Utdrag ur Finnboken sid 47-49

Morgonstjärneupproret

Svaret på drottning Kristinas patent, plakat och resolutioner kom som ett brev på posten och från henne själv i februari 1653. Det löd:

"Fyra finnar, som äro bröder, och hålla till Uti Askersund Tiweg, en af dem är knecht, have sigh med någre, som ifrån Wermeland komne äre, och flere som bo der på Tiwe­gen af Torpare Conjugerat, at de till en temlig stor hop komne äre, hava begynt att gå ifrån den ene gården till den andre och utkört allmogen med sig, sättiandes Bössan på brys­tit, att der de icke wille godwilleligen medgå, wille de skiuta dem ihjel, och hawa så widt bracht, att de 10-12 bönder hawa fått med sig; wilke sedan de sin Lägenhet sedt hawa, äre från dem rymbde och giwit till känna neder i Landsbygden; war af hele Sund­bo härad med Lerbäck och Wiby sokn äre opreste och sökt at fördämpa dem, och så wida bracht alleredo, att de samme bröder af dem till fånga bekommit hawa. Deras föregiwande och opsåt hawer warit, det de wille gå in på Adelens sätesgårdar att utrota dem, med mera galenskap de sig inbillat hawa, som brewet innehåller. En af dem som fången är, bor uti ett Torp, heter Holmen, och är ett af de Torp, som Anders Hindersson Boij af hen:^s Kongl. Mtt köpt hawer, och ligger mitt emellan Markebäcks bruk och hamrarna på Tiwegen i Lassåhn, som be:^te Anders Hindersson Boij oprättat hawer".[1]

                      Finnarna var bröderna Anders i Holmen, Olof i Älgåsen samt Hindrich och Nils Mårten­söner i Spjuthult, varav den sistnämnde var soldat. Därutöver tillkom Hindrich Mats­son i Gryten, änkan i Långsjö, Mats Mårtensson i Håland samt Daniel Smålänning. Av de senare bör man kunna förutsätta, att även Hindrich, änkan och Mats var finnar, även om detta inte direkt framgår av handlingarna i målet. Ingenstans framgår för övrigt, att förstnämnda bröder var finnar, mer än i ovan nämnda brev. Detta brev hade från Anthon Boij i Lassåna via dennes fader i Stock­holm kommit drottningen tillhanda. Ändå fanns redovisade personer såväl i kyrko­hand­lingar som i mantals­läng­der. Detta visar än en gång att Tivedens finnar i officiella hand­lingar normalt skrevs utan finnepitet. De betraktades i dessa sammanhang helt enkelt som svenskar, vilket de också var. Ej heller fanns anledning att utmärka någon som finne, när alla eller nästan alla i omgivningen hade samma etniska bakgrund.

                      Kartskiss över i Morgonstjärneupproret angivna orter. Tecknad av Sofia Winroth.

                      Orternas läge framgår av kartskiss. Enligt denna låg samtliga boplatser nära gränsen mot Ramundeboda och Finnerödja och på den skogstrakt, som bruksägaren Anders Hindrichs­son Boij inhandlat av kronan året före den tragiska händelsen. Orterna låg även nära Hägg­hem­met och Hindrichstorp eller Tivedstorp, vilka togs upp av Kavle­brofinnarna från Finnerödja. Här fanns även Finntorp, Holmsjötorp, L. Kampe­torp, Kråkvatt­net, Sig­fridstorp, Skyttatorp och Stora Ykullen med flera andra säkra finn­hem­man. Området är beläget ovan den marina gränsen, 150 möh, ödsligt och svedje­bruks­betonat. Den­na del av Tiveden kan på drottning Kristinas tid förutsättas ha varit en enda stor finnbosättning.

