Finnerödja bokutdrag

GÅRDSBESKRIVNINGAR I BOKEN FINSK INVANDRING TILL TIVEDEN MED OMNEJD Finnerödja

Finnerödja

Finnerödja kyrka. Peringskölds Monumenta Sueo. Gothorum, 1671. Kungliga biblioteket. Finnerödja nya kyrka Foto: Lena Gribing 2004.

Finnerödja var från början en del av Hova socken. Genom sin nära anknytning till fiskevattnen Skagern och Unden fick Finnerödja i forntid ta emot en större andel 4000-åriga lösa fornfynd än modersocknen Hova. Antalet registrerade fornfynd i dessa socknar var 40 mot 12 år 1998.

När Vasatiden inleddes i början på 1500-talet fanns i Finnerödja 5 bosättningar. En av dessa, Torpaskoga, innehöll tre gårdar.

Kyrkan byggdes någon gång mellan 1628-48.[77]

Allmän- Nils 1620-37

ningarud/ Joen, knekt 1621-24

Arnerud Måns Nilsson, edgångsman, hustru Sigrid 1639-47

1612 Anders, edgångsman 1666

210 möh Per, sockenskomakare 1675-78

Mattes, hustru Barbro, änka -82 1679-82

Son Per Mattsson, måg i Slottsbol 1682

Lars Nilsson, hustru, Lars död -98 1682-98

Per Mattsson, hustru 1697-1700

Per Andersson, hustru Elin 1698-1705

Jan Olofsson, hustru Karin Olofsdtr 1705-1746

Foto: Laxå kommun. Byggår 1840

Hemmanet redovisades första gången i boskapslängden år 1620 som Arnerud. Det stod som skatte 1632, vilket kan ha skett genom Erik Krabbes medverkan.

Måns Nilsson var edgångsman för Hans Larsson på Hallan år 1641. Därmed bör hans finnbakgrund anses klarlagd. På motsvarande sätt var Anders edgångsman för Töres i Slottsbol år 1666. Detta leder till samma slutsats.

Allmänningarud gränsade till Finnefallet, och Per Andersson på Finnefallet brukade båda torpen från 1698. Dennes efterträdare, Jan Olofsson, begärde år 1715 att få lösa torpen till skatte. De värderades att ha årligt utsäde 2 skäppor råg och 4 skäppor havre. Ängen var ringa men humle- och kålgårdar "hielpliga". Värdet sattes till högst 60 daler silvermynt. Ny syn år 1720 angav 6 lass hö, samtidigt som priset reducerades till 15 daler silvermynt.

Hur en familj kunde klara sig med enbart 6 skäppors utsäde på ortens magra åkrar är en gåta. Instinktivt anar man svedjans betydelse för finnbefolkningens överlevnad på Tiveden denna tid.

Vid sin död år 1746 hade Jan Olofsson testamenterat Allmänningarud till mågen Johan Eriksson gift med dottern Maria samt Finnefallet till sonen Hans. En annan måg, Jonas Jonsson bosatt i Skeppshult, Undenäs socken, överklagade testamentet. Efter möte vid tinget förliktes parterna.

Backerud Lars 1601-02

1582 Bengt 1603-16

80 möh Öde 1604

Hans, knekt 1606-14

Knektar 1607-14

Måns, knekt 1615

Sven Bryngelsson, knekt 1619-29

Isak Bryngelsson, knekt 1624-28

Tore Larsson, knekt 1624

Nils Svensson, edgångsman 1626

Bengt Bryngelsson, knekt 1627

Jon Eriksson, knekt 1626-28

Per, hustru 1640

Anders Andersson, edgångsman, hustru 1 Karin Bertelsdtr 1637-70

”- 2 Anna 1671-97

Son Anders 1660-

Bertel, dräng 1661-66

Hans Andersson, mjölnare 1665-82

Olof Skeppare 1683

Sven Andersson 1691-97

Nils Andersson 1693

Lars Andersson, hustru Maria Jöransdtr Paradell 1693-1733

Foto: Lena Gribing 2004. Byggår 1840.

Backerud stod i jordeboken som ett kronotorp år 1588. Enligt uppgift i Segerstedtska samlingarna skulle det på pergament skrivna fastebrevet fortfarande ha funnits på gården på 1800-talet[78]. Det var i så fall ett stubbarättsbrev, vilket innebar att nybyggaren var finne.

Under förra delen av 1600-talet utnyttjades hemmanet som knektboställe. Vissa år vistades två knektar på torpet. Luckor i eller kort redovisning av dessa kan ha berott på, att knektarna var ute "på togh", som termen lydde, eller "blivit slagna" och ersatta av andra.

År 1635 tillfördes säteriägaren på Skagersholm - Conrad Falkenberg - Backerud som frälse. Från 1672, då första hammaren vid Skagersholm fick sina privilegier, nyttjades åborna på Backerud och deras söner i brukets tjänst som mjölnare, kolare, skeppare, eldvaktare mm.

Nils var år 1626 laggärdsman för Anders i Nyborg, som anklagats för tjuvskytte av älg, och Anders Andersson år 1666 för Jöns Simonsson i Orrkullebäcken, som stämts för en bortkommen salttunna. Edgångarna talar för att båda dessa hade finsk bakgrund.

Sven Andersson, en av Anders många söner, dömdes år 1696, för att han hade satt ut giller och harstockar i Österhagen samt för att ha stulit järn vid bruket. Han förekom ej vidare i böcker eller längder och kan ha lämnat orten.

Nils Andersson flyttade med viss säkerhet över till närliggande Kvarnbolet, där han vigdes vid Maria Andersdotter, en av Anders Olofsson Finnes ättlingar.

Vem som tagit upp Backerud framgår inte. Torpet togs dock upp samtidigt som Paradisgårdarna och redovisades första gången tillsammans med dessa samt Backgården, Boterud, Hallan, Finnerödja, Vallsjön och Tivedsbron i räkenskaperna. Möjligen var detta ett led i en större gemensam invandring, när klubbekrigets lågor tändes och började flamma i Finland. Att Finnerödja var ett finnhemman behöver knappast motiveras. Även Vallsjön var känt för sin finnbakgrund. Till detta kom att alla granngårdar till Backerud, det vill säga Ranängen, Kvarntorp, Kvarnbolet, Nolåsen, Trehörningen och Välevattnet, var säkra finnhemman. Även Backerud bör då ha tillhört samma kategori. Pergamentsbrevet bekräftar detta.

Backgården Sven 1588-89

1582 Per Larsson, gammal -40 1600-48

125 möh Sven Persson, knekt 1630

Sven, hustru Elisabeth Olsdtr 1649

Änkan Elisabeth Olsdtr 1651

Jöns Persson, skogvaktare, hustru Elisabeth Olsdtr 1652-82

Anders Jonsson, skogvaktare 1678-87

Erik Andersson, hustru Agneta Jönsdtr Qwist 1678-1718

Per Isaksson, hustru Karin Eriksdtr 1715-54

Flygfoto ca 1950.

Backgården skattlades i likhet med Paradisgårdarna år 1587. Hemmanet togs upp vid Tivägen och gränsen mot Närke. Närmaste grannar norr om gränsen var gästgivargården, klostret och senare kapellet eller kyrkan vid Bodarna (Ramundeboda).

Jöns Persson angavs i Hova dombok år 1656 vara född i Viby i Närke, där hans föräldrar då fortfarande bodde. Vid sommar- och höstetingen år 1676 framgick av Grimstens härads dombok, att Jon Bengtsson Kiörning vid Långsmon var hans svärfar. Eftersom hustrun var en Olofsdotter, får detta dock tolkas som, att Jon var hans styvsvärfader. Jons far var Bengt Nilsson Kiörning (cirka 1570-1655) vid Bodarna och Långsmon. Farfadern Nils Kiörning var krögare.

Hemmanet köptes till frälse av riksskattemästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna den 5 december 1638. I samma köp ingick även Hallan, Gatan, Bråten, Tivedsbron, halva Ebbetorp och Hova kvarn samt ett antal gårdar i Odensåker, Bellefors, Hjälstad, Fägre och Flistad socknar. Uppköparen tillhörde förmyndarna och hade säteri i Moholm i Mo socken. Blivande drottning Kristina var 12-14 år gammal. Rikets förtjänst på dessa affärer var ringa. Hur uppköpta åbor upplevde dem, vet vi inte. Rikshushållaren var kanske en bättre arbetsgivare än kronans befallningsman.

Backgården förekom vid ting bland annat i nedan angivna sammanhang:

"RiksAmiralens Hs Grevel Exell: Her Gabriel Oxenstiernas Tienare Jöns Persson i Backgården på Boderna framvist Hr Grevel Exell: frihetsbrev på be:^te Backgård, varutinnan var honom frihet Nådigst på Skatten efterlåtet och begerde at Cronones part måtte efter adelige privilegierne efterlåtas, ….".[79]

"Oplästes Skogvachtaren Jöns Perssons fullmacht av d 19 Feb. 1663 att vara Skogvaktare över Wassbo och Sundbo härader, vilket Allmogen till rättelse publicerades".[80]

"upplästes fullmakten av Över Jägmästaren Erich Hårdh daterad den 4 Maj för Anders Joensson i Backgården att vara Skogevaktare på Tiveden".[81]

Agneta Jönsdotter Qwist var dotter till kyrkoherden Johannes Isaksson Kroksmoderus i Kvistbro (~1612-1682). Hon hade i ett föregående äktenskap varit gift med befallningsmannen Hallsten Andersson på Bolby säteri i Skagershults socken. Hennes bror Isak Qwist efterträdde fadern som kyrkoherde i Kvistbro.

Agnetas farfar var kyrkoherden Isaacus Johannis Nylandus i Svennevad 1614-38. Han var prästvigd i Åbo och flyttade in i början av 1600-talet som huspräst hos Tönnes Göransson på Högsjö gård i Vingåker socken, innan han förordnades till kyrkoherde. Isaacus var först gift med Brita Olofsdotter och i ett följande gifte med Valborg Tomasdotter. Sonen Johannes gick i skola i Örebro 1639 och i gymnasium i Strängnäs 1651. Prästgården i Svennevad hette Krogsmon, varifrån sonen hämtade sitt namn. Faderns och andra hustruns namn antyder, att föräldrarna var finnar. Därmed talade Johannes finska, vilket var en fördel för en själasörjare i Kvistbro under senare delen av 1600-talet. En stor del av församlingsborna var denna tid nyligen invandrade finnar. Orter i socknen med namn som Brännsjön, Finntorp, Hemsjön, Sirsjön, Storbjörboda, Sundsjön, Svartån, Tryggeboda, Trysslinge och Älgsjön drog redan under 1580-talet till sig finska invandrare, vilka under 1600-talet utnyttjades som vedhuggare, kolare, körare och hammarsmeder vid bruken[82]. Finsktalande präster var led helt i hertig och kung Karls anda. Den inställningen skulle leva kvar långt in på drottning Kristinas tid.

Per Isaksson kom från Djupbäcken i Skagershult. Även den socknen innehöll många finnar och åren 1656-59 fanns på hemmanet Djupbäcken en Simon med hustru Cicilia. Hon gifte med viss säkerhet om sig med Pers far Isak Larsson. Båda hade trolig finnbakgrund. Därutöver fick ett par av åborna på Backgården uppdrag som skogvaktare på Tiveden. Uppdrag av denna art överläts vanligtvis till finnar, vilka bättre än andra kände skogarna, de människor, som vistades på dessa , samt det språk, som denna tid användes i de ödsligt liggande nybyggena.

De åbor, som först tog upp Backgården, kan eller bör ha haft finsk bakgrund. Namnen Lars, Per och Jöns ligger högt i den finska namnlistan. För detta talar dessutom tidpunkten, då hemmanet togs upp, men även att man fortsättningsvis sökte anknytning till personer med finskt ursprung bl a från Kvarntorp, Välevattnet, Långstorp och Paradis i Finnerödja. Granngården Hallan togs upp samtidigt som Backgården. Nämndemannen Hans Larsson på denna var en relativt säker finne. Även från den gården knöts familjeband med finnbyn Paradis.

Barrud Nils 1579-89

1540 Ravel, stubbarättsbrev 1597-21

160 möh Nils 1607-31

Bengt 1617-40

Chrisman 1620-41

Nils Larsson, hustru 1629-37

Måns Nilsson, edgång för Hans på Hallan 1641

Mattias, hustru Elin, son Björn 1635-42

Olof, hustru Elin Olofsdtr 1640-62

Töres Olofsson, hustru Sigrin 1653-67

Per Tohlsson, soldat 1662-

Jöns, hustru Ingrin 1663-74

Änkan Ingeborg Svensdtr 1681-1709

Anders Persson, soldat 1682-

Erik Andersson, soldat 1696-

Foto: Lena Gribing 2004.

Barrud var var ett gammalt hemman upptaget i ödemark på Tiveden vid Undens norra strand. Ett närliggande hemman var ett lika ensligt beläget Ramsnäs.

Barrud tillhörde under 1500-talets förra del Riseberga kloster. Efter en tid av ödesmål återkom det som "Förökt 1577" och kvarstod sedan i räkenskaperna t o m 1589. Därefter var hemmanet åter borta fram till år 1600.

Från år 1601 fanns här en Ravel, vilken angavs ha fått stubbarättsbrev av hertig Karl i april 1597. Samtidigt skrev hertigen under motsvarande brev för finnarna i Eriksbacken, Kavlebron och Kvarntorp på Örebro slott. Såväl stubbarätten som anknytningen till finnarna i Finnerödja antyder att Ravel var finne. Tiden låg dessutom i fas med klubbekriget i Finland.

Även efterföljaren Chrisman kan ha haft samma ursprung. När han anlände, hade hemmanet fått ny ägare. År 1602 donerade nämligen kung Karl Barrud tillsammans med Ramsnäs och Åsebol till Henrik Frankelin gift med Constantia Eriksdotter. Constantia var som vi tidigare konstaterat av flera skäl intresserad av att ta in finnar på sina hemman..

Av boskapslängden år 1620 framgick att Bengt och Chrisman disponerade 3 hästar, 10 kor, 1 oxe, 1 tjur, 28 getter, 8 får samt två svin. Utsädet var 3 tunnor. De bör med så stor djurbesättning ha vistats ett antal år på hemmanet.

Töres Olofsson återfanns troligen med hustru Sigrid i Breviken under Ramsnäs säteri 1672-97

Soldatyrket kan ha gått i arv från Per Tohlsson via Anders till Erik Andersson. Ingeborg kan ha varit änka efter Per. Han var inskriven som soldat 1662.

Borgan Olof, kolare, hustru Kerstin Olofsdtr 1647-53

1643 Nils Olofsson, hustru Sigrid 1655-66

160 möh Sven 1671

Anders Svensson, hustru Kerstin 1669-1723

Jon Olofsson, hustru 1672-81

Foto: C.G. Alm 1932. Finnerödja. En socken …, s 480.

År 1643 klagade Conrad Falkenbergs fogde Olof Elofsson över, att Claes Horn på Ryholm hade tagit upp torpen Eriksåsen och Borgan till men för Falkenbergs torp Eriksbacken. Aktionen från Falkenbergs sida var obefogad, eftersom Eriksbacken var ett stubbarättshemman ägt av kronan. Detta hade Horn dessutom året innan fått köpa till frälse. (Se Eriksbacken).

Inhoppet gav därför inget annat resultat, än att vi fick kännedom om den ungefärliga tid då Borgan började odlas. Nybyggare var troligen den ”Oluff Kålare i Bårgen”, som stod i Horns mantalslängd år 1649. Sigrid stod i mantalslängden 1655 som piga och 1657 som gift. Nils Olofsson var troligtvis son till Olof. Till dennes barn kan antagligen även räknas Anders hustru Kerstin och Jon Olofsson.

I jordeboken infördes Borgan år 1663 som ett frälsetorp under Gustaf Stenbock och Vallsjö säteri.

År 1665 fick Nils Olofsson plikta för ogrundad beskyllning av skytten Hindrich Simonsson i Orrkullebäcken. Jon Olofsson var åren 1677-81 verksam i Tubberud. Detta hemman låg i Hova socken och infördes i jordeboken som 1/8 kronotorp år 1691.

År 1671 omtalades en Sven på hemmanet, vilken torde ha varit Anders Svenssons far och år 1692 förordnades Anders att vara tillsynsman på Tiveden.

Anders ville år 1719 lösa hemmanet till skatte. Värderingen visade ett utsäde om 3 skäppor höstsäd, 6 skäppor vårsäd, 4 lass hö och humlegård om 40 stänger, vilket fick lösas med 15 daler silvermynt.

Borgan var ett högt beläget svedjehemman i anslutning till en mosse med möjlighet till myrslåtter. Miljön var attraktiv för en svedjefinne. Grannar var Eriksbacken, Eriksåsen och Kavlebron vid forna Tivägen samt Mossebo. Hemmanet lydde under Vallsjö säteri och låg därmed i en av finnar starkt dominerad del av Finnerödja och Tiveden.

Bremon Jöns Olofsson, hustru Anna Jönsdtr 1653-93

1645 Son Olof Jönsson, skomakare 1675-92

130 möh Hindrich Staffansson, hustru Marit Håkansdtr 1693-98

Foto: Lena Gribing 2004.

Bremon angavs vid Hova ting den 28 januari 1686 vara upptaget för mer än 40 år sedan på Ramsnäs ägor. Ägare till torpet var denna tid Carl Frankelins änka Elisabeth Polana. År 1663 blev Bremon intaget i jordeboken som frälsetorp under Ramsnäs och ryttmästaren Jacob Lenck d. ä. Han vigdes år 1657 med Constantia Frankelin. Hon var dotter till Carl Frankelin och Elisabeth. Hennes farmor var finnättlingen Constantia Eriksdotter.

I samband med reduktionen begärde Jacob Lenck d. y. den 11 maj 1685 att mot andra donerade hemman få byta till sig Bremon, Breviken och Villbergtstorp under Ramsnäs. Jacob var gift med Helena Christina Hård från Gudhammar.

Olof Jönsson figurerade i ett dråpmål, i vilket Bengt Jönsson i Svenstorp var aktiv part år 1675. Han hade då lånat ut den bössa, med vilken Elias Jonsson i Västansjö blev skjuten.

Marit Håkansdotter bör ha varit dotter till Håkan Mattsson och Brita Helgesdotter i Västansjö. De kom från Torpaskoga. Det finska inslaget känns här tydligt.

Breviken Anders Persson, hustru Ramborg Bengtsdtr 1642-66

1642 Töres Olofsson, hustru Sigrid 1672-97

130 möh Jöns Timansson, hustru 1686-1730

Johan hovslagare, hustru 1700

Johan hovslagares änka 1705

Foto: Lena Gribing 2004

Breviken angavs i likhet med Bremon år 1686 vara upptaget för 42 år sedan under Ramsnäs. Breviken hade därefter samma ägarprofil som Bremon. Det togs som ett antal andra av frälset dolda torp på Tiveden in i jordeboken som ett frälsetorp år 1663.

Namnen Ramborg och Timan kan ha anknytning till änkan Ramborg Tymansdotter i Skyttatorp, Tived 1653-54. Hon bör ha varit änka efter den Lars Skinnredare, som arbetade för herrskapet på Olshammnar. Olshammar var år 1585 donerat till Virgina Eriksdotter, som var en ett år äldre syster till Constantia.

Töres var troligen född i Barrud med föräldrarna Olof och Elin Olofsdotter.

Jöns Timansson kan ha haft en broder Nils Timansson i Tolsjötorp i Finnerödja 1680-1709. Såväl Jöns som Johan hovslagare kan ha varit finnättlingar.

Brinken Lars 1642-45

1640 Sven Larsson, hustru Ingrid 1647-87

120 möh Sven Svensson, edgångsman 1667-68

Johan Svensson, hustru Sigrid 1691-97

Margareta Tohlsdtr 1695

Olof Olofsson, mjölnare, hustru Karin Nilsdtr 1698-1709

Anders klockare, hustru 1697-1717

Foto: Lena Gribing 2004.

Vid en jordrannsakningen i Hova i januari år 1686 framkom, att Brinken var upptaget cirka 1645. Första gången torpet förekom var dock år 1642 med Lars i en mantalslängd. Det måste då ha varit upptaget ett antal år tidigare.

Brinken blev i jordeboken infört som frälsetorp under Falkenbergs arvingar på Skagersholm 1663. Dessa skulle enligt tingsrättens utslag den 15 februari 1668 förklara när och hur torpet upptagits, eftersom det låg på kronoallmänningen. Frågan gällde flera torp och svaret blev ”i Salig Herrens tid” samt på den omfattande utmark, som man gärna ville tillskriva byarna Torpaskoga och Paradis. Fadern Conrad Falkenberg dog år 1654.

År 1668 deltog Sven Svensson i en tolv-mannaed för skogvaktaren och skytten Jonas Svensson i Nyborg, vilken blivit anklagad för hor med sin hustrus systerdotter i Finnefallet. Jonas friades. Flera finnättlingar deltog i edgången. Även Sven bör därmed tillhöra samma etniska grupp.

En Sven slutade sina dagar i Brinken 1698. Det kan vara den Sven, som tagit upp torpet. Samma år blev mjölnaren vid Finnerödja kvarn Olof Olofsson tilldelad Brinken. Han avsades dock från detta bruk år 1706 och flyttade då till Västra Finnerödja.

En Margareta Tohlsdotter var år 1695 bosatt i Brinken. Hon hade då nyligen flyttat in från Korsbäcken, där hon varit bosatt med mannen Olof Nilsson åtminstone fram till år 1691. Av domboken framgick, att hon hade en syster Annika och en moster Ingrid Jönsdotter bosatta i Paradisbygget. Moster Ingrid var gift med skogvaktaren Nils Eriksson Räv och dotter till Jöns Simonsson i Orrkullebäcken. Av detta fick vi veta, att även systrarnas far, Tohl Eskilsson, hade varit måg till Jöns Simonsson (se Ranängen).

Brinken hade tidig kontakt med invandrande finska nybyggare och kan förutsättas ha varit upptaget av en finne. Mjölnaren Olof var via namn och yrke en trolig och hans hustru, Karin Nilsdotter, en säker finnättling. Hennes ana knöt via Vallsjöbol an till stubbarättsägaren Per Persson i Eriksbacken.

Brynterud Änkan 1580

1580 Bengt 1586

145 möh Öde 1601-11

Sigge, knekt, fritt från skatt, gammal och halt -22 1612-28

"bärgas för gräsgäld, knekten på tåg" 1614-16

Sven, knekt, fritt från skatt 1623-24

Per Jonsson, knekt 1623-28

Olof Nilsson, knekt, hustru Ingri 1627-44

Jon Bengtsson, knekt 1634

Olof Helgesson, knekt, edgångsman, hustru Ingrid Olofsdtr 1631-71

Nils Olofsson, ogift soldat 1648

Olof Eskilsson, hustru Karin, son, dotter Elin 1666-97

Mathes, bräcklig 1683

Nils Persson, hustru (Elin Olofsdtr) 1700-20

Erik Nilsson, hustru Maria Nilsdtr 1710-34

Foto: Domänverket ca 1950.

Enkian i Brunterud optt Anno 80, opsvett Åkermark 1 Kna, Eng till 5 Sommarlas,

Haver god Mark och utrymme till att opbruka Åker och Engh, Haver byggt 6 Huus[83].

Brynterud togs upp i ödemark norr om Ramsnäs och blev skattlagt som ett klostertorp år 1590. Brynte bör ha varit nybyggarens namn. Han började röja här samtidigt som Paradisfinnarna.

Torpet användes senare i stor utsträckning för underhåll av soldater. Problemet var, att när soldaten låg i fält blev hemmanet inte skött på det sätt, som krävdes för soldatens och familjens försörjning. Med indelningsverket 1685 blev ansvaret för boställena därför överfört till rotar för knektarna och till rusthåll för ryttarna.

Uttrycket "bärgas för gräsgäld" innebar, att hemmanet stod öde. Ofta var det en granne, som slog ängarna och tog hand om höet för sina egna djur.

Olof Helgesson var född ca 1590, knekt för Trehörningen år 1624 och för Ramsnäs 1626-29, innan han flyttade in till Brynterud. År 1641 ställde han upp som laggärdsman för Hans Larsson på Hallan, då denne blev friad från samröre med mågen Jon Jonsson och de andra rövarna vid Skansen på Tivägen. Olofs far kan ha varit gamle soldaten Helge i Torpaskoga på 1620-talet. Jacob Lenck på Ramsnäs var finnättling och hans kompanichef. Finnar var inte bara eftertraktade som skyttar och skogvaktare, utan även som soldater. Jacob kan den vägen ha enrollerat Olof i sina led.

Olof och Ingrid hade döttrarna Anna, Karin och Brita. Anna beskyllde år 1663 Tohl i Kyrkhävden för lägersmål. Han nekade och friade sig följande år med tolv-mannaed. Se Kyrkhävden.

Finnättlingen Olof Eskilsson flyttade in till Brynterud år 1666. Han var son till Eskil och Ingeborg i Västra Finnerödja, där han samma år vigdes vid Karin.

År 1697 angavs Olofs hustru vara blind. Familjen hade då en son och en dotter i mantal. År 1700 stod Olof ensam i längden. En piga Elin från Brynterud, trolig dotter till Olof, var dopvittne i Ranängen 1697. Hon vigdes sedan möjligen med Olofs efterträdare på hemmanet, Nils Persson. Efter denne kom Erik Nilsson (troligen en son), vilken vigdes vid Anders Olofsson Finnes ättling, Maria Nilsdotter från Hansatorp.

Bråten Bengt Jonsson 1600-01

1582 Måns 1600-32

160 möh Sven 1604-31

Anders, knekt 1629-31

Bengt Svensson, hustru Ingeborg, 1632-71

½ gården öde 1647-53

"- 1659-60

Johan Jönsson, nämndeman 1670

Nils Svensson, hustru 1 Elin Bengtsdotter 1672-1705

Nils Svensson, änkling 1706-13

Nils Svensson, hustru 2 Catarina Johansdotter 1714-17

Sven Nilsson, hustru Maria Nilsdotter Hoof 1697-1722

Foto: Lena Gribing 2004.

Bråten angavs i räkenskaperna, i likhet med Finnerödja, Hallan, Backgården och Vallsjön m fl, vara upptaget år 1582 men skattlades inte förrän 15 år senare eller 1597. År 1638 köptes Svens gård i Bråten från kronan av riksskattemästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Några år tidigare hade Bengt Svensson flyttat in till detta hemman från Slottsbol.

Bengt Svensson gjorde tillsammans med brodern Erik Svensson i Torpaskoga anspråk på en hemmansdel efter fadern Sven Eriksson i Väggetorp, Amnehärad år 1657. Det framkom då, att fadern med en syster sålt denna del år 1609. I Väggetorp var en Erik bosatt åren 1580-1607 följd av en Sven 1616-30. Vi bör i dessa ha funnit brödernas far och farfar.

Beträffande Bråten finns en attest, som visar att hemmanet brukats av släkten, från den tidpunkt det först upptogs och fram till år 1720. Attesten lyder:

"Såsom Sven Nilsson i Gatan av oss begär en sannfärdig vittnesskrift, wilken hemmanet Bråten första gången uptagit, och sedermera tid efter annan bebott och hävdat haver, Så attestera vi på vår siäls salighet, det vi av våra förfäder hava hört, såsom och siälva veta; att först när Krig har varit emellan Sverge och Dannemark, är det en Bråte huggen över vägen för fienden emellan Sjöarna Skagern och Unden och straxt derefter blivit upröjt och en Stuga uppsatt, såsom och betygar vi det vi av våre föräldrar samt förfäder hört att Bengts Fader Fader har det först af stubben upptagit, och sedan Erfwinge efter Erfwinge bebott, till dess Sven Nilssons Sal föräldrar avledo, och alldeles ingen utom släkten på detta hemman Bråten varit åbo; att detta så sannfärdeligen är, bekräfta vi undertecknade med våra namn och bomärken, av Gatan d 8 Junij 1720

Swen Nilsson i Kärr .S. 96 åhr gammal

Olof Jonsson i Långsmon OIS 80 åhr

Swen Matteson i Välvattnet .S.M: 80 åhr

Kierstin Bengsdotter i Näs Capellansdotter ifrån Elgerås, 83 åhr K

Att de som denna attest underskrivit, haver det,

som ovanföre skrivit är i min närvaro tillstått

attesterar - Joh: Siöbom V:S:Com: Finnerydian d 2 Juni 1720

Av samma beskaffenhet är hemmanet Gatan, som föresagda hemman Bråten.

De, som undertecknat attesten, var säkert väl medvetna om förloppet under 1600-talets Finnerödja. När man konfronterar attesten med uppgifterna från räkenskaperna, så finner man dock ingen direkt överensstämmelse. Bengts far hette enligt domboken Sven Eriksson och farfadern följaktligen Erik. Någon Erik fanns emellertid inte i Bråten, men väl i Väggetorp, vilket vi förut konstaterat. Den "Fader Fader" vittnena hänvisade till i Bråten, bör då ha varit Bengts hustrus farfar. I början av 1600-talet alternerade namnen Måns och Sven i Bråten år efter år. Om enbart släktingar bott på torpet, bör dessa personer ha varit bröder eller svågrar. Efternamn redovisades inte, med undantag för första åbon Bengt Jonsson år 1600. Längderna ger därmed ett vagt underlag för att följa släktleden. Bengt Jonsson bör dock ha varit ”Fader Fadern”, Sven eller Måns ”Fadern” och Ingeborg en Sven- eller Månsdotter. Vittnena har då sett familjen som en enhet. Bengt, som svärson har då indirekt betraktats som son till företrädaren. Även i nästa led fördes stubbarätten vidare av hustrun i familjen - Elin Bengtsdotter.

Nils Svensson var nämndeman för Finnerödja åren 1678-1716. Han var även postbonde och tillsynsman på Tiveden. År 1714 vigdes han en andra gång med änkan till hammarsmeden vid Skagersholm, Anders Månsson Boman. Hon medförde i boet sonen Magnus, som tog sig namnet Schagerström samt dottern Greta Andersdotter Boman. Därutöver fanns även sonen Arvid Andersson Boman bosatt i Sandviken, Finnerödja. Nils dog 70 år gammal 1717.

Någon uppgift om finnar i Bråten finns inte. Åbon Bengt Svensson, med ett förflutet från Väggetorp i Amnehärad, kan ha svenska rötter. En "badstuga" eller bastu i ett skattläggningsprotokoll år 1742, hemmanets svedjebetonade läge samt tidpunkten för när det upptogs talar dock för, att nybyggaren Bengt Jonsson var finne.

