tvilling i närliggande Bocken. De kan vara av samma ålder, även om Bocken infördes senare i längderna.

Gunnar och Kerstin hade förutom sonen Erik även döttrarna Elin, Barbro och Marit. Barbro dömdes år 1669 för lägersmål med en gift knekt från Kinne härad.

Lars Olofsson var vid sidan av Clemet Finne och Jon Ingelsson en effektiv skyttel, när det gällde att väva samman finnarna i bygdens vävstol. Själv var han född i Himmelsberg. Fadern hette Olof Olofsson och var en av edgångsmännen för att fria Jon Ingelsson i Ålösund från finnen Hans Påvelssons beskyllning om hor med sin sonhustru. Olof var gift två gånger. I första äktenskapet var han gift med en dotter till Jon Ingelsson. I sitt senare äktenskap, som slutade 1662, var han gift med Elisabeth Olofsdotter. Hon vigdes som änka år 1663 vid finnsonen Per Clemetsson från Clemetstorp. Samma år lejde Per styvsonen Sven Olofsson som knekt i sitt ställe för Blekviken.

Lars Olofsson var gift med Elin Bengtsdotter från Gullberga och fick på så sätt som svågrar Anders och Per Bengtssöner i Gullberga, Sven Månsson i Kullen, Sven Linnarsson i Lilla Agnsundet och Olof Tohlsson i Rud, Amnehärad.

Lars hade syskonen Nils, Olof, Sven och Marit. Lars var äldst och Sven en halvbror, som föddes i faderns senare äktenskap. Av syskonens fjärdedel i Himmelsberg löste Lars den ena och Sven den andra åttondelen.

Ytterligare trådar i samma väv var Anders Linnarsson i Blekviken, som tillsammans med Sven Nilsson i Ålön och Lars broder Olof i Himmelsberg huggit upp en i hårt väder strandad och sjunken skuta vid Vänerstranden. Till dessa kom Sven Månsson i Kullen och krävde arv efter sin farbror Matts Svensson i Råglanda och efter sina svärföräldrar i Gullberga. Väven kompletteras vidare av Sven Jönsson i Flensta och Per Clemetsson i Clemetstorp. De ställde nämligen upp som edgångsmän för Sven Månsson i Kullen år 1681, då denne som skogvaktare hade anklagats för att ha försökt fälla en hjort. Finnättlingarna var spridda i bygden, men sammanhållningen mot utomstående var dem emellan stark.

Gullspångs Jacob Schatz, mästersmed 1685-89

hammar- Lasse Helebûck, hammarsmed 1612-17

smedja Jöran Delbick,hammarsmed 1635-37

1585 Mattias, hammarsmed 1686

65 möh Bryngel Olofsson, mästersmed, hustru 1688-93

Hindrich, mästersmed, hustru 1691

Påvel, mästersven, hustru 1697

Gullspångs hammarsmedja blev troligtvis anlagd av hertig Karl på hans eget hemman Lökstad vid Gullspångsälven. Första gången denn smedja förekom i bergshandlingarna var år 1580, då det angavs, att ”hammarsmederna i Gullspång skulle få vart åttonde skeppund stångjärn i lön. Samma förhållande gällde vid Tunaholm (sedermera Marieholm) i Vadsbo härad”. Fem år senare arbetade den tyske hammarsmeden Jacob Schatz i Gullspång. Fram till år 1590 smidde Mäster Jacob här bl a stångjärn, stålplåtar, rörplåtar, harneskplåtar, spikplåtar, kvarn- och smidjeredskap, bälgpipor, redskapsjärn, osmundyxor, sågblad, brytstänger, järnspett, knoster[181], ringar, krokar, stora bultar samt ankare till "Nådig Furstens skepp i Nyköping"[182].

Verksamheten krävde även annan personal för att bistå mästersmeden i dennes arbete. Till detta hörde, att hugga stavrumsved[183] för kolning, att resa och kola milor, att tillverka tjära, köra malm och färdiga produkter m m. Orten fick därför inledningsvis tillskott av personal med dessa kunskaper. Denna personal kom därvid främst från Kroppa och Värmlands bergslag.

Hammarsmedjan i Gullspång hade dock problem att komma igång, när ägaren satt i Nyköping och bruksförvaltarna i Värmlands bergslag hade mer närliggande uppgifter att lösa. I början av 1600-talet förefaller verksamheten i Gullspång därför att ha gått på sparlåga, och 1640 angavs hammaren stå öde.

Under senare delen av 1600-talet drogs arbetet åter igång, när en ny hammare privilegierades år 1685. Ägare till denna var riksrådet, fältmarskalken och brukspatronen Henrik Henriksson Horn af Kanckas, som i sitt tredje äktenskap var gift med Emerentia Ribbing på Stora Årås. Lökstad var nu frälse under detta gods och möjligtvis nyttjade den nye bruksherren hertig Karls forna hammarställe i Gullspångsälven. Af Kanckas var en av Finlands äldsta adelsätter.

Smederna Mattias och Bryngel fick nu arbete vid det nya bruket. Bryngel nämndes särskilt, eftersom han tillverkade kläpparna till stora klockan i Amnehärads kyrka. Den insatsen fick församlingsborna ersätta med 8 daler kopparmynt. Senare förekom även smeder med namnen Mattias, Hindrich och Påvel. Detta visar, att finnar inte bara förekom som vedhuggare, kolare, gruvarbetare och bergsmän, utan även som hammarsmeder. Övergången från mjölnare till hammarsmed underlättades av att mjölnare på bruken, vid sidan av kvarnarbetet, ofta tjänstgjorde som hjulmakare för de stora vattenhjulen vid kvarn och hammare. Sönerna kom genom denna hantering lätt in i hammarsmedsyrket, där de kunde arbeta sig upp från kolgosse, via smeddräng och mästersven till det åtrådda mästarbrevet.

Gullspångs Peder, mjölnare 1607

kvarnar Sigfrid, mjölnare 1617-28

1540 Anders Hindrichsson, mjölnare, hustru Kerstin 1627-37

65 möh Per Hindrichsson, mjölnare, hustru Ingrid Eriksdtr 1640-79

Nils Sigfridsson, mjölnare, hustru Sigrid 1640-58

Anders, mjölnare 1647-56

Sven Bryngelsson, mjölnare 1652-88

Philip, mjölnare, Possakvarn 1654

Nils Östensson, Possakvarn 1665

Måns Nilsson, mjölnare, Kronokvarn 1666

Jöran Månsson, mjölnare, "- 1663-72

Markus, mjölnare, Ängkvarn 1671

Bengt, mjölnare 1679

Truls Svensson, mjölnare, hustru Ingrid Larsdtr 1675-1706

Jon Bengtsson, mjölnare, Possakvarn 1683-91

Nils Persson, mjölnare 1685-91

Possakvarn och kronokvarnen. Gamla bron i bakgrunden. Foto: Länsmuseet i Skara.

År 1540 angavs i räkenskaperna, att en kvarntomt var avsöndrad från Stora Årås

"med en gångandes quern, som går natt och dag".

I övrigt hölls kvarnarna normalt dolda i handlingarna, eftersom mjölnare i likhet med andra hantverkare var fria från skatt. Kvarnarnas antal i Gullspångsälven varierade, beroende på att kvarn och damm slets hårt av ett mycket strömt vattenflöde, isbildning och röta. Ofta stod kvarnarna öde i avvaktan på nya ägare, som var beredda till nya insatser. Normalt fanns en krono- eller tullkvarn samt en kvarn lydande under Ribbingsfors, vilken med hänvisning till tid och ägare kunde heta Hulestakvarn eller Possakvarn. Kronokvarnen utnyttjades tidvis även som förläning till frälsemän eller för avlöning av knektar. Knektetorpet låg i anslutning till denna kvarn. Även namnet Ängkvarn förekom på kronokvarnen.

Jämsides med sädeskvarnarna förekom sågverk, vilka med tidens språkbruk kallades sågkvarnar. Älven vid Gullspång rymde fyra à fem kvarnar av dessa kategorier.

Problemen med kvarnarna kan i viss mån exemplifieras av följande:

o 1654 Philip mjölnare vid Possakvarn byggt ny damm ut till Guldsten och därmed inkräktat

på kungsådran

o 1658 (Krono-) kvarnen, som Tore Ollonberger höll rusttjänst för, var uppbränd av vådeld.

o 1661 Kvarnen åter uppbyggd med 6 års skattefrihet.

o 1672 Jöran mjölnare skyldig tre års tull för kronokvarnen.

o 1675 Kronokvarnen öde, men åter uppbyggd av Tord Bonde, som drev densamma till 1682

o 1677 En stor vattuflod i Gullspångsälven gjorde en mäkta stor skada på Lökstads kvarn.

En kostbar damm om 68 alnars längd utbröts.

o 1683 Sågkvarnen reducerad till kronan. Sedan den åter uppbyggts kan den ej taxeras för

mer än 20 tolfter bräder eller 20 daler silvermynt årligen.

o 1686 Löjtnant Sten Reuterskjöld har mjölkvarnen anslagen för sin häst, men så nedrutten

att den är oanvändbar. 6 famnar av dammen är förlorad.

o 1687 Kronans sågkvarn måste åter uppbyggas.

o 1692 Problem med kronans sågkvarn söder om bron, eftersom vattnet efter hand ökar.

Ribbingsfors sågkvarn ovan bron får ej nyttjas av allmogen.

o 1693 Kronans sågkvarn till damm och hus förlorad. Minst sex års frihet om någon vill

arrendera den. Därefter 40 daler silvermynt årligen i arrende.

Mjölnarna i Gullspång löste ofta in hemmansdelar i angränsande bebyggelse och fick på så sätt insteg i de gamla byarna. Sigfrid bodde således i Kärr, Södra Råda, Nils Sigfridsson bodde i Kärr 1643-44, Västra By 1645 och Vattenberg, Södra Råda 1646-50 samt i Mörtestad 1656-60. I sistnämnda by köpte även Sven Bryngelsson in sig med efter hand större andel i hemmanets Sörgård åren 1663-68. Jöran Månsson köpte halva Nolgården, Mörtestad år 1676 och Truls Svensson löste sina syskon i Sörgården i samma by 1697. Truls var son till Sven Bryngelsson och hade en svåger med namnet Sven Sigfridsson bosatt i Östra By, Södra Råda.

Från mjölnarna vid kvarnarna i Gullspång fanns även släktband i flera generationer till gästgivarna i Björtorp. Sammantaget visar detta, kombinerat med namn som Sigfrid, Anders, Hindrich Per, Philip, Jöran, Markus och Jon, att mjölnaryrket var väl frekventerat av finnar och finnättlingar. Förhållandet förvånar inte. För invandrare var och är service- och hantverkaryrken alltid attraktiva, när det gäller att komma igång i ett nytt land.

Gunnars- Öde 1602-07

torp Måns Svensson 1608-29

1540 Clemet Finne, änkling 1616 1608-20

75 möh Anders Larsson 1611-44

Sven Månsson, hustru Kerstin 1613-65

Sigge Håkansson, knekt 1621

Hans Påvelsson Finne, knekt 1624

Anders Mattsson, knekt, edgångsman, hustru Rambor Andersdtr 1624-65

Anders Eriksson, knekt 1624

Anders Månsson, knekt 1625

Kättil 1627-30

Gälar Larsson, knekt 1627-29

Anders Svensson, knekt 1627

Jöns Bengtsson, knekt 1628-31

Öde 1629-30

Lars Bondesson, postbonde, nämndeman, hustru Ingeborg 1637-59

Tore Kättilsson, nyskriven knekt 1638

Börje Pedersson, "- 1638

Ravel Ravelsson, hustru Kerstin Nilsdtr 1638-77

Mathias Andersson, knekt 1653-55

Gälar Nilsson, hustru 1662-65

Måns, knekt, hustru 1663-65

Per Larsson, knekt, från Blekviken 1663-88

Nils Gälarsson, vargar ätit upp en ko för Nils 1678

Olof Gälarsson, knekt 1681-96

Gunnarstorp var en gammal by, vilken år 1564 bestod av två hela skattehemman. Dessa övergick efter ödesmål i kronans ägo och blev därefter utnyttjade i knekthållet. Byn inlemmades i indelningsverket år 1685 med rotarna 80 och 81 i Norra Vadsbo kompani av Kungl. Skaraborgs regemente.

Bland knektarna återfanns flera finnar eller finnättlingar. En av dessa var Clemet, vilken som Clemet Finne flyttade till Edstorp år 1618 samt som Clemet Larsson Finne tog upp Clemetstorp år 1626. Han förekom första gången i Gunnarstorp år 1608, då grannen Måns Svensson enligt domboken försåg honom med två blånader. Måns var kanske svensk och vid detta tillfälle ovan vid finnar.

Clemet Larsson var första gången gift med en dotter till Jon i Lunden och fick med henne sönerna Anders och Lars samt dottern Brita. Detta framkom, då en broder till Clemets hustru år 1643 köpte Lunden av syskon och övriga arvtagare. I ett följande äktenskap hade Clemet flera barn. Att han var änkling i Gunnarstorp år 1616 stämmer väl in i den bilden.

Hans Påvelsson tjänstgjorde som knekt för Gunnarstorp 1624, Backen 1627 och Ekenäs 1629, innan han övertog hemmanet Sanden 1632-54. Han var en tid även bosatt på Åsen.

Anders Mattsson var gift med en av Anders Larssons döttrar i Gunnarstorp. Han fick sonen Mathias, vilken efter modern ärvde och löste en hemmansdel i Nolgården, Torsvid, sonen Töres, som gifte sig med änkan efter Jöns Månsson i Otterbäcken samt dottern Kerstin, som flyttade ut till Storön, där hon vigdes vid Isak Svensson.

År 1637 förenade sig Anders Mattsson med de finnar, som friade Jon Ingelsson i Ålösund, då denne av Hans Påvelsson beskylldes för hor med sin sonhustru. Bland edgångsmännen fanns även Clemet Finne, som hade lämnat Gunnarstorp ett par år innan Anders Mattsson flyttade in. Detta visar, att även Anders Mattsson bör ha varit finne.

Kättil Bryngelsson sålde år 1640 sin hustru Kerstin Jonsdotters och hennes syster Marits arvedelar i halva Mellangården till Ravel Ravelsson och hans hustru.

Lars Bondesson kom från Väggetorp. Byn var gammal, men även i denna bodde emellanåt finnar. Lars var nämndeman 1649-76. Från år 1660 var han bosatt i Stenbrotorp.

Haddån Måns Helgesson, hustru Elin 1630-52

1623 Måg Gälar Nilsson, knekt, hustru NN Månsdtr 1649-52

45 möh Måg Nils Jonsson, hustru NN Månsdtr 1653-61

Anna 1663-65

Nils Månssons son Måns Nilsson 1669-71

Nils 1683

Jon Hansson 1684-93

När Haddån togs upp, vet vi inte. Genom Erik Krabbes förmedling omvandlades torpet till skatte år 1631. Det bör då ha varit upptaget minst sex år före angivet årtal.

Enligt boskapslängden förfogade Måns år 1631 över 1 sto, 1 kviga, 1 stut, 4 får och 6 svin. I likhet med Hemmingsrud, Råglanda, Ålön och Ålösund bör Haddån dock i första hand ses som ett fiskehemman. Lax- och sikfiske i Åråsviken gav säkert bättre inkomster och överlevnadsmöjligheter än svedjan, rågen och rovorna för den vanlige svedjefinnen.

År 1661 tilltalade Nils Jonsson snickaren Erik Nilsson i Mörtestad, som ansåg sig ha rätt att fiska på hans äng, då Vänerns vatten steg. Anledningen härtill var, att han hade sina katzor stående där utanför. Rätten fann, liksom Nils Jonsson, Eriks påstående orimligt.

En Nils i Haddån omtalades i kyrkoboken 1683, då han smidde galler till fönster i kyrkan. Efternamn angavs inte.

Knekten Lars Hansson i Hult fick arv efter mor och morföräldrar i Haddån år 1684 av Jon Hansson. Lars och Jon bör ha varit bröder.

Tidpunkten samt Erik Krabbes insats talar för att Haddån upptagits av en finne. I Torpaskoga, Finnerödja förekom namnet Helge med trolig finsk anknytning.

