Kyrkböcker

Den kyrkliga indelningen bygger sedan gammalt på socknar, där invånarna sökte sig till samma kyrka. Redan under medeltiden förde prästerna troligen någon form av anteckningar om kyrkliga förrättningar, t ex dop, vigsel och begravning, Första gången man nämner förandet av särskilda böcker vid landets kyrkor är i 1571 års kyrkoordning. Där finns föreskrifter om registrering av kyrkornas penningar och ägodelar, däremot ingen föreskrift om registrering av personer.

I början på 1600-talet framkom alltmer betydelsen av en ordnad personregistrering. Den första föreskriften om kyrklig personregistrering kom 1608. Den hade under 1600-talet stor religiös betydelse. Det var viktigt att det fördes anteckningar om dop och katekesförhör. Emellertid var efterlevnaden av föreskrifterna mycket olika och tillämpningen skilde mellan de olika stiften. Under början av 1600-talet fanns också samverkan mellan den kyrkliga bokföringen och den världsliga registreringen i form av utskrivningar av krigsfolk.

År 1686 kom en ny kyrkolag, som föreskrev att prästen skulle hålla årliga husförhör och föra kyrkböcker över födda, vigda och döda i socknen. I kyrkolagen gavs dock inga anvisningar om hur kyrkböckerna skulle föras och följden blev att bokföringen blev väldigt olika i olika delar av landet. Dessutom skulle prästerna skriva ner särskilda händelser, som skett i socknen.  Prästerna tolkade detta olika. En del skrev inte ner något alls, andra förde anteckningar om allt, såsom oväder, udda människor, svält, tiggeri, märkliga fynd, ovanliga sjukdomar och påstådda övernaturliga fenomen.

Sedan prästerna genom kyrkolagen blivit ålagda att i kyrkoboken anteckna bl a barns födelse dröjde det inte länge förrän dessa anteckningar officiellt kom att användas vid mantals- och skattskrivningen. Under vissa perioder var prästerna till och med skyldiga att vara med vid mantalsskrivningarna.

Efter en förrättning antecknade prästen denna ofta på en lös lapp eller i en kladdbok. Anteckningarna renskrevs senare i kyrkoboken, om möjligt i kronologisk ordning. I slutet på 1700-talet började anteckningarna om förhör att skrivas in i särskilda husförhörslängder. I dessa redovisas socknens invånare hushåll för hushåll ordnade efter bostadsort,

I tabellen nedan anges år då olika kyrkböcker började att föras på ett ordnat sätt i Tiveden med omgivningar. Startåren varierar kraftigt mellan de olika socknarna. I Tiveds socken började egna kyrkböcker att föras i och med att socknen bröts ut ur Undenäs socken. Husförhörslängderna ersattes på 1890-talet av församlingsböcker med i stort samma information.  

Startår för kyrkböcker i Tiveden med omgivningar

Socken

Födelse-böcker

Vigsel-böcker

Död-böcker

Flytt-längder

Husförhörs-längder

Amnehärad

1683

1684

1683

1765

1735

Askersunds land

1653

1653

1653

1826

1789

Askersunds stad

1684

1684

1684

1822

1756

Beateberg

1688

1688

1688

1623

1778

Bällefors

1688

1688

1688

1623

1777

Finnerödja

1688

1725

1695

1801

1793

Fredsberg

1745

1745

1745

1764

1813

Halna

1689

1689

1689

1703

1782

Hammar

1661

1657

1657

1826

1791

Hova

1688

1694

1694

1776

1793

Lerbäck

1716

1821

1801

1821

1777

Lyrestad

1625

1626

1625

1677

1837

Mölltorp

1689

1689

1689

1734

1768

Ramundeboda

1736

1736

1736

1776

1767

Ransberg

1689

1689

1689

1689

1746

Snavlunda

1689

1689

1689

1825

1769

Södra Råda

1685

1685

1693

1825

1736

Tived

1848

1848

1848

1848

1847

Undenäs

1689

1689

1689

1703

1782

Älgarås

1688

1699

1688

1824

1793

Det finns en hel del luckor och skadade sidor i det bevarade materialet från den kyrkliga folkbokföringen. Särskilt stora luckor finns i flyttlängderna. Felskrivningar är inte ovanliga, t ex i samband med att personer flyttar mellan socknar. Variationen är stor också beträffande utformning, noggrannhet och innehåll i de olika kyrkböckerna både mellan socknarna och under olika tider. Allt är handskrivet och ibland kladdigt och svårläst.

Bild: Utdrag ur Undenäs kyrkbok, döda 1689 Olof i Spåndalen. Han kallades ofta Olof Andersson Finne.

Kyrkböckerna, anteckningarna och husförhörslängderna utgör en ovärderlig källa för släktforskare. Kyrkböcker saknas dock för den tid, då finninvandringen ägde rum i Tiveden. Före kyrkböckerna är domböcker och mantalslängder viktiga, men ofta ofullständiga källor för att finna information om gårdar och släkter av finskt ursprung. I domböckerna nämns ofta misstänkta gärningsmän och brottsoffer i brottsmål och de olika parterna i tvistemål. Ofta nämns också vittnen eller andra särskilt tilltalade i målen. Av särskilt intresse kan då vara löftesmän, som ställde upp i rätten för att stödja den anklagade.

Med hjälp av kyrkböckerna kan det sedan vara möjligt att följa släkterna och att hitta samband mellan de olika släkterna och gårdarna. Sammanhållningen, traditionerna och språket var säkert av stor betydelse för de finska invandrarna och fortlevde ofta i många generationer.

Kyrkan svarade för folkbokföringen fram till år 1991, då skatteverket tog över.