Ekebacken Anders, hustru Elisabeth 1626-50

1619 Börje Månsson, hustru Kerstin Andersdtr 1655-93

175 möh Jacob Nilsson, hustru Kerstin Börjesdtr 1678-79

Jöns Börgesson, hustru Karin 1681-1730

Nils Jansson, hustru Ingrid Jönsdtr 1730-64

Börje Jönsson, hustru Brita 1735-41

Foto: Domänverket ca 1950.

Anders och Ekebacken omtalades första gången i Hova dombok år 1626. Hemmanet bör då ha varit upptaget några år tidigare. Det infördes i jordeboken genom jägmästaren Erik Krabbes medverkan som ett skattehemman år 1631.

Ekebacken gör skäl för namnet. Torpet har det högsta läget av hemmanen vid Stora Tivägen. Granngårdarna Gatan, Posseborgan och Nyborg ligger några meter lägre. Dessa högt belägna ödemarkshemman var från början upptagna i syftet, att trygga underhållet av denna viktiga led över Tiveden. Karaktären av vildmark framgick av att rovdjur rev tre nötkreatur för Jöns Börjesson år 1693.

Namnet Börje var ovanligt på orten denna tid. Börjes far var därför med relativt stor säkerhet Måns i Laggåsen, Hova (1616-48) och farfadern den Börje (1593-1616), som tog upp Laggåsen från stubben. Börjes måg Jacob bosatte sig med hustru Kerstin i närbelägna Posseborgan efter en kort tids vistelse i Ekebacken.

Jöns och Karin hade minst åtta barn. Av dessa förde Börje, född 1688, och Ingrid, född 1700, skatterätten från Anders vidare inom släkten åtminstone fram till år 1775.

Hemmanets höga och svedjebetonade läge samt namnen Anders, Jacob, Jöns och Jan antyder att Ekebacken var ett fint komplement till hemmanen Gatan, Posseborgan och Nyborg i finnbyn och vägsamfälligheten på Tivägskrönet.

Eriksbacken Per Persson 1595-1603

1595 Öde 1604-13

180 möh Sule Larsson 1609

Per 1613

Brukas för gräsgäld 1614

Per Larsson, knekt, hemmanet på frihet, har rymt 1620-26

Torkel, knekt, hemmanet fritt 1624

Öde 1624-25

Tore/Tool Larsson, knekt 1625-28

Erik 1625-36

Pelle Larsson, knekt 1627-28

Håkan Persson 1629-31

Peder Pedersson, knekt 1629-30

Öde - taget till skatt -35 1634

Bengt 1638

Gunnar 1637-40

Änkan Ingebor 1642

Lars Larsson, faktoriesmed, hustru Karin 1643-66

Erik, hustru Maret 1644-97

Sven Larsson, smed, edgångsman, hustru Kerstin Abrahamsdtr 1666-1721

Lars Eriksson 1670-74

Nils Svensson, hustru 1 Sigrid 1717-1722

”- 2 Maria Olofsdtr, Nils död -71 1722-1776

Gammelstugan Foto: Okänd.

Inez Gribing 1994.

Stubbarättsbreven utfärdades av hertig Karl som en form av lejdebrev för finnar som begärde detta. Per Perssons brev undertecknades av hertigen på Örebro slott den 22 april 1597 samtidigt som Ravel fick sitt brev på Barrud, Hindrich Andersson sitt på Kavlebron och Anders Olofsson sitt på Kvarntorp. Per hade då röjt i två och Anders i tre år. År 1600 lämnade dessa tillsammans med en annan Anders Finne i Noltorp och Jöns Finne i Humletorp sitt tionde till kyrkan. Per Persson undgick tillsammans med Ravel, som de enda av dessa, att kallas Finne i tiondelängden. Att de tillhörde samma kategori känns dock närmast självklart. Från detta år försvann finnepiteten för uppräknade personer med undantag för Anders Olofsson Finne i Kvarntorp, som av okänd anledning behöll denna beteckning ända till sin död cirka 1642.

Stubbarättsbrevet för Per Persson hade följande lydelse;

Vi Carl med Guds Nåde, Sveriges Rikes arvfurste och föreståndare, hertig till Söder-manland, Närke och Värmland, gör vitterligt, att efter denne brevvisare Peder Pedersson har för två år sedan begynt röja ett torpeställe på Cronones Ägendom benemt Ersbacken i Hova socken och Vadsbo härad liggandes och ödmiukeligen begär samma torpställe att nyttja och behålla sedan han det uppröjt bygdt och kommet till makt, det vi och gunsteligen efterlåtit, dock med sådane villkor och förord, att vår fogde samt häradshövdingen och tolv beskedelige män av häradet skola först den plats bese som han avröja vill, så att det icke sker gamle bolbyar till hinders och men, eller på någons enskilte ägor, som med rå och rör omlagde finnas. Och desse förbe:de skola lägga den del till för:de torpestad i skog och mark som den tillhöra skall, att den som det besitter och brukar må veta vad honom med rätta tillhörer: Sedan när så är rättvisligen synt, ransakat och lagat, skall han njuta för:de torpestad skattefri och utan all .... uti sex år. Räknandes från den tid han det först upptog; och när de åren ute är, skall det för skatt läggas, efter som det kan vara med ägor gott och lagligt till. Dess likes skall hans barn och efterkommande var efter annor vara närmast till att besitta samma torpestad, för årlig skatt och utlagor lika som annan skattejord; det vår fogde, häradshövding, länsman och alle andre må veta sig efter rätta, givet Örebro den 22 April år 1597

Carolus

Att Per Persson gav hemmanet namnet Ersbacken följde troligtvis av, att han ville hedra någon närstående. Det kan ha varit morfadern eller svärfadern. Hemmanet skattlades 1601. Det stod sedan i huvudsak öde från det svåra året 1604 fram till 1622.

Sule Larsson gick ett våldsamt öde till mötes, vilket kan ses av följande:

Anno 1609 den 19 juni hölls Ting i Hova Tingelag i Elgerås.

Kom för rätta Hans i Torpaskog och tilltalte Anders Olsson en finne i Qvarntorp, vilken hade råkat i brådomskillnad[84] bedriva dråp på hans s: Sule Larsson och har sig så tilldragit att de sutto i Eriksbacken och drucko och denne Sule och några med honom skulle så gå till kyrkan till predikan och i vägen funno de ett jllors slag[85] och gick så därefter och försummade där med predikan och gick så tillbaka till Eriksbacken och där satt denne Anders Finne och var något drucken och Sule var också drucken och satte denne Sule sig till bords. Sedan de hade suttit en liten stund steg Anders finne upp och gick ut och i det finnen gick ut tog han Sule om halsen: Då sade Sule, Gud vet huru vi skiljes åt, han narrar mig så ofta och Anders gick ut och kom strax in igen och hade en kniv i handen och gav sig strax till Sule och Sule reste sig upp emot honom och i det stack Anders finne till Sule och råkade honom i bröstet några stygn så att Sule blev strax död;

Anders blev fången strax förd till Marieholm och under tiden han var fången handlade han med målsäganderna, så att de hava givit honom all fullkomlig vänskap på Konglige maitz nådige behag, dock kunne menige man och nämnden ej värja honom för det 2 och 13 kapitlet i dråpmåla med villja och om nåden uppsköts till vår nådige H. och Konung och har Anders finne visat målsäganderna i alla botten (=försäkrat målsäganderna hela boten)[86].

Sule Larsson var finne. Brodern Hans Larsson nämnd i protokollet ovan kallades nämligen finnen Hans Ess, när han tog upp Korsbäcken cirka 1640.

Från 1623 fram till år 1630 disponerades hemmanet eller skatten från detta för avlöning av knektar. I räkenskaperna kan om den först nämnde Per läsas, att han år 1623 var "sin kos rymder och haffuer inne medh sig 11 öre 18 rst". Två av knektarna, Håkan och Per Persöner 1629-30, kan ha varit söner till stubbarättsinnehavaren.

År 1642 köpte Claes Horn Eriksbacken från kronan till frälse. Köpet klandrades ett år senare av Conrad Falkenberg, som ansåg att torpet var upptaget på Torpaskoga ägor. Uppgiften var orimlig. Torpet var upptaget på kronoallmänningen Tiveden och stubbarättsbrev långt tidigare personligen utfärdat av hertig Karl.

Falkenbergs aktion förklaras dock av ett uttalande i Segerstedtska samlingarna, även om sagesmannen i detta förväxlat Eke- och Eriksbacken. Segerstedt skriver:

Under svår missväxt skall finnen på Ekebacken, Erik, hafva sålt sin gård till en Falkenberg för en tunna råg. När Erik sedan träffade Tomas på Trehörningen, sade han till denne: ”Gör du som jag och sälj din gård så får du rågbröd att äta”. ”Nej”, svarade Tomas, ”förr skall jag mulla ost med smör på, än jag säljer min gård; den skola barnen mina ha”.[87]

Falkenbergs insats i detta fall var märklig. Han kunde naturligtvis inte köpa ett kronohemman av en åbo. Däremot kunde han köpa dennes djur, gröda och redskap. Han visade dock genom sitt agerande, att han betraktade stora delar av allmänningen Tiveden som sin egendom.

År 1666 var Sven Larsson edgångsman för Jöns Simonsson i Orrkullebäcken angående en bortkommen salttunna. Två år senare angavs samme Sven vara mycket fattig, samtidigt som björn hade slagit fyra kor för honom.

Sven Larssons son Nils, begärde år 1720 att få lösa Eriksbacken till skatte. Det värderades för ett utsäde av 3 skäppor råg och 6 skäppor blandsäd, åker med stenrösen och örsand, stenig äng eller hårdvall med krös- eller lingonris, 6 lass hö, humlegård 400 stänger samt en liten kålgård till 25 daler silvermynt.

Framställningen överklagades av nämndemannen Olof Olofsson i Västra Finnerödja. Han visade för tingsrätten fram hertig Karls stubbarättsbrev den 22 april 1597 och hävdade bördsrätt i Eriksbacken å sin hustru Karin Nilsdotters vägnar. Hon skulle nämligen vara ättelägg till Per Persson. Olof kunde dock inte bevisa släktförhållandet och hänvisades därför av tingsrätten till Kammarkollegium. Allt löstes emellertid enkelt och till allas belåtenhet, då Nils Svenssons hustru Sigrid dog, och han gifte om sig med nämndemannen Olofs dotter Maria.

Bördsrätten blev senare klarlagd av 80-årige Lars Svensson i Häggebo. Han berättade, att Per Perssons son Håkan av riksamiralen och greven Gustav Stenbock hade beordrats flytta från Eriksbacken till Vallsjöbol. Håkan hade barnen Jöns och Ingeborg. Ingeborg, gifte sig med Nils Jonsson och fick dottern Karin. Denna Karin blev senare gift med mjölnaren och nämndemannen Olof Olofsson i Västra Finnerödja.

I samband med omplaceringen av Håkan till Vallsjöbol, satte Stenbock i stället in faktoriesmeden Lars Larsson på Eriksbacken. Denne fanns med i Claes Horns mantalslängd 1649. Efter Lars smed följde sonen Sven Larsson.

Stenbocks agerande i detta fall visade stubbarättens ringa värde när kronohemmanet blev köpt till frälse. Horn och Stenbock hanterade Kavlebron på samma sätt.

Sven Larssons edgång för Jöns Simonsson var tecken på, att även Sven och hans fader Lars Larsson i Eriksbacken bör ha varit finnättlingar.

Eriksbacken var ett typiskt svedjetorp beläget på en moränås 180 möh och med vid utsikt över Skagern. För en finne, men även för hertig Karl, var dess läge vid Tivägens sydliga krön en väl funnen placering.

Eriksåsen Erik Olsson, knekt 1628

1628 Olof, hustru Karin 1639-49

160 möh Erik Svensson, hustru Marit 1652-70

Måns Jonsson, hustru Maret 1666-97

Anders Månsson, hustru Kerstin Nilsdtr 1680-1731

Lars Månsson 1687-1754

Nils Månsson 1688-1770

Foto: Lennart Posth 1998.

Eriksåsen togs upp på en ås ovan den marina gränsen. Torpet låg norr om en mosse, vilken i övrigt kransades av nybyggena Borgan och Mossebo. Relativt nära, fast 20 m högre, låg Eriksbacken på samma ås. Båda var typiska svedjetorp med vid utsikt över Skagern och åkrar i sydvästläge.

År 1628 redovisades en Erik Olsson på Lilla Åsen som nyskriven knekt vid Jacob Lencks kompani. Han återkom inte och stupade antagligen på något av Europas slagfält denna tid. Vi kan dock i den uppgiften ha funnit namngivaren till Eriksåsen och möjligen fadern till den Olof, som enligt mantalslängden stod för torpet 12 år senare. Han kan vara född på torpet, och detta därmed vara upptaget före 1628

Nästa uppgift om Eriksåsen påträffas i Hova dombok 1643, då Conrad Falkenbergs fogde klagade över Claes Horn på Vallsjön. Denne skulle nämligen ha "låtit uppsätta någre torp Eriksåsen och Borgan", vilka låg Falkenbergs torp Eriksbacken ”förnär”. Uppgiften var dock fel, vilket framgått ovan.

Några år tidigare hade bygdens herredagsman i bondeståndet tagit upp frågan om adelns intrång på Tiveden. Detta ledde till rannsakningar om nybyggen på allmänningen, och att ett antal av dessa kom att föras in i jordeboken som frälsetorp år 1663. Bland dessa fanns dock inte Eriksåsen. Detta hemman redovisades i jordeboken först år 1685 och då som ett från Vallsjö säteri reducerat 1/4 kronohemman. Ordningen var återställd.

År 1715 begärde Anders Månsson att få lösa hemmanet till skatte. Det värderades med årligt utsäde 1 1/4 skäppa råg, ½ skäppa havre, 8 lass hö, humlegård ½ lispund samt mulbete på allmänningen till 35 daler silvermynt. Denne Anders var måg till nämndemannen Nils Andersson och hans hustru Annika Olofsdotter på Hansatorp. Annikas farfar var Anders Olofsson Finne på Kvarntorp i Finnerödja. Äktenskapet indikerade samtidigt att även Anders Månsson var finnättling. Etnisk samhörighet och språklig gemenskap mellan barn och förfäder i familjerna måste ha varit viktigt denna tid.

Med tanke på koncentrationen av finnhemman i området, liksom uppgiften att det finska språket länge levde i bygden, känns det rätt, att det var en finne, som på Eriksåsen först satte spaden i marken och byggde sin efterlängtade bastu.

Finnefallet Jon, knekt 1627

1627 Änkan 1628

205 möh Pelle 1630

Änkan Marit, döttrar Kerstin -42 och Elin -44-45 1631-45

Carl 1649

Anna Andersdtr, knekthustru 1667

Per Andersson, hustru 1 Elin, hon död -03 1670-1703

”- 2 Karin Olofsdtr 1704-05

Jan Olofsson, hustru Karin Olofsdtr 1705-46

Hans Jansson, hustru Margareta Nilsdtr 1734-59

Foto: Okänd ca 1910.

Finnefallet stod i jordeboken som en tomt under 1630-talet. Uppgiften visade att nybygget var ett svedjehemman utan eller med ringa tillgång till åker. De namn som förekom var Jon knekt i en boskapslängd år 1627 samt Pelle år 1630. De kan förutsättas ha varit finnar, även om det bara var hemmanets namn, som visade att så var fallet. Samtidigt förstår vi hur väl finnarna är gömda i det tillgängliga materialet.

Knekthustrun Anna Andersdtr anklagades år 1667 för hor med sin mosters man Jonas Svensson i Nyborg. Inget framkom som verifierade brottet. Parterna friades i rätten såväl av Annas man, knekten Erik Jonsson, som av tolv laggärdsmän. Anna dog i stor skröplighet i Finnefallet samma år.

Laggärdsmännen kom från Hävden, Herrefallet, Finnerödja, Paradisängen, Välevattnet, Brinken, Öna, Paradisbygget, Grönelid, Undenebotten i Tived samt Kyrkhävden. Alla edgångsmän kan förutsättas ha varit finnar eller finnättlingar. Någon svensk väntas inte ha varit insatt i eller intresserad av fallet.

Finnefallet gränsade till Allmänningarud, och år 1698 blev Per Andersson antagen som brukare även av detta hemman. År 1705 övertog Jan Olofsson såväl Pers änka som bruket av Allmänningarud. Änkan Karin medförde då sonen Per Persson i boet.

Åren 1715 och 1720 begärde Jan Olofsson att få lösa Finnefallet och Allmänningarud till skatte (se Allmänningarud).

Hustru Karin beskylldes år 1721 av Lars Larsson i Korterud för att vara en trollpacka. Han grundade säkert sitt uttalande på, att Karin kom från Finland. Instämd till tinget nekade han dock till sin utsaga, kunde ej överbevisas och gick fri, sedan han inför rätten påstått, att han inte visste något annat än ärligt och gott om hustru Karin.

Vid sin död år 1746 testamenterade Jan Olofsson Finnefallet till sonen Hans samt Allmänningarud till måg och dotter. En annan måg, Jonas Jonsson bosatt i Skeppshult, Undenäs socken överklagade testamentet. Efter möte vid tinget förliktes parterna.

Finnerödja Hemming 1582-1606

Östra Lars 1606-19

1582 Lars Larsson, hustru Karin 1620-49

90 möh Simon, hustru Karin 1640-46

Jonas, krögare, hustru Malin 1645-50

Hans Nilsson, krögare, trädgårdsmästare, hustru 1 Brita Matsdtr 1651-72 ”- 2 Sigrid Olofsdtr 1673-83

Per Hansson, krögare, hustru Sigrid Olofsdtr 1684-1724

Finnerödja skattlades år 1587 samtidigt som Paradisgårdarna. Namnen Hemming, Simon, Lars, Jonas, Hans och Mats antyder finskt ursprung. Det vore för övrigt märkligt om de första odlarna på det hemman, som gett bygden dess namn, inte skulle ha varit finnar, även om detta i övrigt inte framgår av handlingarna. Hemming var ett ovanligt namn i bygden, men bars vid samma tid av kronans laxfiskare i Gullspång samt arrendatorer och nybyggare vid frälsets hemman Häljatorp, Kroppfjäll, Kvarntorp, Melltorp och Näbben i Hova socken. Förebild till namnet var den förste biskopen i Åbo stift.

Brita Matsdotter framträdde i Hova dombok år 1651 som "Krögerskan på Conradt v Falkenbergs Krogh på Finnarydhian". Finnar åtog sig ofta uppdrag av denna art i det nya landet, på samma sätt som invandrare än i dag ofta återfinns som ägare av restauranger och kiosker. Mannen Mäster Hans var tillika trädgårdsmästare åt Falkenberg på Börstorp. Barnen kallade sig Tiwerman.

Änkan Sigrid Olofsdotter var andra gången gift med Per Hansson. Hennes ursprung är oklart. Per Hansson var enligt kyrkans räkenskaper i Finnerödja år 1687 svåger med Måns Olofsson i Trehörningen. Måns hustru hette Annika Olofsdotter. Därmed går det inte att avgöra, om Sigrid var syster till Måns eller Annika. Den senare var född i Trehörningen.

Av ett protokoll[88] år 1673 framgick dock, att Sigrid släktmässigt även kan vara knuten till krögaren Nils Olofsson i Bodarna och krögarfamiljen i Vretstorp i Närke. Måns, Nils och Sigrid skulle då kunna vara syskon och Sigrid på så sätt ha haft önskvärda krögaranor, när hon år 1673 flyttade in på krogen i Finnerödja.

Per Hansson var son till nämndemannen Hans Hansson vid Lassån. Modern var dotter till Lars Nilsson Kiörning vid Boderna[89]. Lars fader, Nils Kiörning, var gästgivare vid Boderna cirka 1573-1622. Per Hanssons roll som krögare i Finnerödja får därmed en naturlig förklaring. En dotter till Per Hansson stod senare i ett domboksprotokoll som Catarina Persdotter-Kiörning, vilket verifierar förhållandet. Dödsuppgift saknas för Per Hansson i Finnerödja. Han bör dock ha dött cirka 1717. Hustru Sigrid dog hos en son från första giftet i Stockholm 1735.

Finnerödja Algut 1601

Västra Jon 1604

1593 Måns, hustru Ingrid 1606

90 möh Änka 1610

Anders Olofsson, syster Inga Olofsdtr 1613-31

Öde 1630

Jon 1630-31

Knekt, fritt 1635

Eskil, hustru Ingebor Tohlsdtr 1635-66

Tohl Eskilsson, hustru Karin Jonsdtr 1651-60

Olof Eskilsson, hustru Karin, gifta -68 1661-68

Per Eskilsson, hustru Elin 1666-78

Lars Jacobsson 1668-72

Lars Mattsson, hustru Marit Jacobsdtr 1669-84

Sven Nilsson, rättare 1684-1700

Olof Olofsson, nämndeman, Karin Nilsdtr 1707-24

Foto: Okänd 1910.

Enligt räkenskaperna betalade "Algutt i lile Findarödh" sitt tionde första gången 1601. Hemmanet bör då ha varit upptaget några år dessförinnan. Motsvarande tionde betalades samtidigt av "Heming i Findaröd". Lilla Finnerödja blev infört som en tomt i jordeboken åren 1607-27. År 1628 fick hemmanet status som 1/8 kronotorp.

Anders och hans syster Inga Olofsdotter i Finnerödja sålde enligt Hova dombok en systerlott i Bråta, Hova till Sven Segolsson för 5 daler år 1627. Samtidigt sålde Arvid i Myrhult, Älgarås, sin ärvda fjärdedel till samme Sven för 15 daler. Vi har skäl misstänka att det var finnättlingar, som var involverade i denna transaktion.

Eskil var född omkring 1591. Han flyttade cirka 1639 in till Finnerödja från Ranängen, som han tagit upp från stubben. Åren 1634-38 var han invecklad i målet mot rövarna vid Skansen på Tivägen, då han ställde upp som löftesman för Bengt Olofsson. Han hade under tiden även härbärgerat och gömt "horkånan" Mariet Jacobsdotter, när hon blev "nedesat" av gifte rövaren Jon Jonsson. Hon dömdes från livet, men kan ha blivit benådad och återfinns kanske med Eskil i Finnerödja som Lars Mattssons hustru år 1669. Mer om målet med rövarna finns att läsa under Kavlebron och Ranängen.

Eskil hade fyra söner. Av dessa flyttade Tohl med hustru Karin tillbaka till det av fadern upptagna Ranängen år 1660. Sonen Per bosatte sig på Mon under Skagersholm 1685-1705. Han var smed. Sonen Olof flyttade med hustru till svedjehemmanet Brynterud, där han var verksam fram till sin död år 1703. Den fjärde sonen Lars stod som knekt för Paradis år 1658. Han försvann därefter ur redovisningen och kan ha mött sitt öde på något av slagfälten. Utöver sönerna hade Eskil även döttrarna Elin och Karin.

Nämndemannen Olof Olofsson flyttade in från Brinken, där han varit bosatt som mjölnare från år 1698. Mjölnarna var ofta finnar. Han dog 1724. Hustrun Karin Nilsdotter kom från Vallsjöbol. Hennes mor hette Ingeborg Håkansdotter. Ingeborgs farfar var den Per Persson, som fick stubbarättsbrev av hertig Karl på Eriksbacken år 1597.

Från år 1635 blev Finnerödjagårdarna tillsammans med Ranängen med flera hemman förlänta Conrad Falkenberg som frälse. Omflyttningarna av Eskil och hans söner mellan hemman på Tiveden kan därför ses som ett verk av denne.

Åborna i Västra Finnerödja visar upp vanligt förekommande finska namn, såsom Lars, Matts, Olof, Jon, Per och Eskil, men vi har även skäl att notera första namnet på hemmanet - Algut - samt namnet Tohl. Även dessa namn var vanliga bland sekelskiftets nybyggare.

Gatan Torsten 1606-30

1606 Hans Torstensson, knekt 1622-25

165 möh Per 1626-31

Eskil Torstensson, knekt 1627

Måns Bengtsson, hustru Anna Olofsdtr, dtr Brita 1627-73

Änkan Ramborg 1635-37

Anders Bengtsson, knekt, rymt och stulit 1639-59

Olof Bengtsson, postförare, hustru Johanna Mårtensdtr Robbert 1673-97

Lars Månsson 1675-78

Simon 1681

Brita Månsdtr, änka 1681-87

Sven Nilsson, hustru Maria Nilsdtr Hoof, änka -22 1698-1722

Foto: Lena Gribing 2004.

Gatan låg tillsammans med Ekebacken, Nyborg och Posseborgan i en relativt tät grupp av hemman, som tillsammans utgjorde Tivägens mest höglänta bebyggelse. Av dessa upptogs Nyborg och Posseborgan redan år 1589. Gatan tillkom nästan 20 och Ekebacken 30 år senare.

Hemmanets namn varierade under uppbyggnadsskedet mellan ytterligheter. Det skrevs sålunda "Helwetesgatan" i hjonelagslängder 1606 och 1609 men det diametralt motsatta nämligen "Paradisfrid" i hjonelagslängden 1610 och jordeboken 1613, då det första gången stod infört i denna. Namnet Helwetesgatan återkom som ett sista kraftuttryck år 1627 i en förteckning över soldaternas friheter i manhaftig Jacob Lencks kompani. År 1640 stabiliserades benämningen till det nu kända namnet Gatan.

Hemmanets första namn var säkert föranlett av den kraftiga stigningen med 75 meter under tre kilometers färd på Tivägen från Finnerödjagårdarna upp till Gatan. Det andra namnet utgjorde kanske någon form av avbön från det förra.

Hemmanet Gatan blev förlänt Conrad Falkenberg år 1637, köpt av riksskattemästaren Gabriel Oxenstierna år 1640 och sålt av Anna Oxenstierna till Jöran Ulfsparre år 1673.

Namnen Hans, Torsten, Eskil och Simon kombinerat med människorna i grannstugorna ger hemmanet och platsen tydlig finnkaraktär. Till detta kan läggas att tiden, då hemmanet togs upp, låg i fas med övrig finninvandring till Tiveden. Samtidigt bör noteras, att denna tid nådde antalet öde hemman i Hovabygden sin högsta nivå någonsin med cirka 90 öde hemman. Någon nybyggare från bygden till Gatan var då inte tänkbar.

Anders Bengtsson stal två getter från Hans i Hallan år 1640 samt en tröja från en på Tivägen passerande Morabo år 1659. Han kan eventuellt ha varit identisk med stortjuven Anders Bengtsson, senare bosatt i Kvarnbolet.

Måns Bengtsson var nämndeman för finnarna i Finnerödja 1654-73. Han dog sistnämnda år.

Olof Bengtsson var postförare och gift med en vallondotter. Såväl Olof som hustru Johanna dog 1697. Då framkom, att Olofs fränder var bosatta i Askersund eller dess landsförsamling. Olof kom därmed från en annan region på Tiveden med tätboende finnbefolkning, vilket Morgonstjärneupproret år 1653 gav ett tydligt exempel på.

År 1697 klagade Johanna i Gatan och grannen Jöns i Ekebacken över snärjeskog, varg och odjur. Föregående år hade man på Gatan mist tre kreatur, och ingen dag gick man säker om att få behålla lamm och småkreatur. De begärde ödmjukeligen vid tinget att få svedja.

Änkan Brita Månsdotter fick tvillingar år 1687 efter lägersmål med skräddaren Anders Larsson i Skagersholm. Hon bör ha varit änka efter Simon.

Sven Nilsson kom från Bråten i Finnerödja. År 1720 visade han vid tinget i Hova med fyra vittnen, att Bråten i led efter led tillhört släkten sedan hemmanet togs upp cirka 1580. Samme Sven visade även att tillgången på rovdjur på Tiveden denna tid var god. Han fällde nämligen en björn 1713, två stora vargar 1720 samt tre vargar och tre vargungar 1721.

Änkan Maria Nilsdotter Hoof begärde år 1724, att få lösa 3/8 hemmanet Gatan till skatte. Värderingen visade, att utsädet var 1 6/8 tunna råg och 2 tunnor havre, 6 parmar[90] hö, god beteshage till posthemmanet, liten trädgård, kålgård, 100 stänger humlegård samt 6 års ränta[91] 55 daler och 5 öre silvermynt, vilket förmodligen även avsåg lösensumman för hemmanet.

År 1725 vigdes Maria Nilsdotter Hoof en andra gång med kvartermästaren Anders Olofsson Tifverman, en orädd frifräsare, som länge sökte postböndernas rätt gentemot adel och överhet. Anders blev i sammanhanget driven från Gatan av hovmarskalken Gabriel Falkenberg men överklagade och fick med lagens hjälp som brukare av hemmanet tillstånd att köpa detta till skatte. Under en följande fest råkade han i fyllan och villan kalla hovmarskalken för landsförrädare och blev för ärekränkning år 1733 dömd till döden men benådades. Han fortsatte sedan att hjälpa bygdens bönder i köp- och skattefrågor i kammarkollegium. Han dog under en pågående aktion av denna art i Stockholm.

Grönelid Sven 1644-53

1638 Anders Nilsson, hustru Gunella 1657-68

205 möh Per Nilsson, knekt, lejd av brodern Anders 1657-67

Nils Nilsson, edgångsman 1667-68

Abraham Jonsson, hustru Kerstin 1670-1719 Nils Abrahamsson 1676-1759

Gammelstugan. Foto: C. G. Alm 1940

Grönelid hade ett mycket högt, ensligt och mosskransat läge nära länsgränsen mot Närke. Det infördes i likhet med ett antal andra från skatt undanhållna hemman som frälsetorp under Falkenberg i jordeboken 1663. I Falkenbergarnas förklaring år 1668 om när och på vilka ägor Grönelid upptagits, blev svaret: ”I Salig Herrens tid” och ”på Paradishemmanens skog”.

Sven stod för hemmanet i en mantalslängd år 1644 samt i ett brev från drottning Kristina angående ny församling i området år 1650.

Nils Nilsson var en av tolv laggärdsmän för Jonas Svensson i Nyborg, när denne år 1668 friades från hor med sin hustrus systerdotter Anna Andersdotter från Finnefallet. Anna var gift med knekten Erik Jonsson, vilken även fritog Jonas hans farfar, Abraham Jonsson, hade tagit upp hemmanet från stubben. Uppgiften bör vara fel, när man från samma brott.

En son Nils till Nils Abrahamsson berättade, att ser tabellen ovan, såvida inte Abraham var dräng eller måg till den Sven, som först stod för hemmanet..