Hemmings- Hemming laxfiskare 1581-86

rud Töres laxfiskare 1587

1583 Töres knekt 1604-09

75 möh Knektänka 1609-12

Håkon, sågare 1613-22

Nils 1627-28

Öde 1630

Anders mjölnare 1639

Olof mjölnare, hustru Karin 1644-52

Anders Gälarsson, hustru Maret 1663-65

Fisket i Gullspångsälvens kungsådra var av urminne regale eller kungsfiske. Detta hanterades under större delen av 1500-talet och fram till år 1650 av fogden från kungsgården Marieholm[184] i nuvarande Mariestad. På plats sköttes detta för kronans räkning av särskilt anställda laxfiskare. Om detta berättade de tidiga räkenskaperna:[185]

Item än är uodj förs(kr)iffne Herade ett Laxekar J en elff benempd Gulspångh, huilkett till förende haffuer legatt ödhe och bleff thett optagett anno 41. Ther aff haffuer Kon: Maytt: W: N: H: tuå tridiedelar och fru Jbba 1/3 parten och Rentade samme tuådell anno 40 - Spikie laxar - 58 st

År 1581 hade kronans del av laxfisket i älven ökat, så att den omfattade inte mindre än fem laxkar eller idor, som var ett annat begrepp för detta fångstsätt..

År 1586 fick "Henning Laxefiskare" vid Gullspång utspisning på kronans bekostnad. Han räknades då som främling i orten i likhet med Bengt Hiulmakare, plåtslagaren Hendrich Silvestersson, kålaren, fogdetjänarna och Olof Jempte, som samma tid var involverade i arbetet med den nya hammarsmedjan. Samma år förekom även Henning på nybygget Henningstorp i jordeboken. Namnen Hemming och Henning växlade ofta i materialet.

Påföljande år var Henning borta och i stället utspisades ”Töres Laxefiskare” i Gullspång på kronans bekostnad. Även denne gömdes snart i räkenskaperna, trots att resultaten av hans gärning i antal fångade laxar länge framgick av längderna. År 1601 återkom Hennings hemman under namnet Hemingstorp och 1604 redovisades på detta en knekt. Laxfiskaren bör under tiden ha flyttat till Råglanda, vilket snart skulle visa sig vara ett av ortens nya laxfiskehemman.

Anders Gälarssons föräldrar var Gälar Andersson och Elin Andersdotter i Nunnestad 1602-27. Tillsammans med gästgivaren och brodern Bengt Gälarsson löste Anders halva Nolgården i Nunnestad 1663. Halvbroder till Anders och Bengt var mjölnaren Jöran Månsson.

Bakom det som hände i Gullspång under 1500-talets sista årtionden stod hertig Karl. Hans engagemang för älv med smedja och fiske är väl dokumenterat. Beträffande fisket hade han högt föredöme. Redan Gustav Vasa sökte på sin tid få finska laxfiskare att invandra till Sverige. Så mötte vi då Henning laxfiskare i Gullspång 1586, ett årtal förknippat med en omfattande finsk invandring. Namnet Henning förekom även vid Melltorp 1581, Finnerödja 1582, Kroppfjäll 1583 och Näbben 1586. För detta namn var biskop Henning i Åbo en förebild. Hertig Karls engagemang parat med namnet på ortens till namnet först kände laxfiskare tyder på, att denne var finne.

Fortsättningen med Töres laxfiskare och utvecklingen av laxfisket i anslutning till Råglanda talar för, att även följande laxfiskare hade samma bakgrund. Därutöver föreligger indikationer på att bygdens övriga fiske från öar och hemman i eller i anslutning till Vänern på likartat sätt var knutet till finnar. Mera om detta i anslutning till respektive fiskeläge.

Från cirka 1630 fanns även en Per Laxfiskare i Otterbäcken. Denne fick genom Erik Krabbes medverkan sitt nybygge skattlagt år 1631. Han kan ha varit finne.

Laxfiske bedrevs troligtvis samtidigt från Råglanda. Detta bekräftades indirekt av Mattes Svensson i Råglanda, då han vid tinget 1645 berättade, att han arrenderat laxfisket i älven för 10 riksdaler per år. Detta åtråvärda fiske hade dock flera intressenter. Sedan kronan hade sålt Hemmingsrud till Fru Anna på Hulestad som frälse, hade åbon Olof börjat lägga ut nät i halva älven. På andra sidan strömmen låg frälsehemmanet Kärr. Då dess åbo, Andor Månsson, på samma sätt lade ut sina nät tills de mötte Olofs, hade Mattes förlorat halva sitt fiske. Han fick ingen rättelse och avbröt därmed arrendet.

Tilltaget var naurligtvis olagligt eftersom strandrätt i vattendrag med kungsådra bara gällde en trejedel av vattnet. Kungsådran var av urminne helig som allmän samfärdselled och riksväg i de större vattendragen för landets befolkning. Denna form av riksvägar gällde fram till 1908, då det nybildade kraftbolaget i Gullspång fick riksdagens tillstånd att dämma över och stänga av den urtida kungsådran. Beslutet blev historiskt. Därefter blev det fritt fram att skära av kungsådror och bygga kraftstationer överallt i svenska vattendrag.

År 1650 köpte landshövdingen Harald Stake rätten till laxfisket av kronan. Tvisten med ägaren till Hulestad med det nya namnet Ribbingsfors och dess nye ägare Harald Posse kvarstod dock och skärptes ytterligare, när denne assisterad av mjölnaren Philip år 1654 lät anlägga ny damm för Possekvarn ut till Guldsten mitt i älven. Detta överklagades, men Harald Posse dominerade nu med kvarn och hemman så stor del av älv och fors, att det bara var en tidsfråga, innan det åtråvärda laxfisket skulle ingå som en del av godsets egendom.

Richard Broberg angav i sitt arbete, att en sörmlandsfinne en tid hade uppehållit sig som "ålfiskare" i Amnehärad. Vem han avsåg framgick inte. Mer naturligt hade det för övrigt varit, om uppgiften hade avsett en laxfiskare.

Himmels- Lars 1580-86

berg Sven, hustru Marit/Karin 1582-1647

1540 Bengt Persson, hustru Karin 1608-41

55 möh Gert 1627

Sven Biörsson, hustru Elin Svensdtr 1628-47

Lars Svensson, knekt 1629

Olof i Kila, knekt 1629-33

Bengt Bengtsson, knekt, hustru Sigrid 1629-73

Olof Olofsson, edgångsman, hustru 1 NN Jonsdtr 1637-

”- 2 Elisabeth Olofsdtr -65

Måg Erik Jonsson, klockare, född 1622 1669-1707

Olof Svensson 1671-96

Nils Olofsson 1685-91

Lars Olofsson, Geten 1689-91

Himmelsberg var ett gammalt skattehemman, som under 1600-talet delades på två gårdar.

Först nämnde Sven bör ha varit två personer. Detta framgår, då Elin Svensdotter år 1637 begär redovisning av styvfadern Sven av sitt arv i fäderne och möderne i gården. Elins mor hette Marit. Svens hustru Karin står i mantal 1642.

Olofs lilla dotter Karin omkom under en uppgillrad harstock år 1633, då hon var anställd som vallflicka i Högebrona, Hova år 1633. Hon bör ha varit född cirka 1620 och trolig dotter till knekten Olof i Kila. Denne Olof kan vara identisk med följande Olof Olofsson.

Elin Svensdotter var gift två gånger. Efter sin mor Marit hade hon ärft ¼ i den ena gården samt med sina män köpt in ytterligare ¼ i samma gård. I sitt andra äktenskap var hon gift med Sven Biörsson. De hade tre barn år 1635.

Olof Olofsson var gift två gånger. I första äktenskapet, i vilket han var gift med Jon Ingelssons dotter i Ålösund, föddes Lars bosatt i Geten, samt Nils, Olof och Marit. I ett andra äktenskap med Elisabeth Olofsdotter föddes sonen Sven. När Olof dog 1662, vigdes änkan Elisabeth följande år med finnsonen Per Clemetsson från Clemetstorp.

Att Olof varit gift med Jon Ingelssons dotter grundas på, att sonen Nils Olofsson gjorde anspråk på stubbarätten i Ålösund 1688. Han lyckades dock inte i denna strävan, eftersom barnen till Jons son Sven ägde större bördsrätt. Nils mor måste då ha ägt en systerdel i Ålösund.

Olof var troligen finne. För detta talar, att han år 1637 tillsammans med flera finnar ställde upp som edgångman för Jon Ingelsson i Ålesund, när denne var anklagad av Hans Påvelsson Finne för hor med sin sonhustru i Blekviken. Olof Olofsson blev år 1640 påträffad i grannen Bengt Perssons lada, då han stal rågneker. För detta dömdes han böta 40 mark treskiftes. År 1662 blev ånyo en Olof, troligtvis sonen, dömd för att han i samråd med Sven Nilsson i Ålön och Anders Linnarsson i Blekviken huggit upp en vid Vänerstranden ilanddriven och sjunken skuta. Löftesmän för Olofs böter vid detta tillfälle blev klockaren Erik Jonsson i Himmelsberg och Gulbrand Biörsson i Nunnestad.

Bengt Bengtsson var född i Himmelsberg och löste sina syskons parter i halva hemmanet år 1642.

År 1691 löste Lars Olofsson i Geten och halvbrodern Sven Olofsson i Lökstad sina syskons arvsparter i 1/4 Himmelsberg och fick så lagfart på en åtting vardera i hemmanet.

Olof Svensson var son till Sven och Elin och därmed svåger till Erik Jonsson. När Olof begärde lagfart på 1/4 i hemmanet år 1672 gjorde Lars Svensson (1654-81) i Mosstorpet bördeanspråk, vilket tyder på, att han och Olof var bröder. Denne Lars bör ha varit identisk med knekten Lars Svensson i Himmelsberg år 1629.

Erik Jonsson var socknens först kände klockare. Han dog 1707 85 år gammal.

Hoppar- Måns 1628

hulan Hustru Marit 1647-48

1625 Töres 1663-75

80 möh Sven Torstensson Muhr, hustru 1676-88

Biörn Bengtsson 1685-87

Bengt 1686

Hopparhulan var ett arbetstorp under Hulestad/Ribbingsfors. Det väntas ha framträtt med åbon Måns i en boskapslängd år 1628 under namnet Hålan och med hustru Marit år 1647 då torpet kallades Hulan. På torpet fanns år 1628 4 kor och 2 får.

Anledning till namnet kan ha varit, att det låg i ett lågt läge vid den bäck öster om Väggetorp/Rud, där torpet Ängen senare blev upptaget. Dess placering på Kietell Felterius karta år 1655, under namnet Kopperkulla, tyder på att så kan ha varit förhållandet. Åbon vid detta tillfälle kan ha varit säteriets kopparslagare.

Hopparhulan, som förekom under många namn, försvann ur längderna cirka 1744.

Hybbelshus Olof Persson, hustru Elin 1645-49

1645 Lars, född ca 1592, hustru Brita 1651-58

90 möh Per, hustru 1663-65

Olof Olofsson 1675

Olof Jonsson, hustru 1677-91

Lars Månsson, hustru 1695-1714

Foto: Göran Ofsén 2004.

Hybbelshus förekom första gången i en mantalslängd år 1645. Fyra år senare stod det i

en roteringslängd som ett oskattlagt nybygge. I jordeboken blev det reducerat och infört som ett 1/8 kronohemman år 1685. Mot detta protesterade överstelöjnanten Jöran Ulfsparre, som efter återuppbyggnad av förfallna hus, åter hade fått Borgnäs godkänt som säteri år 1683. Han framhöll såväl år 1688 som 1696, att torpet var upptaget på Borgnäs enskilda ägor och utmark och inte på samfälld allmänning. Troligtvis fick han rätt. År 1731 sålde dåvarande ägare till Borgnäs, Axel Carlsson Natt och Dag, säteriet till Jacob Reenstierna på Ribbingsfors, varvid Hybbelshus ingick som ett av flera under Borgnäs lydande arbetstorp.

Namnen Lars, Olof, Jon och Per hade höga lägen i det finska namnmönstret. I Visnums härad sökte man år 1642 ”lämpliga platser för Torp och Nybyggen till Cronones gagn och bästa”. Området vid Varsundet och Varan tillhörde samma intresseområde. Brukspatronerna hade ännu inte gjort entré. Finnar var fortfarande intresserade av att få ta upp torpställen med frihetsår i moderlandet, samtidigt som frälset till egen fördel var angeläget att verka i hertig Karls anda. Om finnar ingick bland Hybbelshus åbor är trots detta en väl förborgad hemlighet.

Hyddan Jon Östensson 1605-39

1605 Olof Månsson, knekt 1624

85 möh Öde 1627-41

Upptaget 1644-

Sven, hustru Marit 1645-52

Gälar, hustru Ingrin 1663-65

Nils Hansson, hustru Kerstin 1668-71

Måns Töresson, nämndeman, hustru 1674-80

Håkan, hustru 1674-75

Olof Håkansson, befallningsman, hustru Kristina Bånge 1676-90

Måns Töresson, nämndeman, hustru 1674-80

Hyddan, senare även kallat Marieberg, upptogs i ödemark på allmänningen Bröten cirka 1605. Nybyggaren Jon Östensson kom troligtvis från Torsvid, där en person med detta namn framträdde 1598-1604. Dessförinnan fanns en knekt Östen i Torsvid från 1566.

År 1627 disponerade Jon enligt boskapslängden 4 kor, 1 stut och 4 får. Fyra år senare var besättningen 6 kor och 2 får.

Efter 1627 stod Hyddan länge öde, men angavs enligt riksdagsbeslut om nybyggen 1652 vara upptaget år 1644 på hemmanet Hults ägor. Några år senare blev det köpt av och infört under Ribbingsfors av Harald Posse. Harald fick lagfart på Hyddan tillika med Åsterud i Hova socken år 1667.

Beträffande upptagning av nya torp under Ribbingsfors följde Harald Posse höga föredömen som riksskattemästare och riksråd med flera. Finnar var hos dessa ett naturligt inslag bland nybyggarna. Arbetstorpen ökade efter Posses ankomst år 1652 snabbt i antal. Han lyckades till och med att ta upp ett par torp på byn Bjärkes utmarker i angränsande Hova socken. Sonen Nils fick senare återlämna dessa till rätt ägare.

Olof Håkansson var befallningsman på Ribbingsfors. Han fick i denna egenskap lösa frälsehemmanet Hyddan år 1676 av Nils Posse för 100 daler silvermynt. Olof hade tidigare köpt en halv gård i Väggetorp av Sven Eriksson, ett köp som ifrågasattes av dennes söner Bengt Svensson i Bråten och Erik Svensson i Torpaskoga år 1657. Försäljningen var dock rätt genomförd och hemmanet disponerades vid detta tillfälle av Olofs måg och dotter.

Nybyggarna under Ribbingsfors var i flera fall troliga finnättlingar. Det bör då ha varit en fördel, om befallningsmannen Olof var insatt i det finska språket. Om så var fallet, vet vi dock inte.

Måns Töresson var nämndeman 1674-87. År 1680 flyttade han till Barrebacken.

Klämmes- Clemet Larsson, Finne, hustru 1 NN Jonsdtr 1626-35

torp ”- 2 Barbro 1635-50

1626 Jon Clemetsson, hustru 1 Maria Jonsdtr 1637-65

60 möh ”- 2 Brita Olofsdtr 1666-1707

Per Clemetsson, knekt, hustru Elisabeth Olofsdtr 1663-97

Clemet Jonsson, hustru 1 Kerstin Bengtsdtr 1672-1698

"- 2 Sara Jönsdtr 1699-1745

Foto: Författaren 2004.

Klämmestorp hette ursprungligen Clemetstorp. Detta togs enligt tingsrättens skattebrev upp den 23 oktober 1626 av Clemet Larsson med tillstånd av jägmästaren Erik Krabbe på allmänningen Bröten. Dessförinnan hade densamme som Clemet Finne varit bosatt i Gunnarstorp 1608-17 och i Edstorp 1618-29. År 1625 fick han boskapshjälp i egenskap av ryttare. År 1628 var hemmanet halvt öde, eftersom "bonden var uthskreven" och 1629 stod det helt öde. Han kan några år dessförinnan hade tagit sig an uppröjningen av Clemetstorp.

Clemetstorp låg nära laxfiskehemmanet Råglanda. Det kom därför under åren 1627-30 att kallas för "Lilla Rolanda".

Clemet var gift två gånger. Första hustrun dog cirka 1616 och år 1643 avhände han sig hennes arvsrätt i hemmanet Lunden för barnen Anders, Lars och Brita till svågern Måns Jonsson och dennes hustru Marit Biörsdotter. Clemets Finnes gifte med dottern i Lunden gav även detta nybygge finsk prägel.

Sonen Lars flyttade 1636 till Råglanda i Lyrestad och dottern Brita till Guntorp i samma socken. I sitt andra äktenskap hade Clemet Finne barnen Jon, Per, Gustav och Kerstin. Gustav bosatte sig i likhet med sin halvsyster Brita i Guntorp, Lyrestad.

