Det svåra i att förstå hur man hade det med
"gångkläder" och andra textila föremål är ju
att det inte fanns kameror på den gamla goda
tiden. Bouppteckningar är nog det närmaste
man kan komma men de började ju inte att
föras förrän en tid in på 1700-talet. En del
uppteckningar är mycket noggrannt uppförda
och tar i detalj upp vad personen i fråga
hade ägt. Allt från väl slitna strumpor till
finaste åktäcke. En del fattiga hade bara en
omgång kläder och det var det enda.
Det
man behövde tillverkade man själv, ofta av
material som man själv odlat eller fött upp.
Lin, ull och skinnprodukter var ju det
vanliga. Kanske tog man hjälp av
byskräddaren eller byskomakaren men
förvånansvärt många kvinnor var duktiga
själva. Man hade lärt sig från generation
till generation. Man var tvungen att
tillverka och laga kläder för att överleva..
Eftersom man gjorde som mor och mormor och
alla före dom gjort ändrde sig inte modet så
fort. Kanske man fick lite nytänk när det
ibland dök upp en Västgötaknalle som förde
med sig nýa ideér. Eller kom det
inflyttandes någon ny piga från en annan och
avlägsen socken.
Ull:
Fåren och getterna skulle klippas
och till det behövdes en bra sax! Den gjorde
smeden.
Efter klippning av får och getter
sorterades ullen efter vad den skulle
användas till. Här gällde det att ha kunskap
så att allt kunde tillvaratas på rätt sätt.
Skulle det bli till mjukt kläde, slitstark
vadmal, stickade strumpor eller varma
tröjor? Lång slitstark ull,.sk. täckhår
kunde användas till fisknätsgarn. Så
även Tagel efter hästar och kor. Getragg
blandades med ull till strumpor. Och så
vidare......
Ullen skulle spinnas. I
bästa fall med hjälp av en spinnrock men det
gick ofta bra med sländor som kunde tas med
ut i skogen och användas då man vaktade djur
eller annat. Man fick ta reda på all tid.
Lin: Detta gällde
ju även för lin. Det bästa linet
användes till
finskjortor, lakan och dukar, Det
grova till blagarnsskjortor, vardagskläder
och säckar.
Restprodukter, stickor och bös var
bra att strö under djuren eller blanda med
lera till väggarnas tätning.
Till linet behövdes bra frö och säskilda
sorter som gav långt lin. Det gällde ju att
alltid tänka på att spara frö till nästa
säsong eller byta till sig av grannen. Sen
måste det skyddas väl under växtperioden så
att inte husdjuren kalasade på grödan.
Skörden gick till så att man drog upp linet
med roten. Bastun var en bra plats att
förvara linet i. Kanske det då inte gick så
bra att bada bastu i den och namnet blev
Linbastu.
Arbetet med att göra linet till vävgarn är
ganska tidsödande och kräver både kunskap
och känsla. Det ska först rötas på land
eller i vatten tills yttre skalet på strået
blir skört och efter tork avlägsnas med en
bråka. Sen ska man skäckta och häckla linet
med flera olika redskp tills det är så mjukt
och fint att spinningen kan ta vid.
Skinn: Alla skinn efter
tama eller vilda djur skulle användas. Det
gällde att torka eller salta om de inte
kunde tas om hand på en gång. Skinnen var
värdefull som bytesvara på marknader så allt
kunde inte användas till eget behov. Pälsar
med ullsidan innåt och skinnsidan utåt var
ett drönplagg. Skinn behövdes till skor och
väskor. Remmar och redskap till djuren och
hade man en stor skinnfäll kanske gjord av
5-6 fårskinn att breda över familjen en kall
vinterkväll kunde man säkert rädda sig från
förfrysningar. Däremot inte från löss och
ohyra. Då fick man elda upp i rökstugan,
lägga fällar och kläder över ugnen och med
hjälp av rök ta kål på eländet
..
 |
|
 |
|
Gustsfva
Jansdotter g. Nilsson född 1842 i
Björsgård död 1939 i Hulan,
Finnerödja |
|
Klara
Eriksdotter f. 1870 i Erislund, Öna
g.
Svensson och död 1939 i Rom,
Finnerödja |
|