Abraham hade stor familj. Två söner, Hans och Olof, gifte sig till Biörs- och Jonsgårdarna i Paradis, en syster Kerstin med Sven Larsson i Eriksbacken, en syster Sigrid dog i finnhemmanet Ranängen och en syster Margareta stannade kvar i Grönelid, där hon vigdes vid Erik Gunnarsson från Tohlsgård i Paradis.

Namnet Abraham var säreget i bygden. Det var dock valt ur en av finnar ofta anlitad namnkälla. Abrahams söner och döttrar gifte sig därutöver, så vitt kan bedömas, undantagslöst med finnättlingar. Hemmanet var ett typiskt svedjehemman.

Hallan Knekt 1587

1582 Sven, öde, ej taget -89 1588-89

125 möh Änkan Kerstin 1600-04

Gunnar 1606-09

Hans Larsson, nämndeman, hustru 1613-40

Hans Svensson, nämndeman, hustru Kerstin Larsdtr 1641-73

Lars Hansson, hustru Karin 1669-93

Lars Larsson 1678-87

Foto: Allan Vörde 1971.

Hallan redovisades i räkenskaperna[92] tillsammans med bland annat Paradisgårdarna som upptaget 1582 med sex års frihet. År 1588 blev det infört i jordeboken som ett kronotorp.

Hallan förekom även den 20 augusti 1587 i ett brev från hertig Karl, då han förordnade prästen Anders Hare till en ny församling på Tiveden. Till prästebol skulle denne få nyttja det lilla hemmanet Hallan, som en knekt då bodde på. Församlingen skulle omfatta: Finnerödja, Torpaskoga 4 gårdar, Paradishult 4 gårdar, Bråten, Vallsjön, Vallsjöbol 2 gårdar, Ramsnäs, Barrud, Torpet och Slottsbol. Så blev det nu inte. Finnerödja fick vänta i mer än femtio år på sin församling. Beträffande Hallan förefaller det dock, som om dess förste åbo skulle ha varit knekt.

Hans Larsson var nämndeman åren 1625-40 och då verksam i en starkt finndominerad del av Tiveden. Att han var införstådd med det finska språket och säkert själv invandrad finne, bör vi kunna förutsätta. När drottning Kristina godkände Grythytte härad 1640, stipulerade hon i kungligt brev, att varannan medlem av nämnden skulle vara finne, för att tillvarata denna grupps intressen. I Hova tingelag rådde ett likartat förhållande. Att en dotter till Hans Larsson var gift med rövaren och finnättlingen Jon Jonsson från Paradis bekräftar misstanken. Även svärfadern Hans bör då ha varit finne.

Efter dådet vid Skansen på Tivägen år 1634 gick Hans inledningsvis till starkt försvar för sin måg och när denne senare blev överbevisad, ifrågasatte tingsrätten om nämndemannen inte hade varit införstådd, med sin svärsons bravader. Hans nekade och fick värja sig med fem laggärdsmän, själv sjätte. De utvalda blev:

Mattes Nilsson Humletorp, Bengt Olofsson Bahult, Jöns Simonsson Paradis, Olof Helgesson Brynterud samt Måns Nilsson Allmänningarud.[93]

Förstnämnde var knekt och kallades Mats Finne år 1629. Även övriga framstår ur sammanhangen som relativt säkra finnar eller finnättlingar. Nämndemannen Hans Larssons bakgrund kan därmed anses tydligt klarlagd.

Även den Hans Svensson, som efterträdde Hans Larsson, såväl på Hallan som i egenskap av nämndeman, kan förutsättas ha varit finne eller finnättling. Om denne kunde Karin Hansdotter på Kiörningsgården vid Boderna år 1721 berätta, att Hans, som var hennes morfar, 70 år tidigare hade anlagt en skvaltkvarn vid Hallan. Släktförhållandet kan innebära, att även krögarna Kiörning invandrat från Finland. Detta styrks även av, att yrket gästgivare var finnbetonat, och att en annan gren av släkten var aktiva bergsmän i Värmlands bergslag. I denna bergslag fanns samma tid ett stort antal finnhyttor.

Lars Hansson och dennes son Lars knyter med viss säkerhet an till Hans Svensson och hans hustru. Hans Larssons vidare öden är okända.

Tivedshemmanet Hallan blev i december 1638 uppköpt av landets rikshushållare Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Den privata hushållet fick nog därmed ett tillskott.

Hansatorp Hans 1628-30

1625 Elin 1640

175 möh Erik, hustru Marit 1639-57

Anders, pig Elin 1660-73

Johan, hustru Elin 1661-69

Nils Andersson, nämndeman, hustru Annika Olofsdtr 1677-1726

Hans Nilsson, hustru Sigrid Olofsdtr 1726-72

Hansatorp kallades inledningsvis även Vallsjötorp men därefter ofta enbart Torpet. Vid jordrannsakningen i Hova år 1686 angående frälsets intrång på kronoallmänningen, angavs att torpet var upptaget 60 år tidigare, det vill säga cirka 1625. Det drogs sedan in bland Claes Horns oskattlagda arbetstorp, innan det fördes in i jordeboken under Gustav Stenbock och Vallsjön som ett frälsetorp år 1663.

Hans förekom första gången i handlingarna när han stod i en boskapslängd år 1628. Även Elin redovisades i en boskapslängd år 1640. Besättningen var då en ko och en kviga.

Nils Andersson var gift med Anders Olofsson Finnes sondotter Annika från Kvarntorp, Finnerödja. De fick flera barn, vilket avslöjades vid arvstvister vid ting i Hova 1726 och 1731. Nils hade då testamenterat hemmanet till yngste sonen Hans. Mot detta protesterade bröderna Olof i Sandbäcken och Anders i Grunnebacka, Rudskoga samt svågern Erik Nilsson i Brynterud gift med systern Maria.

Ännu en syster framträdde år 1731, då Kerstin Nilsdotter understödd av sin man och syskonens svåger Anders Månsson på Eriksåsen ville lösa Hansatorp. Ett mål som gick till förlikning. Brodern Hans fick behålla hemmanet. Sitt namn bar han troligtvis efter sin farfars far. Farfadern hette med relativt stor säkerhet Anders Hansson.

På Hansatorp fanns denna tid även en Nils Nilsson gift 1717-29, en Elin Nilsdotter änka 1731 samt en Brita Nilsdotter, död ogift 1764. Åtminstone två av dessa kan ha tillhört syskonskaran.

Nils Andersson var nämndeman för finnarna i Finnerödja åren 1705-19.

Hansatorp var ett typiskt svedjehemman beläget inom Vallsjö säteris starkt finnbetonade region. När detta kombineras med släktmässiga kopplingar till Anders Finne i Kvarntorp samt hemmanen Brynterud, Eriksåsen och Sandbäcken framstår samtliga dessa torps finnkaraktär tydligt.

Herrängen Eskil, knekt 1624

1620 Sven Karlsson, dikare, hustru Elin 1642-75

100 möh Lars Jonsson 1670-89

Olof Jonsson, krympling, hustru Sigrin 1686-1702

Foto: Okänd ca 1908.

Herrängen var dolt i längderna 1625-41. Anledning till detta kan ha varit, att knekten eller knektarna ofta försvann på slagfälten. När hemmanet åter togs upp med Clas Horns på Ryholm tillstånd, återfanns i dennes mantalslängd år 1649 en Sven i Herrängen som dikare. Tanken går då osökt till Gustav Vasa, som på sin tid inkallade finnar till landet ”som med mosedikningar väl umgå kunne och göra åker theraf”. Att även dikaren Sven bör ha varit finne, framgick då han år 1652 förutom sitt speciella yrke även visade sig vara svåger med Nils Månsson i Rosendalen. Till samma kategori kan vi med stor säkerhet även räkna in knekten Eskil.

För jordeboken var Herrängen gömd fram till 1685, då torpet blev reducerat från Vallsjö säteri och infört i denna bok som 1/8 kronohemman. Det borde ha varit redovisat bland frälsetorpen år 1663, men återfanns då inte bland dessa.

Hävden Bengt Nilsson, knekt 1622-28

1615 Jöns 1630-37

190 möh Johan Hindrichsson Finne, avrättad -38 1634-38

Öde 1638-39

Nils, hustru Marit 1640-49

Öde 1655

Nils Svensson, edgångsman 1665-68

Jordan Nilssson, hustru Anna 1672-78 Änkan Anna 1680-81

Olof Jönsson, hustru Anna 1682-84

Gustav Månsson, hustru Anna 1685-1719

Foto: Lena Gribing 2004.

Hävden infördes genom jägmästaren Erik Krabbes förmedling i jordeboken som skatte år 1631. Anknytning torde i detta fall ha funnits till den person, som först tog upp hemmanet från stubbe och rot. Det kan ha varit någon annan än knekten Bengt.

En av rövarna vid Skansen på Tivägen år 1634 angavs i dombokens slutdokument 1638 vara "Johan finne i Häffderna". Denne var då identisk med den person, som inledningsvis i samma dokument kallades "Johan finne i Kavlebron". Kavlebron var nämligen den plats, där missdådaren och skytten Johan Hindrichsson var född. För sitt vidlyftiga leverne, men speciellt dådet vid Skansen, blev han avrättad och hans huvud satt på en påle vid Hovabron. Att Hävden ställdes öde år 1638, har således en naturlig förklaring. Vi kan ej heller utesluta att den Jöns som fick skatterätt på hemmanet år 1631 och Johan Finne kan ha varit samma person. Jöns var ett smeknamn, som ofta ersatte det mer stränga Johan eller tunga Johannes.

Nils Svensson var en av laggärdsmännen år 1668 för skogvaktaren och skytten Jonas Svensson i Nyborg i hordomsmålet med hustruns systerdotter Anna Andersdotter i Finnefallet. Samme Nils var bror till Bengt Svensson i Bråten och Erik Svensson i Torpaskoga. Bröderna hade en syster Gunnela i Slottsbol, där alla varit samlade innan de skingrades i Finnerödjabygden. Syskonens föräldrar hade vid sekelskiftet varit bosatta i Väggetorp i Amnehärad. Den finska bakgrunden har i detta fall känts oviss, men stöds här av edgången för skytten Jonas. Farfadern kan möjligen ha varit en ovanligt tidig invandrare eller sonen gift med en finska. Barnen eller syskonen blev troligtvis alla gifta i Finnerödja med finnättlingar, samtidigt som Erik Svensson i Torpaskoga blev en av tingelagets finska nämndemän.

Olof Jönsson kom från Kullerud. Föräldrar var Jöns Olofsson och Anna Jonsdotter. När Olof dog ung, tog föräldrarna hand om sonsonen Olof till 9 års ålder 1693, då de ville återlämna honom till modern och styvfadern Gustav Månsson.

Hävden var ett högt och ensligt beläget svedjehemman två kilometer väster om Paradisgårdarna. Här var säkert fler finnar och finnättlingar verksamma än den Johan Finne, som av speciella skäl omtalades år 1638.

Högshult Torsten 1604-06

1596 Bengt 1604-07

175 möh Öde 1608-26

Per Siggesson, knekt 1627-30

Lars 1628-40

Per Jonsson, hustru Rangella Siggesdtr 1630-66

Son Jon Persson 1630-47

Bartel Andersson, hustru Ingeborg Persdtr 1668-1719

Per Bartelsson, hustru Karin 1709-52

Foto: Okänd 1905.

Högshult redovisades första gången i jordeboken 1604 som halft öde och fritt från sommarskatten. Det hade då fått tillgodoräkna sig sina sex skattefria år. Högshult kan därmed ha blivit upptaget under de år klubbekriget rasade i Finland.

Åren 1608-26 saknades Högshult i räkenskaperna men återkom 1627 efter långt ödesmål. Torsten, som sista gången redovisades här år 1606, kan ha funnit hemmanet ödsligt och bytt boplats till den mer frekventerade Gatan vid Tivägen. Från detta år var en Torsten verksam i torpet Gatan, där han födde upp söner för slagfälten nere i Europa.

Per Siggesson bör ha varit son till den Sigge, som tog upp Västansjö år 1624.

Bartel Andersson kan ha varit verksam som dräng i Backerud 1661-66. Dessförinnan förekom en Anders Bartelsson som knekt i närbelägna Torpaskoga år 1626-31. Denne bör ha varit far till Bartel Andersson. Namnet var ovanligt.

Om Bartel berättade Jon Persson i Habesbol i Älgarås, död 1720 90 år gammal, att de var svågrar. Sigge Svensson i Västansjö hade varit Jons morfar. Jon berättade även, att han hade hjälpt sina mostrar att flytta, när Conrad Falkenberg cirka 1647 drev bort dem från hemmanet. Jon bör därmed ha varit född i Högshult med föräldrarna Per Jonsson och Rangella Siggesdotter. Barthel var måg till dessa.

Den 6 oktober 1740 berättade Per Bartelsson för tingsrätten, att han bott i Högshult i lång tid. Före Per hade hans fader bott där i 50 år och dessförinnan hans morfader, som enligt Per hade tagit upp hemmanet av ödemarken. Berättelsen var inte helt sann. Han glömde bort eller kände inte till, att Torsten och Bengt var på plats redan vid sekelskiftet. Å andra sidan hade kanske skogen år 1630 återtagit sitt forna revir.

Högshult låg på en ås 175 möh, mitt i storskogen och med ett idealiskt läge för en svedjetorpare. Störande grannar från Barrud och Brynterud bodde kilometervis avlägset, men var i övrigt samma andas barn. Svedjande var en livsförutsättning för dem alla.

Namn som Torsten men framförallt Bartel var förekommande finnenamn och att Högshult var ett av finnar uppodlat hemman råder ingen tvekan om. Med indelningsverket blev torpet dock från 1685 förordnat till trumslagarboställe. Förste trumslagare var Per Olofsson Lindås från Älgarås, som troligtvis bara tog sin lön från hemmanet. Efter Per följde trumslagaren Bengt Granat, vilken flyttade in och brukade bostället tillsammans med Bartels son Per. En annan son, Anders Bartelsson, flyttade från Högshult till Västansjö vid sjön Unden.

Högskog Per Hindrichsson, hustru 1 Anna 1640-44

1640 "- 2 Elsa 1645-73

150 möh Hindrich Persson, hustru Maret 1661-62

Nils 1664-68

Anders Olofsson, hustru Elin Eriksdtr 1664-1701

Anders Andersson 1682-84

Olof Andersson, hustru Brita Jonsdtr 1688-95

Gunnar Nilsson, hustru Gunilla Persdtr 1695-1754

Foto: Domänverket ca 1950.

Högskog tillhörde ett av flera torpställen, som Falkenberg under drottning Kristinas omyndiga år tog upp på kronoallmänningen utan sanktion av myndigheterna. Vi vet därför inte, när första svedjan tändes på denna plats. Falkenbergarna fick gå i svaromål om detta år 1668, men de gav inget annat besked än att det tagits upp under "Salig Herrens tid", det vill säga före 1654. Först år 1663 blev Högskog infört i jordeboken som ett frälsetorp.

Högskog hade antagligen Finnerödjabygdens mest svedje- och finnbetonade läge insprängt mellan sjö, mossar och myrar 150 möh i väglös ödemark. Ingen normalprogrammerad svensk skulle välja en plats som denna som boställe. För svedjefinnen var platsen idealisk.

Olof Andersson vigdes 1695 med Brita Jonsdotter från Edsbacken i Nysund, ett hemman som låg sex kilometer norr om Högskog. Han återkom därefter inte till Högskog.

Gunnar Nilsson kom från inte alltför avlägsna Stora Välevattnet. Han medförde då egna finngener till Högskog. Välevattnet var upptaget av Staffan Finne. Gunnars hustru Gunilla dog 82 år gammal 1754. Hon var således född cirka 1672 som trolig dotter till Per och Elsa.

I dag står platsen öde. Länsstyrelsen i Örebro har dock anlagt vandringsleder i den natursköna vildmark, som omger det forna finnhemmanet. Området är numera naturreservat med namnet ”Vargavidderna”. Varg har åter blivit synlig i dessa.

Kavlebron Hindrich Andersson Finne, inhysman -20 1593-1620

1593 Algut, knekt 1613

169 möh Hindrich Hindrichsson, hustru 1613-28 Johan Hindrichsson Finne, skytt, hustru 1624-31

Lars Hindrichsson, knekt 1627

Öde 1629

Måns Bengtsson, knekt, fritt från skatt 1632

Erik Hansson 1635-40

Hans 1639

Anders, hustru Anna 1640-53

Johan, hustru 1650

Hustru Anna 1660

Erik Nilsson, hustru Anna, Stenbocks fogde 1658-90 Anders Trana, ryttare, hustru 1677-86

Per Hoof, hustru Karin Staffansdotter Berg 1691-1717

Jacob Mattsson, ryttare 1692

Foto: Laxå kommun 1970. Byggår 1810.

Hindrich Andersson fick hertig Karls stubbarättsbrev på Kavlebron undertecknat den 22 april 1597 i Örebro slott. Samtidigt fick Ravel i Barrud, Per Persson i Eriksbacken samt Anders Olofsson Finne i Kvarntorp sina brev undertecknade av hertigen.

Hindrich hade sönerna:

- Carl, som tog upp Stålboda och Skallebo i Undenäs respektive Tived socken

- Simon, som tog upp Hägghemmet i Tived

- Hindrich, som tog upp Hindrichstorp nuvarande Tivedstorp i Tived samt

- en dotter gift med Hindrich Hindrichsson

För att skilja familjens tre Hindrich från varandra så kallades fadern Stor-Hindrich, sonen Lill-Hindrich och mågen, som fällt flera björnar på Tiveden för Björne-Hindrich.

År 1624 misstänktes Björne-Hindrichs son Johan, som likaledes var skytt, för att ha "slagit älgdjur" och 1625 för att ha dödat två älgar och ett rådjur. Han stämdes, men infann sig inte i rätten. År 1627 gick Hindrich i borgen för att sonen skulle inställa sig till följande ting, men Johan uteblev även denna gång,. Fader Hindrich dömdes därför "att med hustru och barn draga åt Ingermanland". Kavlebron ställdes så öde 1629.

När Björne-Hindrich återkom tio år senare hade sonen och frälseskytten Johan nyligen avrättats för rån från borgaren Pär Hansson från Borås år 1634 vid Skansen på Tivägen. Hans huvud hade efter "justificeringen" satts på en påle vid Hova bro. När brottet skedde var Johan, som framgått ovan, bosatt i Hävden. Delaktiga i brottet var två andra kronoskyttar, Jon Jonsson och Bengt Olofsson från Paradis. Även dessa dömdes att mista livet men försvann från trakten och om de fick sona sina brott, vet vi inte.

Målet angående rånet från borgaren Per Hansson rymmer så mycket dramatik och avslöjar så mycket av livet i Finnerödja denna tid, att det förtjänar att i sin helhet redovisas. Därav följer i moderniserad stavning:

Binnebergs Häradsting i Elgarås 2 Juni 1638

Nämndemän: Oluf i Anderstorp, Nils Håkansson i Slättevalla, Gunnar i Guntorp, Lars i Hult, Hans på Hallan, Lars på Kullen, Lars i Brestorp, Lars i Kila, Måns i Biörtorp, Oluf i Hässleberg, Nils i Bockerud, Joen Tollsson Hova.

Kom för Rätten Pär Hanson i Borås stad, nu såsom några resor tillförende. Vilken i sin resa åt Uppland, allena med en liten pojke, blev rånad och rövad en månad före Midsommar 1634 vid Skansen på Tivägen av Jon Jonsson, Bengt Olufsson Paradis och Johan Hindrichsson finne i Kavlebron, Crono skog frälse skyttar på den tid till her Claes Cristiernsson Horn.

Tilldraget om morgonen tidelig som solen upprann och Päder kom till Skansen, strax in om porten hade be:^te rövare med samknippat uppsåt inlåtit sig där i skyl. Sprungo tvenne fram. Den ene slog åt huvudet på honom med en fårk (trästav) och drabbade så Päder i undanlutningen på nacken. Det andre slaget drabbade honom vid örat. Tredje på armen och 4 över handen. Och då fick Per Hansson om fårken med den ena att befria sig, i det kom den tredje där till löpandes. Menandes honom hade varit i vaktskyl, som var en lång ung karl och svärtad i ansiktet och slog Päder huvudet sönder med en lång bössa, var vid han föll över ända och svimmade. Sedan slog honom några slag över lår, armar, händer och ben sönder, och andra lemmar, som han sedan kände och förmärkte, menandes honom vara till döds slagen. Varefter de tog hans klövja bort i skog och fiull och släppte hans hästar, vilka han åter bekom.

Utan pojken gav sig strax undan till löpandes och gömde sig i skogen till han blev varse vandrande folk på vägen. Dem gav han sig till och fann Per Hansson liggandes i Skanse porten. Vara nederslagen och hade ringa liv igen och godset med hästar bortrövat. Och Pär Hansson för de med sig tilbaka åt Hanses gård på Hallan, som var den ene rövarens svärfader, där Pär Hansson hade om förende natten legat, förr än honom skadan hände. Var han vid engan låg under bårdskärare hand en lång tid och sedan där efter när han något dock ringa styrka bekom, gav han sig för välb^ne Landshövdingen Pär Göransson Ullsparre och strax angav Jon Jonsson cronoskytt, som sig svärtat hade, vara vist den ene, som löpandes kom och slog honom med långbössan, och den andre Johan i Kavlebron. Men den tredje kände han intet, varför Landshövdingen lät citera förbe^te till förhör i Skövde stad den 27 Septemb.

Med honom var i följe förbe^te hans svärfader Hans på Hallan, och då var innefattande till klagan som förbet är, men Jon, han sådant strideligen med sin Ed fast förnekade, det sig där uti aldrig skyldig vara, var uti Hans på Hallan gjorde honom bistånd med mycket försvar ej skyldig vara. Till ingen annan bekännelse komma kunde.

Men Landshövdingen blev Johan varken då eller sedan någon tid tingsmäktig för samma gärning och flere. Och kändes Per Hansson sig hava mist, som honom avrövat blev, alle handa slags alnemål, som han till lika med sina medborgare föra pläga, uti ringaste värdering till 95 daler silvermynt, En långbössa och ett åkläde om 3 riksdaler.

Varföre Jon stämdes till tinget i Hällsås den 3 Novemb. samma år där han förekom själv och tillbjöd sig med Edgång för sådan missgärning befria, som han icke utfört hade. För vilken orsak med mera hans edgång icke kunde upptagas. Så hastigt ske kunde där efter kom tinget i Slättevalla den 14 Octobris 1635 där han med samma edgång ville sig befria, som man för tvivels mål och bättre kunskap icke efterlåta ville. Allt sedan nästan vid vart ting förekommit med tillbjudande Ed och försvar. Och Hans på Hallan alltid med varit och inlåtet sig med Jon, som åtte (ägde) hans dotter, till en stor behjälpande försvarar honom oskyldig vara. Var av Jon bekom ett stort stycke sin gärning att defendera in till 14 dagar till näst förledna påska. Uppenbarade Jon sig för sin svärbroder Erik i Kavlebron och sin hustru sig skyldig vara i lägerskap med Marit Jacobsdotter i Barrud och med henne undanrymde skärtorsdag därefter.

Hon återkom, men han är ännu på rymning. Och Hans på Hallan hans svärfader, förpliktade sig nu här på tinget, det han aldrig förmärkte Jon en rövare vara, förr än förbe^te tid i dymmell vecka, då landbofogden Hindrik Eriksson vid Rydboholm bekräftade att Hans på Hallan hade kunskap om deras tjuveri tillförende att Jon och Johan rövare var efter Nyårsdagen hos Simon i Ramsnäs, då de drucko sig druckna och skällde var andra för mördare och marbotjuvar, sedan gjorde soning med var andra. Alltså Hans på Hallan gjorde sig till menedare, att han icke därom visste för än om påskatid därefter.

Sedan fångades Jon av Landsprofossen Erik Nilsson uti Hova både för lägerskap, slagsmål och sedan för annat rån ifrån en skomakare på Tivägen med mera förbe^te hans gärning då bekom över sig.

Löfte över förende Löftes män svara, och dom undergå å nästa ting, som nu bråmmat var.

Och intet så skedde. Någon tid derefter kom åter Jon och Johan, så och Bengt Oluffsson alla tre rövare tillhopa i ett torp Bråten i samsäte och druckenvis, där Bengt och Johan blevo oense och förde sig en träta emellan. Varav Bengt måste undfly. Något där efter kom Jon och Johan efter gångandes sedan Johan kom hem. Men Jon Jonsson såg ingen mäniska sedan efter deras berättelse. Utan Johan gick andre dagen därefter som var Långfredag till Jons hustru och frågade efter Jon och sade sig vilja köpa hans bössa. Hon svarade sig intet såg honom komma hem och frågade vart Jon blev. Han sade det han gick till Jon i Nyborg att kräva sin älggäld 20 daler, ty han hade nu intet annat föda sig med. Sedan sågo de Jon aldrig och Jons hustru bekänner, det Jon lät henne förnimma om Skärtorsdag, att han samma dag ville draga bort och bliva undan sin sak, både för röveri och hor. Om .... var henne .... vetandes, men icke av röveri, ej heller någon ting av det samma .... till det ringaste förmärkte. Utan sade för henne när ryktet gick strax så oppenbarlig hade de opbränt godset i flogen, som det förstucket var, och mera rättelse bekom hon därom aldrig.

Och då var hans horkona Mariet Jacobsdotter föreställt å Närke, dit han hade lovat sig till henne att komma i Kastemyr. Det han icke giorde. Och då hon såg sig därmed vara besviken, gav hon sig tillbaka hem igen och nu här för rätta står. Och således sin sak bekänner och där bredvid, att hon blev av Jon nedesat hos Eskil i Ranängen, welb^ne Cammarråd Falkenbergs landbonde i hemligt förvar. Som hon i 14 dagar och undanrymt sin styvfader och löftesman Anders i Barrud. Emedlertid medan hon där vistas och Länsman med profossen så väl som hennes egen moder sökte gripa och och låta tillbaka föra till hennes löftesman. Bar Eskil fullt dulgsmål och hade henne i lönnda rum undan, att de icke blev henne mäktig. Var och tillförende Jons medfölje till tings med tillbjudande Ed och värjemål honom befria för röveri och tjuvnad. Så och med hans lättfärdige Consorter flera till sakens förblindning och uppehåll. Så emedan det icke befinns om sådana Hordoms otillbörlige uppehåll och hemligt förvar vid straff med Lag, derföre ej heller bör ostraffad bliva. Utan samma sak inställes under welb^ne Cammarråd Falkenbergs påläggande Arbitral straff, vad honom börligen utstå skall som hans husbonde är.

Och emedlertid förrän uppenbar bekännelse blev om röveri var Jon Jonsson gripen och fången av Länsman och Landsprofossen för .... hor .... med förende rövaren Bengt Olufsson både för slagsmål och stor infallande misstanke för rovet.

Vartill gåvo sig i löfte för Jon att låta honom till tings komma: Sven i Grimstorp och Jons fader Jon Månsson, Nils i Hälljatorp, Chrisman ibidem, Håkan Möllnare och Olof i Hässleberg intill de förende löftesmän, Jons svärfader Hans på Hallan och en hop andra med honom, som dem emellan står att rannsaka, vilka de voro, och tillika med de sista över sitt löfte icke komna äro att leverera man till sakens dom och ändskap.

Och i lika måtto för Bengt: Simon i Ramsnäs, Erik i Paradis och Eskil i Ranängen.

Och sedan som ljusliget är blivit, vilka som de skyldige rövare äro:

1. aff deras egen inbördes träta och beskyllning och förekast

2. Jon Jonssons bekännelse för sin svärbroder och sin hustru

Varav Johan finne boende på kronotorp Hävderna antastad fången förd blev till Höjentorps fängelse och kista, der han med en annan tjuv genom vaktknektens hjälp utslutne blev till skog och skyl, (och) som tillförende ännu vistas. Och allt emedan Johan i fängelse var, om dråp och röveri ville ingen bekännelse giva, förrän sedan han undslapp åt Tivägen igen nu i denne dager sin gärning om röveriet bekänt för Rydholms fogde, Hindrich Eriksson.

Och efter samma grova gärningar, som så länge obekände och igenom dulgsmål och till det edeliga försvaret av störste delen Jon Jonssons löftesmän mycket till ett långsamt stycke, orsak till uppehållet varit hava. Var efter befinns saken nogsamt nu med bekännelse till en ändskap mogen är under dom och börliget straff, till vilket borgensmännen hade bort efter sitt utförda försäkringslöfte låtit Jon och Bengt här för tingsrätten komma efter Lag i Köpbalken - 12 Cap. Som nu av dem ej skett är.

Varför dömdes be^te löftesmän samteligen efter be^te Cap., att gälda deras gäld och svara till deras sak.

Alltså dömdes Jon Jonsson och Bengt Olofsson att betala sin anpart uti röveriet och all åklagandens omkostning och skadestånd med hans eftergivna åtnöje för vardera 20 riksdaler in specie.

Och der efter Jon Jonsson både för röveri och hordoms last sitt liv förverkat efter Sveriges Lag i Edsöre balken 42 Cap för en hor karl och rövare och efter Guds Lag hos Leuitz 20 Cap vers: 10 för enfalt hor.

Så och Bengt Olufsson för fullt rån och röveri hava sitt liv förverkat efter be^te Cap i Edsöresbalken.

Sammaledes och Johan finne i Hävderna, som sin borgen utur Cronones fängelse förrymt haver. Var till hans hustru var orsak och behjälperska. Därför betala sin anpart utav röveriet med allt skadestånd, som för^bt är till 20 riksdaler, var till är taget av hans bo (kor 5 st för 15 riksdaler och getter för 3 riksdaler). Kan Johan av skog och skyl fångas och tingsföras för gärningar sina, dem han är beskyllt för med mord så väl som röveri beträffat giva tiden med domen ospart.

Är och avsagt, vilka sådana män hysa och hägnar, med vilja och vetskap vara så gode han som de.

Till mera visso att så här på förbe^te ting ransakat, bekänt, dömt och övervägt är, som före skrivet står, stadfäster jag med mitt och för Nämnden Härads Zignäte under Datum ut supra

Binnebergs härad den 12 och 13 september 1638:

En dom ifrån Vadsbo över Jon Jonsson, Bengt Olofsson och Johan Hindrichsson, vilka hava 1634 vid Skansen på Tivägen överfallit Peder Hansson i Borås stad med hugg och slag och rånt ifrån honom allt det han med sig hade, Jon Jonsson gift haver och begått enfalt hor med Marit Jacobsdotter löskona, Hon bekänner, Jon med de andre voro icke tillstädes.