Bröderna Jon och Per löste ut sina äldre halvsyskon 1672 och sina samsyskon 1685 och blev på så sätt ägare till var sin åttondel i skattefjärdingen. Jon förefaller ha varit hemmanet trogen, under det att Per i yngre år var verksam som knekt. Första gången framgick detta av domboken år 1665, då Marit Biörsdotter i Lunden sålde en ko till soldaten Per Clemetsson. Per omtalades som en av "de gamle soldaterna", då han tog tjänst för Fagerlids rote år 1673. År 1683 var han enligt rullan för Skaraborgs regemente skriven som knekt för Blekviken. Samtidigt angav rullan, att styvsonen Sven Olofsson blivit lejd som soldat av Per i dennes ställe. Per hade inga kända egna barn. Han gick ur mantal 1692 och bör därmed ha varit född cirka 1629. Brodern Jon dog 1707 85 år gammal, vilket innebar att han var cirka 7 år äldre än Per.

Åren 1650-55 stod Clemets hustru Barbro som änka. Hon gick i nytt gifte med en Erik 1655-58. Åren 1662-66 återfanns paret i Mörtestad och 1668 stod Barbro ensam i mantal. Erik kan då ha varit död.

Även Jon Clemetsson var gift två gånger. I första äktenskapet med Maria hade han sönerna, Clemet och Olof, och i det andra sonen Jonas, som utbildade sig till guldarbetare och under senare delen av 1600-talet var bosatt i Nunnestad.

Sonsonen Clemet Jonsson hade många barn, och finnen Clemets namn skulle länge klinga i bygden.

Knektetorpet Knektänka 1601

1585 Asgut, sågare vid Bruket, fritt från skatt 1606-21

70 möh Anders mjölnare vid Bruket 1627-28

Skrivaren vid Bruket 1628

Öde 1630

Bengt, sågare 1640-41

Jon Hansson, sågare 1640-41

Olof, hustru Elin 1645-52

Nils, hustru Inga 1663-65 Per 1674

Knektetorpet var det nybygge vid Gullspångsälvens forsande flöde, som efter hand skulle växa ut till Gullspångs samhälle. Det stod första gången som ett kronotorp i jordeboken år 1597, men var troligtvis upptaget samtidigt som hammarsmedjan och laxfiskarens boställe Hemmingsrud. Efter att inledningsvis ha utnyttjats för knekthållet överfördes torpet år 1601 för avlöning av sågaren vid Kungssågen i Gullspång.

Knektetorpet köptes troligtvis till frälse av Harald Staket under 1650-talet. Torpet fördes därefter in under Borgnäs säteri av Fru Anna Stake till Säby. År 1681 köptes Borgnäs med underliggande torp och hemman av överstelöjtnant Jöran Ulfsparre. Två år senare erhöll Ulfsparres fogde på Borgnäs, Hans Månsson Dejander, Knektetorpet på livstids frihet.

Längderna berättar inget om, att knektar och sågare i torpet vid älven var finnar. Vi känner dock hertig Karls starka engagemang för området. Åborna på torpet tillsattes av kronofogden. Han var lyhörd. Knekt och sågare liksom mjölnare var ingen ovanlig sysselsättning för invandrade finnar. Flera av torpets tidiga brukare kan därmed ha tillhört denna etniska grupp.

Kvarntorp Anders 1627

1622 Lars Karlsson, hustru 1631-63

50 möh Anders Skulle, knekt, hustru Ingrid 1642-59

Nils Persson, knekt 1665-87

Hans Persson 1685-94

Av riksdagsbeslut angående nybyggen år 1652 framgick, att hemmanet Kvarntorp blivit upptaget på Amnehärads sockenallmänning 30 år tidigare. Detta stämde med en tidig boskapslängd år 1627 i vilken en Anders stod för Kvarntorp med 4 kor. Fyra år senare återkom torpet i motsvarande längd med Lars som åbo. Boskapsbesättningen var då 2 kor.

När Conrad Falkenberg fick tillgång till torpet är ovisst, men år 1650 blev knekten Anders Skulle omtalad som landbo till Falkenberg. Han rymde från hemmanet år 1659. Anledningen kan man bara ana, men Falkenberg var herren och Olof Elofsson befallningsmannen. Ingen av dessa var någon mönsterarbetsgivare.

År 1656 framkom vid Hova ting att Anders "Skule" hade en svåger med namnet Mickel i näraliggande Ekenäs. Namn och släktförhållanden tyder på, att båda var finnar.

I jordeboken var Kvarntorp uppsatt för gräsgäld år 1663. Det stod då öde. Ett år senare klagade bönderna Nils Hansson och Nils Svensson i Torpa över att backstugan Kvarntorp låg bolbyn ”för när”, samtidigt som något "ont parti sökt sig därin". De ville av dessa skäl få stället utdömt. "Partiet" var kanske finskt och/eller soldaten Nils Persson, vilken år 1665 begärde att få ta upp torpet på Torpa skogsmark.

Torpabönderna blev inte bönhörda. Nils Persson fick flytta in och Falkenbergarna behöll sitt intresse för hemmanet vid bäcken med kvarnen. Detta bekräftades slutgiltigt genom kung Karls brev 1671, då de hade bytt till sig Kvarntorp tillsammans med Lilla Otterbäcken och Gallernäset mot andra hemman i bygden.

Hans Persson var åren 1693-94 stämd inte mindre än fyra gånger av finnsonen Gustav Clemetsson i Guntorp, Lyrestad, om betalning för en häst.

Mycket från detta hemman är förborgat för oss. Det låg dock centralt på Bröten och blev upptaget under en tid med stark finninvandring. Ingen bör bli förvånad om hemmant tagits upp av en finne och fortsatt brukats av finnar.

Lunden Biörn 1623-26

1623 Jon, hustru (Brita) 1627-31

62 möh Anders Jonsson 1629-31

Joen 1634-41

Nils, edgångsman 1637

Måns Jonsson, hustru 1 Marit Biörsdtr 1639-57

”- 2 Ingegärd Nilsdtr 1659-63

Sven, hustru Barbro 1658-63

Nils Månsson 1665

Anders Månsson, knekt, hustru Sigrin 1665-91

Jon, hustru Gunella Månsdtr 1668-77

Änkan Gunella Månsdtr 1678-91

Foto: Göran Ofsén 2004.

Lunden togs upp på allmänningen Bröten och omvandlades genom Erik Krabbes förmedling till skatte år 1631. Hemmanet var dock svagt och skatten närmast obetydlig med 1 skålpund, dvs cirka ½ kg, smör årligen till gräsgäld. Fisket var sannolikt den viktigaste inkomstkällan.

Anders Jonsson stod för hemmanet då det skattlades. Han hade dock flera syskon, vilket avslöjades då brodern Måns löste hemmanet år 1643. Måns köpte då, förutom Anders del, även Elin Jonsdotters arvedel (hon var gift med Jöns Månsson i Flensta), samt arvslotten efter systern NN Jonsdotter. Den lotten avträddes av Clemet Larsson Finne i Clemetstorp för barnen Anders, Lars och Britas räkning. Även Måns brorsdotter Brita avträdde sin lott. Hennes far, troligtvis Nils nämnd år 1637, var då död.

När fader Jon tog upp hemmanet, vet vi inte. Han framträdde i boskapslängderna 1627-28 men kan ha tagit upp hemmanet flera år tidigare.

Clemet Finne bör ha gift sig med Jons dotter cirka 1610, för att de skulle hinna få tre barn innan han blev änkling 1616. Vigseln utgör indirekt bevis på, att även Clemets svärföräldrar var finnar.

År 1637 ställde Nils i Lunden upp som laggärdsman för Jon Ingelsson i Ålösund tillsammans med andra troliga finnar från Otterbäcken, Clemetstorp, Gunnarstorp, Flenstad, Himmelsberg, Torsvid och Kleven (se Ålösund).

Anders Jonsson sålde sin hemmansdel, sedan han hade flyttat till Nunnestad. Svågern Jöns Månsson i Flensta var son till Måns Svensson i Råglanda. Invandrarna började nu växa fram inte bara i nybyggen som Råglanda, Clemetstorp, Lunden, Otterbäcken, Gunnarstorp och Ålösund utan även i gamla bondbyar som Flenstad, Himmelsberg, Nunnestad och Torsvid. Nätet om finnarna dras samman. I detta ingår inte bara fiskare utan även mjölnare som Sigfrid, Jöran, Markus, Philip, Truls, Jonas Clemetsson samt Per och Anders Hindrichssöner vid kvarnarna i Gullspång samt troligtvis en och annan gästgivare i Björtorp. Slutsatsen av detta är, att under tidigt 1600-tal hade finska invandrare inte bara tagit upp ett relativt stort antal nya hemman på allmänningen Bröten, utan även genom ödesmål, knekthåll, framåtanda och aktivt engagemang fått insteg i flera av de gamla bolbyarna. Krig och pest, men även lax- och sikfiske med fina försörjningsmöjligheter, den nya hammarsmedjan och kvarnarna hade säkert sin del i detta.

Måns hustru Marit Biörsdotter sålde en ko till soldaten Per Clemetsson år 1665 för 13 daler kopparmynt. Strax efteråt blev kon ihjälriven av vargar. Pers ersättning för kon sänktes därmed till 6 daler. Måns andra hustru Ingegärd kom från Mellangården i Torsvid.

År 1674 blev Anders Månssons hus förbränt av vådeld med tre inneliggande små barn. År 1678 stämde änkan Gunilla Månsdotter Anders Linnarssons hustru i Blekviken för att hon anklagat henne för lägersmål med värvade soldaten Linnard Olofsson. År 1691 sålde Gunilla sin 1/4 i torpet till brodern Anders Månsson. Livet i Lunden var således inte alltid stilla, behagfullt och händelsefattigt.

Lövåsen Måns (Franzåsen) 1609-22

1609 Lars, knekt 1620-22

100 möh Änkan 1631

Hans, hustru Gertrud 1631-37

Kerstin, hustru 1637

Erik Månsson, knekt 1638

Änkan Gertrud 1639-42

Lars, hustru Gertrud 1643-49

Sven Larsson, hustru Ingebor 1644

Lindar Folkesson 1644-45

Jon Persson, knekt, hustru Elin 1647-68

Töres, knekt, hustru 1663-65

Foto: Rune Johansson 2004.

Lövåsen var ett av de först upptagna torpen på allmänningen Bröten i anslutning till sockengränsen mot Lyrestad. Torpet förekom första gången i en tiondelängd år 1609. I Älvsborgs lösen nämndes åbon Måns år 1616 samtidigt som en Måns Franzåsen betalade sitt tionde. För den senare hade skrivaren glömt att ange boplatsen, såvida inte Lövåsen vid detta tillfälle blev kallat Franzåsen. Tidsmässig samstämmighet och att torpet ännu inte blivit skattlagt tyder på, att det bör vara fråga om samma person och samma boställe..

I jordeboken stod Lövåsen första gången som en skattetomt år 1636. Samma år angavs en Hans bosatt på torpet, då han ställde upp i en sex-mannaed för fiskaren Arvid Svenningsson i Böckersboda, Lyrestad. Påföljande år var hustru Kerstin i Lövåsen instämd till tinget av Björns hustru i Nybyggetorp. Det senare torpet var då troligigtvis synonymt med Midskog.

År 1644 förekom Lindar, då han till synes tillfälligt vistades i en backstuga vid Lövåsen på sin väg från Sjötorp i Lyrestad till Dumpen under Ribbingsfors.

År 1609 låg bygden öde. Ingen av ortens söner väntas då ha varit beredd att ta upp detta svedjehemman i ödemark.

Midskog Biörn, hustru Brita 1636-44

1630 Änkan Karin 1645-46

105 möh Johan, knekt 1648

Nils Håkansson, hustru Karin 1649-65

Per Bengtsson, hustru 1663-88

Anders 1679

Foto: Sven Gustafsson.

Midskog togs, som namnet säger, upp mitt på skogen eller allmänningen Bröten i anslutning till Tattertorpet (1608), Lövåsen (1609) och Mosstorp (1618). Det stod i jordeboken som 1/8 skattehemman efter sina sex frihetsår 1643, men kan ha varit upptaget tidigare. Vi kan ej heller utesluta, att Erik Krabbe kan ha haft del i torpets skattläggning.

Midskogstorpen var typiska svedjehemman i moss- och ödemarker och bör kunna ses som en liten koncentrerad finnby på Bröten.

En Biörn förekom även i Lunden 1623-26 samt som knekt vid Rörkärr 1626-27. Om det var samma person vet vi inte.

Per Bengtssons far var Bengt Larsson i Råglanda, Lyrestad, 1608-27. Dennes halva skattegård övertogs av sonen Lars Bengtsson, som hade flyttat in från Bergslagen år 1648. Lars tvistade år 1663-64 med brodern Per i Midskogstorpet och systern Marit om rätten till hemmanet i Råglanda. Där fanns även en tredje broder, Sven, vilken varit bosatt i Bergslagen. Sven var död 1663 och arvsanspråken framfördes av dottern Marits man Thomas Eriksson. Triangeln Råglanda-Bergslagen-Midskog, namnet på Svens svärson samt hemmanet Midskogs svedjebetonade läge tyder på finngener även hos dessa personer.

Nils Håkansson köpte 1/8 i hemmanet Björtorp, Amnehärad av Bengt Gertsson år 1664.

Mosstorp Biörn Månsson, hustru Karin Månsdtr 1624-40

1618 Arvid 1637

105 möh Måns Andersson, måg, knekt, hustru Marit Biörsdtr 1639-62

Lars Svensson, måg, hustru Marit Månsdtr 1652-82

Måns Larsson, son, knekt, hustru Margareta Olofsdtr 1678-1732

Olof Larsson, son, hustru Catharina Andersdtr 1684-91

Hustru Anna 1654-60

Brita Månsdtr 1658

Smed-Gretas stuga. Foto: Lennart Posth.

Mosstorp upptogs på allmänningen Bröten. Torpet framträdde i längderna första gången år 1624 och bör ha varit upptaget några år tidigare. Genom jägmästaren Erik Krabbes förmedling omvandlas Mosstorp till skatte år 1631.

År 1628 redovisade Biörn i ”Måsen” i en boskapslängd med sto och 3 kor. Samtidigt fanns en knekt Biörn på relativt närbelägna Rörkärr 1626-28 med en betydligt större boskapsbesättning. En Biörn fanns även i Lunden 1623-26. Namnet Björn förekom normalt inte bland skogsfinnarna. Dock fanns en Björn bland Paradisfinnarna samt en Björn Sarvi Finne vid Haborshyttan i Nordmark 1540-51. Mycket talar för, att även personerna med detta namn på Bröten kan ha haft samma ursprung.

Många människor passerade Mosstorp. År 1637 omtalades Arvid, eventuellt en son eller knekt på hemmanet, för att han slagit Jon Månssons hustru i Finnetorpet. Var detta låg framgick inte, men troligtvis avsågs denna gång Sanden. Åren 1654-60 bodde en hustru Anna i Mosstorp, vars man var en förrymd tjuv, och 1658 flyttade Brita Månsdotter över från Mosstorp till sin syster i Ingrid i Tattertorpet, där hon dog efter tio dagar.

Lars Svensson visade år 1663 två köpebrev underskrivna av hans svågrar Jon Andersson och Anders Månsson, varigenom han blivit ägare av 1/8 eller halva hemmanet. Själv kom Lars från Himmelsberg enligt bördsanspråk han gjorde år 1672. Han hade minst sex barn. Av dessa fick Olof Larsson tingsrättens uppdrag att lösa ut bröderna Måns och Johan samt sina tre systrar år 1689. Måns Larsson bodde dock kvar och dog i Mosstorp 80 år gammal 1732. Under tiden framkom, att såväl hans mor Marit Månsdotter som mormodern Marit Biörsdotter var födda på Mosstorp.

Lars Svenssons föräldrar var troligen Sven och Marit i Himmelsberg. Här glimmade han antagligen själv fram som knekt för detta hemman år 1629.

1752 var ett dystert år i Mosstorp. Olof Larsson nämnd ovan dog relativt ung och blev av änkan ersatt med Nils Eriksson. Denne bedrev otukt med styvdottern Stina Olofsdotter. De blev för blodskam dömda att halshuggas samt han att "steglas" och hon att "å båle brännas".

Mörtestad Ingvall i Sörgården 1570-1604

1540 Nils i Nolgården 1586-1627

55 möh Måns Ingvaldsson, hustru 1604-44

Anund Ingvaldsson, hustru 1618-31

Anders Svensson, knekt 1627-28

Måns Benedicti, hustru Brita 1630-51

Töres (Eriksson), hustru Kerstin (Nilsdtr) 1630-42

Nils Månsson, hustru Kerstin Ingelsdtr, Nils död -51 1651-54

Ingvald Nilsson, hustru Ingiell 1651-56

Nils Sigfridsson, hustru Sigrid 1655-60

Isak Larsson, hustru Karin 1662-78

Erik, hustru Barbro 1662-68

Sven Bryngelsson, mjölnare, hustru 1663-90

Sigfrid Nilsson, hustru Elisabeth 1668-80

Lars Eriksson, hustru 1671-87

Jöran Månsson, mjölnare, hustru 1676-78

Olof Olofsson, skräddare, hustru Beata Biörsdtr 1680-96

Ingvald Eriksson, hustru 1 Ingeborg Isaksdtr 1688-1708

"- 2 Elin Jonsdtr 1709-13

Truls Svensson, mjölnare, hustru 1697-1706

Mörtestad var en gammal by med nära anknytning till Ålön och Ålösund, när dessa togs upp som nybyggen år 1586.

