Hindrichsson, Hindrich Lille-Hindrik

Levnadsbeskrivning

Hindrikstorp som även kallades Tivedstorp togs upp under första halvan av 1600-talet. Det kan ha varit upptaget på 1630-talet av finnen Hindrich Anderssons son Lille-Hindrich från Kavlebron i Finnerödja. Namnet bar han med sig från Kavelbron, där fadern kallades Stor-Hindrich, sonen Lill-Hindrich och mågen Björne-Hindrich. Levde åtminstone från 1642 till - 1673 i Hindrikstorp, Tived. Lille-Hindrik var troligen soldat och rörde sig både i tid och rum. Han tycks ha förargat folk lite varstans. År 1642 omtalades "Lille Hindrich" bosatt i en "stockestuva på skogen". Säkert fanns även en bastu i anslutning till denna. Ett tag, 1646 fanns han i Hägghemmet, Tived. Valla ting 1654 9/3 Lars Nilsson, klagade över en backstuga på lilla Tiufängen, därLille Hindrich åbor. Lars i Hult, Lars i Åhna och Olof i Sätra. Förutsatt att även Hindrich var född på 1580-talet, var han cirka 60 år då han framträdde i sin "stockestuva". Han bör då ha visat sig tidigare i bygden och kan vara identisk med knekten Hindrich Hindrichsson i Kungsbacken 1613-29 och Hindrich Hindrichsson i Bråten år 1639. Från knektetjänsten rymde han såväl 1621 som 1629. Under tiden fick han även samla elva edgångsmän år 1626 för att fria sig från misstanke om olaga älgjakt. Hindrich vann rykte i bygden om att vara begåvad med speciella kvalifikationer, och många människor sökte sig av denna anledning till Hindrichstorp för att få hjälp med skiftande problem. År 1670 blev Annika Svensdotter i Ösjö bestulen på 24 alnar lärft. Hon anlitade Lille Hindrich i Hindrichstorp för att avslöja tjuven, och han utpekade med hjälp av sina Kalevalagåvor Ingrid Nilsdotter på Mon som den skyldiga. Ingrid nekade, vittnen saknades och rätten förklarade Lille Hindrichs uttalande som fantasi och saga. I början på 1670-talet hade Gustaf Stråle på Fräckestad och kyrkoherden i Undenäs Eric Undenius blivit bittra fiender. En orsak var Lille Hindrik. Folk hade sökt honom för lövjeri och spådom. Ändå hade kyrkoherden inte drivit bort honom. Kanske hade prästen visat lite större hänsyn, eftersom Hindriks brorson var kyrkoherde i Horns socken och så småningom blev prost. En av prostsönerna blev rektor för Skara skola. Stråle anklagade alltså kyrkoherden, för att Hindrich inte var utdriven ur kyrkan. Vi bör då komma ihåg, att kyrkoherden denna tid hette Ericus Haqvini Undenius. Hans far med det svenskklingande namnet Håkan Jacobsson kom från Kroppa i Värmlands bergslag. De var antagligen finnättlingar. Kanske levde dessa kyrkliga företrädare fortfarande med Kalevalatraditioner djupt i sitt innersta. De kan då, i motsats till Stråle, ha haft viss förståelse för Hindrichs talanger. Om kyrkoherden hade någon anledning att driva Hindrich ur kyrkan, vet vi för övrigt inte. I varje fall hade Hindrichstorp inte fått plats i kyrkans stollängd år 1655. Hindrich behövde kanske ingen kyrkostol och torpet i ödemarken var länge okänt för de flesta. I stället namnsatte han och övriga finnättlingar i trakten ett antal tärnar runt om. Åtminstone Himlamp, Korplamp, Pekkalamp, Valkalamp, Mustalamp och Tarvaslamp bär säkert Hindrichs signum. Lille Hindrich i Hindrichstorp och sonen Jöns Hindriksson Trössling högg svedjefall tillsammans när Trösslingtorp togs upp. Detta är orsak tiill namnet Samfallet. Sonen Jöns gifter sig med Kerstin Arvidsdotter från Tivedstorp. Hennes far hade köpt torpet ca 1671. Då var det nedgånget och fördärvat. Han ville nog ha ett eget namn på platsen och nu kommer namnet Tivedstorp till. Lill-Hindriks farbror Per Andersson hade en måg, vilken med familjen flyttade in från Kolmården. Måg och dotter brukade hemmanet Brännhult i 25 år. De hade en dotter. Alla tre dog före 1625. Hindrich Anderssons barn Simon, Hindrich och Carl gjorde då anspråk på att få överta Brännhult men stämdes av barnets faster Kerstin Simonsdotter, som ansåg att hon och hennes syskon hade bättre rätt till hemmanet än Per Anderssons brorsbarn. Så dömde även tingsrätten. Vad som sedan följde är okänt. Torpet överfördes trots detta i familjen Carl Hindrichssons händer.