Resolutio: Jon Jonsson, Bengt Oloffsson och Johan Hindrichsson, efter de icke hava varit tillstädes skola de tre resor lagligen citeras, komma de fram skall landshövdingen efter föregången dom låta dem efter den 17 punkt i ordinantien justificeras, vilja de intet fram komma, skola de tre resor lagligen citeras och därefter lysas biltoga.

Hans på Hallan skall vidare lagföras och ransakas om han icke har vist av deras röveri och dölgt, för vilket han skall värjas eller fällas.[94]

Edgångsmännen för Hans Larsson har tidigare redovisats under hemmanet Hallan. Samtliga löftes- och edgångsmän, som i angivna rättegångar ställde upp för rövarna från Kavlebron/Hävden och Paradis samt för Hans Larsson i Hallan kan förutsättas ha varit finnar, även om bara Mattes Nilsson i Humletorp förlänats epitetet Finne.

Riksrådet Claes Kristersson Horn köpte stubbarätts- och kronohemmanet Kavlebron från kronan till ärftligt frälse den 8 augusti 1632. Det hade då stått öde sedan Björne-Hindrich med familj förvisades till Ingermanland. Vid samma tillfälle eller något år senare köpte Horn även Vallsjön och Vallsjöbol.

Hindrich Anderssons son Carl, nämnd ovan, hade sönerna Påvel i Brännhult, Undenäs, Erik i Skallebo, Tived, samt Per. Per blev krigspräst vid Karelska regementet i Finland år 1646 samt kyrkoherde i Horn år 1654 under namnet Petrus Caroli Undensis. Carl hade även döttrarna Elisabet, bosatt i Lilla Abberud, Beateberg samt Karin och Anna i Skallebo.

Brännhult var upptaget av Hindrich Anderssons bror Per vid sekelskiftet 1600.

Carl Hindrichsson, som hade tillgång till faderns stubbarättsbrev, samt tre av dennes barn sökte senare vid skilda tillfällen att få flytta tillbaka till fädernehemmet Kavlebron. Ansökan nonchalerades dock från början av Horn och dennes måg Stenbock samt avslogs slutgiltigt, när ärendet i sent skede blev tingssak, av tings- och hovrätt samt Kungl. Maj:t år 1685. Rättsinstansernas motivering var, att Hindrich Anderssons barn under 40 års tid ej hade utnyttjat möjligheten att återfå hemmanet. De tidiga framställningarna till ägarna om att få flytta tillbaka till den plats och de åkrar, som fadern med familjens hjälp hade brutit upp från stubbe och rot, fick således liksom stubbarättsbrevet ringa värde, när kronohemmanet kom i frälsets händer

Sedan Johan Hindrichsson avrättats kom Hans Larssons son Erik på Hallan till Kavlebron. Efter tre år tog han av knektlega och drog till Tyskland. År 1658 fick Stenbocks fogde, Erik Nilsson, hemmanet på livstids frihet. Från 1691 blev det prästebol. I dag har detta ödesmättade finnhemman flyttats till Finnerödja hembygdsgård, och den som så önskar, kan även återfinna dess nuvarande exteriör på Finnerödja hembygdsförenings hemsida.

Korsbäcken Hans Larsson Est, Finne, hustru Kerstin 1637-42

1639 Sigfrid Finnes hustru Malin Eriksdtr 1640

125 möh Änkan Kerstin, son Algut 1644-45

Algut Hansson, hustru Rangella Påvelsdtr 1645-96

Jacob Algutsson, hustru Kerstin Jonsdtr 1681-1719

Olof Nilsson, hustru Margareta Tholsdtr 1684-91

Lars Tohlsson, sockenskomakare, hustru Karin Algutsdtr 1688-89

Foto: Lena Gribing 2004.

Korsbäcken infördes i jordeboken som ett frälsetorp 1663. Av Skogskommissionens rannsakning 1684 framgick dock, att hemmanet var äldre och upptaget av finnen Hans Ess 40 år tidigare. Tillstånd till bygget hade lämnats av Conrad Falkenberg, som några år senare skulle förvandla byn Torpaskoga till säteriet Skagersholm.

Nybyggaren Hans kallades "Esten" i Torpaskoga 1609. Han var knekt och bror till den samma år dräpte Sule Larsson i Eriksbacken. Han friades från knekttjänsten genom att han, enligt befallningsmannen Lars Andersson vid Torpaskoga, som "Hans Häst" tog upp ett öde Vallsjöbol 1614. År 1635 var han en kort tid åter i Torpaskoga, och blev då stämd att svara Claes Horns fogde i någon fråga rörande hans sorti från Vallsjöbol. Han återfanns därefter i mantalslängden år 1637 i Korsbäcken. Tre år senare tog han sig här an Sigfrid Eskilsson Finnes första hustru, Malin Eriksdotter från Rautalampi, som stämt sin man för tvegifte (se Kyrkhävden).

Algut hade sonen Jacob och mågen Lars. Lars far och farfar hette Tohl och Eskil. De var båda växelvis bosatta i Ranängen och Västra Finnerödja.

Lars Tohlsson bodde i Ranängen, men var 1688-89 som skomakare tillfälligt bosatt hos svärfadern i Korsbäcken. Han råkade då ut för en värvning av fältväbeln Lars Månsson Kylling, rustmästaren Olof Nilsson Lindås, föraren Nils Berg, soldaterna Anders Svensson i Grimstorp och Erik i Anderstorp samt trumslagaren Per Olsson i Åstorp, som han säkert sent skulle glömma. Domboken berättar:[95]

Denne Lars Thorsson tillspord, om han godvilligt tog pengar av dem, svarade, att när de kom, låg han i sin säng och var vid midnattstid. Då såg han att föraren hade en tänd sticka i handen, som han hade tänt i den andra stugan, och vaknade när stugdörren öppnades. Då stiger han till honom i sängen, säger åt honom, God dag, Lars, och när han fruktade att ta honom i hand och det vägrade några gånger, så nödgades han dock omsider att räcka ut handen och taga honom i hand. Då sade föraren, nu väll kom upp och då tar han på sig byxorna. Frågade han, var har Du skorna Dina och strumpor, tag på Dig dem, och då han klädde på sig fick han inte tid att knyta knäbanden. Sedan tog de hatten och halsduken och satte på honom handskarna och så tar rustmästaren en 3 slant och sticker i näven på honom och när han det kände, räckte han upp handen, så att penningen föll i golvet och då sade han, kastar Du ut kungens mynt och räckte ut värjan? Svarade Lars, det gör jag intet. Gud bevare H:s Kongl. M:tt, jag tar inte pengar på sådant sätt. Då svarade de, Du skall väl följa med likväl. Då svarade han, Gud vet hur gärna jag följer med, och fick då inte tala mer med sin hustru, och hela tiden hade rustmästaren sin värja dragen, och när han stack in värjan, tog han Lars i den ena armen och föraren i den andra och förde så honom ut genom dörren och när de kom där släden stod, satte föraren sig bakom honom och rustmästaren framför och så förde de honom till Bråten, där föraren tog upp 2 Christiner inne i gården och bjöd honom, då han svarade, det bevare mig Gud före, jag har inte betalt de penningarna jag. I Bråten lånade Lars 1 RD av nämndemannen Nils, men de förbjöd Nils att låna honom några pengar. Så bjöd de honom åter 2 Christinier, vilka han nu ej heller ville ta emot. Sedan köpte de en kanna öl och körde honom till att dricka, och när han vägrade sade de, "om Du intet dricker ästu intet frimodig": Frågades om de "undsade" honom om han inte ville dricka, svarade han nej, men hemma i gården sade rustmästaren, det vore "wäll giordt sättia Handklofwarna på Dig, om Du elliest intet will föllia medh", men föraren bad honom tiga med detta.

Olof Nilsson i Korsbäcken, hans gårdsbo och svåger, som bor i samma stuga tillfrågades om det sig så förhöllt, som Lars hade berättat. Han sade sig legat och sett hur allt gick till och att det var sant det Lars berättat, men inte vågat gå upp för att inte riskera få hugg och sedan de frågat vem han var, talade de inte mer med honom. När detta skedde var även en skomakare, Chrisman Jonsson, med, som de tagit med sig från Kärret eftersom soldaten inte var hemma och då var med soldaten Anders Svensson i Grimstorp fyra personer inne i stugan, när Lars blev tagen.

Ifrån Bråten ledde de honom ut i var sin arm, liksom de gjort hemma och satte honom i släden som förut, och när de kom ut på sjön, bad han dem få stiga upp eftersom han frös, men de bad honom bida tills de kommer till Vallsjön och när de kommit dit och han lupit sig varm, ryckte rustmästaren ut värjan och sade, om Du gör en skälm av Dig, så ser Du denna. Då Lars säger sig svarat, om I ville ha en karl av mig, så måtte I fuller icke hugga sönder mig. Då sade föraren han är fuller, ty han skall inte röra Dig. När de kom ut på landsvägen måste han sätta sig i släden igen. När de kom till tullen, hade han ämnat stiga in i tullstugan, eftersom han märkte att kappelanen H:r Per var där inne, begärde också av dem att de ville gå med honom till prosten i Hova, vilken kunde bevittna, att han gjort sin rättighet med mantalspenningar med mera, som på kronans vägnar fordrades av honom. Då de svarade, i morgon skall Du få tala med honom och sedan ledde de honom åter i var sin arm till krögaregården, ropade upp folket och ledde honom in i stugan, uppropade och köpte strax en kanna öl och hade soldaterna, förbe:te Anders, Erik i Anderstorp och trumslagaren i Åstorp, för dörren, så att han inte kom ut. Lars svarade då att han inte förmådde dricka.

När de kom till Krogen var ottemål och hönsen hade börjat gala, då de satte sig vid spisen och honom på en stol och tog fram en skänkeskål och sade, Du skall dricka eller den och den skall fara i Dig. Då måste han supa några gånger, ehuru han var ängslig och kunde intet förtära. Då sade de han måste vara hungrig och skaffade honom en sill och bröd och gav grann akt på honom, att han skulle äta av sillen, men han satte henne /när han såg sitt tillfälle/ på briket på spisen. Trumslagaren sade då åt honom, "Du äst den största skiällm på Tijweden" då Lars svarade, jag skall ha vittnesbörd av var och en på Tijweden, att jag är ärlig och har intet ont gjort. Då höll det på att dagas och när det var lite uppdagat, gick han bort på bänken och la sig, då sade rustmästaren, ligger Du på lur, och då måste han gå upp och åter sätta sig vid spisen. Fältväbeln kom då in och räckte handen åt honom några gånger och som han inte tordes ta, varvid han sade, menar Du jag inte har tagit så god karl i handen som Du och då stod soldaterna omkring honom och spedde honom och sade, Din hundsvott, vill Du inte ta fältväbeln i hand, sade han Gud bevare mig för att säga annat och så måste han göra det. Då sade fältväbeln, var välkommen och Lars svarade, Gud vet hur välkommen jag är. Under tiden bjöd fältväbeln honom 2 Christinier, men han ville inte ta emot dem, och då kastade han dem i mössan på honom, som han höll framför sig och frågade om ingen var där inne som såg eller om krögaren var uppe.

Då framkallades krögaren Lars Biörsson, vilken berättade sig legat, men såg att de bjöd åt Lars en kappe brännvin och som han inte ville dricka, frågade Lars varför dricker Ni inte? Svarade Lars att han hade en sådan elak sjukdom, vad då frågade han. Fransoserna. Då bads Lars taga koppen ifrån honom, men nu säger Lars Thorsson sig så sagt, om han hade kunnat sagt värre, hade han det gärna gjort för den rädsla han hade.

Tillspordes Lars Biörsson om han icke mera såg hur de sig ställde. Svarade att han såg fältväbeln kasta 2 Christiner i Lars mössa, men han välvde dem ut, så att de föll på bänken, eftersom han inte ville ta dem med händerna. Då sade fältväbeln, ästu för taga penningar, svarade Lars, jag har inte förtjänt dem.

Sedan tog de och ledde honom ut som förut och satte honom i släden, fältväbeln bak, Lars Thorsson emellan och en soldat, Arvid i Fröåkra fram, och körde det fortaste de kunde och hann ifatt kornetten Sven i Korterud, som hade ett ärende till Ebbetorp och följde efter. I Hova sände de tre soldater i förväg att gripa Olof i Ebbetorp och när de kom fram till Ebbetorp var Olof där slagen och blodig i stugan och fältväbeln stod med sin dragna värja i dörren och vevade med henne, medan knektarna ville köra och ta mer kläder på sig. Olof i Ebbetorp berättade sig nu av fara icke i går torts berätta om hur allt gick till. Berättar att fältväbeln hade dragen värja i den ena handen och påken i den andra, vilken han tog från Erik i Anderstorp och packade på huvudet med värjan, och sade vill Du inte ut, då Olof svarade, jag vill gärna med vart I vill ha mig, då tar han honom i armen, ryckte och slängde honom först på den ena sidan och sedan på den andra och följde honom alla ut. Då var Sven i Korterud inne hos nämndemannen. Och berättade Olof att fältväbeln slog honom ett slag i huvudet med kulefårken och sedan far han honom i halsen, höll upp ansiktet och slår honom i ansiktet med näven så att blodet forsar och han föll i backen. Detta säger sig Lars skomakare ha stått vid släden och sett, säger, att när de körde förbi Sven i Korterud på gärdet, bjöd fältväbeln honom åter de 2 Christiner, som han inte ville ta emot, utan lät dem falla i släden, men han tog upp dem och ville stoppa dem i byxesäcken, men de kom inte in utan låg framtill och han lät dem falla ned. Då sade fältväbeln, kommer de bort skall Du betala dem och detta skedde innan de kom till Ebbetorp och fick höra, att det var så bråttom, att de andra karlarna inte rådde med Olof. Då tog Arvid i Fröåkra upp pengarna och hade dem hos sig. Kornetten kom ut och hade med sig ett glas brännvin och bad honom dricka, för att kölden inte skulle ta honom och bad för Lars att han skulle få gå in med honom i Nilses stuga. När så Olof i Ebbetorp var bunden och lagd på skrindan, då gick Kyllingen in i Nilses stuga med föraren och kornetten var ense med dem, att Lars skulle ta pengarna och gå för en rote och sade, att eftersom kornetten hade rått honom till detta och han skulle slippa att bli pinad som den andre.

När de kört därifrån sade fältväbeln åt Lars, tag Du de pengar Du har fått och gå till Olof och visa honom, att Du tagit pengar, vilket han nödgades göra, men Olof tog ändå inte pengar förrän de kommit till Björkulla. Sedan fördes de vidare från Björkulla till Fria krog och sedan till Nygården, där fältväbeln lät hålla vakt om dem. Därifrån åkte de till Fredsberg och där ifrån till Lyrestad. I Nygården bjöd han fältväbeln en stut, för att han skulle hjälpa honom under landfolket, då han sade det är intet åt, det lär knappast bli av.

Sist säger Lars Tohrsson, att han slapp i Lyresta prästegård och då sade kaptenen åt honom, vill Du tjäna för en rote, så skall Du slippa. Då svarade han, om ingen annan råd finns, så vill jag hellre det. Detta säger sig Sven i Hult ha hört när talet föll

Och efter som de kommit in och berättat, att de skulle ta dem på nytt, lystes dessa Olof och Lars Thorsson i Kongl. Maij:ts hägn och fred för allt övervåld.

Eftersom ingen, som hade varit med om denna våldsamma värvning, hade comparerat för rätten, så att här om inte kunde göras en fullkomlig ransakning, fast mindre någon dom, ty tillsades parterna att samtligen comparera i Valla den 13 februari, vilket även blev skrivet baronen och kaptenen Schultz till.

Övervåldet i Lars Tohlssons fall var extra grovt, eftersom hantverkare enligt kunglig förordning var befriade från krigstjänst. Samtidigt förstår man, att det måste ha varit stora problem att under orostid i indelningsverkets linda fylla arméns kadrar med lämplig och villig personal. Lars Tohlsson var finnättling. Som sådan var han antagligen ett passande byte för värvarna.

Denna gång misslyckades de. Jöns Svensson i Paradisängen stegade personligen upp till landshövding Örneclou med en skriftlig framställning, eller en s k ”supplique”, från Finnerödjaborna. Denna innehöll såväl klagomål mot den olaga värvningen som en begäran att få behålla Lars som sockenskomakare. Så blev det.

Den räddhågade Olof Nilsson, som inte vågade sig ur sängen när värvarna var på besök, var gift med Lars Tohlssons syster Margareta. Därmed var troligtvis alla i tabellen ovan angivna personer vid Korsbäcken finnar eller finnättlingar.

Korterud Jon 1601-03

1593 Öde 1604-08

185 möh Lars, knekt 1611-12

Sven 1613-22

Nils Andersson, knekt 1624-29

Öde 1629-34

Skytt, fritt från skatt 1635

Öde 1635-39

Lars, upptaget 1637-40

Nils 1644-45

Olof, upptaget 1/4 hemman 1650

Jon Olofsson, hovslagare 1655-56

Sven Svensson Hof, hustru Kerstin Algutsdtr 1659-78

Matts Simonsson, skomakare, hustru Marit 1666-72

Torsten Jonsson 1670

Sven Svensson Tifverman, korpral/kornett, hustru Annika Persdtr 1680-1701

Anders Jönsson, hustru 1691-96

Sven Nilsson, hustru Katarina Olofsdtr 1705-10

Foto: Lena Gribing 2004.

Korterud togs upp som ett svedjehemman i ett höglänt och skogrikt ödemarksområde 185 möh. Det skattlades i likhet med ett antal andra finntorp, som Humletorp, Kavlebron och Kvarntorp år 1601. Namnet Jon låg högt i finska namnlistan. Med tanke på tidpunkt och hemmanets prägel kan vi förutsätta, att nybyggaren var finne.

Åren kring sekelskiftet var svåra med pest och missväxt. Hemmanet ställdes därför snart öde. Det användes därefter av kronan för avlöning av knektar och skyttar.

Matts Simonsson var, innan han kom till Korterud, skomakare vid Vallsjön år 1656 och omtalades då som bror till kolaren Jöns Simonsson vid Orrkullebäcken.

År 1670 ersattes Torsten Jonsson av Nils Nilsson i Hova som soldat för Korterud. Torsten kan bör ha varit son till hovslagaren Jon.

Den Sven Svensson, som stod för hemmanet som ryttare, korpral och kornett, bör vara en och samma person, men det fanns även en hovslagare med samma namn år 1665. Det kan då ha funnits två personer, som burit namnet Sven i Korterud på 1660-talet.

Anders Jönssons morfar hette Anders Algutsson. Hans boplats är okänd.

Sven Nilsson var en av de mest aggressiva ledarna vid upproret i Binneberg år 1710. Han blev, i likhet med två andra Finnerödjabor, två Hovabor samt ytterligare tre personer i bygdens närområde, dömd att halshuggas, få kroppen parterad och steglad samt sitt huvud "satt på en påla". Svens hustru Katarina kom från Gårdsjö. Hennes föräldrar bör ha varit Olof Påvelsson och Karin Hansdotter.

Korterud var ett stabilt finnhemman i bygden, även om ordet finne aldrig nämns.

Kvarnbolet/ Bengt Olofsson, hustru Kerstin Andersdtr 1640-64

Ängen/ Änkan Kerstin Andersdtr 1664-73

1640 Anders Bengtsson, hustru Sigrin Bengtsdtr 1668-75

80 möh Walborg, piga 1669-71

Anders Olofsson, hustru Elin Larsdtr 1675-1707

Lars Andersson, hustru Maria Eriksdtr 1677-1758

Nils Anderssson, hustru Maria Andersdtr 1702-33

Foto: Okänd 1936.

Kvarnbolet var först en äng under Kvarntorp, ofta kallad Kvarntorpsängen eller enbart Ängen, innan torpet blev eget hemman år 1642. Ägare av detta blev Anders Olofsson Finnes dotter Kerstin, död 1673 och mågen Bengt Olofsson, död 1664.

Anders Bengtsson var son till Bengt och Kerstin. Han förekom eventuellt i domboken redan 1640 och därutöver den 21 juni 1659, då en förrymd soldat Anders från Gatan hade stulit en klädesjacka från en Morabo på Tivägen. Då denne Anders inte hade något att betala med, fick han avtjäna böterna med gatulopp utanför tingsstugudörren.

Från 1668 var Anders Bengtsson dock bosatt med modern och hustru Sigrin i Kvarnbolet. Här fanns även pigan Walborg, vilken kan ha varit syster till Anders. En annan syster Ingrid visade sig år 1679 vara gift med soldaten Olof Bengtsson i Bondetorp.

År 1675 ersattes Anders Bengtsson, som brukare av hemmanet, av kusinen Anders Olofsson. Denne senare var sonson till Anders Olofsson Finne.

Under tiden hade Anders Bengtsson hunnit visa sig vara släktens Stora Svarta Får. Redan den 23 maj 1671 fick vi en glimt av hans talanger vid tinget i Hova:

Kom för Rätten Bengt Hansson i Paradis och beklagade sig, hur nattetid sistförledne Höst från honom stulet blev i en Bod utan något Lås eller Taks uppbrytande - 1 ny Grön klädes Tröia - 5 al:r Rött Kläde - 5 al:r Grått dito - 5 al:r valmar - 1 Ost om 13 mkr och Ett djurgarn af Lin;

Tröjan hade han sedan känt igen hos Hindrich i Bruntorp i Tånger(åsa) socken i Närke, den Hindrich sagt sig ha bekommit af Enkan Kierstins i Kvarnbolets son Anders Bengtsson /vilken Bengt Hanssons måg bliva skulle/ emot en vargsax; deslikest hade Hindrich bekänt, att Anders Bengtsson samma gång tillbudet honom rött kläde för en Bössepipa ...

Anders Bengtsson ställdes till examen, men kunde till ingen bekännelse komma, utan nekade på det högsta, att han aldrig samma saker från Bengt i Paradis hade stulit, mindre varit den som med Hindrich i Brunstorp handlat hade.

Resol: Bengt skall till nästa ting skaffa fram sina vittnen, Hindrich i Brunstorp med de flera, som kan tillvita Anders Bengtsson denna last.

Mäster Hans hustru Sigrid i Finnerydian tillhummade och Anders Bengtsson i Kvarnbolet att han för 2 år sedan hade bortstulit 32 al:r Lärft och 30 al:r Bråtts väv vid Finnerydian av dessa skäl; först att Anders söndags morgon (samma dag då vävarna stulna blev) varit i hennes hus och sett var vävarna utlades, sedan när han i Finnerydia kyrka gången vart, gick han under predikningen ur kyrkan, lämnade sin hatt kvar och sedan icke igenkommit förr än långt efter middag, och bett kvinnfolken där sammastädes att låna sig en mössa efter hans hatt vart inlåst i kyrkan.

Anders här till i lika måtto nekade att ha samma vävar stulit, men icke att han varit i hustru Sigrids hus om morgonen, och att han gick ur kyrkan bittida skedde för att han blev opasslig av det han om morgonen i Finnerydian drack och nödgades gå ut på marken och lägga sig och försov sig, och vaknade ej förr än efter middagen.

Detta uppskjutes till nästa ting.

Hova dombok den 15 februari 1675:

Ställdes för Rätten en Torpare på Tivägen Anders Bengtsson i Kvarntorpet och anklagades först och än ytterligare av sin svärfader Bengt Hansson i Paradistorpet för någon stöld, som han för några år sedan hos honom begått....

Var om Anders Bengtsson till förhör ställdes och på sin svärfaders klagan svarade sig icke ha samma persedlar stulit, ehuruväl han icke nekar, att ha dem sedan igenkänt vara sin svärfaders, utan föregivandes att hans svåger Algut Bengtsson i Kyrkiohävden skall samma stöld ha begått, som sedan persedlarna till honom burit och han efter hans begäran föryttrat och försållt, såsom tröjan i Närke och det röda klädet till Carl i Bräcke i Rudskoga socken i Värmland.

Algut här på framkallat och examinerat högeligen sig beklagade över sin svågers omilda och vrångvisa förklaringar och angivan, bedyrandes sig därtill aldrig vara skyldig, utan hans svåger sådant gjort av lutter avund, i det han honom har fasttagit och fängslat, då han för kyrkotjuvnaden i Finnerydian blev misstänkt.

Där näst klagade Algut med Erik i Kyrkohävden, att Anders Bengtsson har hos dem också stulit, neml. från Algut en grön tröja och från Erik 16 al:r Wallmar; inläggandes Per Eskilssons attest uti Finnerydian, vilken betygar efter Påvels hustrus i Skyttehemmets berättelse, att denne Anders Bengtsson har hos henne i en Bod under egen Lås och nyckel haft 16 al:r Wallmar, vilket igenkänt är av Erik efter hustruns berättelse, på en vit tråd, som var invävd i samma Wallmar, såsom och en halvengelsk grön tröja, den Algut säger vara sin.

Till vilken stöld Anders Bengtsson också alldeles nekar och säger att tröjan som i Skyttehemmet hängde var hans egen, men icke haft någon Wallmar der eller på något ställe sådant sålt.

Härvid framkom Olof i Fagerlid och tillade Anders Bengtsson, att på första bönedagen uti sist förledet år ha ifrån honom stulit 22 al:r Lärft.

Anders Bengtsson nekar icke att ha sålt Lärft i Värmland, men föregivandes sig det ha köpt av sin legoknekt och lejt penningar av Lars Månsson i Gatan 18 Daler, det Lars fuller Edligen tillstod.

Därpå framkom Per Eskilsson i Finnerydian och betygade, att Anders Bengtsson har tillförne om detta Lärft förskjutit sig på en soldat och gammal Tjuv Hälges Lasse och i så måtto uti denna sak tvetalig.

Olof i Fagerlid indrog och till mera skäl, att Anders Bengtssons Hustru hade kort förut varit hos honom och sett var samma väv hade legat, såsom och att hon varit hos honom, sedan hennes man blev fängslad och bjöd honom förlikning.

Algut i Kyrkiohäfden berättade, att när krögarehustrun i Finnerydian uppspanade samma Lärft i Skyttehemmet, talte hon Anders där om till, då sade han sig ha fått samma Lärft av Olof i Fagerlid för en Bössa, men som hon ej kände det för sitt, lät hon det bliva.

Noch framkom och Algut i Korsbäcken, klagandes att honom icke länge sedan blev hans goda (?) frånstulet, och Elden sedan på hans Bodar satt, var om han också har misstänkt denne Anders Bengtsson, efter som sedan är Oxkött uti hans hus funnet och han likväl icke har något slaktat det året.

Ehuruväl denne Anders i detta som de förra målen noga examinerades, nekade han likväl här till, föregivandes sig ha köpt 2 lb kött av Olof i Trehörningen såsom och något av Anders Olsson i Kvarnebolet.

Där näst framkom Anders i Sandåsen och klagade att uti förleden sommar blev honom frånstulet 2 lb Ost, 2½ lb smör, En malmgryta liten, varav sedan återfanns i Anders i Sandåsens egen Lövbod, Smörbyttan och vid pass ½ lb därur taget, men Grytan igenfunnen med Finnerydians kyrkoflaska i Jöns Lövkoja i Linnehult och när hans hustru talte Anders Bengtsson där om till, hade han henne slagit....

Än framkom Anders i Högskog och klagade uti förleden sommar vara från honom stulet en kvinnfolks Linkjortel af Treskift väv, ett Förkläde af Bråthsväv och ett par Stigbyglar med Stigläder och vid efterransakan funna på Anders Bengtssons Stuguvägg....

Anders Bengtsson lika som tillförne nekade till denna stöld och föregivandes sig Stigbyglarne kiöpt av en Lösdrifvare, benämnd Svärt-Anders....

Sist beklagade sig Finnerödieboerna, att i deras Kyrkia är för kort tid sedan en stor tjuvnad begången i det deras kyrkokista är uttagen och buren upp i skogen, och där ur stulet till 14 Daler Kmt såsom och en Tennflaska med vin samt oblater, Kalk och Pateen;

1 Dragandes en stor misstanke till denne Anders Bengtsson, efter som han för åtskillige stölder är berycktad.

2 Att trots att han är en fattig karl och lejt knekt och sin ringa Ägendom der till kostat, har nu sedermera haft penningar nog,

3 Sedan i Finnerydia kyrkia stals, har han inte till kyrkian kommit eller där varit, ej heller velat dit komma när hans Moder begrofs,

4 Då han först blef fängslad, har han hållit sig ur vägen och sedan när han med Järnen rymde, och sig låter dem avslå, har han än mera till flykten taget och sig undanhållet, som så mycket mera gör honom misstänkt,

5 Är och hos honom funnet 2 stn Lirkar[96], då han först fasttogs med en liten Pung af Gyllenduk, som icke kännes.

Anders Bengtsson togs här på till enskilt förhör, vilken efter sitt .... förhärdade sinne, höjeligen till kyrkotjuvnaden nekade; och föregav att Pungen hade han fått af Jöns i Fagersand, och Krokarne, som icke till några Lirkar skolat vara gjorda, brukade han till klinkelås hemma hos sig och den andra hade varit en liten Isbill, som han hade krökt och slipt till, att harka sig öfver glatt Is med, när han sig på andre Glattisar satte.

Tillspordes honom vem som slog av honom Järnen då han slapp lös, var på han bekänner att Svarvaren Anders i Fagersand hade det gjort och samma gång köpte han av honom ett par Stövlar, deslikest har han givet honom varning, då Sven i Kiärret med andra flere skulle komma och fängsla honom....

Än vidare försköt sig Anders på Lille Jöns i Bygget, att kyrkoflaskan med Anders Gryta i Sandåsen, var uti Jönses fällen funna.

Jöns i Bygget inkallades och beskylldes av Anders för diverse oegentligheter, vilket Jöns å sin sida förklarade till alla delar, vara falska tillvitelser. Rätten sköt upp målet till nästa ting. Under tiden skulle Anders Bengtsson förvaras i Kronans häkte.

Hova dombok den 18 juni 1675

Vart Anders Bengtsson i Kvarntorpet åter inställd om de på förra Tinget tillvitte och tillagde stölder och än vidare examinerad, men inga nya skäl framkom om dessa.

Svarvaren Anders i Fagersanden, som Anders Bengtsson förra tinget beskyllt för att ha slagit av sig Järnen, varnat honom samt sålt stövlar till honom blev inkallad och till förhör ställd. Han kunde dock i ingen måtto övertygas, utan nekade höjeligen att han varken slog av honom järnen, ej heller varning gav, men klagade, att då Anders Bengtsson var hos honom stal han stövlarna. Anders påstod det förra, nekade till stölden, men hade inga bevis.