Töres och Kerstin utgjorde ett kort inslag i familjeväven i Mörtestad. Detta avslöjades vid en arvstvist 1705-06, då sonen Erik Töresson från Torved i Lyrestad sålde 1/4 i Mörtestads Nolgård, vilket var hans fäderne. Eriks försäljning ogillades av brodern Johan. Denne fick då överta hemmansdelen. Han gifte sig samtidigt med skräddaren Olof Olofssons änka Beata Biörsdotter, som då bodde på hemmanet.

Fadern Töres Eriksson dog 90 år gammal i Torved 1699. Han bör vara identisk med den Töres, som framträdde i Mörtestad före 1642. Äktenskapet med Kerstin i Mörtestad blev inte långvarigt. Redan 1648 gick han i nytt gifte med Karin Larsdotter från Höglunda, Lyrestad. Karin dog samma år. År 1649 gick han i ett tredje gifte med Sigrid Chrismansdotter från Horsklippan i samma församling.

Måns Benedicti eller Bengtsson var kaplan i Amnehärad cirka 1636-45. Han hade 1646 ärvt halva Nolgården efter sina föräldrar Bengt och Brita Nilsdotter, där den senare bör ha varit dotter till den Nils, som först stod för hemmanet.

Familjen Nils Månsson/Kerstin Ingelsdotter visade sig ha hemortsrätt i Mörtestad, när det gamla folket misshandlades av Conrad Falkenberg och dennes fogde Olof Elofsson 1651-54. Nils, som tillträtt hemmanet Ålön cirka 1619 genom gifte med dottern i huset, bör när övergreppen skedde, ha varit cirka 60 år gammal. Nu lades den gamle hedersmannen i kedjor i Falkenbergs fängelsekista på Börstorp, för att han på grund av översvämning, svåra förhållanden och missväxt kombinerat med höjda skatter inte klarat av att betala de sista årens utskylder. Själv påstod gamle Nils, att han inte var skyldig Falkenberg ens en fisk.

Nils Månsson var troligtvis son till Måns Ingvaldsson i Sörgården, Mörtestad och hustrun Kerstin dotter till den Inge Bengtsson, som tog upp Ålön. Nils hade en broder Lars, som under lång tid var verksam som gästgivare och postbonde i Björtorp i Amnehärads socken. Nils och Kerstins son Ingvald flyttade med hustru till Stenbrotorp 1655. Brodern Lars slog sig ned som hantverkare i Åmål i Dalsland, kanske för att komma så långt bort från Falkenberg som möjligt. De hade nämligen fler gäss oplockade med varandra än faderns död. Falkenberg lät nämligen av elakhet skriva ut Lars som soldat. Ett hantverkaryrke kunde då vara ett sätt att komma bort från krigstjänsten.

Finska anor kan ha följt hustru Kerstin från Ålön, vilket verifierades av broderns edgångsmän 1637. Hon bör även ha haft en syster Gunilla Ingelsdotter i Sjötorp, Lyrestad.

Nils Sigfridsson uppgavs vid ett bråk i Vattenberg 1646, där han var bosatt fram till 1650, för att vara "mäskefinne". Till yrket var han mjölnare. Även fadern Sigfrid hade tjänstgjort som mjölnare och var bosatt i Södra Råda åtminstone 1617-28.

En trolig son till Nils, Sigfrid Nilsson, tjänstgjorde som soldat för Torsvid 1655-82. Möjligen var han bosatt i Mörtestad 1668-80. Namnet Sigfrid återkom i flera generationer i bygden.

Erik och Barbro bör vara identiska med den familj, som 1655-58 var bosatt i Clemetstorp. Barbro var änka efter Clemet Finne, som dog i Clemetstorp 1650.

Lars Eriksson var son till snickaren Erik Larsson på Ålön. Den senare köpte halva Sörgården i Mörtestad år 1671 och sålde sedan densamma till Ingvald Eriksson från Storön år 1688. Ingvald var ingift till Storön. Namnet antyder, att han kan ha haft sitt ursprung i Mörtestad. I så fall kom han hem och fick trampa kända stenar. Han drunknade under fiske år 1713.

Ingvalds änka Elin Jonsdotter gick cirka 1715 i nytt gifte med Erik Olofsson i Varsundet, vars farfars far, Sven från Tokebol i Rudskoga, tog upp detta hemman 1581. Erik var son till Ansten Svenssons son Olof. Hemmanet hade ett fint läge vid Varan, där vattnen vällde över Skagerns tröskel in i Lilla Skagern och i likhet med Storön var ett utmärkt fiskehemman. Tidpunkten när hemmanet togs upp i kombination med namnmönster och anknytning till Rudskoga och de troliga finnarna på Storön antyder finngener även i Varsundet.

Nolhult Anders, knekt, rymt -23 1621-28

1615 Måns 1628-31

100 möh Sirin, huspiga 1631

Per Persson, hustru Marit 1640-65

Olof Linnarsson, hustru 1677-1702

Folke Tohlsson, hustru 1683-93

Håkan Tohlsson, hustru 1685-86

Foto: Göran Ofsén 2004.

Nolhult tillhörde Hulestad/Ribbingsfors intressesfär. Torpet togs upp under den tid sterbhuset efter Brita Bååt med Merta och Anna Pädersdöttrar disponerade frälsehemmanet. Inledningsvis förekom enbart namnet Hultet. Vissa år stod detta för två bosättningar, vilka då bör ha avsett Sörhult och Nolhult. År 1627 redovisades Anders som bosatt i Hultåsen.

År 1627 hade Måns enligt boskapslängden 1 ko och 10 getter. Fyra år senare var besättningen 4 kor, 2 får och 2 getter. Samtidigt ägde hans huspiga Sirin 1 ko. År 1639 återfinner vi troligtvis samma Sirin i Sirbo med 4 kor.

Nunnestad Gert/Gälar Andersson, hustru Elin Andersdtr 1602-28

1540 Algut Svensson, knekt 1620-28

50 möh Olof Gert-/Gälarsson, hustru 1627-37

Anders Jonsson, hustru Marit 1637-52

Gulbrand Biörsson, hustru Tulla 1644-52

”- Dordi 1652-74

Tore Nilsson, ryttare 1659-94

Biör Gulbrandsson, hustru 1662-89

Lars Gulbrandsson, knekt, i fiendeland -62 1662-93

Anders Andersson, hustru Marit Gertsdtr 1666-94

Lars Andersson Finne, knekt 1689-1700

Olle Finne 1696

Jonas Jonsson Falk, finnättling, guldarbetare 1696-97

Nunnestad var en gammal by, vilken omfattade Nolgården, Sörgården och Östergården. Personerna är endast delvis redovisade ovan.

Gert/Gälar hade barnen Olof i Nunnestad, Bengt i Björtorp, Anders i Hemmingsrud, Lars i Brötetorpet och Esbjörn i Sandbäcken i Visnum socken samt en dotter gift med Sven Algutsson i Torsvid. År 1628 flyttade Gert och Elin till Björtorp. Gert dog ett par år senare varvid änkan Elin vigdes vid Måns Olofsson. De fick sonen Jöran. Björtorp utvecklades under tiden till gästgivargård med Måns Olofsson och Bengt Gertsson som gästgivare. Jöran Månsson blev mjölnare. Han var någon tid bosatt i Mörtestad.

Anders Jonsson har vi tidigare mött som säljare av en hemmansdel i Lunden 1643. Han hade bland annat barnen Jon, Anders och Ingeborg. Av dessa flyttade äldste sonen Jon till Rogstorp, Lyrestad, under det att de yngre syskonen stannade kvar i Nunnestad. I sin nya socken blev Jon förordnad som nämndeman 1662-86. Via sina farföräldrar i Lunden hade han troligen finska som modersmål och blev på så sätt en av tingelagets eftertraktade finska nämndemän. Jons son bar farfaderns namn Anders. Han löste ut farbror Anders och faster Ingeborg i Nolgården, Nunnestad, och övertog så sin farfars hemman år 1694. Fadern, som dog 1687, fick inte uppleva detta, men cirkeln var sluten och lyckan säkert stor.

Gulbrand Biörsson flyttade in från Lilla Årås, som fadern Biörn hade brukat från 1611. Gulbrands farfar kan ha varit Måns Ambiörsson, som med hustru var bosatt här 1590-1608. Gulbrand var nämndeman 1662-73. Han dog 1674. Namnen Gulbrand och Tulla var säregna i bygden. Förutom Gulbrand från Årås fanns endast Gulbrand smed i Agnsundet.

Gulbrand ställde år 1662 upp som löftesman[186] för Olof Olofsson i Himmelsberg, då denne tillsammans med Anders Linnarsson i Blekviken och Sven Nilsson på Ålön hade huggit upp en skuta i Vänern. Aktörerna i detta mål var troligen finnättlingar.

Biör Gulbrandsson var en tid dräng hos Anders Linnarsson i Blekviken.

I Amnehärads dödbok redovisades soldaten Lars Finnes dödfödda dotter samt Olof Finnes födda dotter Karj i Nunnestad år 1696. Ende soldaten i Amnehärad med angivet namn denna tid var Lars Andersson i Nunnestad.

Guldarbetaren Jonas Jonsson Falk var son till Jon Clemetsson i Clemetstorp i dennes andra äktenskap. Farfar var Clemet Larsson Finne. Denne Jonas får ses som ännu ett exempel på finsk hantverkaranda och företagsamhet.

Otter- Per Larsson laxfiskare, hustru 1627-33

bäcken Gälar Jonsson, edgångsman, hustru Gunilla 1634-39

1609 Änkan Gunilla 1640-50

50 möh Lars Knutsson, knekt, hustru 1649-56

Jöns Månsson, hustru Elin Jonsdtr 1650-54

Töres Andersson, hustru Elin Jonsdtr 1659-97

I en tiondelängd år 1609 förekom ett hemman kallat Otterud. Det kan ha varit samma hemman, som blev skattlagt som Otterbäcken med Erik Krabbes tillstånd år 1631. Dessförinnan hade Per visat sig i en boskapslängd år 1628 med 1 sto, 1 stut, 3 kor, 1 kviga, 1 får och 5 getter.

Brev angående hemmanets skatterättighet utfärdades av tingsrätten, dels den 21 oktober 1633, dels 1650 den 11 oktober, då Gälar Jonssons änka och barn sålde hemmanet till Jöns Månsson. Denne senare flyttade in från Flenstad, där han varit verksam minst från 1643, då han avträdde sin hustru Elins arvedel i Lunden till svågern Måns Jonsson.

Jöns Månsson föddes före sekelskiftet och dog cirka 1654. Änkan Elin gick då i nytt gifte med Töres Andersson, vilken blev styvfar till barnen i första kullen. Av dessa avvek Sven Jönsson från hemmet i Otterbäcken och bosatte sig cirka 1672 i Flenstad. Där startade han en lång och komplicerad process med många inblandade parter, innan han den 28 maj 1695 fick lagfart på fädernehemmet Råglanda för sin och sonen Jöns Svenssons räkning.

Töres Andersson köpte tillsammans med brodern Mathias i Torsvid och svågern Isak Svensson från Storön 1/3 i en halv gård i Torsvid av Harald Posse år 1658. Genom denna och följande affärer i Torsvid av Mathias framkom att syskonens far var knekten och trolige finnen Anders Mattsson i Gunnarstorp och att modern hade bördsrätt i Torsvid. Anders Mattsons måg, Isak Svensson på Storön, bör ha haft samma ursprung, som svärfadern.

Gälar Jonsson var edgångsman för Jon Ingelsson i Ålösund 1637, då denne blev anklagad av Hans Påvelsson Finne i Sanden för hor med sin sonhustru i Blekviken.

Namnet Gert eller Gälar har tidigare ofta förekommit i sammanhang, där man har haft anledning att misstänka, att det rört sig om finska invandrare. I Otterbäcken med sitt laxfiske och sina från Råglanda och Lunden inflyttade personer samt ett stabilt kontaktnät med Blekviken, Sanden och Ålösund, känns finninslaget ovanligt starkt.

Otter- Jon Skomakare 1620-52

bäcken Karin Jonsdtr 1636-63

Lilla Ingvald/Elin 1648

1620 Jon Smed 1678

50 möh Olof Smed, hustru 1681

Karl Larsson, född i Blekviken 1691

Lilla Otterbäcken kallades från början Skomakartorpet. I riksdagsbeslut om nybyggen 1652 angavs det vara upptaget cirka 1638. Av räkenskaperna framgick dock, att en Jon Skomakare fanns här redan 1620. Det bör då ha varit upptaget några år före detta årtal.

Lilla Otterbäcken kan sedan ha stått öde en tid innan Falkenberg förde in det i sitt godsinnehav 1638, fortfarande dock med en Jon Skomakare som åbo. Dennes dotter Karin blev år 1656 "rådd med barn" av gifte Sven Eriksson i Torsvid. Samme Sven hade även ett olaga förhållande med sin styvdotter. De båda senare rymde därför till Norge.

År 1661 var det aktuellt att riva och lägga tillbaka Lilla Otterbäcken till Torpa och Gunnarstorps utmark, men Falkenbergarna lyckades enligt kungligt brev byta till sig torpet tillsammans med Gallernäset ock Kvarntorp år 1671.

Personerna på hemmanet har på grund av Falkenbergarnas insatser inte kunnat följas närmare. Finnen som skomakare och smed var dock ingen ovanlig företeelse.

Ribbings- Kerstin Åkesdtr Tott, gift med Johan Pedersson Bååt, riksråd ~1540~90

fors/ Per, landbofogde 1590-1640

Hulestad Brita Johansdtr Bååt, gift med Per Hansson d y, hovjunkare ~1595-1604

1397 Anna Persdtr, gift med Erik Ribbing, kammarjunkare 1606-48

78 möh Bengt Nilsson Kiörning, gårdsfogde 1609-18

Nils Håkansson, fogde, hustru omgift med 1620-28

Lars Håkansson, Johan Yxkulls fogde 1628-35

Johan Yxkulls sätesgård 1630-32

Jungfru Märta 1634-39

Anders Månsson, Jungfru Märta Ribbings gårdsfogde 1639

Mårten/Måns Nilsson 1645-54

Maria Ribbing, gift 1651 med Harald Posse, ryttmästare 1648-74

Nils Posse, kapten, gift med Helena Lillie 1674-1727

Olof Håkansson, befallningsman, hustru Christina Bånge 1676-90

Foto: Författaren. Byggår 1830-talet.

Namnet Hulestad väntas stamma från tiden omkring 500 e. Kr. och antas bygga på det fornnordiska namnet Hjule. Första gången Hulestad mötte oss var i danska riksarkivet i ett dokument daterat den 10 februari 1397. Det var då unionstid och gården med viss säkerhet förlänt till någon av drottning Margaretas fogdar i Västergötland.

År 1453 bytte några av de i nordisk historia beryktade nio bröderna Axelsson Tott sida i konflikten mellan Danmark och Sverige. En syster till dessa var gift med Sten Sture d. ä. En av bröderna - Åke Axelsson - hade år 1455 i sin jordebok, förutom Hulestad och Hulestad kvarn även Borgnäs, Årås och en gård Torpa, Amnehärads socken. Denne Åke var farfars far till den Kerstin, som inleder förteckningen ovan. Hulestad skulle sedan vandra vidare med Tott-ättens gener ända fram till 1727, då Nils Posses barn lämnade sin jordevandring utan arvingar. Generna hade då tidigare i tur och ordning förts vidare på spinnsidan av Brita, Anna och Maria.

I lexikon och andra skrifter hävdas, att Bo Ribbing till Säby skulle ha ägt Hulestad och skänkt Ribbingsfors dess namn. Uppgiften är fel. Han har aldrig ägt hemmanet. Hulestad fick sitt namn ändrat till Ribbingsfors under Maria Ribbings tid, då hon år 1648 förvaltade hemmanet för sin mors, Fru Anna till Valstad i Odensvi och Ribbingsfors, räkning.

Hulestad omtalades som säteri år 1624. Detta ägdes då gemensamt av döttrarna till Brita Bååt. Annas syster Märta var i ett andra gifte vigd vid översten Johan Yxkull. Annas man Erik hade dött året innan. Säteriet blev nu ett antal år kallat Johan Yxells sätesgård. Vid följande arvskifte tillfördes Ribbingsfors Fru Anna och vid hennes död år 1648 dottern Maria.

Hulestad/Ribbingsfors var obestridlig centralort i socknen. En stor del av bygdens hemman och torp lydde tidvis under säteriet. Här bestämdes det mesta och här fördes utvecklingen framåt med nyodling, väg- och brobyggen samt senare även med industriell verksamhet.

Nyupptagna torp var i tidigt skede Norra och Södra Agnsundet 1583, Geten 1600, Ängtorpet 1608, Nolhult 1615, Bocken 1618, Bastan, Hopparhulan och Sörhult år 1625, Sirbo 1635 samt Ängen 1640. Förstnämnda två torp var avsedda för gårdssmed och gårdsfogde. Sistnämnda var boställen för knektar och arbetstorpare. Till dessa kom sedan Dumpen 1642 och Hybbelshus 1645. Båda dessa angavs i en roteringslängd år 1645 vara oskattlagda nybyggen. De kan då ha varit upptagna långt tidigare.

Av förteckningen ovan framgår att de första delägarna i Hulestad var riksråd, hovjunkare och kammarjunkare. Alla tre var således väl insatta i hertig och kung Karls tankegångar när det gällde uppodling av ödebygd och mottagning av finnar. Följsamhet till dessa var normalt viktigt för karriären. Bakom ägarna till Hulestad stod även hertig Karls troman, häradshövdingen mm Bo Ribbing till Säby. Denne var farbror till Fru Annas man Erik Ribbing.

Del av tiden var även Bengt Nilsson Kiörning verksam som gårdsfogde i Hulestad. Han kom från Bodarne gästgiveri i Ramundeboda, där fadern under lång tid varit verksam som gästgivare. Bengt fick på denna plats, redan före sekelskiftet 1600, uppleva en period med intensiv inflyttning av finnar till Finnerödja. Den erfarenheten förde han med sig till Hulestad.

År 1651 fick Harald Posse ansvar för Ribbingsfors säteri. Fader var Johan Posse, som tidigare varit förlänt Gudhammar, Kroppfjäll och Melltorp i Hova socken. Från detta säteri medförde sonen Harald Melltorp med frälsehemmanen Noltorp och Åsterud, då han flyttade över till Ribbingsfors. Farbrodern Nils Posse till Säby, Berga socken hade redan 1634 fått tillgång till Borgnäs med torpen Geten, Bocken och Ängtorpet. Till detta köpte han in Varsundet år 1639.

Harald Posse medförde till Ribbingsfors även idéerna om hur en frälseman bygger säteri med hjälp av arbetstorpare. Redan under 1650-talet tillkom därför tre arbetstorp med namnen Gullberga, Herrängen och Fagersand i den ödemark som gränsade till Valmossen. Dessa följdes sedan före 1674, Harald Posses dödsår, av Dalboåsen, Konsterud, Kottås och Laggarboda. I anslutning till sekelskiftet 1700 tillkom ytterligare Björkäng, Fallet, Hulestaåsen (för säteriets skytt), Hagen, Hemmingstorp, Sandlyckan, Svenstorp samt ytterligare två nybyggen. Totalt kompletterades bygden med cirka 30 nybyggen denna tid. I dag vittnar i flertalet fall endast grundstenar, nässlor och vårdträd om nybyggarnas arbetsinsatser.

Säteriet Borgnäs hade en tid varit skilt från Ribbingsfors. År 1731 återköptes detta av Jacob Reenstierna. Under Borgnäs lydde då Geten, Bocken, Ängtorpet, Dumpen, Hybbelshus, Lilla Dumpen, Sandlyckan, ett Nybygge, Knektetorpet, Kålsberg, Varsundet och Tattertorpet.

Namn som Påvel, Lars, Olof, Hindrich, Jon, Per, Clemet, Simon, Jacob och Hemming i torpen under Ribbingsfors knöt tydligt an till det finska namnmönstret. Herrskapen på detta säteri hade då, under mer än 100 år, varit positivt verksamma i ledningens anda. En insats som samtidigt i flera avseenden var till fördel för herrskapen själva.

Rud Håkan 1559-75

1559 Måns 1571-89

90 möh Henning 1581 Olof 1597-1608

Anders, knekt, hustru 1608-35

Biörn, hustru Ingeborg, dtr Ingrin -44 1637-49

Tohl Larsson, hustru Ingrin 1647-91

Lars Tohlsson, hustru Maria Andersdtr 1687-97

Olof Tohlsson, hustru Kerstin Bengtsdtr 1688-99

1559 - Ittem Håkon ij Rud, Sidisjord 1 Tna, Eng 3 las, Skattenn Jinn 1 Hundrett

Malt för 4 Skp[187]

Gustav Vasas sista stora administrativa åtgärd före dödsåret 1660 var övergången från bymässig sämjeskatt till enskild beskattning av gårdarna i Västergötland år 1559. Denna form av beskattning gällde denna tid i övriga delar av landet. Torpet Rud var nyligen upptaget, när värderingsmännen anlände. Beträffande skatten i järn gick det tre osmundar på kilot, varför järnskatten för detta lilla hemman blev relativt väl tilltagna 33 kilo järn.

Tohl Larsson kan ha varit måg till Biörn. Tohl blev gammal. Vid sin död 1691 angavs han vara 105 år.

Sonen Lars Tohlsson levererade en oväntad berättelse inför rätten, då han år 1691 hade stämde Bengt Bengtsson vid Fria krog angående arv efter sin hustrus farfar. Bengt hade nyligen gift sig med Lars hustrus farfars styvmoder, Anna Gevertsdotter. Farfader var hammarsmeden och åldermannen Reinholdt Hindrichsson vid Lassåna bruk i Ramundeboda. Fadern, som dött i unga år, hette Anders Reinholdtsson. Lars berättade, att när han sökte sin hustrus arv blev han bortdriven med hugg och slag av Bengt Bengtsson. Av barnens möderne, som omfattade 400 daler, hade brodern Hindrich fått 200 daler men Maria inget. Dessutom hade styvmodern behållit fädernet efter Anders Reinholdtsson, som uppgått till 20 lod silver. Rätten dömde Anna Gevertsdotter att betala Maria 18 Daler silvermynt för rese- och rättegångskostnader samt 200 för uteblivet möderne. Frågan om fädernet fick anstå till påföljande ting.

Olof Tohlsson var gift med en dotter till Bengt Svensson och Gunilla Olofsdotter i Gullberga. Han blev därigenom svåger med Anders och Per Bengtssöner i Gullberga, Lars Olofsson i Geten, Sven Linnarsson i Agnsundet och Sven Månsson i Kullen. De tre sistnämnda var gifta med hustruns systrar. Denna familj upplevs som ett koncentrat av finnättlingar.

En tidsbild presenterades vid tinget efter Bengts och Gunillas död år 1692. Det framkom då, att fönster, dörrar, järn och krokar liksom långbordet hade försvunnit från Gullberga. Rätten dömde Olof och svågern Per Bengtsson att återställa, vad som tagits bort. De var säkert skyldiga. Svärmodern Gunilla hade bott hos Olof ett år efter maken Bengts död 1691.

Tohl och Ingrin kan ha haft en tredje son Sven bosatt i Rörkärr 1678-1713.

Inledningsvis var Rud inget finnhemman. I anslutning till sekelskiftet 1600 bytte hemmanet dock flera gånger ägare. Det kan inte uteslutas att invandrare då tagit över detsamma. Detta styrks delvis genom samspelet främst med Gullberga, Varsundet, Rörkärr, Agnsundet, Geten och Kullen.

Råglanda Lars Black 1586

1586 Peder Töresson, laxfiskare, hustru Ingrid 1609-32

60 möh Måns Svensson, hustru Gunella < 1630-55

Jöns Månsson, hustru 1631-40

Mattes Svensson, hustru Kiärlig Månsdtr 1645-87

Jöns Svensson, hustru Ragnilla Gälarsdtr 1683-99

Sven Jönsson 1695-1713

Foto: Göran Ofsén 2004.Byggår tidigt 1800-tal.

Lars Black i Rolanda optt Anno 86 haffwer godh tilfelle och legenhett til att bruka hemman aff[188]

Peder Töresson var anställd som kronans laxfiskare efter Töres i Hemmingsrud. Han kan ha varit son till denne. År 1609 angavs han vara bosatt i Råglanda.

Ett kvitto i räkenskaperna berättade:[189]

Bekennes mig Peder Töresson Ruglanda Laxjefiskare wedh Gulspångh, att jagh hafwer

bekommit på min Löhn wedh Mariaeholm Spane:m Tijo skp:r.

När man granskar familjerna i Råglanda närmare, visar det sig att Måns Svensson bör ha varit med i uppodlingen av hemmanet från början, trots att det alltid är Per Töresson, som i böcker och längder står för hemmanet. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att Måns Svensson varit medlem i familjen eller med andra ord måg till Peder Töresson. Detta bekräftades även av Måns måg Mattes Svensson, som vid ett ting i Hova 2/4 1655 hävdade, att det var Måns, som hade tagit upp hemmanet "aff Skogsroten", liksom att Måns och Mattes arrenderat laxfisket i Gullspångsälven fram till 1645 för 10 riksdaler per år. Utåt stod Peder Töresson för hemmanet, men i praktiken utfördes arbetet av hans familjemedlemmar.

År 1609 kan ej heller ses som relevant för det år, då hemmanet togs upp. Först måste tidpunkten föras tillbaka för frihetsåren, men i detta fall måste hänsyn även tas till den missväxt och pest, som drabbade orten 1596-1604. Troligt är därför att uppodlingen av det öde ställda hemmanet började redan i slutet av 1500-talet. Måns Svenssons äldste son Jöns kan få vara tidmätare. Jöns son Sven angavs vara 90 år 1713 och därmed född cirka 1623. Jöns bör därmed ha varit gift cirka 1620 och född före 1600. Fader Måns vigdes i så fall med Peder Laxfiskares dotter cirka 1595, vilket bör ha varit den tidpunkt, då hemmanet Råglanda togs upp på nytt.

Peder stod kvar för hemmanet i jordeboken ännu 1634, vilket bör vara fel eftersom Måns Svensson löste hemmanet till skatte år 1632, då sonen Jöns var uppe och skrev sitt namn under brevet. Troligt är att Peder Töresson dog cirka 1628-32.

I proceduren med skattebrevet var Erik Krabbe denna gång inte involverad. Detta hängde troligtvis samman med att Gustav II Adolf stupade vid Lützen den 6 november detta år, och att den konungsliga fullmakten för Erik Krabbe därmed upphört att gälla. I hans ställe trädde riksråden i blivande drottning Kristinas förmyndarregering in. Nu var det slut med skatterätt för nybyggarna. Riksrådens intresse koncentrerades i stället på att gynna sig själva genom att köpa upp äldre stubbarättshemman till frälse samt att låta torpare slå sig ned, ofta på kronoallmänningarna, men alltid som arrendatorer eller arbetshjon åt frälset. Landets skattebas reducerades.

År 1654 fick mågen Mattes Svensson och dottern Kärlig Månsdotter lagfart på hemmanet. Om fadern/svärfadern Måns då var död är ovisst, men brodern/svågern Jöns Månsson i Otterbäcken måste ha varit död. I annat fall hade han varit en självklar efterträdare till fadern.

Jöns Månsson var gift med dotter Elin till nybyggaren Jon i Lunden och bosatte sig med hustrun före år 1643 i Flenstad, innan han år 1650 köpte en hemmansdel av Gälar Jonssons änka och flyttade till Otterbäcken. Vid Jöns död gifte änkan Elin om sig med trolige finnsonen Töres Andersson från Gunnarstorp.

Jöns Månssons son Sven bosatte sig som gift i Flenstad. När äktenskapet mellan faster Kärlig och Mattes blev barnlöst, lyckades Sven år 1695 lösa hemmanet och överlämna det till sina barn. Sonen Jöns, som hade varit soldat, dog cirka 1699 före fader Sven, som dog 1713.

En annan son till Måns Svensson, Lars Månsson, tog i finsk nybyggaranda upp odlingen av ett öde och i ödemark liggande Rörkärr cirka 1640.

En bror till Måns Svenssons måg, Mattes Svensson, med namnet Måns Svensson, var skomakare i Amnehärad innan han år 1645 gifte sig med gästgivardottern Margareta Eriksdotter från Torved, Lyrestad. Paret tog sedan upp halva gården Kullen i Hova socken, vilken en tid hade stått öde som skattevrak. Även den familjens vidare öden tyder på, att släkten hade ett nära förhållande till skog, svedjande och nyodling. Mycket talar således för, att de personer, som denna tid var verksamma i anslutning till Råglanda, Lunden, Otterbäcken, Torved och Kullen, var finnar eller finnättlingar.

Rörkärr Biörn, knekt 1625-28

1618 Bengt 1628

95 möh Lars Månsson, hustru Karin Svensdtr 1640-76

Änkan Karin 1677

Sven Tohlson, hustru 1678-1713

Rörkärr togs upp i öde- och mossmark nära den stora Valmossen långt från väg och bebyggelse. När Biörn skrevs som knekt för hemmanet år 1625, bör det ha tagits upp en tid dessförinnan. År 1628 disponerade Biörn enligt boskapslängden en för trakten ovanligt riklig besättning med 1 fölunge, 4 kor, 1 kviga, 2 kalvar, 4 får och 5 getter. Att det sedan inte blev förmedlat till skatte av Erik Krabbe år 1631 tyder på, att det då stod öde. Anledning till detta kan ha varit att Biörn stupat på något slagfält nere i Europa. Manfallet var denna tid stort.

Hemmanet låg så isolerat och undandraget, att det bör ha varit en finne, som med eller utan myndigheternas vetskap hade tagit upp detsamma från stubben.

Lars Månsson kom från Råglanda i Amnehärad. Föräldrar var Måns Svensson och Gunella. Sven Tohlsson kan ha varit son till Tohl Larsson och Ingrin i närliggande Rud. Svens trolige broder Olov var gift med en av Bengts och Gunnillas döttrar i angränsande Gullberga.

Sanden Töres 1586

1586 Olof 1627

50 möh Hans Påvelsson Finne, hustru Karin Månsdtr 1635-36,1653-64

Jon Månsson, hustru Sigrid 1637-41

Änkan Sigrid 1641-43

Bengt, hustru Ingeborg 1644-49

Gunnella Påvelsdtr 1647

Olof, hustru 1663-65

Foto: Göran Ofsén, 2004. Byggår 1855.

Töres i Såndetorp optt Anno 86 haffwer icke myckit godt til att bruka hemman aff[190]

Töres i Såndetorp, Sånden eller Sanden, som det så småningom kom att heta, har inte återfunnits i längderna efter 1586. Hemmanets svaga tillstånd var nog anledning till detta.

Först påträffade person under 1600-talet var ”Olof i Sandliden” i en boskapslängd år 1628. År 1639 blev torpet blev infört som skattetomten Sanden i jordeboken.

Hans Påvelsson Finne framträdde som knekt i Gunnarstorp 1624, i Backen 1627 samt i Ekenäs år 1629. Hans fortsatta verksamhet får man främst hämta ur domboken. År 1631 omtalades han som Hans på Åsen vid Blekviken, då han framträdde i ett mål mot Per Fiskare i Otterbäcken. Nästa gång skrällde det riktigt i bygden. Året var 1635 då han anklagade Jon Ingelsson i Ålösund för hor med sin sonhustru i Blekviken. Jon Ingelsson tvingades därmed försvara såväl sin, som sonen Lars och sin sonhustrus heder med tolv-mannaed inför tingsrätten. Det blev en tilldragelse, som avslöjade mycket om finnarnas gruppering i nejden.

År 1638 berättade domboken, att ”Hans Finne i Nybyggetorp” hade försuttit stämning att svara Lars i Hult och två år senare, att ”Hans Finne i Åsen” hade slagit Algut Svensson i Torsvid. Hans Finne stod åren 1640 och 1644 i mantal med hustru Karin i Åsen. Uppgifterna kan tolkas som, att Hans med hustru var tillfälligt bosatta hos svågern och brodern Jon Månsson i Sanden, under det att de tog upp Åsen.

Jon på Sanden redovisades med hustru i mantal 1640. Han kan dock ha framträtt i domboken redan 1637. Denna berättade då, att "Arfwed i Måssetorpet slagit Jon Månssons hustru i Finnetorpet", vilket då var ett ej förut använt hemmansnamn i bygden. För detta talar även namnet Gunnella Påvelsdotter år 1647. Hon var troligen syster till Hans Påvelsson och möjligen tidigt gift i Sanden. Av detta framgår att åborna på detta hemman bör ha varit finnar.

En änka redovisas i Sanden år 1639 med 2 kor, en kviga och 4 getter. Det är ovisst vem som avses. Det kan dock ha varit Jon Månssons änka.