Såsom Tingsrätten i alla desse stölder med Anders Bengtsson icke kunde komma till någon bekännelse, hemställdes till Härads Nemnden i vilka punkter de kunde Anders Bengtsson värja eller fälla och resolverades:

1 Anders Bengtsson skyldig till stölden hos sin Svärfader Bengt Hansson i Paradis, som värderades till 20 Daler 30 öre Smt: Item brottslig till det stulna Lärft hos Olof i Fagerlid, som värderades till 20 Daler 24 öre Smt. Såsom ock till den stöld, som hos Anders i Högskog varit begången, värderat för 1 Daler 4 öre.

Tillsammans gör detta 24 Daler 26 öre och Anders Bengtsson dömd att plikta Tredubbelt efter Kongl. Straffordningens 3 Art Nembl. 74 Daler 14 öre Smt och vedergälla målsäganderna sitt.

För övriga stölder kunde Anders mot sitt enständiga nekande inte dömas, enär bindande bevis saknades.

För Anders äreröriga beskyllningar mot sin svåger Algut Bengtsson i Kyrkohävden och Lille Jöns i Bygget döms han plikta tillhopa 20 Daler Smt samt för den pust han givit Anders hustru i Sandåsen 3 Daler Smt eller i allt 95 Daler 6 öre Smt.

Anders Bengtssons bedrövelser var inte slut med detta. År 1677 den 17 september stod han åter vid skranket och då instämd för att ha slagit Per Skytt i Slottsbol i huvudet med en yxhammare, bedrivit hor med Annika Töresdotter vid samma hemman och sökt förgöra sin hustru med mercurium eller arsenik. Därutöver var Anders även anklagad för att ha berövat Töres i Slottsbol livet. En resumé av dombokens protokoll följer nedan.

Slagsmålet med Per Skytt började, då denne kom fram till Anders och Lars Svensson från Högsåsen, då de höll på att tillverka hjulvirke åt den senare. Per Skytt kommenterade då arbetet med "här lärer visst blifva vackert hiul af", varvid Anders svarade: "Ja, men har du giordt Stocken till reds, som du sagdt att du skall låta mig halshuggas vid på Hässlebräckian". Per svarade då "om så är, så kan der tillförende vara avhuggen en rätt så god karl, som du är". Anders kastade då ifrån sig hjulvirket och slog Per i huvudet med yxhammaren, så att han segnade ner. Per reste sig, greppade Lars yxa och skulle i sin tur ge sig på Anders, men denne rymde fältet och sprang till skogs. Per gick in och lade sig efter sviterna från yxhammaren, men kryade snart på sig.

Per Skytt tillfrågades av rätten, varför han fällt orden "at tillförende äfven en så god karl som han kunnat varet på Hässlebräckian halshuggen". Per svarade, att Jordan i Hävden berättat hur "marterligen en Böfvell på Hässlebräckian hade hanteradt Bengt i Svenstorp innan han fått huvudet af honom", och att det skulle varit väl om densamme även fått denne Anders "åstad at tillijka giöras af med dem begge med ett omak". Per ansåg uttalandet motiverat av att Anders "stack Eld på Alguts vistehus i Korsbäcken" sedan han tagit vad, som förvarades i detta, och om inte elden blivit släckt, hade hela torpet lagts i aska.

Per berättade sedan, att han en gång kommit på honom, när han bedrev otukt på en näverstabbe med Töres 16-åriga dotter Annika. Av skomakaren Per i Allmänningarud hade han även fått veta, att Anders hade stulit två ostar från Annikas mor Ingrid. Ostarna hade han burit tillbaka, när han blev tilltalad om stölden. Per ansåg att detta räckte, för att han skulle kunna stå för orden "at en så god karl som han hade tillförende på Hässlebräckan blivit avhuggen".

Lägersmålet med Annika Töresdotter bekände båda, fast för hennes del under tårar och klagan, ”att han som var en gift man och bättre visste, henne till detta ganska lättfärdeligt förmått och bedraget”.

Angående uppgiften om att han sökt förgifta sin hustru, visade Jordan Nilsson i Hävden ett litet knyte med smör och ister, i vilket var inblandat diverse saker, främst mercurium. Anders påstod dock, att det var victril, som han använt för att smörja och svärta skinn. Jordan berättade därefter, att då Anders blev gripen av Ansten Ryttare i Bondetorp (Bårtorp?) och Håhultskarlarna på ett höränne i Hävden, hade han lämnat sin kniv till Jordans mor, som låg på samma ränne, för att de inte skulle ta den ifrån honom. När han sedan blev låst i järn och ledd in i stugan, skubbade han av sig knytet ur byxesäcken och ner på golvet, där Jordans hustru sedan tog hand om det.

Jöns Svensson i Paradisängen, där Anders en tid varit bosatt, berättade, att när Anders hustru under sin barnsbörd något före jul "var lösten på fremmat math", hade han köpt en smörask av Lars Olofsson i Paradis. I denna hade han i ena ändan förvarat mercurium, vilket Jöns hustru upptäckt, när det vid fönstret glittrade i smöret. Hon tog smöret tillvara, vilket Jöns nu hade med sig till tinget. Detta blev dock mer påtagligt, då han köpte ett mjölktråg av Jöns hustru, och när detta var halvätet lämnade resten till hustrun med orden: "Nu skall du äta upp detta!" I mjölken var då strött så mycket mercurium, att när hon ätit, började allt snurra runt för henne, och hon svimmade på en bänk, där hon kastade upp "både gåhr och blod". Hon hade antagligen dött, om inte Jöns folk gett henne söt mjölk att dricka. Hon låg i tre dagar, innan hon kunde gå upp.

Den överblivna mjölken hälldes ur tråget i en gryta med diskvatten, som gavs till svinen. När grytan gjordes ren, var dess botten vit av mercurium. Alla svin blev sjuka, och en gris dog efter åtta dagar. Om grannarnas berättelser var sagor vet vi inte. Anders hustru var inte närvarande vid tinget, men lät via sin broder, Algut i Kyrkhävden, meddela, att hon inte klagade över sin man.

I protokollet följde sedan en redogörelse över Töres Jonssons i Slottsbol mystiska försvinnande. Anders Bengtsson kunde dock inte kopplas till detta, varför han friades från den anklagelsen.

En tidsbild i anslutning till redovisningen var, att Per Skytt vid tinget berättade, att Töres hade förändrats den sista tiden. Detta visade sig "genom att han både bittida och sent gått med skor, när han tillförne varit så grannlagat, at han esomoftast om starke vinteren intet nändes ha dem på sigh, uthan både i Snöen och på Ijsen baarfootat uthgick". Man tänker då osökt på den finne, som i smällkalla vintern kom vandrande med uppknäppt skjorta och iskristallerna glittrande som en pansartröja på det hårprydda bröstet. Töres i Slottsbol var gift med Ingrid, trolig dotter till Erik Biörsson från Biörsgård i Paradis. Han tillhörde då säkert själv samma sega och stryktåliga kategori av finska invandrare. För härdning av hans fysik fanns enligt domboken en badstuga eller bastu i Slottsbol.

Protokollet i domboken avslutas med följande:

Resolution: Anders Bengtsson bötar för yxhammarslaget mot Per Skytt 5 Daler Smt, för lägersmålet med Annika Thöresdtr 80 Daler Smt samt för att han använt gift och så när förgiftat sin egen hustru 10 Daler Smt eller tillsammans 95 Daler Smt. Därutöver, eftersom han varit dömd flera gånger och icke visat tecken på bättring, dömes han nu ur häradet.

År 1680 i juli månad stämde Lars på Hallan en tobaksbesökare med namnet Anders Bengtsson, vars dramatiska och vingliga spår vi då möjligen hade kunnat följa från soldat vid Gatan år 1640 till tobaksbesökare vid Hallan 40 år senare. Försäljningen hade i så fall under tiden bara förändrats från stulen väv till tobak.

Kvarntorp Anders Olofsson Finne, hustru Anna 1593-1644

1593 Olof Andersson, hustru Kerstin 1630-81 85 möh Olof Olofsson, hustru Karin Hansdtr 1660-1700

Sven Eriksson, hustru Kerstin Olofsdtr 1677-1718

Erik Olofsson, hustru Kerstin Svensdtr 1680-1719

omgift med Per Philipsson 1720-51

Foto: Kristina Olsson 1980.

Anders Olofsson Finnes stubbarättsbrev hade följande lydelse:

Wi Carl med Guds Nåde Sveriges Rikes Arvfurste och Föreståndare, Hertig till Södermanland, Nerike och Wärmeland giöre wetterliget, att efter denne brefwisare Anders Olufsson hafwer för tre åhr sedan begynt rödja ett Torpställe på Cronones Egendom benämnt Qwarntorp, på Hofwa Sochn och Wadsbo härad liggande, och ödmiukeligen begärt samma Torpeställe att bruka och behålla sedan han det hafwer opröjdt, byggt och kommet till macht, det wij hafwer grundeligen efterkommit, dock med sådanne willkor och förord, att wår Fogde samt Häradshöfdingen och Tolf beskiedlige Män av Häradet skola först den plats bese, som han avrödja will, så att det icke sker gamble Bohlbyar till hinders och meen eller på någons enskyldige ägor, som med Råå och Röör omlagde finnas, och desse förenämnde skola lägga dem till förberörde Torpestad i Skog och Mark, som därtill höra skall, att den som det besitter och brukar må weta vad honom med rätta tillhörer, sedan när så är rättviseligen synt, rannsakat och lagat, skall han nyttja dess Torpestad skattefri och utan tunga i sex år, räknandes från den tid han det först upptog, och när de åren ute är, skall det först skattläggas eftersom det kan wara med ägor godt och lageligt till, desslikes skall hans barn och efterkommande hwar efter annan wara närmast till att besitta samma Torpestad för årlig skatt och utlagor liksom annan Skattegärd. Där vår Fogde, Häradshöfdingen, Länsman och alle andre måge veta sig efterrätta. Gifwit i Örebro in April 1597.

Carolus

Anders Olofsson kallades vanligen ”Anders Finne i Torpaskoga”. I motsats till andra finnar på Tiveden, vars speciella epitet snabbt förvann, behöll han beteckningen ”Finne” från första uppgiften i en tiondelängd år 1600 till sista uppgiften i en mantalslängd år 1642. Enbart i stubbarättsbrevet var benämningen utelämnad.

År 1609 blev Anders Finne anklagad och stämd för dråp på Sule Larsson från Eriksbacken samt dömd till döden för brådomsskillnad. En broder till den senare, Hans Larsson Est/Ess, var denna tid bosatt på Torpaskoga. Efter förlikning med denne och släkten blev Anders Finne benådad.

Stubbarätten för Kvarntorp bibehölls inom släkten åtminstone fram till år 1791 då Greta Jonsdotter i Ekebacken krävde att återfå den rätt, som hennes avlidne farbroder i egenskap av förmyndare tillskansat sig under hennes omyndiga år. Vid tiden för käromålet disponerades Kvarntorp av en dotter och måg till farbrodern. Rätten avslog hennes begäran, eftersom 40 år hade gått efter faderns död, utan att hon gjort framställning härom, samt att hon inte ansågs ha bevisat sin släktskap med Anders Olofsson Finne på ett tillfredsställande sätt.

Kyrkhävden Sigfrid Eskilsson Finne, hustru Malin Bertilsdtr 1634-41

1634 Änkan Malin 1642

195 möh Jöns, hustru Malin 1644-47

Olof Helgesson, knekt 1648

Tohl, skytt, edgångsman, hustru Elisabet Jeansdtr 1642-80

Sigfrid 1655

Algut Bengtsson, edgångsman, hustru Karin Håkansdtr 1671-81

Erik Bengtsson, hustru Kerstin 1671-74

Herr Per Hoof, hustru Karin Staffansdtr Berg 1684-87

Töres, edgångsman 1686

Jon Nilsson, hustru 1691-97

Nils Hansson Tifverman, hustru Maria Andersd Zenert 1697-21

Foto: Lena Gribing 2004.

När Kyrkhävden togs upp, vet vi inte. Torpet köptes den 5 december 1638 av Carl Bonde, och övergick därefter i mågen Conrad Falkenbergs ägo. I jordeboken återfanns torpet dock först år 1663 och då som ett frälsetorp under Falkenbergarna med Tohl, skytt, som brukare.

Sigfrid Eskilsson Finne kan ha varit den som tog upp hemmanet. Hans aktiviteter i Sverige skapade dramatik både här och i Finland. Vi låter domboken berätta:

Hades för Rätten Segfred Äskelson i Kyrkohävderna på Tivägen, gift bonde, vilken blev beklagat af Malin Ericks dotter som äkta hustru i Rautalamby uti Finland, där han utan all skuld och brott av stor lättfärdighet hade henne övergivit och dragit hit in på Tivägen och taget sig anner hustru Malin Bertils dotter, som med honom nu boandes är och låtet den första igen sitta med 3 små äkta barn efter sig och bodde tillhopa i 6 år.

Malin Ericks dotter skaffat sig bevis av sin kyrkoherde Herr Paulus Martinis ifrån Rautalamby givet den 29 Januari anno 1639, som medföljande vidimerad Copia Ord ifrån Ord utvisar hon sig redeligen och väl förhållet. Har kommit uti äktenskap med denne sin sista hustru Malin Bertils för 6 åhr sedan och med henne äger ock 3 barn och har den första ej annat beskylla, utan allenast hon war ondsinnat.

Och hans sista gifte Malin Bertils dotter befrias alldeles efter nämdens noga ransakning samt henne och hennes föräldrar var alldeles ovetandes honom förende gift var, efter den vittnesförsäkring, som någre finnar, hans landsmän från Medskogen i Värmland, till kyrkoherden H: Anders i Hova av dem anammat hade, det äger ock ges Landshövdingen i Värmland här om tillkänna, att de därför må tingsföras och dömas N: Lasse Hendrichsson och hans svärfader Phillippus och Hendrich Hendrichsson.

Därför Segfred Äskelsson, som har gånget ifrån sin laggifta hustru, utan laga skuld eller bevisligt brott och taget sig en anner till laggift hustru och hävdat medan den första levde i 6 åhrs tid, kan icke befrias at ha sig försett emot till sitt livs förverkande efter det 5 Cap i Högmålsbalken, med mindre han njuter Höga Överhetens Nåd.

Varefter Malin Ericks dotter bekände, att Segfred förenat sig med henne till hennes fulla åtnöje, och att hon inte mer begär att vara tillsammans med honom i äktenskap, utan vill förse och försörja sig som hon bäst kan och där bredvid i all underdånig ödmjukhet mycket bönfaller för Segfred om hans livs förskoning, att han får bli hos sin sista hustru och barn och dem försörja, var med hon gav sig tillbaka till Finland igen.

Copia av Malins Vittnesbörd

För alle de Edle Wellb välförståndige, välvise, gode Herrar och män, som detta mitt närvarandes öppna brev händer att förekomma, önskar jag all lycksalig välfärd samt med andelig och lekamlig välsignelse av endast vår frälsarman och saliggörare Jesu Christo.

Där näst bekännes att jag underskrivne gör härmed vetterligt, att denna min brevviserska och åhörare, Malin Ericks dotter är nu stadder uti sin resa hädan till Sverige där till att fråga och uppspana sin äkta man Segfred Äskellsson, kolare i Häräntarpellby, som för elva år sedan härifrån till Sverige drog, med vilken hon 3 barn avlat har och nu är han kommen uti annat giftermål i Sverige, såsom här berättandes är.

För den skull till H. K. Maij:tt vår allas nådigst rättsvårdande Drottnings och arvfurstinnas i Sverige trogna befallningsmän, uti vad stånd och kondition de helst vara kan, som förbenämnda brevviserska förekomma, min ödmjuka bön och tjänstvilliga begäran, att de denna Malin Ericks dotter i sin rätta resa ej ville platsa eller något hinder göra, utan hellre till det bästa hjälpa och befordra hennes sak och ärende, när hon som umträngd varder, alldenstund hon sig uti sin mans frånvaro har sig ärligen och kristligen ställt och förhållit, såsom en ärlig och kristlig kvinnkönsperson ägnar och bör. Och han efter Sveriges lag må straffad bliva. Sådant och allt annat i lika måtto alltid vänligen och tjänstvilligt gör och förskylla vill, när mig så tillsagt varder, alltså uti sanning och under mitt sigill och egen hand. Datum Rautalamby Prästgård den 29 Januarij 1639

Paulus Mathiae P:r Rautalumbensig[97]

Sigfrid benådades inte. Malin stod som änka 1642. En son till paret kan dock ha visat sig senare. En Sigfrid från Kyrkhävden stod nämligen i Finnerödja kyrkoräkenskaper 1655 och en Sigfrid Finne i Hova kyrkoräkenskaper 1674. Namnet var ovanligt. Enligt protokollet ovan hade familjen tre barn. Sigfrid kan då ha varit ett av dessa.

Rautalampi var en kommun i Kuopio län i landskapet Savolax.

År 1664 var skytten Tohl anklagad för lägersmål med pigan Anna Olofsdotter från Brynterud. Han nekade och lyckades befria sig med följande laggärdsmän:

Olof i Långåsen, Bodarna, Per i Ebbetorp, Johan i Holmen, Bodarna, Nils i Nybygget, Erik i Posseborg, Per (Eskilsson) i Finnerödja, Sven (Jonsson) i Paradis, Sven (Persson) i Lövåsen, Per (Jonsson) i Högshult, Olof i Åsen samt Lars (Olofsson) i Paradis.[98]

Flera av dessa är och övriga bör ha varit finnättlingar. Johan i Holmen var troligen ättling till finnen Anders Mårtensson, som efter Morgonstjärneupproret bråkades och steglades i Örebro år 1653. Att en svensk skulle ställa upp till försvar för en finne i ett mål av denna art är föga troligt.

En Töres i Kyrkhävden var år 1686 edgångsman för skytten och skogvaktaren Nils Eriksson i Orrkullebäcken. Det kan vara samme man, som tidigare kallats Tohl.

Algut Bengtsson var son till Bengt Hansson i Paradis. Han återvände till Paradis 1682. Dessförinnan hann han dock vara edgångsman för Olof Bengtsson i Bondetorp, som anklagats för stölder år 1679. Den senare var svåger med stortjuven Anders Bengtsson från Kvarnbolet.

Nils Hansson var kvartermästare och son till Hans Nilsson och Sigrid Olofsdotter i Östra Finnerödja. Hustru Maria var dotter till tullnären Anders Johansson Zenert i Hova.

Flertalet åbor i Kyrkhävden under förra delen av 1600-talet bör ha varit finnar eller finnättlingar.

Kärr/ Anders 1637-42

Kärret NN, dtr Gullborg 1657

1635 Backstuga före 1670

135 möh Sven Nilsson 1670-1720

Per, skräddare 1677-87

Nils Nilsson, knekt, hustru 1683-1702

Chrisman Jonsson, skomakare 1689

Gunnar Eriksson, död 1698, hustru Anna 1695-1700

Maret Jonsdtr, död 1698

Foto: Lena Gribing 2004.

Kärret framträdde första gången med en Anders år 1637. I en boskapslängd tre år senare förfogade densamme över en tjur och en ko.

Vid Skogskommissionens jorderannsakning år 1684 berättade åbon Sven Nilsson, att han med Falkenbergs tillåtelse tagit upp torpet år 1670. Dessförinnan hade det bara varit en backstuga under Orrkullebäcken. Under Svens tid fram till 1684 hade torpet varit oskattlagt. I jordeboken blev det infört som ett från Skagersholm reducerat kronohemman år 1685. Från denna tidpunkt disponerades det av en knekt.

År 1657 angav domboken att Gullborg hade fött oäkta barn. Strax efteråt hade hennes husbonde Torkel i Önsbolet, Undenäs gift man, skickat hem henne till sin mor i Kärret. Jöns Simonsson i Orrkullebäcken påstod att Torkel var fadern. Målet överlämnades därmed, för att avgöras av Valla tingslag. Moderns namn är okänt. Av detta framgår, att backstugufolket inte alltid redovisades i de officiella längderna. I dessa räknades normalt bara skattebetalare.

Sven Nilsson kan ha haft uppdrag som kronorättare. År 1677 berättade nämligen stortjuven Anders Bengtsson vid tinget, att han varnat Anders Svarvare i Fagersand, för att Sven i Kärret skulle komma och hämta honom. Vidare hade Sven påföljande år för kyrkans räkning hämtat den nya kyrkklockan, ett uppdrag som församlingen fick ersätta med 8 daler och 8 öre.

En sista gång framträdde Sven Nilsson i Kärret år 1720, då han på Sven Nilssons i Gatan begäran undertecknade en attest angående stubba- och bördsrätten till hemmanet Bråten. Sven Nilsson var vid detta tillfälle 96 år. Ett engagemang, som vittnar inte bara om vitalitet utan även om ett anmärkningsvärt gott minne i hög ålder.

Skomakaren Chrisman Jonsson blev omskriven i samband med sitt uppdrag som vägvisare åt det militära uppbåd, som 1689 tvångsvärvade skomakaren Lars Tohlsson i Korsbäcken. Chrisman kan ha varit son till Jöns Simonsson i Orrkullebäcken. Mer säkert än detta, var dock Marit Jonsdotter en dotter till densamme, liksom att hon var änka efter skräddaren Jonas Jonsson i Orrkullebäcken. Denne blev ihjälslagen av Måns Månsson i Häggebo år 1666.

Inslaget av finnar i Kärret upplevs lika tydligt som det i Orrkullebäcken. Tendensen med finnättlingar i Kärret kvarstod även under inledningen av 1700-talet.

Lindehult Änkan 1601-09

1593 Sven 1639-53

175 möh Jon Larsson, skytt, skogv., hustru 1 Kerstin 1642-69

2 Brita Larsdtr 1670-84

Nils Olofsson, dräng 1649

Änkan Brita Larsdtr 1684-88

Nils Jonsson, soldat, hustru Brita Larsdtr 1688-1710

Per Nilsson, avrättad Binneberg 1688-1710

Foto: Einar Karlsson 1940. Byggår tidigt 1800-tal.

När eller av vem Lindehult upptogs framgår inte. Änkan till denne blev dock från 1601 tilldelad städsle- och fodernötspengar i likhet med bl a Backgården, Hallan, Finnerödjan och Vallsjön. Torpet bör då ha blivit upptaget samtidigt som dessa. Åren 1610-38 saknades Lindehult i redovisningen och kan då ha legat för fäfot. I jordeboken blev det infört som frälsetorp under Falkenberg 1663, varvid arvingarna skulle förklara när och på vilken mark det var upptaget.

Conrad Falkenberg dog 1654. Året innan hade han på Lindehult placerat sin skytt och skogvaktare Jon Larsson. Redan år 1649 var dock drängen Nils Olofsson från Skagersholm insatt på hemmanet, möjligen för att få detta upparbetat. Dess status som hemman framgick 1650, då drottning Kristina räknade in Lindehult som en boplats i den nya församlingen.

Jon Larsson var gift två gånger. Han lämnade efter sig änkan Brita, en dotter Sigrid från första äktenskapet samt dottern Kerstin i det senare. År 1687 blev änkan Brita anklagad av sin styvdotter Sigrid för lägersmål med drängen Nils Jonsson på hemmanet. Hon påstod även att drängen skulle ha förgripit sig på den 13-åriga halvsystern Kerstin. När sonen Per till änkan och drängen föddes 1688, framgick det att anmälan inte hade varit obefogad. Sigrids anmälan var annars främst föranledd av, att hon missunnade drängen och styvmodern att få överta barndomshemmet. Så blev dock fallet.

Den 10 september 1710 avrättades sonen Per Nilsson, 22 år gammal, för sitt våldsamma agerande under upproret i Binneberg, då kronofogden Johan Wahrenberg bestialiskt marterades och slutligen avlivades. Samma dag stupade fadern, soldaten Nils Jonsson, vid Helsingborg. Hustru Brita ärvde då inte bara hemmanet utan även de fästegåvor sonen Per förärat Annika Andersdotter i Västeräng, med vilken han avsett att trolova sig.

Året efteråt föddes Hindrich Jonssons och Kerstin Jonsdotters dotter Brita i Lindehult. Moder Brita blev mormoder och arvsföljden tryggad. Hindrich Jonssons hemort har inte kunnat klarläggas. Han dog år 1717. Dödsfallet inträffade under pågående utredning av hans hordomsmål med Karin Larsdotter i Biörsgård.

Tidpunkten när hemmanet togs upp, dess höga läge, yrken som skytt, skogvaktare och soldat, Pers våldsamma agerande i Binneberg samt namnet Hindrich antyder att flertalet åbor i Lindehult - kanske alla - var finnar eller finnättlingar. Senare skulle även Anders Olofsson Finnes ättling Maria Larsdtr vigas vid Henrik Olofsson i Lindehult. Finnar sökte sig till varandra. Där fann de modersmålet, traditionerna, samhörigheten och tryggheten.

Långstorp Olof 1640

1640 Anders Eriksson, hustru Kerstin 1675-95

145 möh Anders Larsson, hustru Kerstin Andersdtr 1691-1745

Lars Nilsson, hustru Karin Andersdtr 1725-66

Foto: Laxå kommun 1976.

Enligt Hova dombok 1686 var hemmanet upptaget med Falkenbergs tillstånd för mer än 40 år sedan. Det kan stämma. En Olof stod nämligen skriven för hemmanet i roteringslängden 1640. I jordeboken blev det dock infört som reducerat kronotorp först 1685. Falkenbergarna hade då fått lämna ifrån sig detta, liksom vissa andra med faderns olaga tillstånd upptagna torp på kronoallmänningen Tiveden.

Anders Eriksson var trolig son till Erik Biörsson i Biörsgård Paradis. För detta talar inte bara, att hemmanet var upptaget på det som Falkenberg menade var Paradisgårdarnas utmark, utan även att Anders vid två tillfällen var dopvittne hos sin troliga syster Kerstin Eriksdotter i Biörsgård. Han hade flera syskon. Av dessa blev Ingrid Eriksdotter i Slottsbol och kronoskogvaktaren Nils Eriksson i Orrkullebäcken särskilt namngivna. Finnen Biörn, som tog upp Biörsgård i Paradis år 1580, torde ha varit deras farfar.

Långstorp var ett ödsligt liggande svedjehemman. En svensk bondson skulle knappast frivilligt ha sökt sig fram till en boplats av denna art. För en finnättling med svedjeanor var läget det rätta.

När Skogskommissionen år 1684 besökte området skrev man:[99]

Långstorpet, ett oskattlagt torp, är på Hr Falkenbergs tillåtelse upptaget för 9 år sedan i stora och tjocka timmerskogen av torparen Anders Eriksson, vilken hade avröjt en tämligen stor skogspark av timmer samt aspe- och björkskog och den med nedfällande och brinnande fördärvat, och redan uppodlat sig åker av sandmölla och stenig örjord till 2½ tunnlands utsäde, än 3/4 tunnlands trädesjord samt äng till ett lass hö, förutom åtskilliga fall och svedjor han gjort både inne i torpets hägnader som utan till i skogen, därav han hade en lada full af svedjefalls råg, och ehuruväl torpet kunde taxeras för 1/8 Hem:n synes likväl samma skatt intet kunna uppfylla den skada, som på skogen skedd är och än framdeles göras kan med svedjande och lövbrytande, där torpet skulle bli beståendes och åbon sig där av underhålla, ty synes oförgripligen nyttigare att torpet raserades ....

Vi får av detta korta referat en relativt klar uppfattning om svedjans betydelse för folket på skogarna och kan därmed väl förstå vad som hände, när överheten genom sina plakat under 1630-40-talen och sin skogsordning 1647 tog svedjeråg och rovor ur munnen på svedjefolket.

Lövåsen Per Smed 1637

Östra Erik Månsson, knekt, hustru Karin 1638-47

1637 Sven Persson, edgångsman, hustru Karin 1664-72

170 möh Anders Svensson, hustru 1677-84

Anders Nilsson, hustru Ingrid 1683-86

Nils Svensson, hustru 1677-1705

Foto: Lena Gribing 2004.

Östra Lövåsen var länge ett svagt nybygge. Det blev upptaget av en smed efter tillstånd av Conrad Falkenberg. Drygt 50 år senare (1691) blev det skattlagt och infört i jordeboken.

År 1664 var Sven Persson en av tolv laggärdsman, som friade Tohl i Kyrkhävden från anklagelse om lägersmål med Olof Helgessons dotter Anna i Brynterud. Flertalet laggärdsmän var finnättlingar. Sven Persson tillhörde därmed troligen samma kategori. Se Kyrkhävden.

Den 15 februari 1675 gav domboken oss viss insyn i torpets utveckling, samtidigt som den beskrev Hindrich Falkenbergs syn på faderns fogde Olof Elufsson.

Kom för Rätten Högvälborna Fröken Beata Oxenstiernas fullmäktige Befallningsmannen Lars Andersson och efter insinuerad fullmakt klagade att Hans Excellens Landshövdingens över Älvsborgs län Högvälb. Hr Hindrich Falkenbergs folk, utan tvivel genom deras herres tillskyndan, ha en otillbörlig åverkan gjort, i det de sist förledne sommar ha avhägnat hans Pricipalinna en ängehage benämnd Lövåsen med en gärdesgård, och sedan andra gången, då hans Principalinna har åter samma hage låtit inhägna gärdesgården nedrivit, hagen jämväl avslagit och höet med sig egenvilligt bortfört.

Vilken Ängehage Välb. Fröken Beata Oxenstierna för många år sedan efter sina sal. Föräldrar ärvt och intill sistförlidet år roligen possiderat, och dess ränta årligen uppburit. Fullmäktigen begärde laga plikt och böter för gjord åverkan.

Däremot begärde Hindrich Falkenberg, att fullmäktigen måtte först bevisa, ett av de fem laga Fång eller till det sjätte en urminnes hävd på Ängehagen Lövåsen.

Befallningsmannen Lars Andersson sade sig icke vidare vara fullmäktig, än att endast klaga över den åverkan å hans Principalinnas många års roliga possession är förövat.

Men Hr Landshövdingen påstod att fullmäktigen måtte först lagligen bevisa hagen vara hans Principalinnas, så skall Hans Excellens sedan Contrarium visa att hagen med rätta var hans.

Varpå Hr Landshövdingen sade sig för tingsrätten vilja referera Hagens beskaffenhet och hur han är kommen att taga sitt igen. Att i dess sal. Faders Conrad von Falkenbergs livstid, hade han där en smed boende, men eftersom samma Hage eller Torp Lövåsen låg hemmanet Gatan något när, upplät hans sal. Fader samma hage och Torp till sal. Riksamiralen Greve Gabriel Oxenstierna, som om hemmanet Gatan var rådande, och att däremot vedergällning skulle bekommas. Men då inget vederlag erhölls tog han sitt igen.

När samma hage efter hans sal. Faders död kom i syskonskifte, blev den fallen på hans broder sal. Conrad Falkenbergs lått. Då blev samma hage i hans sal. broders omyndiga år genom dess elake och skiötslöse Fogde Oluf Elufsson, som alltid i Gatan umgicks, åter kommen under Gatan igen.

När nu Hr Landshövdingen efter sin sal. broders död började rannsaka om den otrohet som Fogden på åtskilliga ställen övat och bland annat fann detta, blev han förorsakad A:o 1671 därom tillskriva Högvälb. Grevinnan von Dohna, ej vetandes annat än att Grevinnan samma Änghage med hemmanet Gatan possiderade och begärde få veta vilket vederlag, som för denna äng var givet, men därpå inte fått något svar……

Lövön Sven Gustavsson, edgång, hustru Kerstin Larsdtr 1650-80

1650 Per, hustru 1655-63

195 möh Lars Eriksson, hustru Karin 1684-1695

Anders 1689

Erik Algotsson, hustru NN Persdtr 1699-1709

Foto: Okänd 1910.

Lövön var enligt uppgift av Lars Eriksson inför Skogskommissionen år 1684 upptaget med Sal. Falkenbergs tillåtelse av Sven Gustavsson cirka 30 år tidigare. Det blev infört i jordeboken som frälsetorp 1663.

Sven Gustavsson blev anklagad av soldaten Lars Helgesson i Torpaskoga för att ha hjälpt soldaten Lars Eriksson i Delebäck att rymma. Sven nekade och inställde sig i rätten med följande edgångsmän:[100]

Per Tidemansson i Sågdammen, Sven Jonsson i Paradis, Ingvald Larsson i Posseborgan, Sven Nilsson i Paradisängen samt Nils Nilsson i Grönelid

Han friades.

Den Lars Eriksson, som stod för hemmanet cirka 1684, kan ha varit identisk med soldaten i Delebäck.

Erik Algotsson var enligt en uppgift i Hova dombok år 1709 gift med Per Eskilssons dotter på Mon.

Lövön var ett högt beläget och ödemarksbetonat svedjehemman. Förutom detta visar laggärdsmännen och ingiftet i finnen Eskils familj att åborna på hemmanet under 1600-talet var finnättlingar.

Mossebo Änkan Marit 1627-37

1620 Bengt, hustru 1640-41

160 möh Simon, hustru Brita 1644-49

Öde 1649

Nils, hustru Sigrin 1655-81

Bengt Nilsson 1668

Erik Nilsson, ihjälslagen 1675

Håkan, snickare 1677

Måns Nilsson, hustru Elin Andersdtr 1681-1723

Nils Månsson, hustru Maria Mattesdtr 1719-57

Foto: Lena Gribing 2004.

Mossebo påträffades första gången i boskapslängder under namnen Matstorp 1627 och Måstorp år 1628. Åbon var änka. Nybyggaren bör ha haft namnet Mats eller Mattias.

Genom Erik Krabbes insats infördes ”Mathesatorp” som ett skattehemman år 1631. Torpet återkom inte under detta namn, troligtvis beroende på att änkan inte kunde fullfölja insatsen, men namnen Matstorp och Måstorp denna tid talar för, att det var Mossebo, som avsågs med denna skattläggning. Mattias var trolig finne.

Torpet drogs in under Vallsjö säteri och fanns upptaget i Horns mantalslängd år 1649 som öde efter åbon Simon. Efter klagomål från allmoge och bondestånd återkom Mossebo som frälsetorp i jordeboken år 1663. Det blev reducerat från Tord Bonde och Vallsjö säteri 1686.

Nils troligtvis äldste son Bengt fick tillstånd att ta upp ett nybygge på Valleruds ägor av Jöran Hård år 1668. Han fullföljde inte detta erbjudande. Namnet Bengt ger oss dock även annan vägledning om hemmanet. Traditionsenligt skulle äldste sonen bära farfaderns namn, vilket i detta fall bör innebära, att vi får knytning till den Bengt, som först stod för hemmanet. Den Nils, som följde denne, bör således ha varit en Bengtsson. Traditionen var denna tid så stark, att vi nästan kan ta detta för givet.

År 1675 blev en annan son till Nils, Erik Nilsson, ihjälslagen på Hova marknad av Per Erikssons söner Sven, Bengt och Per i Västerhäljatorp. Bröderna dömdes från livet.

Måns Nilsson kan ha varit en tredje son till Nils. Han var över 60 år gammal vid samlingen i Binneberg år 1710 och således född före 1650. Under skalljakt hade han blivit skadad av en björn år 1681. Samme Måns berättade för tingsrätten vid en jordrannsakning 1686, att hemmanet var upptaget för 46 år sedan. Tidsmässigt återvände han då till sin trolige farfar år 1640, vilket kan innebära, att Mossebo efter en tids ödesmål återupptagits vid denna tidpunkt.

Nils Månsson begärde år 1719 att få lösa 1/8 Mossebo till skatte. Utsädet var då 2½ skäppa höst- och 5 skäppor vårsäd. Äng fanns till 3 lass hö och därutöver en liten kålgård. Allt värderades till 15 daler silvermynt. Anders Bengtsson från Kvarnbolet skulle därmed ha kunnat köpa 12 Mossebo för sina bötespengar 1675-77. I skattebrevet blev Nils Månsson felaktigt inskriven som Nils Jonsson.

Inget sägs i handlingarna om finnanknytning. Torpet har dock tydlig svedjekaraktär på en höjd mellan två mossar. Det var upptaget i finnbygd med granngårdar som Eriksbacken, Eriksåsen, Kavlebron, Borgan och Vallsjöbol. Finska språket levde kvar här ända in på 1820-talet. Det är dessutom svårt att tänka sig, att något annat än en svedjefinne med sina speciella talanger, sin sisu och sin energi skulle kunna överleva på detta lilla tassemarkshemman. Redan hemmanets namn berättar vad som gäller.

Nolmarken Johan Smed 1640-47

1635 Per Larsson, hustru Gunborg Jonsdtr 1648-50

180 möh Änkan Gunborg Jonsdtr 1651-53

Joen Larsson, hustru 1 Gunborg Jonsdtr 1657-63

”- 2 Ingrid Svensdtr 1664-80

Änkan Ingrid Svensdtr 1680-84

Son Sven Jonsson, till Korterud 1674-97

Lars Svensson, död -28, 78 år 1684-1728

Bengt, hustru Kerstin Svensdtr 1687-1701

Nils Olofsson, hustru Rangela 1698-1749

Foto: Okänd 1908. Byggår 1800.

År 1684 angav änkan Ingrid Svensdotter för tingsrätten, att Nolmarken var upptaget av Per Larsson för 36 år sedan, dvs 1648. Av mantals- och roteringslängder framgick dock, att en Johan Smed fanns på torpet redan 1640-47. I jordeboken blev Nolmarken infört 1663 som frälsetorp under Falkenberg med en Joen som brukare. Samtidigt ålades Falkenbergs arvingar att förklara, när torpet tagits upp och på vilken mark.

Änkan Ingrid Svensdtr var Joen Larssons andra hustru. Hon anmälde som änka efter denne år 1682, att hon hade en oduglig styvson, Elias Persson. Denne hade trots detta tagits ut till knekt i stället för Tohl Eriksson i Paradis. Nästa år var styvsonen ersatt.

Joen Larsson och Ingrid fick sonen Sven, cirka 1674. Han flyttade vid sekelskiftet till Korterud och blev efter en tid en av tingelagets finska nämndemän.

Hustru Rangela i Nolmarken anmälde för den kommission, som tillsattes år 1710 för att utreda aktionen i Binneberg, att fogden Wahrenberg tagit hennes förra man och satt honom på en annan rote "där han död blev". Detta ledde naturligtvis ingenstans, eftersom även fogden vid detta tillfälle hade lämnat den jordiska tillvaron. Uppgiften blev dock en pusselbit av flera, för att foga samman bakgrunden till förloppet.

Benämningen Nolmarken växlade med Nolgården Paradis. Hemmanet får således räknas till Paradisgårdarna. Att vara finnättling i byn Paradis var säkert en vanlig företeelse denna tid. Omsättningen av personer på hemmanet var dock stor. Alla åbor i Nolmarken under 1600-talet har ej redovisats i tabellen ovan.

Nolåsen Nils 1628-31

1625 Sven, knekt 1648

125 möh Mathis Giöstasson, knekt, hustru 1649

Britta, son Joen 1657-66

Jon 1677-81

Jon Olofsson, hustru Ingrid Nilsdtr 1684-1708

Jon Svensson, hustru Kerstin Jonsdtr 1686-98

Per Christoffersson, kolare, hustru 1698-1709

Foto: Författaren 2002. Byggår 1909.

Vid rannsakning av hemmanen på Tiveden år 1686 angavs Nolåsen vara något över 36 år gammalt och skulle då ha varit upptaget cirka 1648. En liknande uppgift framkom i domboken år 1649 då Mathis Giöstasson i Kvarntorp, Hova socken berättade, att ”Herren” (Falkenberg) satt in Mathis som knekt i stället för Sven i Nolåsen. I realiteten var torpet dock upptaget cirka 20 år tidigare. Första uppgiften om Nolåsen förekom nämligen i en boskapslängd med nybyggaren Nils år 1628. Jordeboken fick sedan vänta på hemmanet i över 50 år. I denna blev det synligt år 1685 som ett från Falkenberg reducerat 1/8 kronohemman.

Jon Olofsson var sonson till Anders Olofsson Finne i Kvarntorp, Finnerödja. Jon Svensson var måg till Jon. Han kom från Lilla Välevattnet.

Personerna på Nolåsen var troligtvis alla finnättlingar. Per Christoffersson angavs vara gammal år 1706. Angående denna kolarsläkt se Ranängen.

Nyborg Jöns Hansson 1589

1589 Anders (Jönsson), edgång 1621-28

173 möh Hans (Jönsson), knekt 1624-27

Jöns Eriksson, hustru Sara Jönsdtr, son Elias 1626-78

Jon Svensson, skytt, edgång, skogvaktare, hustru 1656-68

Måg Tohl Eriksson, hustru Elisabeth Jönsdtr 1677-91

Måg Erik Håkansson, hustru Karin Tohlsdtr 1675-1705

Anders Mattsson, soldat 1677-89

Johan Andersson, hustru Sara Eriksdtr 1704-47

Foto: Okänd.

Nyborg låg tillsammans med Posseborgan, som togs upp vid samma tillfälle, ovan den marina gränsen, ödsligt och isolerat på Tivägens krön mellan Hova och Vretstorp. Torpen var förlagda hit av hertig Karl för att skapa vagnsväg över Tiveden. De skulle relativt snart kompletteras med Gatan och Ekebacken. Därmed fick bygden en efterlängtad resurs för att ta hand såväl om vägunderhåll, som passerande vägfarande på denna viktiga del av Tivägen. När postföringen organiserades fick Gatan en central roll i denna som posthemman.

Enligt hertig Karls brev på stubbarätten var Nyborg upptaget av Jöns Hansson år 1589[101]. Tre år senare kunde hertiginnan Kristina från Holstein-Gottorp passera hemmanet i vagn på sin väg till Nyköpings slott. Uppröjningen av torpet gick dock trögt under 1600-talets inledning med missväxt och pest. I räkenskaperna återfinns Nyborg därför först år 1621.

Den först namngivne brukaren Anders var år 1625 misstänkt för att ha skjutit älg. Han nekade och fick fria sig med tolv-mannaed. Edgången genomfördes av:

Hans Larsson i Hallan, Anders i Ekebacken, Anders Olofsson i Finnerödja, Eskil i Ramsnäs, Lars i Finnerödja, Nils i Backerud, Lars Michelsson i Högsåsen, Påvel i Gårdsjö, Bengt Larsson i Nockerud samt Tommas Dansare (i Trehörningen?)[102]

Laggärdsmännen kom från tidigt upptagna hemman på Tiveden. Samtliga bedöms vara finnar. Även Anders liksom hans syster, omtalad i domboken 1625 och möjligen gift med Jöns Eriksson, kan därmed anses vara finnättlingar. På 1620-talet fanns endast en Thomas i Finnerödja och det var Thomas Påvelsson i Trehörningen. Tillnamnet ”Dansare” var speciellt men förekom denna tid även i Undenäs. En Hans Dansare hade nämligen enligt Valla dombok 1686 tagit upp hemmanet Hanebäcken i denna församling 49 år tidigare, eller cirka 1637.

Jöns Eriksson fick genom Erik Krabbes förmedling Nyborg med skatterätt år 1631. Anders och Hans hade då dött, inkallats eller lämnat hemmanet. Jöns och Saras son Elias flyttade till Västansjö, där han år 1674 dräptes av rivalen Bengt Jönsson från Svenstorp.

År 1656 hade skytten och skogvaktaren Jon Svensson, gift man, "aflat barn med en ogift kona" - ett nöje som kostade honom 80 daler silvermynt, alternativt 6 gånger gatulopp. Han blev därefter år 1667 beskylld för hor med sin hustrus systerdotter, en knekthustru Anna Andersdotter bosatt i Finnefallet. Jon nekade. Även Annas man, knekten Erik Jonsson, som tillkallats från garnisonen i Göteborg, fritog honom från gärningen. Jonas ålades trots detta att kalla elva laggärdsmän, själv tolfte. Följande ställde upp:

Nils Svensson Hävden, Sven Larsson Herrefallet, Lars Jacobsson Finnerödja, Sven Nilsson Paradisängen, Sven Svensson Välevattnet, Sven Svensson Brinken, Per Jonsson och Sven Larsson i Öna, Nils Larsson Paradisbygget, Nils Nilsson Grönelid, Lars Andersson Undenebotten, Undenäs samt Lars Jacobsson Kyrkhävden[103]

Han blev friad. Trots relativt vanliga även i Sverige normalt förekommande namn för edgångsmännen visar torpställenas namn, att de var finnättlingar. Något annat var väl ej heller att vänta, när den anklagade var skytt och skogvaktare samt den andra intressenten i målet var bosatt i Finnefallet.

Inför Skogskommissionen berättade Tohl Eriksson år 1684, att ägarna inte var släkt med hemmanets förste brukare, men att svärfadern tagit upp det mesta för cirka 50 år sedan. Den Hans, som förekom åren 1617-18, kan dock ha varit son till stubbarättsinnehavaren.

Tohl Eriksson dog år 1691, dottern Karin 98 år gammal 1745 och dotterdottern Sara 83 år gammal 1761. Barnen till Sara och hennes man Johan kallade sig Schagerborg.

Nyborg hade denna tid släktband till Paradisgårdarna, vilket manifesterades genom växelvisa utbyten av dopvittnen. Namnen Johan, Jon, Jöns, Hans och Matts var vanliga finska namn. Laggärdsmännen för Anders och Jon var relativt säkra finnar. Läget var typiskt för ett svedjehemman och tidpunkten den rätta för finsk invandring. Nyborg utgjorde därmed en stabil finsk del av finnbyn på Tivägskrönet.

Orrkulle- Jon 1613-21

bäcken Änkan 1628

1601 Lars 1628

145 möh Måns 1631

Torbjörn, hustru 1635-45

Anders, hustru Anna 1642-45

Jöns Simonsson, kolare, edgångsman ,hustru Ingeborg Jonsdtr 1644-73

Änkan Ingeborg Jonsdtr 1673-84

Nils Larsson 1656

Hindrich Simonsson, ryttare, gammal skytt, ogift 1653/1684

Jonas Jonsson, skräddare, hustru Marit Jonsdtr 1663-66

Änkan Marit 1666-72

Tohl Chrismansson, gift med Jöns dtr 1669

Nils Larsson, hustru 1677

Nils Eriksson, skogvaktare, edgång, hustru Ingrid Jönsdtr 1679-92

Lars Larsson, klockare, hustru Maria 1691-1710

Foto: Lena Gribing 2004

Hemmanets namn ändrades åren 1601-44 från Ånkullen, Årekullen, Orrekullen, Örnekullen och Älekullen till Orrkullebäcken. Sistnämnda namn förekom första gången i en roteringslängd år 1644 med åbon Anders. Tidigt redovisade åbor på torpet var en änka år 1609 samt Jon dagkarl 1613. Samme man återkom troligtvis i boskapslängderna 1620-21.

Hemmanet var från början angivet som en tomt, men denna redovisades år 1629 som 1/8 kronohemman.

Torbjörn kom troligtvis från Tohlsgård, Paradis där en person med detta namn fanns redovisad år 1628-31. Han fortsatte sedan med viss säkerhet till Paradisängen, som han tog upp före år 1650. Finnättlingarna var således rörligt aktiva på Tiveden.

Den 28 november 1666 befriades Jöns Simonsson med sex-mannaed från misstanken, att han hade försett sig med en extra tunna salt av de 7 tunnor, som handelsmannen Hans Krafft i Mariestad levererat till Hova. Edgångsmän var:

Anders (Andersson) i Backerud, Algut (Hansson) i Korsbäcken, Lars (Månsson) i Värpe, Anders i Nybygget samt Sven (Larsson) i Eriksbacken

Änkan Ingeborg Jonsdotter berättade år 1684 för tingsrätten, att hennes man, Jöns Simonsson, hade tagit upp Orrkullebäcken 40 år tidigare med Falkenbergs tillåtelse. Dessförinnan hade det bara varit en tiggarehydda.[104]

Samtidigt framträdde hennes svåger Hindrich Simonsson, en 70 år gammal ogift skytt och ryttare, och redogjorde för förhållandena på kronoallmänningen under hans barndom på 1620-talet. En tredje broder, Mattias Simonsson, var som skomakare verksam i Vallsjön år 1656. Det fanns även en annan brödratrio Simonsson med Sven i Storhult, Hova, Per vid Fria krog i Valla samt Jonas i Godegård, Östergötland. Av dessa tre besökte Jonas Jöns Simonsson i Orrkullebäcken år 1672, varav man kan ana släktskap dem emellan. I Finnerödjabygden fanns en Simon vid Ramsnäs åren 1625-40, i Östra Finnerödja 1640-46 och i Mossebo 1640-49. Under något av dessa hemman gömde sig kanske fadern, åtminstone till de tre först nämnda bröderna.

År 1666 blev Jöns Simonssons måg, skräddaren Jonas Jonsson, ihjälslagen av soldaten Måns Månsson i Häggebo. Tilldragelsen skedde i samband med ett fyllebråk på krogen i Finnerödja, när kontrahenterna var på väg hem från kyrkan. Måns dömdes mista livet men förliktes med målsägarna genom att betala 50 daler silvermynt till änkan. Han blev benådad.

Nils Eriksson fick fullmakt som kronoskogvaktare på Tiveden år 1685. Han hade en broder i Anders Eriksson i Långstorp och en syster Ingrid Eriksdotter gift med Töres Jonsson i Slottsbol. Syskonen var troligen födda i Biörsgård Paradis med föräldrarna Erik Biörsson och Marit. De knyts därmed till den finne, som gett gården dess namn.

År 1686 hade Nils Eriksson hyst en "tiufvekåna" i samband med barnsbörd på Orrkullebäcken. För detta fick han plikta nedsatt bot om 20 mark men även kalla edgångsmän för att visa, att han inte haft del i hennes och hennes mans olaga verksamhet. Följande infann sig:[105]

Per Eskilsson Mon, Lars Olofsson Biörsgård Paradis, Sven Nilsson Västra Finnerödja, Olof Eskilsson Brynterud, Per Persson mjölnare Finnerödja kvarn, Anund Kråkvattnet, Lars Tohlsson Ranängen, Bengt Svensson Midskog, Töres Kyrkhävden, Algut Bengtsson och Anders Svensson i Paradis samt Nils Svensson.

Vi känner sedan tidigare flera av dessa edgångssmän som finnättlingar. Nu vävs nätet tydligare samman. Även skogvaktaren Nils Eriksson och hans syskon ingår nu säkert bland finnarna.

Paradis- Lars Larsson Svart, hustru Ingrid 1650-56

bygget Änkan Ingrid 1662-66

1650 Son Erik Torkelsson, hustru Kerstin 1662-75

140 möh Anders, edgångsman, hustru 1666-73

Nils Larsson, edgångsman, hustru 1668-89

Sven Biörsson, hustru 1671-91

Per Håkansson, hustru 1677-83

Töres (ev Tohl Chrismansson, hustru NN Jönsdtr) 1687-91

Nils Eriksson, skogvaktare, hustru Ingrid Jönsdtr 1693-1705

Foto: Lena Gribing 2004.

Inför Skogskommissionen meddelade åbon Nils Larsson år 1684, att hemmanet var upptaget av Lars Svart på Stora Allmänningen för 30 år sedan "på Sahl. Hr. Falkenbergs tilllåtelse".[106] Någon åbo med detta namn finns dock inte redovisad på torpet. En Lars Larsson med hustru Ingrid i Nybygget år 1656 kan dock vara densamme. Namnet Lars Svart har vi tidigare mött i Fagersand år 1627. Nybyggaren i Paradisbygget kan vara samme man eller en son till denne. I jordeboken registrerades hemmanet första gången som ett kronotorp år 1685.

Ingrid hade sonen Erik Torkelsson. De redovisades tillsammans i Nybygget år 1662 och Erik fortsättningsvis tillsammans med hustru fram till år 1675. År 1676 flyttade familjen till Pankan i Hova socken. Två år senare skrevs Erik som soldat för Ebbetorp. Ett vanligt finnöde.

Erik var född före 1640. Fader kan möjligen ha varit den Torkel, som stod som knekt i Eriksbacken år 1624. Namnet Torkel var ovanligt i bygden.

Anders var edgångsman för Jöns Simonsson i Orrkullebäcken 1666. Nils Larsson fullgjorde samma uppgift för skytten och skogvaktaren Jonas Svensson i Nyborg, då denne år 1668 var anklagad för hor med sin hustrus systerdotter. Den senare var bosatt i Finnefallet. Inslaget av finnar är här tydligt.

Bilden över hemmanet Nybygget/Bygget/Paradisbygget är splittrad. Dock ger ett domboksprotokoll år 1695 viss ledning, då i detta omtalas, att skogvaktaren Nils Eriksson hade en piga, Annika Tohlsdotter, som blivit lägrad av en okänd båtsman från Skåne. Annika hade en syster Margareta Tohlsdotter i Brinken och Nils hustru Ingrid Jönsdotter var flickornas moster. Hon var född i Orrkullebäcken. Därmed knyts även flickornas far, Tohl Eskilsson, genom sin hustru Karin Jönsdotter som måg till Jöns Simonsson i Orrkullebäcken.

Skogvaktaren Nils Eriksson flyttade till Bygget år 1692-93. Han redovisades dock emellanåt fortfarande vid Orrkullebäcken, vilket kan ha sin förklaring i att han använde Bygget som boplats, under det att Orrkullebäcken var hans boställe som kronoskogvaktare. Han kallade sig Räf. Hustrun Ingrid Jönsdotter dog år 1709. Själv levde han ännu 1733. Detta kan innebära, att han övertagit henne som änka efter Nils Larsson. En person med det senare namnet förekom i Orrkullebäcken åren 1656 och 1677. Svar på den gåtan lämnas tyvärr inte.

Paradishult eller Paradis

1580

Stubbarättsbrevet för finnarna i byn Paradis var gemensamt och hade för personer, som hade intresse av att hindra nybyggarna i deras verksamhet, följande hotfulla lydelse:

Wij Carl med Guds Nåde, Sveriges Riches Arffurste, Hertig till Südermanneland, Närike och Wärmeland, giör witterliget, att efter thenne brefwisare Jonn Michelsson sampt med andre fyra hafwer tilbudit sig willia i Paradishult på Tijwägen uptaga torpestäder till att rödia och uppbruka.

Så hafwer Wij nådigt bewilliat och effterlåtit, att uptaga fem torpeställen att bruka må, Landet till förbättring och Cronones Rättigheeter till förkofring och wille Wij her med effterlåta uptaga så många torpestäder, som dee uptagna för sitt arf lijka som skattegodz, och i förste Sex åhr setta de skatterfrij för all tunga. När de Sex åhr uthe äre, skola the för skatt läggas, som hemmanen då kunna med ägor ware godt till.

Förbiude hwar och enn att de kunne wara som för wår skuld och wille och skolla giöra, wara behielplighe Jonn Michelsson och de med honom Nybyggare, them eij må skie her emooth hinder eller förfång i någen måtto.

Gifwet i Bodarne på Tijwägen dhen 2 Aug. Anno 1581.

Under Wårth Secret.

L S

Jon Michelsson angavs i de tidiga handlingarna vara finne. Eftersom nybyggarna slog sig ned i Paradis samtidigt och redan året innan stubbarättsbrevet utfärdades, framgår att alla var finnar. Att en svensk bonde eller bondson skulle haft möjlighet eller varit intresserad av att tränga sig in bland finnar i ett av Tivedens mest höglänta, skogrika och ödemarksbetonade områden framstår som otänkbart. Namnen för vissa av nybyggarna är dock inte typiskt skogsfinska, varför vi får räkna med, att de kommit från mer centrala eller västfinska områden.

Gårdarna köptes år 1638 av Carl Bonde till Säckestad, men angavs förlänta och försvarade av mågen Conrad Falkenberg från år 1641. Carl Bonde hade 14 år gammal tjänstgjort som kammarpojke hos hertig Karl och senare som kammarjunkare hos prins Gustav Adolf. Han var ägare till Laihela friherrskap i Österbotten samt hade en tid tjänstgjort som lagman i Karelen. Allt detta vittnar om engagemang och förståelse för finnarna i Paradishult och andra av Bonde ägda hemman på Tiveden med omnejd.

Paradishult ändrade snart namn till Paradis. Hemmanen i detta Paradis redovisas särskilt nedan. Uppgifterna om när torpen blev upptagna har hämtas från en sammanställning över nybyggen i hertig Karls hertigdöme åren 1579-86[107]. Inventeringen skedde dock under tiden fram till år 1586, varför det är det senare året, som gäller för uppgifterna. Odling och husbyggnad hade då pågått under en tid av sex år.

Bengtsgård Jon Michelsson Finne, hustru 1580-85

1580 Änkan 1585-97

210 möh Michel Jonsson 1598-1608 Erik 1610-21

Sven Bengtsson 1613-30

Bengt Svensson, knekt 1622-37

Öde 1634-37

Bengt Hansson, hustru Kerstin Eriksdtr 1639-98

Lars Eskilsson, knekt 1658

Olof Larsson, knekt 1662-88

Foto: Lena Gribing 2004.

Enkan i Paradishult, optt Anno 80 af Hemanett opswett åker til 3 skpr, Engh till 6 sommarlas, haffuer Mark och utrymme Noch lunda till Åker och Eng at opsida, haffwer och fiske i skogssiögar, Haffwer bygdt 6 Huus

Gårdens nuvarande namn får knytas till den Bengt Hansson, som år 1639 tog upp hemmanet efter några års ödesmål. Efter hundra år hade man då glömt, vem som först tog upp hemmanet och i stället knutit namnet till den då aktuelle ägaren.

Bengt Hansson dog 89 år gammal 1698 och var således född 1609. Han gifte sig år 1639 i samband med att han, med Falkenbergs tillstånd flyttade in från Torpaskoga och tog sig an ett öde hemman i byn. Hustrun kan eventuellt ha haft stubbarätt i gården. De fick sonen Algut, en tid bosatt i Kyrkhävden, men år 1682 inflyttad till Jonsgård i Paradis. En dotter Sigrid var gift med stortjuven Anders Bengtsson från Kvarnbolet.

År 1658 lejde Bengt Hansson Lars Eskilsson från Västra Finnerödja som soldat för gården. Lars försvann snabbt från längderna och blev 1667 ersatt av Olof Larsson.

I Karl XI:s indelningsverk år 1685 blev byn Paradis rote nummer 119 i Norra Vadsbo kompani av Kunglig Skaraborgs regemente. Dessförinnan hade valen av boställen eller rotehållare för knektarna varit mer rörliga och den, som blev utskriven till knekt kunde, om han hade den ekonomiska förmågan, leja någon annan i sitt ställe.

Biörsgård Biör 1580-1622

1580 Erik Biörsson, hustru Marit Larsdtr 1616-60

180 möh Lars Olofsson, edgångsman, hustru Kerstin Eriksdtr 1654-87

Lars Eriksson, hustru Kerstin 1665-77

Lars Jacobsson, knekt 1669

Jon Svensson, hustru Kerstin 1680-1708

Erik Larsson 1681

Nils Larsson 1681-1700

Anders Svensson, edgångsman, soldat, hustru Ingeborg 1683-1709

Foto: Birgitta Johansson. Framför huset Inez Gribing.

Biörn ibm optt Anno 80 opswett Åker til 2 Knor Engh til 6 Sommarlas. Haffuer bygd 9 Huus.Thesse haffwer alle lika fördel

Erik Biörsson och Marit hade döttrarna Marit och Kerstin. Åren 1647-53 framgick av domboken att Lars Eriksson i Solbacken hade sina föräldrar i Biörsgård. Denne Lars återvände troligen till fädernehemmet 1665-77.

Ingrid Eriksdotter i Slottsbol meddelade vid tinget i Hova år 1679, att hon hade bröderna Anders Eriksson i Långstorp och Nils Eriksson i Orrkullebäcken. Anders Eriksson var vid minst två tillfällen dopvittne i Biörsgård under 1690-talet. Även dessa tre kan då ha tillhört Eriks och Marits familj.

Lars Olofsson var född cirka 1620 och kom som knekt från Askersund till Paradis. Här gifte han sig med Erik Biörssons dotter Kerstin och blev bonde. När Kerstins broder Lars Eriksson dog gifte änkan Kerstin cirka 1680 om sig med Jon Svensson. Han väntas ha flyttat in från Elfsgård i samma by. Detta ledde till en arvstvist år 1705. I det målet var sonen Erik Larsson från Kerstins första gifte en drivande kraft.

Lars Olofsson var edgångsman för Tord i Kyrkhävden år 1664 samt för skogvaktaren Nils Eriksson i Orrkullebäcken 1686. Troligtvis var alla personer som agerade vid dessa tillfällen finnättlingar. Lars och Olof var högt placerade namn i den finska namnlistan.

Anders Svensson lejdes som soldat av Nils Larsson år 1683. Han ställde år 1686 upp som edgångsman för Nils Eriksson i Orrkullebäcken. År 1699 följde Anders regementet till Pommern och blev påföljande år befordrad till korpral.