Cirka 1648 sålde Hans Finne Åsen och flyttade tillbaka till Sanden. År 1664 omtalades hustru Karin Månsdotter som död i Sanden utan arvingar. Hon bör ha varit Hans Finnes änka.

Sanden var ett magert hemman utan åker. Det blev efter Karins död överfört till prästgården, som fortsättningsvis brukade hemmanets äng. Förhållandet visar att föregående åbor troligtvis främst livnärt sig genom svedja och fiske.

Sirbo Sirin 1639

1635 Änkan Sirin, utfattig 1723-29

115 möh Måns, hustru 1733

Olof, hustru 1738

Sirbo låg på den långsträckta Hulestaåsen, som utgjorde gräns mellan Hulestads och byn Delebäcks ägor. Av första uppgiften om torpet i en boskaplängd år 1639, angavs torpet ligga på Delebäcks skog. Sirins boskapsbesättning utgjordes då av 4 kor. Själv var hon troligtvis redovisad redan i 1631 års boskapslängd som huspiga hos Måns i Hultet (se Nolhult). Hon ägde vid detta tillfälle 1 ko.

Fortsättningsvis var torpet dolt för oss fram till dess, att kyrkböckerna började berätta. Då framträdde änkan Sirin på Sirbo eller Norra Bygget eller Nybygget, som torpet nu alternativt kallades. Det kan tidvis ha legat öde. Att namnet Sirin återkom 1723 som änka, kan tyda på släktskap med Sirbos första Sirin.

Stenbro- Jon 1583

torp Tord 1590

1559 Seffuel 1602

75 möh Björn 1606

Nils Eriksson, knekt 1611-27

Olof Nilsson, korpral, hustru 1624-29

Änkan 1631

Jöns Karlsson, hustru Malin 1631-58

Ingvald Nilsson, hustru Ingrid Larsdtr 1656-95

Lars Bondesson, svärfar, nämndeman, hustru Ingebor 1659-96

Stenbrotorp blev skattlagt för åbon Bengt år 1559. Utsädet var då ½ tunna och från ängen kunde bärgas ett lass hö. Skatten för detta var 50 osmundar järn (ca 225 kg) samt 2 skäppor malt.

Torpet låg vid västra brofästet av den gamla och viktiga stenbro, som bar gående och ridande personer över Skagernviken Noret, då de färdades över Bröten mellan Västergötland och Värmland. I dag är denna en medfaren, outnyttjad relik, som enbart vilar på minnen.

1628 års boskapslängd redovisade en knekthustru på Brotorp. Boskapsbesättningen bestod av 1 häst, 3 kor, 1 kviga och 1 får. Mannen befann sig då under fanorna.

Lars Bondesson kom ursprungligen från Väggetorp, men flyttade in till torpet från Gunnarstorp. Mågen Ingvald var son till den Nils från Ålön/Mörtesta, som avled år 1652 efter en tids misshandel i Falkenbergs kista i Börstorp.

Storön Hallfuer, knekt 1610-11 1584-1613

1584 Anders 1606-35

50 möh Änkan Marit 1620-21

Jöns Andersson, son, ryttare, som de själva bruka 1623-28

Algut, ryttare 1625

Olof Nilsson, ryttare 1626

Bengt 1631-41

Anders Nilsson, hustru Kerstin 1642-50

Isak Svensson, löftesman, hustru Kerstin Andersdtr 1649-1705

Måg Ingvald Eriksson, hustru Ingeborg Isaksdtr 1673-88

Anders Siggesson, knekt 1677-87

Helff på Degerön optt Anno 84 haffwer icke mycket mark eller legenhett til Åker, Engh til 20 Sommarlas, haffwer bygd 5 Huus, haffwer godt fiske[191]

Namnet Degerön förekom åren 1584 och 1606 samt Storön år 1609. I övrigt kallades torpet i regel enbart "Öön eller Önna".

Någon uppgift om att nybyggaren och fiskaren på Storön var finne finns inte. Richard Broberg angav dock i sitt arbete om finsk invandring till mellersta Sverige, att en finne från Södermanland skulle ha varit verksam som ålfiskare i Amnehärad denna tid.

Anders omtalades första gången år 1606. En knekt stod skriven för hemmanet 1610 och 1613, kanske densamme. Efter 1615 återkom namnet Anders, varefter denne skrevs för Ön varje år fram till 1635. Man har då skäl att misstänka att Anders kan ha varit son eller måg till Hallfuer och att änkan Marit varit Halfuers hustru.

"Skyldig genom samband" kan passa in på Storön. Isak Svenssons hustru Kerstin var dotter till Anders Mattsson i Gunnarstorp. Denne hade även en son med det vanliga finnnamnet Mathias. Hemmanet Gunnarstorp var under förra delen av 1600-talet en väl använd förläggning för finska knektar. Till dessa hörde förutom Hans Påvelsson Finne även Clemet Larsson Finne, som senare tog upp Clemetstorp i bygden. Anders Mattsson var liksom Clemet även edgångsman för trolige finnättlingen Jon Ingelsson i Ålösund 1637. Anders Mattsson upplevs därmed som en relativt säker finne. När Isak Svensson godkändes som måg och make till Anders enda dotter kan man förutsätta, att även Isak hade samma ursprung. Namnet Isak var jämväl hämtat ur den källa, som ofta användes av kristnande och döpande präster i Finland.

Associationen bör dock kunna drivas längre än så. Storön var en liten avgränsad plats, där yrkesmässig och språklig gemenskap närmast var en förutsättning för de människor, som bodde på ön. Vänern var ingen ofarlig arbetsplats, varken vår, sommar, höst eller vinter. Gemensamhetsfiske var ett måste. Var Isak finne, så bör detta gälla även övriga personer på Storön samma tid.

Såväl Isak Svensson som mågen Ingvald Eriksson var dock angelägna om att komma in på fastlandet. Isak löste således tillsammans med sina svågrar Mathias Andersson i Torsvid och Töres Andersson i Otterbäcken 1/3 i en halv gård i Torsvid av Harald Posse 1658. År 1680 begärde Isak att få köpa halva finnhemmanet Råglanda, vilket dock överklagades av Sven Jönsson i Flenstad, som hade bördsrätt i detta. Ingvald Eriksson lyckades då bättre än svärfadern i sina föresatser, när han år 1688 fick köpa halva Sörgården i Mörtestad av snickaren Erik Larsson på Ålön.

Anders Siggesson lejdes som knekt av Ingvald Eriksson åren 1677-87. Anders kom från byn Torsvid, i vilken Ingvalds svärföräldrar hade del 1658.

År 1696 bevittnade Isak Svensson och Ingvald Eriksson en attest angående arv i Råglanda till förmån för Sven Jönsson i Flenstad, mot ställda krav från dennes kusin och kontrapart, Sven Månsson i Kullen, Hova. Dessa och andra förhållanden i spelet runt Storön, Gunnarstorp, Otterbäcken, Torsvid, Råglanda, Flenstad, Kullen, Ålön och Mörtestad visar tydliga band av släktskap och etnisk samhörighet, utan att ordet finne behöver nämnas i sammanhangen.

Sörhult Måns 1628

1625 Olof Larsson, knekt 1644-46

Måns Månsson, knekt, hustru Elin 1645-59

Bengt Persson, hustru Marit 1659-80

Lars Tohlsson, hustru 1691

Anders Bengtsson, hustru 1691

Foto: Författaren 2004.

Sörhult var liksom Nolhult arbetstorp under Ribbingsfors. Båda torpen gick under 1600-talet under den gemensamma benämningen Hultet. Inget av dessa fick något utrymme i jordeboken.

Tattertorp Lars, knekt, fritt från skatt 1620-21

1608 Olof Ersson, knekt 1621-27

107 möh Öde av utskrivningen, husfattig knektehustru 1628-35

Jon Olofsson, knekt, hustru Elin 1637-46

Tore, knekt 1644

Nils, knekt, hustru Karin 1647-48

Knekthustru Anna 1652

Hustru Ingrid Månsdtr 1658

Jon 1663

Anders Bengtsson Bohm, knekt, hustru 1672-93

Foto: Rune Johansson 2004.

Tattertorp togs upp på allmänningen Bröten i anslutning till sockengränsen mellan Amnehärad och Lyrestad. Torpet stod första gången redovisat i jordeboken år 1615 som en kronotomt och bör då ha utnyttjat sina sex frihetsår. I en hjonelagslängd år 1609 var inlagt ett namnlöst ”Finstorp”. Att detta troligen avsåg Tattertorpet framgick år 1627, då knekten Olof stod skriven på ”Finnatorp”. Enligt boskapslängden disponerade han då 6 getter.

Hemmanets namn har fått blandad skrivning. Förutom Tattar förekom även Tarta, Tater, Tarter, Tatare och Tartar. Lars-Olof Herou har i samband med en genomgång av skogsfinska namn angett att Tattari kan vara ett finskt namn[192]. Detta skrevs i Bergslagen emellanåt som Tartar, Tattur eller Tatter. Av detta framgår att Tattertorpet på Bröten i Amnehärad troligen var upptaget av en finne med detta namn.

År 1658 flyttade Ingrid Månsdotters syster Brita in från Mosstorpet. Hon dog strax därefter. Systrarna var troligtvis födda i Mosstorpet.

Anders Bengtsson dömdes för hor med Kerstin Bengtsdotter från Boåsen år 1672. Han var gift, och familjen bör då ha vistats en tid dessförinnan på Tattertorpet.

Tattertorpet kom av myndigheterna under 1600-talet i stor utsträckning att utnyttjas för knektar. Av dessa råkade Anders och hans son ut för en värvning av samma art, som den Lars Tohlsson drabbades av i Korsbäcken samma år - 1689. Domboken får berätta:

Anders Bengtsson gav klageligen tillkänna, huruledes hans son Olof en pojke på sitt 16 år blev våldsamligen tagen Nyårsdagen om aftonen kl 9 vid pass när de hade lagt sig, då Föraren Nils Berg kom in och frågade om de hade någon Tobak? Då svarade Anders Nej, sig den intet hava. Då river han i elden och dottern tände upp en sticka och såsom de tillförende hade hört att värvarna skulle komma i gårdarna, så tog modern sonen i armen och ville leda honom ut, att han skulle komma undan, men de slängde henne omkull på golvet och sprungo över henne, Fäldt värvaren och flera och Fäldt slet sönder skjortan på pojken, vilken Anders säger när kontributionen[193] skrevs inte hade fyllt sina 15 år .... och Fäldt bröt upp näven på honom och lade 2 Christiner i handen sägandes, nu är det giort, dem han måste mottaga, och Föraren sade, att eftersom han intet har stått i kontributionen, så måtte I vara glad, han slipper där med och I icke får böta för honom. Då svarade Anders, det skrämma I mig intet med, ty han var intet sine 15 år i fjol när skrivningen stod.

Sedan sade Föraren, att Anders bad honom tjäna ärligen som han hade giort. Svarade Anders, att efter de hade fått honom hand emellan, så skulle han intet fara med något lappri, utan där han skulle tjäna, så skulle han tjäna ärligen.

Frågades Anders om han med god vilja samtyckte att hans son skulle taga penningar. Sade Nej och att när de hade lagt penningar i handen på honom, lade han dem på bordet för far sin, då Anders svarade jag ser det är värvningspenningar det. Du får dyrt nog betala dem, jag har sett värvare tillförne, men aldrig således. Jag tror intet det är Kongl. Maj:ts vilja således värva. Och desse värvare togo pojken med sig.[194]

Torkelsvik Olof Matsson 1609-10

1609 Sven, hustru Marit 1631-52

50 möh Måns Bengtsson , hustru Karin 1663-93

Anders Olofsson, knekt 1682-91

Lars Biörsson 1710

Foto: Författaren 2004.

Torkelsvik togs upp på allmänningen Bröten. Torpet kan ha förekommit i en tiondelängd år 1609 under namnet ”Toskenvik” med Olof Matsson som åbo. Skattebrevet lyder:

Efter Salig Höghlåfflig och Högäradt uthj åminnelse Hans Kungl. Maj:^tts nådig bref och fullmacht till Jegemästaren Wälbor Erich Krabbe till Sveneby Cronones förbättrande nybygie torp aff ödhe och stubbemark tillåter för skattebörd och skattemannarättighet, efter huilken fullmacht nu här aff tingetr är Laghligen frihimblat för skattehemman effterskre:^ne torp Törkillswijck, Utterbäcken, Måsetorpet och Lunden[195]

Erik Krabbes insats genomfördes medan kungen levde och fullmakten fortfarande var gällande. I jordeboken blev torpet infört år 1639. Vid jordrannsakningen 1684 angavs Torkelsvik vara ett svagt hemman och sänktes skattemässigt från 1/4 till 1/8.

Namngivaren Torkel återfinns inte i längderna. Han kan eller bör dock ha stått i något släktskapsförhållande till den Sven, som namngav och skrevs för torpet. Namnet Torkel var sällsynt, vilket antyder, att nybyggaren kan ha varit en invandrad finne. Även Olof Matsson ingick i det finska namnmönstret. Även Krabbes insats antyder att åbon hade finskt ursprung.

Lars Biörsson var en av de mer aktiva personerna vid misshandeln av kronobefallningsmannen Wahrenberg vid Binneberg. Han dömdes till 5 gatulopp genom 200 man.

Torpa Karl, Sörg. 1559-1638

1410 Nils Torstensson, Nolg 1567-1641

85 möh Erik Svensson, hustru Ingebor Olofsdtr, Sörg 1612-52 Hemming Svensson, hustru, Sörg 1613-18

Sven Nilsson, hustru Brita, Nolg 1613-27

Måns Bengtsson, hustru Karin Ingemundsdtr, Sörg 1620-55

Nils Svensson, hustru Elin, Nolg 1624-82

Bengt Svensson, knekt, hustru Inga Bengtsdtr 1644-88

Torsten Svensson, hustru Ingebor Svensdtr 1647-70

Nils Hansson, hustru Kerstin 1655-70

Hans Svensson, hustru Elin Svensdtr 1666-93

Philip Bengtsson, knekt 1682-1700

Bengt Gälarsson, knekt 1682-1702

Zacharias Persson, knekt 1691-1735

Torpa var en gammal by, som år 1455 var införd i Åke Axelsson Totts jordebok. Åren 1540-1640 var byn delad på frälsehemmanet Sörgården och skattehemmanet Nolgården.

Sörgården var frälse under Hulestad/Ribbingsfors fram till 1672 då den köptes av Tord Bonde. Nolgården köptes till frälse av Conrad Falkenberg på Börstorp cirka 1640. Den reducerades och tillfördes kronan 1684.

Byn har förutom att den lärt känna ätterna Tott, Ribbing, von Yxkull, Sparre, Posse, Falkenberg och Bonde m fl även haft stark anknytning till Värmland. Erik och Hemming Svenssöner kom från Grunnebacka i Rudskoga, en gård, som brodern Gälar köpte av sina syskon år 1634.

Måns Bengtsson tvistade under ett bröllop år 1646 om ett jordeskifte i Vattenberg, S. Råda, vilket bl a ledde till att Nils Sigfridsson i gården blev kallad ”mäskefinne”. I fyllan och villan bar det sig inte bättre, än att Nils med knivens hjälp högg ner en av sina vederparter. Vid samma tillfälle fick vi veta, att Måns Bengtsson i Torpa hade en måg med namnet Olof Biörnsson i Visnum.

Torsten Svensson var en av fyra bröder i Torpa. Han var gift med Ingebor Svensdotter, vars far Sven Nilsson var från Sund i Visnum, men med sin hustru ägde 1/4 Vattenberg. En hemmansdel, som övergick i dotterns ägo när Nils dog 1666. Detta hemman hyste under 1600-talets inledningsår, även finnen Påvel med sin son Påvel.

Till dessa ”utsocknes” invandrare kom även Nils Hansson, som åren 1628-44 var bosatt i Rud, S. Råda på en hemmansdel, som han köpt av sin farbrors dotter. Sedan han dräpt hennes man år 1642, fick hon överta hemmansdelen som gåva, och han flyttade till Torpa, där han återkom år 1655. Gåvan var en förutsättning, för att Nils skulle undgå att avrättas.

Att byn Torpa genom välvillig assistans av frälset samt hertig Karls troman häradshövdingen mm Bo Ribbing på Säby i Visnum, kan ha fått tillgång till finnättlingar från Värmland upplevs som fullt möjligt. Till detta kom, att byns knektar i flera fall var lejda av byborna. Den fråga, som vi så gärna vill ställa, får dock i detta fall inget svar.