Tohlsgård Lars 1580-1590

1580 Tohl 1590-1627

210 möh Bengt Tohlsson, hustru Malin 1620-36

Olof Tohlsson, knekt 1622-28

Torbiörn Tohlsson 1628-31

Öde 1634-35

Änkan Malin, dtr Marit, son Tohl 1637-53

Tohl Bengtsson 1644-49

Erik Bengtsson, hustru Marit/Malin 1653-73

Tohl Eriksson 1662-69

Johan Andersson, knekt, död -67 1663-67

Änkan Malin 1678-91

Tohl Eriksson, hustru 1681-1709

Bengt Eriksson 1682-87

Jacob, hustru Sigrin Olofsdtr 1683-89

Gunnar Eriksson, hustru Sigrid 1684-1711

Foto: Lena Gribing 2004.

Lars .... ibm optt Anno 80 opswett Åker til 1 Kan Engh til 6 Sommarlas, haffwer lika de andra md alla parzeler, bygdt 6 Huus.

Torbiörn stod som representant för Tohlsgård i roteringslängden år 1629. Han bör därmed i likhet med Bengt och Olof ha varit son i huset. Bengt och Malin tog dock hand om hemmanet och Torbjörn återfinns därför åren 1635-45 vid Orrkullebäcken. Han återvänder dock därifrån till sin hemby, där han började röja upp Paradisängen på byns ägor. På Kietell Felterius karta 1655 kallades hemmanet, som sig bör denna tid, för Torbiörnstorp.

Johan Andersson lejdes som soldat av Erik Bengtsson år 1663. År 1667 var Johan död.

Jonsgård Anders 1580-1590

1580 Lars 1590-1600

225 möh Olof 1598-1611

Jon Månsson, hustru 1605-41

Son Jon Jonsson, skytt, rövare, hustru Anna Hansdtr 1634-39

Bengt Olofsson, skytt, rövare 1634-39

Lars Biörsson, hustru Brita Nilsdtr 1640-74

Biörn Larsson, edgångsman 1679

Öde 1679-81

Algut Bengtsson, edgångsman, hustru Karin Håkansdtr 1682-1722

Foto: Lena Gribing 2004.

Anders ibm optt Anno 80 opswett Åker til 1 Kan Engh til 6 Sommerlas haffwer bygdt 6 Huus haffer til alle lika Legenheet och fordell med utrymme.

Gårdens namn får härledas till Jon Månsson, som därmed satt större prägel på hemmanet än sina företrädare. Efter dådet vid Skansen på Tivägen åren 1634 försvann Jon Månsson med sin familj cirka 1641 från Paradis. Delar av familjen framträdde senare i Boterud, Hova år 1650, då Jon med sin svärdotter Anna Hansdotter försökte få klarhet i sonen och rövaren Jon Jonssons öde. Frågan var, om han hade blivit mördad? Något svar stod ej att få.

Biörn Larsson gjorde ett gästspel på torpet, då han år 1679 var edgångsman för Olof Bengtsson i Bondetorp. Han dog troligtvis samma år och gården ställdes öde.

Algut Bengtsson flyttade in till Jonsgård år 1682. Han var son till Bengt Hansson i Bengtsgård, och flyttade in från finntorpet Kyrkhävden, där han varit bosatt från år 1671. År 1686 var Algut edgångsman för skogvaktaren Nils Eriksson i Orrkullebäcken.

Elfsgård Elver 1580-1598

1580 Änkan 1600-11

195 möh Son Jon Elfsson, hustru Gertrud Månsdtr 1610-31

Änkan Gertrud Månsdtr 1635-48

Olof Toresson, knekt 1622-25

Sven Jonsson, edgångsman, hustru Elin Jonsdtr, änka -74 1640-74

Bengt Svensson 1641-44

Jon Svensson 1666-82

Lars Jonsson, hustru Kerstin Svensdotter 1677-1705

Foto: Lena Gribing 2004.

Sven Jonsson var edgångsman för Tohl i Kyrkhävden år 1664 och för Sven Gustavsson i Lövön år 1667. Edgångarna understryker personernas finnanknytning.

Lars Jonsson[108] var troligtvis inflyttad från finntorpet Nyborg. Föräldrar bör ha varit Jöns Eriksson och Sara Jönsdotter, och modern Sara möjligen dotter till svedjefinnen Jöns Hansson, som fick stubbarättsbrev år 1589 på Nyborg av hertig Karl. Lars sökte vid två tillfällen hedra sin mor genom att döpa en egen dotter till Sara. Vid alla barndop i Elfsgård denna tid fanns dopvittnen från Nyborg. Hustru Kerstin bör å sin sida ha fört arvet i Elfsgård vidare från fadern Sven Jonsson.

Jon Svensson antas ha flyttat över till Biörsgård cirka 1682 och där vigts vid änkan Kerstin efter Lars Eriksson.

Paradis- Torbjörn Tohlsson 1650-54

ängen Sven Nilsson, edgångsman 1663-84

1647 Jöns Svensson, hustru 1670-1705

215 möh Hindrich Jonsson, hustru Karin Jonsdtr 1697-1705

Påvel Bengtsson, hustru 1706-10

Flygfoto ca 1950.

Torpet kallades i regel enbart för Ängen. Sven i Ängen berättade år 1684, att det tagits upp 30 år tidigare på byallmänningen av Torbjörn[109]. Ängen var därmed ett avgärdahemman eller från byn Paradis avstyckat hemman.

Paradis ägdes denna tid av Conrad Falkenberg. Efter klagomål från allmogen över intrången på kronoallmänningen blev Ängen infört i jordeboken som frälsetorp år 1663, med uppmaning till Falkenbergs arvingar att förklara förloppet.

Sven Nilsson gick edgång för Sven Gustafsson i Lövön år 1667 samt för skytten Jon Svensson i Nyborg år 1668, då denne var anklagad för hor med sin hustrus systerdotter.

Jöns Svensson hade döttrarna Karin, Gunnela och Annika. Hindrich var måg till Jöns och gift med Karin. Vanliga dubbelsidiga fadderförhållanden vid dop tyder på, att Hindrich Jonsson hade en broder i Lars Jonsson, Norra Välevattnet. Alternativt var Lars son i huset och svåger till Hindrich.

Jöns var oväntat aktiv i förhållanden, som rörde Tohl Eskilssons familj i Ranängen. Dels gick han år 1681 i löfte för Margareta Tohlsdotters böter i ett hordomsmål och dels anklagade han fältväbeln Kylling, rustmästaren Olof Lindås samt föraren Berg med flera för deras våldsamma värvning av Lars Tohlsson. I det senare fallet begärde han hos landshövdingen, att Finnerödja skulle få behålla Lars som sockenskomakare. Engagemanget kan ha berott på något släktförhållande mellan familjerna, i vilket Jöns hustru (till namnet okänd) kan ha haft del.

År 1702 blev gamle Jöns och mågen Hindrich avsagda från bruket i Ängen av hammarpatronen Lars Stiernstedt på Skagersholm. Familjen flyttade tre år senare till Gårdsjö.

Påvel Bengtsson var en av de mest aggressiva personerna i misshandeln av fogden Johan Wahrenberg i Binneberg år 1710. Han dömdes att halshuggas, kroppen parteras och steglas samt hans huvud att sättas "på en påla". Han skyllde sin motvilja mot fogden på, att denne hade tagit en soldat från honom för 10 år sedan. Varifrån denne Påvel kom är okänt, men Gårdsjö är ett näraliggande alternativ. Att Hindrich med hustru flyttade till Gårdsjö kan ha haft sin grund i detta. I Gårdsjö var namnet Påvel vanligt.

Posse- Jöns 1600-31

borgan Anders Brynielsson, hustru Ingeborg 1613-46

1589 Skytt (Erik) fritt från skatt 1630

165 möh Måg Erik, hustru Anna Andersdtr 1644-62

Ingvald Larsson, edgångsman, hustru Marit 1667-73

Änkan Anna, död 1675

Jon Svensson, hustru Annika 1671-80

Jacob Nilsson, hustru 1 Kerstin Börgesdtr 1677-98

"- 2 Ingrid Jansdtr 1699-1719

Foto: Okänd.

Posseborgan ligger på Tivägens krön nära Nyborg. Det togs upp samtidigt som detta hemman. Posseborgan skattlades år 1597 och redovisades i jordeboken som klostertorp år 1600.

Anders Brynielsson fick passerbrev av Petrus Haquini i Hova till änkedrottning Kristina år 1613[110]. Syftet med denna äventyrliga resan framgick inte, men kan ha berott på, att kung Karl nyligen avlidit och önskemål om stubbarätt till hemmanet. Kristina hade passerat hemmanet 21 år tidigare i vagn på väg över Tiveden till Nyköping.

Erik var tillsammans med andra Finnerödjabor redovisad i ett brev från drottning Kristina angående hemman i Finnerödja nya församling år 1650.

Ingvald Larsson tillhörde de edgångsmän, som år 1667 friade Sven Gustafsson i Lövön från beskyllningen att ha hjälpt soldaten Lars Eriksson i Delebäck att rymma.

År 1706 angavs Jacob Nilsson ha årligt utsäde till 2 tunnland, äng till 10 parmar hö samt ett fallhygge till 2½ skäppeland. Han anklagades samtidigt för att ha utnyttjat ett fallhygge för 8 år sedan om 1½ tunnas utsäde och 160 stavrum ved. För detta fick han böta 40 mark silvermynt. Av redovisningen framgår, att åkerarealen efter hundra års odling fortfarande var skäligen blygsam. Fallhyggen var en förutsättning för familjen att överleva.

Posseborgan var ett typiskt svedjehemman. Det togs upp under en tid med stark invandring. Namnet är ovanligt och ger ingen vägledning om vem som tog upp hemmanet. Det kan ha varit någon annan än Jöns. Namnen Lars, Jöns, Anders, och Jacob var vanliga i det finska namnmönstret. Att det var finnar, som tagit upp Posseborgan känns närmast självklart. Om en svensk bondson denna tid, när bygden var hårt härjad av krig och missväxt, skulle ha tagit upp ett hemman i detta höga läge i ödemark vid Tivägen, hade detta varit ett mirakel.

Ramsnäs Tord/Tohl/Tore/Töres 1581-1617

1348 Jöns 1603-11

140 möh Erik 1613-42

Eskil 1626

Chrisman, hustru Elin Olofsdotter 1625-26

Olof Helgesson, knekt, hustru 1625-29

Simon 1625-38

Jonas Simonsson 1637

Olof, hustru Elin 1640-42

Foto: C G Alm 1930. Byggår 1700-talet.

Ramsnäs var ett av de först upptagna hemman i Tivedens ödemarker vid norra stranden av Unden. År 1540 lydde detta enligt jordeboken under Riseberga kloster. Åren 1572-74 var det anslaget länsman Nils Bram i Hova. Från år 1602 utgjorde det Henrik Frankelins och senare sonen Carls donerade frälse och från 1625 den sistnämndes sätesgård.

Hemmanet undgick i huvudsak det ödesmål, som drabbade många andra gårdar i anslutning till sekelskiftet 1600. Bidragande härtill var väl främst dess varma och växtvänliga sydvästläge vid Unden, avskildhet, när dödens lie pesten gick över bygden samt ett givande fiske.

Ägarna Frankelin och i följande led Lenck hade via Henrik Frankelins hustru Constantia Eriksdotter finneanor. Livet i Finland var vid sekelskiftet hårt. Invandrarna bestod dock inte bara av svedjande skogsfinnar, goda skyttar och fiskare utan innehöll även yrkesmän av skilda kategorier, som frälsets företrädare hade intresse av att engagera vid uppbyggnad av sina säterier. Att många finnar anställdes vid Frankelin/Lencks Bocksjö, Sannerud, Ramsnäs, Barrud, Åsebol och Valaholm med flera hemman är föga förvånande.

Eskil och Simon bör ha varit finnar. Den senare gick i löfte för skytten Bengt Olofsson i Paradis, vilken var en av rövarna vid Skansen på Tivägen år 1634. Töres roll är oklar, men namnet Töres/Tore/Tord/Tohl förekom relativt ofta bland finnar.

Chrisman har inte påträffats i längderna. År 1626 klagade dock Elin Olofsdotter i Ramsnäs inför tingsrätten i Hova, att hennes man "Chrigsmann" var bortkommen den 20 november 1625, och att Bengt i Bjärke och Olof Helgesson i Ramsnäs hade någon kunskap om detta. Det framkom då, att i samband med notfiske i sjön Unden efter siklöja hade Bengt i Bjärke och länsman Jon i Hova lejt Chrisman och Olof Helgesson som hjälp vid fisket. Lars Michelsson i Högsåsen och Jon Persson hade sedan funnit Chrismans båt vid stranden. Även Mathis i Håhult, som hade sin bod i anslutning till föregående, gjorde liknande berättelse, men någon klarhet i målet fick man inte.

Chrisman kan ha varit gift knekt, son eller dräng till någon av de skatteskyldiga på Ramsnäs. Han kan också ha varit nybyggare vid något av de vid detta tillfälle oskattlagda och oredovisade torpen under Carl Frankelins nya sätesgård.

Olof återfanns senare åtminstone åren 1631-71 i Brynterud. En ny Olof Helgesson framträdde som byfogde vid Ramsnäs år 1710. Namnet var ovanligt. Säkert var den senare sonson till föregående. Helges ättlingar hade då följt Constantia Eriksdotters barn och barnbarn vid Ramsnäs i närmare 100 år. I Ramsnäs känns inslagen av finska anor mycket starka.

Ranängen Eskil, hustru Ingebor Tohlsdtr 1620-35

1613 Tohl Eskilsson, hustru Karin Jonsdtr 1660-80

85 möh Änkan Karin 1681-1710

Son Lars Tohlsson, skomakare, hustru Ingrid Algutsdtr 1677-09

Änkan Ingrid Algutsdtr 1710-17

Hindrich Hansson, hustru Karin 1697-1718

Änkan Karin 1719-38

Foto: Lena Gribing 2004.

Ranängen var ett säkert nav i finnbygden med många ekrar. Först nämnd var Eskil i 1620 års boskapslängd. Han stod även för hemmanet, när detta genom jägmästaren Erik Krabbes förmedling förvandlades till skatte år 1631. Efter år 1634 försvann hemmanet in i Falkenbergs frälse fram till 1663, då det återfördes, men nu som ett frälsetorp i jordeboken.

Något av åren 1635-41 flyttade Eskil med familj till Finnerödja och angavs här som "Falkenbergs landbonde". Dessförinnan hade han gått i löfte för skytten och rövaren Bengt Olofsson från Paradis, trots att han enligt uppgifter i domboken borde ha känt till en del om dennes vidlyftiga bravader (se Kavlebron).

Den andre rövaren Jon Jonssons "horkona" Marit Jacobsson från Barrud hade enligt protokollet blivit "nedesat" i Eskils kammare. Han hade även gömt henne, såväl för hennes mor och styvfader Anders, som för länsmannen, när de sökte få henne att inställa sig vid tinget. Man anar i detta fall en närmast kollegial samling av finnarna mot intrånget i finnbygden och mot svensk myndighetsutövning. Eskils straff för detta vet vi inte. Rätten saknade passande lagparagraf och gav därför husbonden Falkenberg i uppdrag att näpsa Eskil i tillbörlig omfattning.

År 1660 flyttade sonen Tohl Eskilsson med hustru Karin tillbaka från Finnerödja till Ranängen. Sonen Lars Tholsson blev sockenskomakare. År 1689 tvingades denne Lars, av fältväbeln Lars Månsson Kylling, föraren Nils Berg, rustmästaren Olof i Lija m fl, att ta tjänst som soldat, trots att en sockenskomakare enligt kunglig förordning var fri från värvning. Fältväbeln dömdes för denna insats att mista sitt ämbete.

Tvångsvärvningen skedde nattetid hos Lars svärfar Algut Hansson i Korsbäcken. Denne Algut var son till finnen Hans Larsson Est, som tog upp hemmanet.

Tohl hade förutom sonen Lars även döttrarna Margareta, Karin och Annika. Den förra var först gift med korpralen Jacob Rahm vid Kgl. Maj:ts Garde, vilken övergav henne, tog sig annan hustru i Skåne och rymde från tjänsten. Under sin jakt efter den förlupne maken kom Margareta i kontakt med en Per Bengtsson Mörk från Borås och blev av denne "rådd med barn". Detta anlände dödfött till världen den 31 januari 1681. Hon blev anklagad för hor och dömd för lägersmål, varvid Jöns Svensson i Ängen ställde sig i löfte för hennes böter. Aktionen från Jöns sida var oväntad men bör ha berott på släktband mellan någon i familjen och Margareta. När barnet föddes var förutom modern även Margaretas mormoder, det vill säga Jöns Simonssons hustru Ingeborg Jonsdotter i Orrkullebäcken, närvarande. Margareta blev en andra gång gift med Olof Nilsson i Korsbäcken. Han dog troligen i Korsbäcken, och Margareta flyttade cirka 1695 till torpet Brinken. Här blev hon detta år inblandad i systern Annikas lägersmål.

Systern Karin blev dömd för lägersmål år 1692. Föremålet för hennes låga var gårdsfogden Nils Jönsson på Skagersholm. Denne rymde fältet, när det blev dags att svara för följderna, men Karin fick plikta 20 daler silvermynt för umgänget.

År 1695-96 vigdes en Karin vid Hindrich Hansson i Ranängen. Fram till år 1715 fick familjen minst fem barn. Som dopvittnen tjänstgjorde som regel personer ur Tohls familj, och man hade därför väntat, att Hindrichs hustru skulle ha varit ovan nämnda Karin Tohlsdotter. Det upplevs därför förvånande, att det var en Karin Olofsdotter, som den 17 september 1738 avsade sig sitt och de sinas arv efter dottern Ingrid Hindrichsdotter till förmån för mågen Anders Nilsson. Troligt är väl att Olofsdotter var en felskrift för Tohlsdotter. Karin var gammal, beroende, ej läskunnig och dottern ur tiden, när svärsonen gick till aktion om arv efter hustrun.

En annan son till Eskil var Per Eskilsson, vilken som smed vid Skagersholm var bosatt på Mon vid Ranängen minst från 1682. Säker uppgift om när denna backstuga upptogs finns inte. Den nämndes första gången i jordeboken som en tomt 1637-38, men sögs så in under Skagersholm och försvann ur redovisningen. I Finnerödjaboken anges årtalet till 1674, vilket ligger nära tiden, då första hammaren vid bruket fick sina privilegier. Därefter blev den använd som boplats för hammarsmeder, kolare och körare vid Skagersholm. Per Eskilsson med hustru Elin var en av dessa.

En annan trolig finnättling var Christoffer kolare med hustru och söner. Även denne var på plats år 1682. En förfader till denne kolare kan ha varit den i Värmland stridbare och väl kände Christoffer Jönsson Honkainen eller Långe-Christoffer från Sundsjön i Färnebo socken 1600-41. Dennes son Erik hade tre söner, av vilka den yngste, född på 1650-talet, bar namnet Christoffer[111]. Hans öden är okända. Kanske de blev ändade på Mon under Skagersholm i Finnerödja.

Rosendalen Nils Månsson, hustru Kerstin 1639-52

1640 Olof Månsson 1646

160 möh Lars Månsson, edgång 1653-57

Hans 1665-74

Erik Svensson, hustru Elin, änka 1700 1683-99

Anders Jonsson 1685-92

Sven Eriksson, hustru 1689-1720

Flygfoto 1953.

Rosendalen blev i likhet med Borgan, Eriksåsen, Fagersand, Herrängen, Häggebo, Mossebo, Motorp, Saxhult och Solbacken upptaget med tillstånd av Claes Horn på Ryholm på kronoallmänningen Tiveden under senare delen av 1630-talet. Detta skedde sedan Horn den 21 augusti 1632 fått tillgång till Vallsjön, Vallsjöbol och Kavlebron. I Claes Horns mantalslängd år 1649 stod nybygget Rosendalen öde, men med åbon Nils. I jordeboken blev det infört år 1663 som frälsetorp under Gustaf Stenbock och Vallsjö säteri.

Antalet Månssöner under 40- och 50-talen tyder på, att nybyggaren bar namnet Måns, och att hemmanet troligtvis blev upptaget före år 1640. Nils Månsson stod i Hova dombok år 1652 som svåger till dikaren Sven Karlsson i Herrängen.

År 1654 anklagades Lars Månsson av Marit Andersdotter i Motorp, för att han hade drivit bort hennes 12-13-årige son Staffan från sin tjänst. Lars nekade och påstod, att Staffan hade stulit en ost och sedan rymt från tjänsten. Han åtog sig visa detta med värjemålsed. Som edgångsmän kunde Lars presentera troliga finnättlingarna

Jöns Simonsson i Orrkullebäcken samt befallningsmannen Lars Andersson i Ågården Torpaskoga[112].

Lars friades därmed från Marits tillvitelse.

Sven Eriksson begärde år 1720 att få lösa 1/4 Rosendalen till skatte. Hemmanet värderades då för höstsäd 3 skäppor, vårsäd 6 skäppor, 6 lass hö, humlegård 100 stänger samt en liten kåltäppa till 25 daler silvermynt.

Rosendalen var ett typiskt svedjehemman i högt läge med vid utsikt över Skagern. Åborna fick vid flera tillfällen plikta för olaga svedjor. Grannskapet med Herrängen, Motorp och Orrkullebäcken tyder på att nybyggaren bör ha varit finne. Namnet Nils är diminutiv av Nikolaus. Denne var ett populärt helgon i grekiska kyrkan och blev med tiden ryskt nationalhelgon. Namnet kan den vägen ha smugit sig in bland skogsfinnarna.

Slottsbol Jon, upptaget -75, ½ öde -78 1572-1601

1540 Olof 1581-86

200 möh Sven, öde 1601

Öde, överfört till kronan 1602-08

Per Persson, knekt, upptaget, fritt till skatt -27 1606-27

Jöns Persson 1628-29

Nils Svensson, knekt 1628-35

Sven 1629-31

Per Persson, öde av utskrivningen 1632

Bengt Svensson 1630-33

Erik Svensson, två knektar -34 1632-37

Jon, hustru Ingegärd Jonsdtr 1638-48

Änkan Ingegärd Jonsdtr 1654-56

Jöns Jonsson, hustru (Gunella Svensdtr) 1654-65

Töres Jonsson, hustru Ingrid Eriksdtr 1655-77

Per Jönsson, skytt, hustru Marit 1665-1700

Gunella Svensdtr 1667

Per Mattsson, hustru Marit (Bengtsdtr?) 1679-04

Per Persson 1682-1732

Elias Jonsson, hustru 1686-1739

Foto: Laxå kommun.

Slottsbol, från början kallat Slätsbol, var ett gammalt, högt beläget och svåradministrerat skattehemman. Det stod ofta öde och fördes därmed in under kronan. Under 1600-talets inledningsskede blev Slottsbol utnyttjat som knekthemman. Det delades på två åttingar, som alternerat kunde försörja två knektar eller ställas öde.

Viss kunskap om denna tid lämnade bröderna Erik Svensson i Torpaskoga och Bengt Svensson i Bråten i rätten år 1654. De meddelade då, att de för 20 år sedan lämnat detta på grund av trätan med Gårdsjöbönderna. De hade även en broder Nils, sannolikt identisk med knekten på hemmanet 1628-35 och senare bosatt i Hävden samt systern Gunella, som bodde kvar i Slottsbol år 1667. Fadern, Sven Eriksson, hade år 1609 sålt en hemmansdel i Väggetorp, Amnehärad och flyttat till Finnerödja, där barnen troligtvis blev födda. Fadern kan vara identisk med den Sven, som tidvis stod skriven för hemmanet.

Jon och Ingegärd hade sönerna Jöns och Töres samt mågen Per Mattsson. Den senares hustru kallades Marit Bengtsdotter, vilket kan vara ett skrivfel. Alternativt var han gift två gånger.

Oron och motsättningarna mellan åbor och grannar var stora. År 1655 stämdes Olof Påvelsson i Gårdsjö av Töres, för att han med kniv hade stungit honom två stora fullsår, samtidigt som Töres fick böta, för att han hade försett Olof med fyra blåmärken. Samma år stämde Töres mor Ingegärd skattebönderna Olof Matsson och Anders Bengtsson i Gårdsjö, för att de hade hindrat henne från att utnyttja sin äng. Dramatiken skulle dock bli större än så.

Plötsligt försvann Töres och tvekan rådde, om han hade avvikit frivilligt eller om han hade mördats. Buden var många. Rykten och uttalanden gick i bygden. Att han avvikit frivilligt var grannen Per Skytts vittnesmål och anledningen skulle ha varit, att han tröttnat på "qwinfolcken", som bara "bullrade och skellde" trots att han gjorde sitt bästa, för att förse dem med vad de behövde. Å andra sidan hade Per Skytt kanske inte rent mjöl i påsen. Han och hans bror Ivar, som tjänstgjorde som sventjänare i Fredsberg, hade inte bara hotat Töres till livet, utan den senare inför en kollega även uttalat, "att så liten och ömkelig jag än är, så har jag ändå tagit död på Töres i Slätsbol".

Töres hustru Ingrid Eriksdotter tog bröderna Anders i Långstorp och Nils i Orrkullebäcken samt mågen Per Mattsson i Slottsbol och dennes mor Barbro i Allmänningarud till hjälp vid tinget i Hova den 6 november 1679. Hon berättade då, att osämjan mellan Töres och Per Skytt varat länge. Fyra år tidigare hade Per kommit hem drucken och skjutit Töres hund genom örat och velat tränga in till Töres i stugan men hade hindrats av hustrun. Töres själv satt under tiden med bössan framför sig på bordet och sade till hustrun "lätt honom komma in, så skall han intet utgå med hälsan igen".

Per Skytt tillfrågad om detta intermezzo sade, att det berodde på att Töres slagit av ett horn på hans ko. När detta skedde, hade Per rusat in efter sin bössa för att skjuta ihjäl Töres men hindrats, dels av hustrun, dels av att Töres stod beredd med laddad bössa på sin loge.

När målet i november 1679 var uppe i tingsrätten, var Per Skytt inte närvarande och brodern Ivar bortkommenderad till Skåne. Målet återkom inte, vilket kan ha berott på att någon av huvudpersonerna dött, eller att förlikning träffats mellan parterna.

År 1697 fick vi av domboken veta, att den gamle skytten Per Jönsson var barnfödd i Lekebergslagen på hemmanet Dormen i Kvistbro socken. Även i Kvistbro förekom denna tid finnar i stort antal.

Inslagen av finnar i Slottsbol känns beträffande Töres, hans hustru Ingrid, Per Skytt och Per Mattsson från Allmänningarud starka. Syskonen Svensson med en förfader i Väggetorp tillhör en mera tveksam kategori. Deras intrång bland finnarna i Finnerödja tyder dock även här på finneanor. Eventuellt fann fadern en finsk livsledsagarinna på orten, eller var farfadern en ovanligt tidigt invandrad finne.

Styvanäs Olof 1608

1608 Måns Jonsson, knekt 1622-24

75 möh Peder Olsson 1624

Nils, knekt 1624

Anders Mattsson 1626

Lars Helgesson, hustru Elin 1640-82

Måg Erik Larsson, rättare, hustru Karin Larsdtr 1642-78

Son Lars Eriksson, rättare, hustru Marit 1670-1705

Måg Lars Biörsson, rättare, hustru Kerstin Larsdtr 1691-1734

Foto: Okänd.

Ortnamnsförteckningen saknar uppgift om Styvanäs före 1663[113]. Med hjälp av fogderäkenskaper, mantalslängder och dombok kan man dock hjälpligt följa hemmanet från år 1608. Från början kallades hemmanet Näs eller Näset.

Den Anders Mattsson, som fanns på hemmanet år 1626, hade detta år försuttit laga stämning mot Anders i Noltorp och fick plikta 3 marker. Han kan ha varit identisk med den person, som tre år senare och då bosatt i Trehörningen, angavs ha mördat Påvel Påvelsson. Dombokens uppgifter om personer och platser i detta mål är dock tvetydiga.

Hustru Karin skänkte en silverskål till kyrkan år 1679. Mannen Erik kan då vara död. År 1685 omtalades änkan Karin.

Lars Eriksson berättade för Skogskommissionen år 1684, att hans morfar Lars Helgesson anvisats Styvanäs, när Skagersholms säteri byggdes och Ågården, som morfadern tidigare hade brukat, lades ned. När övergången mellan Lars Helgesson och Lars fader Erik Larsson skedde framgår inte, eftersom hemmanet var dolt i redovisningen under Conrad Falkenbergs tid. Det blev dock infört i jordeboken som frälsetorp år 1663.

Lars Eriksson hade troligen sönerna Lars Larsson, klockare, bosatt i Orrkullebäcken åren 1691-1710 och Anders Larsson i Långstorp, vilken blev utsedd till förmyndare för Lars barn år 1710. Antagandet om Lars och Anders Larssöner som bröder grundas på, att de med boplats i Styvanäs var dopvittnen i Finnerödja åren 1688 och 1689.

Torpa- Daniel Jonsson 1571-86

skoga Per 1584-1609

1540 Töres 1584-1604

75 möh Michel 1590-98

Måns 1604-14

Hans Larsson Est,Finne 1609-13

Lars Helgesson, f d soldat, hustru Elin 1613-42

Gierdt/Gälar, hustru, Sörgården 1615-39

Lars Persson, hustru, Sörgården 1613-39

Lars Verme, hustru, Östergården 1613-39

Conrad Falkenberg, riksråd, g m Chatarina Bonde 1624-54

Helge Larsson, gammal soldat, hustru Karin 1626-31

Anders Bertilsson, soldat 1626-31

Änkan, Ågården 1629-31

Lars Andersson, edgångsman, hustru NN Larsdtr, Ågården -75 1630-85

Nils Bengtsson, rättare, hustru Karin, Sörgården 1635-85

Helge Svensson, hustru 1 Karin, Sörgården 1639-53

”- 2 Anna 1656-70

Erik Svensson, nämndeman, hustru Sigrin, Östergården 1642-70

Håkan Mattsson, hustru Brita Helgesdtr 1646-77

Lars Helgesson, soldat, hustru Elin 1655-83

Måns Larsson, hustru Gunilla Matsdtr, Sörgården 1677-1700

Simon 1684-85

Matthis, hustru 1685-87

Sörgården. Foto: Lena Gribing 2004.

Skagersholm. Vykort tidigt 1900-tal.

Torpaskoga bestod år 1540 av tre gårdar anslagna till Riseberga kloster. Den fjärde gården - Ågården - tillkom år 1569.

Per och Måns i Torpaskoga på 1580-talet skall ha varit finnar[114]. Till dessa kan läggas Hans Larsson Est.

Tre av Torpaskogas fyra gårdar köptes som ärftligt frälse av Conrad Falkenberg den 30 april 1624. Köpet kompletterades med Ågården den 7 maj 1632. Säteriet Skagersholm anlades därefter på byns ägor efter år 1642. Troligtvis blev detta inte helt utbyggt förrän 1671, då sonen Henrik Falkenberg lade alla fyra Torpaskogagårdarna ”till sitt byggda säteri Skagersholm”[115].

I och med tillgången till Torpaskoga blev det fritt fram för Falkenberg att öka sitt godsinnehav på Tiveden, dels genom fortsatta köp av närliggande hemman och dels genom olaga tillstånd för nybyggare att slå sig ned på kronoallmänningen. Så knöts i snabb följd till säteriet även Finnerödjagårdarna 2 st, Backerud, Kvarntorp, Ranängen, Brinken, Högskog, Styvanäs, Kvarnbolet, Paradisgårdarna 5 st, Kyrkhävden, Posseborgan, Korsbäcken, Trehörningen, Välevattnet, Tällåsen, Paradisängen, Lindehult, Långstorp, Lövön, Ön, Nolmarken, Nolåsen, Grönelid och Orrkullebäcken. En stor del av dessa 29 nybyggen var, enligt Skogskommissionens uppfattning år 1681, otillbörligt upptagna på kronoallmänningen, men räddades delvis kvar som förläningar för att trygga framtiden för Skagersholms bruk. Den första hammaren vid detta fick sina privilegier 1672.

Conrad Falkenberg var av brandenburgsk adel, men född i Livland 1591. Han var page hos drottning Kristina d. ä. och följde hertig Karl Filip på en resa till Tyskland 1617. Som kompanichef och officer vann han under inledningen av det trettioåriga kriget Gustav II Adolfs bevågenhet och kom efter hand att klättra upp i riksledningen. Efter kungens död 1632 var han åren 1633-37 häradshövding i Hallola i Finland. År 1647 omtalades han som rikskattemästare efter Gabriel Bengtsson Oxenstierna, och 1652 blev han utnämnd till riksråd.[116] Allt detta var befattningar, som gav honom möjlighet att köpa och byta till sig torp och gårdar ute i landet. Han försummade inte den möjligheten. Claes Horn var förebilden. Av en roteringslängd framgick att Falkenberg redan år 1641 ägde gårdar till 54 mantal. Antalet torp och hemman var då betydligt större, och han skulle fortsätta att utvidga detta innehav ända till sin dödsstund 1654. En del av detta, bland annat Paradisgårdarna, Kyrkhävden, Trehörningen och Kvarntorp i Hova socken, tillfördes genom gemålen Chatarinas arv efter den med gårdar väl försedde fadern Carl Bonde. Den senare ägde även Laihela friherrskap i Finland.

Som godsherre var Conrad med sina erfarenheter från Livland ingen nådig herre. Enligt familjetraditionen var han en bondeplågare. Vi har av exemplet från Kvarntorp i Hova kunnat se hur människor drevs bort från hemman de brukade. Vi skall få höra mera om hans metoder, speciellt när berättelsen når Hällsås och Sjötorp i Lyrestad samt Ålön i Amnehärad.

Conrad Falkenbergs framfart var omvittnad redan i hans livstid. Enligt sägnen hade han alltid en knapp oknäppt. Hans avtal med djävulen innebar nämligen, att denne skulle hämta honom, så fort han var klädd. Folk ute i landet påstods vara rädda för de tre F:n. Dessa var Fan, Fiskalen och Falkenberg.[117]

Hans Larsson Est var broder till Sule Larsson på Eriksbacken, som dräptes av Anders Olofsson Finne i Kvarntorp år 1609. Denne Hans kallades i en tiondelängd samma år för "Esten" vid Torpeskoga. Av Skogskommissionens handlingar år 1684 framgick, att en gammal soldat ”Hans Häst" cirka 1613 skulle ha upptagit ett öde Vallsjöbol. Han återvände dock och omtalades år 1635 som "Hans Esst i Torpaskog", då han blev stämd av Claes Horns fogde för någon ouppklarad historia i Vallsjöbol. Han kallades senare "finnen Hans Ess", då han cirka 1637 tog upp Korsbäcken.

Samma tid som Hans Est flyttade till Vallsjöbol, tog en annan soldat, Lars Helgesson, upp den öde Ågården i Torpaskoga för att i likhet med Hans bli befriad från knekttjänsten. Lars Helgessons måg Lars Andersson i Sörgården berättade detta om sin svärfader inför Skogskommissionen år 1684. Lars Andersson var född i Gastorp, Hova men tjänstgjorde åren 1630-84 som befallningsman i Torpaskoga.

Rättaren Lars Eriksson i Styvanäs kompletterade berättelsen med, att hans morfar, Lars Helgesson, i ett senare skede fick ta upp Styvanäs. Lars Helgesson var således svärfar även till Lars far, dvs till rättaren Erik Larsson i Styvanäs.

Helge var ett sällsynt namn i bygden. Första gången glimmade det fram i Flensta tillsammans med en Matis 1590-1600. Därefter ställdes Helges gård i Flensta öde fram till år 1617.

Nästa gång namnet nämndes tillhörde det en gammal soldat, Helge Larsson, vid Gudhammar och Torpaskoga åren 1626-28, kanske densamme. Soldaten Lars Helgesson i Torpaskoga kan då vara son till den gamle soldaten. Samma förhållande kan även gälla soldaten Olof Helgesson, som efter ett kort gästspel i Trehörningen 1624, var verksam i Ramsnäs, Brynterud och Kyrkhävden fram till 1648. En tredje representant för samma familj kan ha varit Brita Helgesdotter gift med Håkan Mattsson i Torpaskoga. De flyttade till Västansjö år 1677.

Helge kan vara invandrare men tillhör i så fall troligen någon av de grupper, som kommit in från västra eller sydvästra Finland. Namnet ingår inte i det finska namnmönstret.

En ny Helge (Svensson), med trolig knytning till föregående, framträdde i Torpaskoga år 1640. Han var gift två gånger och fick barnen Lars, soldat 1657 och bortrymd 1667 samt Ingeborg och Jon födda cirka 1641 respektive 1655. Till barnen hörde troligtvis även Karin Helgesdotter. Hon var gift med Sven Svensson i Lilla Välevattnet.

Helge Svensson fälldes vid Hova ting 1668, för att han i sitt hem hyst en förrymd soldat och tjuv med namnet Anders Hindrichsson. Denne bör ha varit identisk med soldaten Anders Hindrichsson från finnhemmanet Sjötorp, Hova, vilken rymde från tjänsten såväl 1645 som 1650. Helge dömdes, trots att han påstod sig inte ha känt till soldatens förseelser, att böta 40 mark silvermynt. Med hänsyn till hans armod och fattigdom reducerades böterna dock till att betala gevaldigern[118], som ertappat soldaten, med 3 daler silvermynt.

Soldaten Lars Helgesson d. y. blev efter sin rymning åter infångad år 1669. Han anklagade då Sven Gustafsson i Lövön för att ha hjälpt soldaten Lars Eriksson i Delebäck att rymma. Lars Helgesson förekom i Finnerödja kyrkoräkenskaper år 1682. Enlig Skaraborgs regementes rulla var han ett år senare bosatt i Torpaskoga, men då placerad som "piquenerare" hos korpralen Erik Persson Humbla i Lilla Gastorp.

Befallningsmannen Lars Andersson hade dottern Gunnela. I likhet med Helges dotter blev Gunnela gift i Välevattnet. Hon var första gången gift med Nils Eriksson cirka 1661-72 och därefter med dennes efterträdare, Sven Mattson. Lars Anderssons 50-åriga engagemang som befallningsman vid Torpaskoga under 1600-talets finnepok, kombinerat med uppgiften att han var edgångsman för Lars Månsson i Rosendalen 1655 samt vid två tillfällen godkänt finnar som mågar, talar för, att även Lars var finnättling. Det var säkert viktigt, att befallningsmannen på detta säteri, som administrerade flera finska torp på Tiveden, var införstådd med finska språket.

Byn Torpaskoga påverkades i likhet med andra äldre byar och hemman av ödesmål i anslutning till sekelskiftet med därav följande omsättning av åbor. Av de nya torde främst personer med namn som Michel, Matts, Simon, Gälar och Bertil ha tillhört gruppen invandrare.

I en boskapslängd år 1628 omtalades en Anders som ”Inhyses hos Finnar i Torpaskog”. Åbor i Torpaskog var då, förutom Anders Finne i Kvarntorp, Lars Helgesson, Gälar, Lars Persson, Lars Verme, Helge Larsson och Anders Bertilsson. Lars Persson kan ha varit son till den av Richard Broberg nämnde Per Finne i Torpaskoga.

Trehör- Påvel 1616

ningen Thomas Påvelsson (Dansare), edgångsman 1620-39

1613 Olof Helgesson, knekt 1624

150 möh Anders Mattsson 1629-35

Påvel 1637

Lars Larsson, hustru 1 Rangela 1638-42

2 Marinna/Margareta 1644-47

Änkan Marinna 1648-49

Olof Nilsson, hustru 1 Margareta 1650-1669

Son Philip/Phillippus Olofsson 1659-69

Olof Nilsson, hustru 2 Karin/Kerstin 1670-86

Änkan Kerstin 1687

Bengt Olofsson, hustru Margareta Svensdtr 1677-1717

Måns, hustru Annika Olofsdtr 1680-1720

Foto: Gustaf Neander 1938.

Enligt ett protokoll från Grimstens häradsting år 1616 var "bonden Påfvel" från Vadsbo detta år förordnad att vakta en vägport på Tivägen. I fogdens räkenskaper för Vadsbo var denna tid ingen Påvel nämnd. Om Påvel hade anknytning till Trehörningen, vet vi inte. Hemmanet var ännu inte ”upptäckt”. Det fortsatta förloppet kan dock tyda på detta.

Thomas och namnet Trehörningen förekom första gången i 1620 års boskapslängd. Att det blev skattlagt efter tillstånd av Erik Krabbe, framgick av följande:

”H. Kongl M:^ts min allernådigste Konung har i fullmagt och befallning givit Edle och välbördige mannen Erick Krabbe till Svenneby, att han på Crone såväl som skatte Egendom, där som icke någon Bolby är för när eller till men och hinder, skall alltså Torpeställen till att rödja och bygga låta, till att förbättra H. K. M:^ts och Cronans Inkomster och ränta och samma Torp skulle de, som i så måtto Röja och Bygga, ha att skälige Frihets år efter som lägenheten med arbetet fordrar och för deras egen Skattejord räknat bliva, som själva H: K: M:^ts Fullmakt uti Bokstaven vidare författad är.

Och efter beskedlige Danneman Thomas har upptagit ett Torp Trehörningen be:^t i Hova gäld beläget, hvilket Torp ingen Bolby förnär ligger, och med tiden kan blifva hemman av; varför be:^te Thomas begärde av Rätten, när Ting hölls i Kila den 18 Maj 1627 ett Fullkomligt Laga Fångs brev på samma Torp. Så emedan Högb:^te H: K: M:^ts Nådigest har beviljat, såsom be:^t är att han såväl som andre samma Torp för rätt Skattejord behålla skall, varför tillägnas be:^te Thomas, hans Hustro och barn och efterkommande Arvingar be:^te Trehörningen till Evärdelig ägo och Egendom, Njuta, bruka och oklandrat behålla, qvidt, fritt och oqvalt, och skall han vara förpliktad årligen med all flit det rödja, sköta och bygga, såsom och uppehålla med dikning och gärdesgårdar, så att när hans bete Frihetsår efter detta Brevs dato ute är, skall han göra Skatt och Rättighet därav efter som det då kan göra skäl före.

Och desse 12 beskedlige Dannemän som i Rätten satte äro, är laga vittne till, att detta å Ting lagligen skett är, som är Olof Larsson i Kåttås, Olof i Anderstorp, Mattis i Mörtestad, Anders i Kila, Päder Olofsson, Anders, Anders i Vallerud, Nils i Håhult, Nils.

Till yttermera visso under min och samme Herres Signete. Datum År och dag som föreskrivet står. Sigillen vidhängda i Träkupor ….”[119]

År 1626 förekom en Tommas Dansare som laggärdsman för Anders i Nyborg. Hans bostadsort framgick inte av protokollet. Denna torde dock ha varit Trehörningen. En Hans Dansare skulle ett tiotal år senare framträda i Hanebäcken, Undenäs.

Den 15 april 1635 blev Anders Mattsson instämd till tinget i Binneberg. Av protokollet framgick:

”Hades för rätten Anders Mattson i Trehörningen på Tivägen, som hade med en kniv stuckit Påvel Påvelsson i Arrenäs och Fången Sochen i Närke, var av han död blev, som skedde för sex år sedan i Torpa Skogen på Tivägen. Dråpet hemligen försonat med Påvels hustru och barn och till målsäganden bötespenningar 100 daler givit.

Länsmannen Jon Tohlsson om saken visste, men Dråpet i Dullgdom Nederlagt och icke uti Rätta fört, ej heller närvarlig Befallningsman, Häradshövdingen eller Lagläsaren därom tillkänna givit, förr än en Missdådare Hindrich Eriksson det upptäckt….”

Länsmannen förklarade under ed vid tinget, att han ej dolt eller känt till detta dråp. Målet överlämnades därefter till Göta Hovrätt med begäran om en ”Nådig och Gunstig Resolution". Han blev avsatt. Vi fick dock inte veta, var dråpet egentligen skedde. Något Arrenäs hittar vi inte, Fången i Närke torde stå för Tånger eller Tångeråsa socken och Torpa Skogen bör kunna ses som Torpaskoga, vilket ligger relativt nära Trehörningen. Dråpet doldes för myndigheterna. De dolde genom dunkla skrivningar den mördade Påvel Påvelssons boställe för oss.

Skogskommissionen överlät år 1684 till Kgl. Maj:t att avgöra, om ägarna hade stubbarätten i behåll. Trots flera ingiften kan någon form av arv eller bördsrätt då ha överförts till de nya ägarna.

Olof Nilsson angavs år 1684 vara över 60 år och således född cirka 1620. Sonen Phillippus namn antyder att föräldrarna var finnar. Måns och Annika fick cirka 1681 dottern Maria, vilken omkring 1719 vigdes vid Anders Olofsson Finnes sonsonson Hans Andersson från Kvarnbolet.

Trehörningen var ett typiskt svedjehemman upptaget ovan den marina gränsen i ödemark på en östsluttning ned mot den vackra sjön Trehörningen med stora angränsande myrmarker. Detta skedde under en tid av invandring, då bygden ännu inte återhämtat sig efter de svåra åren vid sekelskiftet 1600. Att Thomas och Påvel samt deras efterföljare under 1600-talet var finnar eller finnättlingar känns närmast självklart.

Vallsjöbol Håkan 1559-75

1540 Per Håkansson 1576-89

175 möh Bengt och Algut 1601

Öde, fört under kronan -05 1601-16

Hans Larsson Est, Finne, till skatt -20 1613-34

Jacob, knekt 1628

Biörn 1628-31

Håkan Persson, hustru Gunnela 1635-50

Nils Jonsson, hustru Ingeborg Håkansdtr 1659-1699

Matts Nilsson 1667

Sven Persson 1675-1700

Jon Mattisson, hustru 1687-1701

Jon Larsson, hustru 1687-1705

Mattes, hustru 1697

Olof Bryngelsson, hustru Maria Andersdtr 1710-57

Foto: Okänd. Byggår 1880.

Vallsjöbol var ett gammalt skattehemman. Det blev enligt jordeboken upptaget av Bengt och Algut i anslutning till sekelskiftet 1600, men strax åter ställt öde. Befallningsmannen vid Torpaskoga Lars Andersson, 73 år gammal, berättade för Skogskommissionen år 1684, att "Valsjöbohlet stod öde i Sahl Kung Gustafs tid, men upptogs av en kallad Hans Häst, som därigenom blev fri från knekttjänsten".[120] Denne Hans, vars rätta namn var Est, lämnade eller fick lämna hemmanet när det blev frälse under Claes Horn år 1634. Året efteråt fanns han i Torpaskoga, för att ett par år senare ta sig an nybygget Korsbäcken.

När mågen Gustav Stenbock övertog säteriet efter Horn beordrade han Håkan Persson att flytta från Eriksbacken till Vallsjöbol. Håkan var son till stubbarättsinnehavaren Per Persson i Eriksbacken. En son Jöns till Håkan flyttade senare till Fagersand, under det att dottern Ingeborg vigdes vid Nils Jonsson och stannade kvar på hemmanet. En dotterdotter gifte sig senare med ägaren till Eriksbacken. Cirkeln för Eriksbacken blev därmed åter sluten.

Håkan Persson fick år 1650 besök av Michel Persson i Hultatorp, Askersunds landsförsamling. Denne hade enligt domboken med sig "skalken" Hindrich i Långsjö och ville tvinga av Håkan pengar. Michel dömdes för ”rånsmål” att böta 40 marker. Tre år senare timade Morgonstjärneupproret, i vilket bland finnarna även änkan i Långsjö och hennes söner tillhörde aktörerna.

Den Mattes, som redovisades på Vallsjöbol år 1697, bör vara Mattes Svensson gift med Lena Larsdotter i Motorp. Mattes tid på Vallsjöbol blev kort, men kontakterna mellan hemmanen var fortsatt intensiva och Olof Bryngelssons söner Anders och Per skulle när tiden blev mogen vigas vid Mattes döttrar Maria och Sara. Familjerna fick tillsammans med en tredje son till Olof med namnet Nils gift med Kerstin Persdotter inte mindre än 20 barn. Dessa kom därmed att sätta sin prägel inte bara på Vallsjöbol utan även på trakten där omkring.

När Gustaf Neander berättade att finska språket var levande i Finnerödjabygden ända in på 1820-talet, och att den sista gård där man talade finska skulle ha varit Vallsjöbol, så inser man att det var här nämnda personer, som var orsak till detta.

Villbergs- Per, hustru Brita 1644-53

torp Per Persson, son, hustru Sigrin 1644-47

1644 Anders Mattsson, hustru Ingeborg Siggesdtr 1653-57

130 möh Ingrid Persdtr 1669-85

Anders Persson, hustru 1672-92

Son Töres Andersson, hustru 1687-97

Sven Andersson, hustru 1697-1709

Villbergstorp infördes som ett frälsetorp i jordeboken år 1663. Vid tingsrättens jordrannsakan 1686 angavs, att Villbergstorp var upptaget mer än 40 år tidigare på Ramsnäs ägor. Ägare denna tid var Jacob Lenck och Constantia Frankelin, vars farmor var kungadottern och finnättlingen Constantia Eriksdotter.

Torpen under Ramsnäs var som vi förut konstaterat ofta bemannade med finnar eller finnättlingar. Villbergstorp passar fint in i den bilden genom åbor, som ligger högt i det finska namnmönstret.

Välevattnet Staffan Finne ~ 1620

Stora Erik 1631-50

1620 Nils Eriksson, hustru Gunnela Larsdtr 1661-72

140 möh Sven Mattsson, hustru Gunnela Larsdtr 1673-1720

Foto: Författaren 2001.

Stora Välevattnet var enligt Skogskommissionens protokoll år 1684 upptaget av Staffan Finne cirka 40 år tidigare. De första åren skulle här bara ha stått en backstuga. Mer troligt är dock att uppgiftslämnaren borde ha sagt cirka 60 år tidigare. I en boskapslängd år 1631 stod nämligen en nybyggare ”Erik i Häälswattnet”, som disponerade besättningen en ko och en kviga. I ett brev från drottning Kristina år 1650 angående Finnerödja nya församling angavs åbon i Välevattnet heta Erik. Staffan Finne hade då troligen gjort sin insats några år före denne Erik.

Nils Eriksson bör ha varit son till Erik. Han var gift med Lars Anderssons dotter Gunnela från Torpaskoga. Den 12 september 1672 begick han självmord, sedan han (möjligen felaktigt) anklagats för att ha försökt växla falska pengar i Örebro. Gunnela stod som änka 1673. Hon gifte därefter med viss säkerhet om sig med den nye åbon Sven Mattsson, född cirka 1639 och död i Välevattnet år 1720, 81 år gammal.

En son till Gunnela i första äktenskapet, Gunnar Nilsson, flyttade med brodern Mattias år 1695 till Högskog - ett annat säkert finnhemman i bygden.

Hemmanet var av svedjekaraktär, upptaget i ödemark, kransat av sjöar, kärr och myrar. Platsen var idealisk för en skogsfinne. Namnmönstret antyder att fler än nybyggaren Staffan bör ha varit finnar eller finnättlingar i Stora Välevattnet.

Välevattnet Jöns, hustru Ingrid/Ingebor 1649-65

Lilla Sven Svensson, edgångsman, hustru Karin Helgesdtr 1661-1701

1649 Jon Svensson, hustru Kerstin Jonsdtr 1692-93

150 möh Lars Jonsson, hustru Karin Svensdtr 1697-1740

Foto: Domänverket.

En Johan nämndes i mantalslängden vid "Wallewadet" år 1649. Jöns (troligen densamme) var angiven i ett kungligt brev år 1652. När Sven och Karin övertog den fortsatta odlingen av hemmanet, kallades detta inledningsvis "Tällåsen" innan Lilla, eller Norra Välevattnet blev gängse benämning.

Hemmanet var i likhet med Stora Välevattnet upptaget i väglös ödemark. När bygdens hemman rannsakades av Skogskommissionen år 1684 var Lilla Välevattnet ännu ett oskattlagt arbetstorp under Falkenberg och Skagersholm.

Sven Svensson deltog i en tolv-mannaed för Jonas Svensson i Nyborg 1668. Flertalet i den edgången var finnar. Sven Svensson bör då ha tillhört samma etniska grupp.

Karin Helgesdotter bör ha varit dotter till Helge Svensson i Torpaskoga. Svens och Karins son Jon vigdes cirka 1691 vid Anders Olofsson Finnes sonsons dotter Kerstin Jonsdotter i Nolåsen. En son till de senare erhöll namnet Tomas.

Lars Jonsson var ingift i hemmanet. Han kan ha varit son till Jöns Svensson i Paradisängen. Alternativt var han bror till Jöns måg, Hindrich Jonsson. Täta dubbelsidiga kontakter som dopvittnen bekräftar släktförhållandet mellan familjerna.

Även Lilla Välevattnet var ett typiskt högt beläget svedjehemman med ringa åkerareal, och väl inknutet i det finska nätverket.

Västansjö Sigge Svensson, hustru Elin 1624-42

1624 Per 1637

120 möh Hustru Elin, dtr Ingebor 1644-45

Karin 1647

Elias Jonsson, hustru 1 Marit Eriksdtr 1652-72

2 Ingrid Nilsdtr 1672-75

Håkan Mattsson, hustru Brita Helgesdtr 1677-1703

Nils Håkansson, hustru 1 Kerstin Arvidsdtr 1677-1715

”- 2 Annika Clemetsdtr 1715-56

Erik Håkansson, hustru Karin Algotsdtr 1685-1705

Bartel Andersson, hustru Ingeborg Persdtr 1692-97

Anders Bartelsson, hustru Katarina Ersdtr 1704-32

Nordstugan. Foto: C.G. Alm 1930. Byggår 1700-tal.

Åbon Håkan Mattsson berättade för Skogskommissionen år 1684, att en kallad Sigge hade tagit upp hemmanet Västansjö cirka 1624. Sigge kan ha flyttat in från närliggande Undenebotten, där en person med detta namn var verksam 1601-06.

I jordeboken blev Västansjö infört år 1635 som 1/8 skattehemman och kvarstod så till 1645. År 1647 var det överfört till Falkenbergs frälse.

Ytterligare upplysning om torpet lämnade Jon Persson, död i Habelsbolet i Älgarås år 1720, 90 år gammal. Han berättade, att Sigge Svensson varit hans morfar och Bartel Andersson hans svåger. I unga år hade Jon hjälpt sina mostrar att flytta, när Conrad Falkenberg drivit bort dem från hemmanet och i stället satt in Olof Jonsson i Hässleberg. Årtalet för denna omflyttning bör ha varit cirka 1647.

Olof Jonsson vistades på Hässleberg åren 1629-53. År 1638 ställde han upp som löftesman för rövaren Jon Jonsson från Paradis. Han visade sig därmed själv vara finne, vilket även anbudet om Västansjö styrker. Av allt att döma avstod han dock från att anta detta erbjudande.

Elias Jonssons föräldrar var Jöns Eriksson med hustru Sara i Nyborg. År 1675 blev Elias ihjälskjuten av sin granne Bengt Jönsson i Svenstorp, som hade blivit förtjust i Elias unga hustru i hans andra gifte. Bengt blev strax misstänkt för dådet men nekade och uppträdde så sturskt och självsäkert inför rätten, att man fann anledning att undersöka saken närmare. Det visade sig då, att han hade två skjortor på sig, varav den understa var vrång eller avigvänd. Vidare hade han i sina byxor en med tråd hårt omvirad pung, i vilken fanns ett blått papper, vari det låg 11 svarta fingerlånga silkestrådar, två med 4 knutar och de övriga med 3 knutar. Därutöver fann man en liten skinnpung, stor som en nagel, igensömmad med röd silkestråd, i vilken det låg ett mångfaldigt sammanknippat papper samt ett avlångt papper med 8 klippta hål. I ena strumpan hade han under foten en mångdubbel linklut vari det låg några flingor från kniv- och yxegg tillsammans med lite brännsten och vitlök.

Tillfrågad om detta svarade han, att han inte visste, att han hade tagit på sig skjortan vrång. Det övriga hade han fått av konan Karin från Måkerud. Denna hämtades och berättade, att hon fått silkestrådarna av Bengts moder och knutit varje knut på dem i den Helga Trefaldighets namn för att binda Bengts motparter, dvs Jöns i Nyborg och övriga släktingar i Långsmon. Denna konst hade hon lärt sig av Margareta i Västerhäljatorp. Det övriga hade hon inte med att göra, förutom att hon lärt Bengts moder, att bitar av stålegg skulle hjälpa i rätten. Detta hade hon fått veta av Karin i Högebrona. Hon hade även sagt till Bengt, att hon hört, att man skulle ha vrång skjorta på sig, när man ville lyckas med någon sak vid tinget. Kalevala-traditionerna var alltså ännu levande under 1600-talets senare decennier i denna del av Tiveden.

Alla dessa tricks och konststycken hjälpte nu inte. Indicierna var överväldigande och visade, att ingen annan än Bengt kunde ha utfört mordet. Han dömdes till döden och halshöggs på Hässlebräckan. Om detta berättade Per Skytt i Slottsbol vid tinget 1677, att "Böfvelen" till folkets fasa och förtjusning hade haft problem med Bengt. ”Avkortningen” hade han nämligen inte klarat med ett omak. Kanske hade silkestrådarna då fortfarande viss verkan.

Håkan Mattsson kom med familj från Sörgården i Torpaskoga, där han varit verksam åren 1648-77.

Bartel Andersson var från år 1668 bosatt i Högshult men köpte senare in sig i Västansjö, när kronan i indelningsverket omvandlade Högshult till trumslagarboställe. Hustru Ingeborgs morfar var Sigge Svensson i Västansjö. Bartel dog i Högshult år 1719.

Västansjö låg i vildmark när det upptogs. Rovdjuren trängde på. År 1693 sköt Erik Håkansson 3 björnar, och 1695 sköt Nils Håkansson en björn. Några år senare sköt Nils 3 vargar och en vargunge. Boskapen måste vallas och vaktas.

Om inte annat så visar namnmönstret och hemmanets läge i ödemarken, att detta var upptaget och under lång tid brukat av finnar och finnättlingar.

Ön Axel, knekt 1601-03

1593 Nils 1601-03

195 möh Öde 1604-14

Axel, till skatt 1615

Nils, brukas för gräsgäld 1615

Lars Assersson, knekt 1616-21

Nils Eriksson 1619-26

Erik, knekt 1619-34

Nils Carlsson, knekt 1627-29

Per Jönsson, edgång, hustru, dotter 1654-68

Erik Bengtsson 1665

Sven Larsson 1668

Bengt Larsson, hustru 1674-89

Lars Jonsson, hustru 1693-1705

Foto: Domänverket ca 1950.

Ön infördes i jordeboken som klosternybygge år 1601. Det bestod av två näraliggande torpställen, vilka tronade på höjder likt öar i Finnerödjas östliga högt och ödsligt belägna myrmarker. Från år 1618 och fram till 1644 kallades den ena av öarna Bäserud, inte att förväxla med ett annat knekthemman Bäserud i Älgarås socken. Att få någon klar och entydig uppfattning om hemmanens åbor under 1600-talet har inte varit möjligt. Detta berodde troligtvis på att hemmanet disponerades av knektar och därmed var befriat från skatt.

Vid mitten av 1600-talet drogs hemmanen in i Falkenbergs frälse, eftersom han ansåg dem ligga på Paradisgårdarnas utskog. Det är mot den bakgrunden, som man får se Bengt Larssons uttalande inför Skogskommissionen år 1684, att hemmanet upptagits med Falkenbergs tillåtelse för 30 år sedan. Vad som hänt var bara, att Falkenberg hade tillåtit en ny brukare att återuppta ett eventuellt öde äldre hemman.

Namnet Ön i Finnerödja får ses som ett bynamn för en by med två boplatser. Vid mitten av 1600-talet tillkom här ett tredje hemman med namnet Lövön.

1665 var ett sorgens år på Ön. Då beskylldes nämligen Per Jönsson av sin dotter Kerstin för tidelag med en ko. När hon kom hem från kyrkan och gick ut i hagen, hade fadern stått där och hållit kon i ett horn samtidigt som han hade lagt den andra armen över ryggen på henne och kon drönte. Fadern nekade till "den vederstyggliga gärningen" och förklarade för rätten, att han bara höll fast kon, för att tjuren skulle komma åt henne. Han ville bevisa sin oskuld med edgång och laggärdsmän, vilket rätten beviljade. Som laggärdsmän inställde sig:

Tohl Chrismansson i Backa, bröderna Töres och Jöns Jonssöner i Slottsbol, Lars Månsson i Värpe samt Sven Olsson i Sinredstorp.[121]

Per Jönsson friades, men dottern Kerstin hudströks[122] för falsk tillvitelse framför tingsstugudörren till allmänhetens fostran och skräckblandade förnöjelse.