Torsvid Esbjörns gård öde upptagen på frihet 1606

1540 Biörn 1610-14

75 möh Sven Esbjörnsson, hustru Anna 1627-57

Lars Bondesson 1628-38

Algut Svensson, hustru Gunnela 1630-59

Anders Nilsson, knekt, hustru 1631-41

Per Fiskare 1637-39

Håkan Håkansson, knekt, död –91, 100 år, hustru Karin 1644-91

Jöns Jonsson, knekt 1644-61

Sigge Karlsson, knekt 1644-48

Sigge Larsson, hustru Kerstin Algutsdtr, Sörgården 1645-80

Johan Andersson, knekt, lejd av Sigge Larsson 1652

Sigfrid Nilsson, knekt 1655-82

Mathias Andersson, hustru 1 Kerstin Andersdtr 1658-82

2 Karin Nilsdtr 1683-1704

Olof Algutsson, hustru Elin, Sörgården 1658-87

Sven Algutsson, hustru Gunella Gälarsdtr 1662-65

Anders Helgesson, hustru Kerstin 1663-74

Bengt Nilsson, knekt, hustru Karin Månsdtr 1663-91

Nils Bengtsson, knekt för sin fader, död -67 1666-67

Lars Siggesson, hustru Karin 1669-1716

Sigge Siggesson, hustru 1676-1714

Anders Matthisson, knekt, hustru Marit Jonsdtr 1678-95

Per Persson, knekt, lejd av Anders Matthisson 1689-94

Torsvid var Amnehärads storby och visar med sitt namn, att den var upptagen redan på heden tid. Ursprungsfolket fick dock maka på sig under 1600-talet. Krig, missväxt och pest ställde gårdar öde och frälsets intrång i byarna medförde omflyttning av människor. Frälsemännen och deras fogdar satte troligtvis gärna in finnar för att få gårdarna upparbetade. Förteckningen ovan upptar endaste en del av byns befolkning.

Sigge Larsson kan ha varit finne. Han för in ett nytt namn i byn, vilket sedan skulle leva länge i denna. En knekt med detta namn förekom redan 1624-28 på det troliga finnhemmanet Ålön. Det kan eventuellt vara densamme, om han lyckats återvända från slagfälten. Om vi ser Sigge som en diminutiv av Sigfrid får vi knytning till det finska namnmönstret.

Sigfrid Nilsson var knekt i två omgångar och tidvis troligen bosatt i Mörtestad. Fader var Nils Sigfridsson, som under ordväxling vid en tillställning blivit kallad ”mäskefinne”.

Algut Svensson var son till Sven i Tokebol, Rudskoga socken, vilken tillsammans med sonen Ansten tog upp Varsundet 1581. Algut och Ansten hade även systern Kerstin gift med Biör Biörsson i Delebäck. Förhållandet avslöjades då Jochim Kock på Håkanbol köpte Anstens, Alguts och Kerstins ättlingars andel i Tokebol år 1680.

Innan Algut Svensson nådde Torsvids Sörgård hade han tjänstgjort i det vanliga finnyrket som knekt i Backa 1622, i Flenstad 1624-27 samt i Mörtestad 1628-29.

Mathias Andersson hade en bror Töres bosatt i Otterbäcken och gift med Jons dotter från Lunden. Han hade även en syster gift med Isak Svensson på Storön. Syskonen hade ärvt en hemmansdel efter sin moder i Nolgården, Torsvid, vilken Mathias fick lösa. En morbror och moster i Ålösund med namnen Olof Andersson och Karin Andersdotter avträdde sina hemmansdelar i Nolgården till systersonen Mathias.

Mathias far var Anders Mattsson i Gunnarstorp, vilken var edgångsman för Jon Ingelsson Ålösund år 1637. Finnanan för Mathias på fädernet var tydlig, men förhållandet att moderns syskon var bosatta i Ålösund kan tyda på, att det även fanns motsvarande gener på mödernet.

Anders Nilsson, knekt, sålde sin ärvda del i Torsvid till Conrad Falkenberg år 1631 och Anders Månsson Nolgården till Harald Posse år 1661.

Varsundet Sven 1581-1634

1581 Ansten Svensson, född 1590, hustru Ingiel 1615-60

75 möh Lars Anstensson, flyttar till Rud, S. Råda 1649-51

Olof Anstensson, hustru Kerstin Svensdtr 1660-1709

Gunnar Anstensson, hustru Karin Bengtsdtr 1665-1717

Erik Olofsson, hustru 1 Elin Svensdtr 1698-1713

"- 2 Elin Jonsdtr 1714-38

Foto: Författaren 1997.

Sven i Warsundh optt Anno 81, Åker til 4 Skepp, Engh til 4 sommarlas, haffwer godh mark och legenhett til att opbruka både Åker och Engh .... haffwer fiske, skog och utrymme godt[196]

Sven flyttade in från Tokebol i Rudskoga socken. Varsundet blev infört i jordeboken som ”tillökt” år 1601. Det hade då dröjt 20 år innan Varsundet blev skattlagt. Torpet utnyttjades sedan i knekthållet åtminstone 1610-30 med viss lättnad för brukaren genom frihet från skatt. Speciellt gällde detta, då sonen Ansten blev inskriven som knekt åren 1628-29. Han hade då brukat torpet från 1615. Fadern angavs som inhyses hos sina barn från 1622. År 1680 sålde Anstens barn i likhet med Algut Svenssons i Torsvid och Kerstin Svensdotters i Delebäck sina arvsparter efter anfadern Sven i Tokebol till Jochim Kock på Håkanbol i Rudskoga.

Tidpunkten för nybygget, inflyttningen från Rudskoga, namnen Ansten och Algut, som ofta förekom bland invandrare, samt brödernas insatser som knektar tyder på att nybyggarna kan ha varit finnar. Rudskoga var en socken i Värmland med nära anknytning till Karlskoga, vars finninvandring var nästan lika tät och tidig som i Finnerödja. Namnen Sven och Ansten ingår inte i det finska namnmönstret. De kan därmed inte väntas tillhöra gruppen skogsfinnar.

Erik Olofsson var andra gången gift med Ingvald Erikssons änka Elin Jonsdotter från Storön/Mörtestad. Båda dessa platser hade trolig finnförankring.

Väggetorp Erik 1559-1607

1540 Christopher 1598-1602

85 möh Sven Eriksson 1600-09

Lars Bengtsson, knekt 1602-38

Bonde, knekt 1613-30

Änkan 1631-32

Bengt Bondesson, hustru Kerstin 1628-54

”- Brita 1665-83

Bengt Larsson, hustru Elin Olofsdtr 1639-72

Sven, hustru Ingebor 1621-51

Änkan Ingebor 1651-62

Son Anders Svensson, hustru Sigrid 1651-96

Nils Hindrichsson Finne 1693-95

Johan Larsson Esping, knekt 1695

Väggetorp var en gammal by. Den angavs vara öde under missväxt- och hungeråren i början av 1600-talet, vilket får tolkas som att byborna då var oförmögna att betala skatt.

Ett möjligt tidigt finninslag i byn avslöjade domboken då den berättade:

Kom för rätten Bengt i Bråten och Erik i Torpaskoga Svenssöner, klandrade på halva Väggetorps skattehemman i Amnehärads socken, och framlade ett gammalt förslitet Brev, daterat 1572 d. 20 Maj, av fordom lagföraren Sal. Nils Persson utgivit, var med de vill bevisa sig vara till be:^te Väggetorp efter sina förfäder berättigade.

Här emot framlade Bengt Larsson i Väggetorp ett laga fångsbrev av Sal. Jacob Persson den 10 octobris 1609 för Rätten utgivit förmälandes att förbemälte Bengt Larssons svärfader Olof Håkansson köpt samma halva Väggetorp av förber:^de klagandernas Bengt och Eriks fader Sal. Sven Eriksson och hans syster, som förber:^de brev vidare utvisar, att förbemälte klagander har med förberörde skattegård intet beställa.[197]

Aktionen av Bengt och Sven var oväntad, genom att väl etablerade Finnerödjabor, av brevet att döma, skulle ha haft förfäder i avlägset liggande Väggetorp redan 1572. Detta var före den tidpunkt, då vi har antagit att invandring skedde till Tivedsbygden.

I Finnerödja var bröderna med syskonen Nils och Gunnela från början bosatta i Slottsbol. Först av bröderna framträdde här Nils som knekt 1628. Bengt flyttade till Bråten cirka 1633 och Erik till Torpaskoga cirka 1655. Fadern kan då ha flyttat över till Finnerödja före eller direkt efter försäljningen av hemmansdelen i Väggetorp 1609 och barnen fötts i Finnerödja i anslutning till detta årtal, eventuellt med en finsk mor. Vi kan ej heller helt utesluta att farfadern Erik var finne. I Närke förekom finneinvandring åtminstone från 1515 och i Färnebo i Värmland fanns finska hyttor och bergsmän före 1540.

Anders Svensson köpte en systerdel i Väggetorp av svågern Mattes Olofsson i Järpängen på Bröten 1692. Svågern Mattes var antagligen finnättling.

En oväntad uppgift var införd för Väggetorp i Amnehärads kyrkobok år 1695. Där stod "Nils Finne i test efter sitt barn". Uppgiften innebar, att Nils då hade betalat avgift till kyrkan för sitt barns begravning. En Nils Hindrichsson var denna tid bosatt i Väggetorp. Benämningen finne förekom normalt inte vid denna sena tidpunkt.

Jon Larsson Esping var inflyttad från Äspelunden, Hova. Uppodlingen av Äspelunden på Kila bys ägor antyder, att han kan ha haft finnanor.

Ålön Inge Bengtsson 1586-1633

1586 Ingevald Biörsson 1586

45 möh Bengt Ingelsson, hustru 1613-21

Jon Ingelsson, hustru Ingegärd 1615-30

Nils Månsson, hustru Kerstin Ingelsdtr 1619-51

Änkan Ingrid 1620-27

Nils Bengtsson, hustru 1620-41

Algut, knekt 1624

Sigge, knekt 1624-27

Per, knekt 1624-27

Erik Larsson, snickare, hustru Kerstin 1651-90

Sven Nilsson 1657-69

Bengt Eriksson, snickare, hustru 1682-1706

Håkan Jonsson, död 1701, 63 år 1683-1701

Ingvall på Ålönn optt Anno 86, opswett Åker til 1 fierdingsland, och finns legenhett til mer Åker. Engh til 10 sommarlas. Än haffwer han legenhett til mer Engh, haffwer godt fiskie, haffwer bygd 5 huus[198]

År 1586 förekom en ovanlig skrivning i räkenskaperna. Bland alla uppräknade uppgifter om Forsviks sågekvarn och fiske, Gullspångs laxfiske, Grönehögs fiske, hemmanet Henningstorp, 289 stavrum kolningsved, 300 stavrum törved för att bränna 12 läster tjära, talg och ister för att smörja vattenhjulet, fårskinn till bälgarna, utspisning av plåtslagaren Hendrich Silvestersson, Henning laxfiskare, kolare, fogdetjänare och "Olof Jempte" samt försträckning till "Bengt Hiulmakare widh Gullspång" stod nämligen även:

"Skenkningar till Inge Bengtsson, Ingeualdh Biörnson och Nils Månsson på Ållöön".[199]

Man tänker då osökt på hertig Karls starka engagemang i Gullspångsorten denna tid med dess nya hammarsmedja, men även på hans emellanåt förekommande bidrag med ko eller säd, för att hjälpa invandrare och nybyggare att komma igång.

Fisket av lax i älven och fetsik i Vänern och Åråsviken utanför älvens mynning var viktig inte bara för ortens försörjning utan även för ekonomin i landet i övrigt. Fetsik, spikelax och laxryggar från Gullspång var uppskattade delikatesser på "Nådig Furstens" bord i Nyköping. Vi kan därför vara övertygade om, att hertigens "Skenkningar" i detta fall var en medveten del i hans strävan att driva fram och gynna ortens fiske. Nybyggarna bör ha varit fiskarfinnar, vilket edgången vid tinget 1637 närmast övertydligt visar (se Ålösund).

År 1652 fick Conrad Falkenberg och hans fogde Olof Elofsson, som tidigare agerat på så många platser i bygden, åter tillfälle att utmärka sig. Målet gällde denna gång Nils Månsson, som under mer än 30 års tid varit verksam på Ålön. Protokollet avslöjar så många tidsmässiga och intrikata ingredienser, att det förtjänar att in extenso redovisas (stavningen moderniserad):

1652 den 22 mars blev Extra ordinarie ting hållet i Hova tingslag i Lyrestad socken och Horskläppan av mig Lagläsare Hans Pedersson, efter den Konungslige Hovrätts nådige befallningsbrev den 18 Novemb: att uppta det Klagomål, som en ung dräng Lars Nilsson i Mörtestad och Amnehärad angivit hade för den Höglovlige Konungslige Hovrätt i Jönköping, huruledes wälbor:ne Herren Conradt von Falkenberg var vållande till hans faders död, för vilken beskyllning Herren Falkenberg skulle personligen stå till svars för rätta

Sig belangande om denne förste nådige befallning, så var Herren Falkenberg tilförne avrest den 20 Augusti från sin gård Börstorp och åt Stockholm, som han allt sedan har varit och är än.

Av vilken orsak, efter min givna relation skickades (av) mig ytterligare en nådig skriftlig påminelse att efterkomma förra befallningen daterad den 9 Januari 1652. Och då föregavs honom daglig hemvändan varmed gavs dilation till den 8 februari, då levererade jag själv personligen till Herrens gård Börstorp min citations skrivelse till Herren i Stockholm samt kopia av den Konungsliga rättens nådiga befallning att komparera till den beskylda sak i Hova den 1 Martij.

Som inte efterkommet blev, strax på samma dag levererades och förskickade Hans landbo fogde Wäl:bet Oluff Eluffsson 2. och 3. citation, att Hans Herre ville komma och komparera i Hova tingslag 22 mars, som av Herren ej heller efterkommet blev. Likväl bekände fogden, att Hans Herre hade bekommit mina utskickade citationer, och för Cronones Höga beställning, gavs sig icke lägenhet, så lång väg komma till att komparera, utan gav i befallning, åkärandens åklagan skärskåda och upptaga och Hans Herre där av en kopia uppsända, ville han der efter svara med första lägenheet.

Och desse hederlige Danemän woro med mig uti ransakningen, Ländsman wäl:ad Jöran Christoffersson och nämndemän Nils Håkonsson Slättevalla, Nils i Bålerud, Lars i Brestorp, Lars i Kila, Oluf i Grönehög, Anders i Håtorp, Lars i Hult, Peder Olufsson i Anderstorp, Algut i Hårsekläppa och Algut i Biörkulla.

Och vart berättelsen således angiven av bonden Nils Månssons efterlåtna Hustru Kerstin Ingelsdotter samt med tvenne hennes söner Lars och Ingvald Nilsson,

Att Nils Månsson med be:te sin Hustru hade warit boendes på Ålön ifrån sin ungdoms år och all sin tid in uti sin ålderdom till framfarne år 1651 och efter som de ej längre vid samma hemman förmådde bliva för hög beskattning och mycken annan betugnad samt stor landsskada av vattenfloder både på åker och äng, i synnerhet på några år tillgörandes, därföre begärde några veckors förlov av samma hemman, på senaste vart svaret av Herren Falkenberg, när Nils skaffar en åtnöjes åbo, så skulle han ha fritt förlov. Varför Nils förskaffade sig en snickare Erich Larsson ifrån Värmland, som Herren åtnöjdes med och gav till honom sitt skriftliga kontrakt. Vidimerad kopia här för tingsrätten uppläst daterad den 5 mars 1651, att Erich skulle giva 6 RDr i städja, för alla andra utlagor 10 Dlr 16 Ör SM: och för alla väl gjorda gårde dagswerks arbete, 4 sköna sängior, av Herren underskrivet och vidimerat av Kyrkioherden H: Oluff och komminister H: Anders. Var efter snickaren Erich begav sig till Ålön, som han än boandes är och Nils Månsson der ifrån till sin skattegård i Mörtestad.

Vid pass 14 dagar där efter lät Herren Falkenberg sända bud efter bonden Nils och han strax följde med till Herrgården och som han dit kom, utan något tilltal lät genast häva bonden i kistan att ligga i 8 dagar och aldrig visste varför. Så lät Hustrun imedlertid sända mat till hans uppehälle medan han där låg, eljest bekände honom där lida en stor hunger och icke bekom rent vatten att släcka sin törst med. Sedan sände hon komminister Måns samt båda sina söner Lars och Ingvald till Herren att omtala varför bonden anhölls i fängelse. Då svarade de, att han stod inne med utlagor.

Så togs bonden upp av kistan till förhör uti H: Måns närvaro, som nu död är och strax i kistan igen. Då bad sonen med all flit låta sin fader bliva uppe. Han ville gå i kistan för honom. Kunde intet hjälpa. Än upptogs andra dagen vidare i förhör. Då sade H: Måns, jag finner ingen gunst, utan Ingvald tar sin fader med sig, och bedja det han kunde få sin fader hem med sig. De ville gärna betala vad som bevisas kan honom skyldig vara, och Herren svarade du får honom slätt intet hem förr än det bliver betalt, men bonden Nils var så illa medfaren, att han icke orkade tala ett ord med Herren. Då sporde Ingvald, hur mycket hans fader var skyldig. Så ropade Herren till sin skrivare Daniel hur mycket var bonden skyldig. Han svarade 64 Dlr S:M: för de senaste 3 åren, som var levererat till S:M: Jon Rödingh i Mariestad, var efter Herren gick till måltid och H: Måns med honom, men Lars och Ingvald gick till Skeede och köpte sig något till mat. De bekände också, att de med stor möda kände sin fader igen, så ömkelig illa såg han ut och kunde med stor möda näppeligen gå och uti sitt trånga fängsle hade legat huden illa av sig både på lår och armar. Och medan Herren var vid måltid och bonden förmärker sig icke kunna undslippa, gick han i löndom till skogs och skogsstigar hem till sitt. Uti vägen kom till Lars Jönsson i Hult och Tool vid Sjön där de drog not, och satt och ömkade sig mycket vara illa medfaren, det han aldrig övervinner, eller blir någon karl mera. Och huru han hade legat av sig huden, som hängde vid hans skjorta och lät honom se bara röda köttet på sina armar, som av vittnen för rätten bekändes.

Och när bonden var gången med ominne av Herrgården, kunde Herr Måns intet komma der ifrån, utan anhölls som en gisslan igen för bonden i 2 dagar, måste så på senast giva ut sin löftesskrift för bonden.

Men likväl strax efter som uppenbarat blev bonden var borta, lät Herren befalla 3 sina tjänare, Måns gårdsfogde, Erich Rännare, som död är, och Jöns Stalldräng avrymd, så och Jöran Sågare, Lars i Kvarntorpet, Bengt i Flenstad, en dräng Nils i Flenstad för att resa till lands och vatten efter bonden, att hämta honom tillbaka igen. Och när de kommo tillbaka till hans gård, hade han nyligen kastat sig på sin säng, emedan gick hustrun och skulle giva sin bonde mat, vartill gavs slätt ingen ro och vila, utan tog honom fast, som ingen mat smakat den dagen så mycket dagen tilförene. Gårdsfogden och Bengt i Flenstad höll båda händerna på honom, medan gårdsfogden tog ut ett rep ur sina byxor, han hade med sig. Det tog Jöran och stalldrängen och bakband det hårdaste de någon tid kunde, sedan skar de hål på hans byxor och band den ena handen fast vid byxesäcken och den andra igenom hålet, som de hade skurit, som de trädde bastarepit igenom, men de andra tre bönderna var i förstugan och vaktade att ingen skulle komma in till dem, och skuffade och ryckte den gamle mannen illa, sedan släppte de ut all bondens boskap, att tåga med sig, som de intet kunde förestå och mörkret på färde var, måste så övergiva boskapen, och bonden tvingade de till att gå, och stalldrängen ledde honom med repet och ville haft honom till sjön och lagd uti en båt och förd åt Börstorp.

Och som de voro på vägen mötte dem bondens söner Lars och Ingvald, som kom ifrån Herregården och tog sin fader ifrån dem och släppte honom av bastarepet hem med sig tillbaka igen.

Sig belangande om för:te bönder och tjänare, som bonden fångade och skulle tillstädes vara, är bemärkeligit icke heller hit komna, utan särdeles Herrens befallning.

Kaplanens H: Anders vittnes skrift given den 2 Maij, vad Nils Månssons bekännelse var samma dag han besökte med Herrens Nattvard sedan han fången var. Först frågade han, om Nils ville giva Herren Falkenberg till. Han svarade, jag skjuter alltsammans uti Guds Hand. 2. Om Nils var Falkenberg något skyldig, där på svor sig icke veta honom skyldig en fisk. 3. Och medan så skedde var bondens hustru och sonen Lars vid tinget i Hova med klagomål hur illa och oskyldig hennes man haver varit i fängsle, lidit stor nöd och tvång. Sedan våldsfängslad, ryckt, skuffad och stött, var av han beklagade sig sin vissa död och der uti beskyllde, så väl som ännu Herren Falkenberg vara uti vållande, och fruktade att finna honom i livet när hon kom hem, som också skedde om natten, medan hon var vid Hova ting, vart bonden Nils död.

Rikskammarrådet Conradt von Falkenberg till Börstorp och Salisburg gick 8 maj samma år till motangrepp och krävde bevis med vittnen, att han var skyldig till Nils Månssons död. Några sådana vittnen kunde Nils hustru och söner naturligtvis inte leverera. Misshandeln, som Nils utsatts för när han hämtades, kunde ej heller styrkas. De, som hade varit inblandade, hade styrda av Falkenberg en annan version av förloppet. Falkenberg blev därför frikänd och Nils Månssons hustru fick sjuk, förlamad och sängliggande bevittna hur familjens gård i Mörtestad gick under klubban för att betala den av Falkenberg påstådda skulden för tiden på Ålön.

Falkenberg var en hård och okänslig herre. År 1642 hade han Bengt Olofssons Nolgården i Fagerlid, Hova, som förläning. Falkenberg tog då allt han ägde för utlagor. Bengt hade även påförts 9 daler 14 öre extra, vilket Falkenberg lyckats åstakomma genom att för Fagerlid tillämpa samma markegångstaxa[200] som i Stockholm. Bengt ställdes därigenom på bar backe och gick sedan omkring och tiggde. Gården ställdes öde och stod som skattevrak ännu 1656.

Liknande förhållanden har vi tidigare även mött i Kvarntorp, Hova, i Västansjö, Finnerödja, i Hällsås och i Sjötorp Lyrestad. Att driva bort torpare, bönder och arrendatorer från gårdarna borde dock inte ha varit någon lyckad lösning. Vi har förut konstaterat hur krig, missväxt och pest ställde gårdar öde i bygden. Nu har vi fått veta, att även delar av frälset drog sitt strå till stacken. Mer nöjsamt är då att läsa om herrskapen på Gudhammar, Vallsjön, Ramsnäs och Rydboholm, som i motsats till Herren på Börstorp emellanåt donerade eller förlänade vissa av sina trotjänare livstids frihet på sina hemman.

År 1662 högg Sven Nilsson tillsammans med Anders Linnarsson i Blekviken och Olof Olofsson i Himmelsberg upp en vid Vänerlandet ilanddriven och strandsatt skuta.I löfte för Svens skuld gick vid detta tillfälle snickaren Erik Larsson Ålön och Mattes Svensson Råglanda. Finsk etnisk samhörighet bedöms föreligga mellan i detta mål inblandade personer.

Ålösund Lars 1586

1586 Tore 1600

45 möh Bengt 1606-22 Nils Bengtsson, hustru Anna 1622-45

Två knektar 1623

Sigge, knekt 1627

Per, knekt 1627

Jon Ingelsson, hustru Ingrid Jönsdtr 1630-45

Änkan Ingrid Jönsdtr 1646-87

Sven Jonsson, knekt, hustru Gunella 1651-72

Folke, knekt, Marit Jonsdtr 1654-60

Inga Jonsdtr, inhyses 1655-88

Per, hustru Elisabet 1660-63

Olof Andersson, hustru Sisela 1669-74

Håkan Jonsson, hustru 1674-83

Nils Svensson, knekt, hustru Elin Svensdtr 1688-95

Lars i Ålsundh optt Anno 86, haffwer godh legenhett til att bruka hemman aff, haffwer godt fiske[201]

Jon Ingelsson var född på Ålön, varifrån han flyttade över till Ålösund cirka 1630. År 1631 omvandlade han genom Erik Krabbes förmedling Ålösund till ett skattehemman. Fyra år senare kom han "i uppenbart rykte", då finnen Hans Påvelsson i Sanden påstod, att han skulle ha bedrivit kätteri och lägerskap med sin sonhustru Elin Larsdotter i Blekviken. Jon nekade högljutt vid tinget mot detta förtal och fick fria sig med tolv värjemålsmän. Följande inställde sig:

Per Nilsson i Solberga, Per Larsson Laxfiskare i Otterbäcken, Clemet Finne i Clemetstorp, Gälar Jonsson i Otterbäcken, Nils Jonsson i Lunden, Olof Olofsson i Himmelsberg, Sven i Flensta, Nils Svensson i Sörgården, Flensta, Anders Mattsson i Gunnarstorp, Lars Karlsson Skytt i Kleven och Joen i Torsvid.[202]

Av laggärdmännen bör förutom Clemet även Per laxfiskare, Gälar Jonsson, Anders Mattsson och Lars Skytt ha varit finnar. Nils i Lunden framträdde enbart i detta sammanhang, men han bör ha varit son till den Jon, som tog upp hemmanet Lunden från stubben. Clemet Finne var gift med en dotter till densamme. Även Jon bör då ha varit finne.

Solberga var ett litet torp, som tillfälligt framträdde på Bröten i Amnehärad 1628-44. Åbon Anders disponerade år 1639 3 kor, 1 get och 3 får. En knekthustru avslutade till synes torpets tillvaro år 1644.

Sven och Nils Svensson i Sörgården Flenstad kan ha varit far och son. Sven tog år 1612 upp ett från 1602 öde hemman. Den senare var soldat och stal järn vid en öde stångjärnshammare i Gullspång år 1640. Laggärdsmännen till synes konfirmerar såväl sitt eget ursprung, som att nybyggarna på Ålön och Ålösund var finnar.

Ålösund blev i flera sammanhang en nyckel, som öppnade bygdens dörrar. Så berättade t ex Hova dombok följande år 1688:

Hustru Elin Svensdotter protesterade på egna och sin brors, soldaten Jon Svensson, vägnar mot Per Larsson i Gunnarstorp, Ingel Larsson Edstorp, Carl Larsson Blekviken, Marit Jonsdotter Clemetstorp samt Elin och Britta Olsdöttrar i Uddby angående den försäljning de gjort till Nils Olsson i Himmelsberg av stubbarätten till ½ Ålösund. Med sitt arv efter föräldrarna samt fadersystern Inga Jonsdotter ägde Elin och Jon mycket större del i hemmanet än köparen Nils Olsson. Rätten ser skäligt, att den som äger större del i detta lilla hemman också skall äga den mindre.

Av protkollet framgår, att Elin och Jon hade Sven Jonsson som far och Jon Ingelsson som farfar. Vi ser vidare, att Jons sonsöner Per och Ingel från Blekviken hade flyttat till Gunnarstorp respektive Edstorp, samt att dottern Marit hade flyttat till Clemetstorp, där hon i ett andra gifte vigts vid Jon Clemetsson. Nils Olssons stubbarätt avsåg därmed en systerdel i hemmanet och systern var gift med Nils far Olof Olofsson i Himmelsberg. Vi får i det fallet även knytning till edgångsmannen Olof för Jon Ingelsson år 1637. Denne Olof hade i första giftet barnen Lars, Nils, Olof och Marit och i ett följande gifte med Elisabeth Olofsdotter sonen Sven. Olofs första hustru måste då ha varit dotter till Jon Ingelsson.

När man kopplar samman allt i spelet runt Blekviken, Sanden, Lunden., Ålön, Ålösund, Himmelsberg, Flenstad, Storön, Dumpen, Råglanda, Clemetstorp, Otterbäcken och Gunnarstorp med flera, framstår det relativt tydligt, att flertalet aktörer i denna väv hade samma etniska bakgrund. Här avspeglas även normala relationer människor emellan. Till dessa hörde språksvårigheter samt den misstro, som naturligt förelåg mellan gammal fast befolkning och invandrare. Varje kategori höll sig helst inom sin egen krets.

Insteget av invandrare i de gamla byarna var en naturlig följd av krigen samt den missväxt, hungersnöd och pest, som hade ställt ett stort antal gårdar öde. En del av dessa utnyttjades av kronan för knekthållet, i vilket finnar var eftertraktade. Andra gårdar stod öde eller halvt öde med en änkling eller änka på trappan. Här blev relationerna ofta av annan art än de som nämnts ovan. En svensk änkling tog sig gärna an en ung, rask, arbetsam och fruktsam finsk piga, vilken snart blev gårdens mora, och på samma sätt kunde änkan konstatera, att en pigg finsk yngling kunde vara en bra efterträdare till den "slagne", eller av pestens lie skördade bonden. Så började den sammansmältning av fast befolkning och invandrare, som idag har gått så långt, att nästan alla är helt omedvetna om sitt finska ursprung.

Årås, Lilla Måns Ambiörnsson 1590-1608

1386 Biörn 1611-42

50 möh Gulbrand Biörsson, hustru Tulla 1637-41

Jöns Biörsson, hustru Karin Chrismansdtr 1639-45

Änkan Ingeborg 1640-41

Olof Mattisson, hustru Karin Chrismansdtr 1645-

Erik, hustru Gunilla 1644-48

Erik, hustru Maret 1663-65

Olof Ambiörsson, hustru 1684-96

Lilla Årås var ett gammalt frälsehemman under Stora Årås. År 1559 stod det i jordeboken för ett helt mantal, men det angavs år 1683 som ett svagt hemman varför det förmedlades eller sänktes till ½ mantal.

Björn kan ha varit son till Måns Ambiörnsson. Björn hade flera barn. Av dessa flyttade Gulbrand med hustru Tulla till Nunnestad, där de återfanns från 1644. Sonen Jöns hustru Karin kom från Horsklippan i Lyrestad. Hon blev strax änka och gifte sig en andra gång år 1645 med Olof Mattisson från Böckersboda, Lyrestad.

Olof Ambjörnsson pliktade år 1684 för försummad vägröjning på Tiveden.

Bo Ribbing var som ägare av Lilla Årås säkert beredd att ta in finnar. Att så skett framgår möjligen av, att Gulbrand Biörsson ställde upp som löftesman för Olof i Himmelsberg 1662 samt genom åbornas val av livsledsagare från Horsklippan och Böckersboda. Namnen Mattias, Olof, Jöns, Erik och Måns ger även viss ledning. Längre än så kommer vi inte.

Åsen Anders 1613

1609 Biörn 1613

55 möh Hans Påvelsson, Finne, hustru Karin Månsdtr 1631, 1638-48

Jon Larsson, hustru Sigrid Bondesdtr 1649-79

Sigfrid, hustru 1683

Foto: Göran Ofsén 2004.

Åsen stod första gången i jordeboken som 1/8 skatte år 1685. I realiteten hade det då funnits cirka 75 år i bygden, bland annat vid Älvsborgs lösen år 1613.

År 1631 angavs Hans på Åsen vid Blekviken ha stämt Per Fiskare i Otterbäcken. År 1638 uppgavs Hans Finne i Nybyggetorp vara stämd av Lars i Hult, och 1640 var Hans Finne på Åsen återigen stämd, för att han hade slagit Algut i Torsvid. Som ett mellanspel till dessa konflikter förekom Hans Påvelsson Finne, då han år 1635 anklagade Jon Ingelsson i Ålösund för hor med sin sonhustru i Blekviken. Han vistades då tillfälligt i ”Sånden” eller Sanden, där han kan ha haft en syster Gunella Påvelsdotter bosatt.

Omkring år 1648 återvände Hans Finne slutgiltigt till Sanden, där han troligen slutade sina dagar före år 1661. Detta år meddelade nämligen efterträdaren Jon Larsson, att han för lång tid sedan hade köpt Åsen av Hans Påvelsson för 14 riksdaler. Lagfarten hade dock blivit fördröjd på grund av lagläsarens dödsfall. Nu utfärdades detta ägobevis av tingsrätten.

Jons hustru, Sigrid Bondesdotter, kom från Väggetorp. Hans egen bakgrund är okänd.

Ängtorpet Jon, hustru 1613-22

1608 Ängekvinnan 1627-29

80 möh Måns, hustru 1630-39

Nils Christoffersson, hustru Kerstin 1637-49

Erik, hustru Sigrin 1651-65

Lars, hustru Ingrid 1663-65

Lars Månsson, hustru Marit 1669-78

Nils Olofsson, hustru 1678-80

Sven Bengtsson, hustru 1681-94

Foto: Göran Ofsén 2004.

Hemmanet var arbetstorp under säteriet Hulestad/Ribbingsfors. Jon angavs vara Fru Kerstins torpare. Torpet blev aldrig infört i jordeboken. I en boskapslängd år 1628 angavs åbon disponera 1 sto, 4 kor och ett svin.

Om någon av torparna var finne vet vi inte. Tidpunkten var dock den rätta och frälset säkert angeläget om att motsvara hertig och kung Karls intentioner för bygdens uppodling. Den ”Borenäs Finne”, som betalade tionde år 1601, kan även väntas ha fått herrskapets förtroende att ta upp något nybygge på frälsehemmanets ägor. Den Jon Larsson, som stod tillsammans med Carl på Borgnäs 1613-21, kan ha varit bosatt i Ängtorpet.