                      Drottning Kristina, 26 år gammal och med de finska böndernas klubbekrig i friskt min­ne, kände antagligen tronen darra inför detta lömska finska påhopp på adel och kungamakt. Fylld av oro över utvecklingen inom områden relativt tätt bebodda av svedje­finnar i Värmland och på Tiveden, förebrådde hon landshöv­ding Chris­ter Bonde i Örebro, som till synes stilla­tig­an­de åsett det förfärliga utan att ingripa, med inte mindre än fyra brev 23/2 - 10/3. Hon hade i dessa svårt att föreställa sig, att enkla finntorpare på de stora skogarna av egen drift skulle kunna ge sig in på företag av Engel­brekts kaliber. De måste väl rimligen ha någon eller några gyn­nare i bakgrunden som egentliga anstif­ta­re. När finnarna, vars antal uppgick till 10 à 12 personer, prak­tiskt taget omedel­bart infångades av folk på trakten, lugnade hon dock ner sig och tog sig an det administ­rativa, nämligen hur de fattiga skogstorparna effektivast och på mest av­skräckande sätt skulle kunna avstraffas.

                      Många finnar i bergslagen hade, när denna händelse inträffade, under lång tid på grund av statsmaktens prioritering av bruks­näringen jagats av bruksförvaltare och bruks­­patroner. På Tiveden hade Anders Boij varit verksam sedan år 1638. Kårbergs bruk privilegierades detta år och Snavlunda masugn det därpå följande. Lassåna privile­gi­­e­­ra­des 1642 och Markebäcks mas­ugn 1644. År 1642 erhöll Boij en första omgång hemman som bergs­frälse, vilken år 1647 följ­des av en skogs­trakt mellan Lassåna och Mun­ka­stigen kallad "Bygge­­marken". Året före uppro­­ret fick han därut­över drott­ning­ens till­stånd, att som frälse få köpa 52 hemman kronoskog omfatt­ande ej mindre än 33 mantal. I denna grupp ingick de hemman, vars finnar så högljutt protesterade mot vad de betraktade som över­grepp mot gammal tradition och tidigare överens­kom­melser. Märk­ligt var även att två av de hemman, som berördes, nämligen Holmen och Spjut­hult, hade angivits utan brukare i Boijs köpe­brev. Övriga 50 hemman angavs med brukare. En tänkbar anledning till detta kan ha varit, att Anders Boij i samband med köpet kommit på kant med dessa brukare och ämnat avhysa dem från deras hemman. Helt oprovocerat gick de troligtvis inte till angrepp mot överheten.

                      Att det ofta gick hett till vid möten mellan brukens representanter och folket på skogarna vittnar domböckerna om. Anders Boijs son Anthon, som var den som på plats skötte affärer och kontakter för det Boijska imperiet, vilket med tiden kom att omfatta inte mind­re än sex masugnar och nio stångjärnshamrar, kom emellanåt hem blåslagen. Efteråt mötte han sina vedersakare och kontrahenter vid tingen.

                      Nu var finntorparnas frustration över landets ledning och brukspatroner, som berövat dem svedjan, finnrågen och rovorna, troligtvis inte enda anled­ning till det in­träffade. Härtill bi­drog även krigen, vilka hårt frestade på torpar­­­nas krafter och i vilka mången familjeförsörjare och finnson gått förlorad. Till detta kom miss­­­växterna, som innebar stora svårigheter för för­sörjning och förmågan att över­leva även för de hem­ma­varande. Åren 1650 och 1651 var svåra missväxtår. Även år 1652 blev skörden dålig.[2]

                      Kalabaliken på Tiveden, som drottning Kristina först betecknade som uppror, ändrades senare av henne till upploppet, när hon efter korrespondensen med Bonde fått dess ringa om­fatt­ning klar för sig. I litteraturen har det dock fått be­näm­ningen "Morgon­stjär­ne­upp­ro­ret". Detta sammanhänger med att Kristina, i ett av breven till lands­höv­­dingen med anspelning på kriget i Finland, kallade anstiftarna för "klubb­­­herrar". Morgon­stjärnan var en i detta krig av bönderna använd spik­be­sla­gen strids­klubba.

                      Avslutningsvis återvänder vi till det sista brevet i detta mål från drottning Kristina till Chris­ter Bonde i Örebro. Det var daterat den 30 mars 1653 och avslutades på följande sätt:

"Vi .... se och förnimma, vilka som ha varit rätta roten och upphovet till det skedde upplop­pet der nere, och vilka som vår Commissorial rätt och nemden göra mindre brotts­liga och endels befria. Varför, så vida execu­tionen för detta vårt brevs ankomst icke vore skett på Anders Mårtenson, Hindrich Mårtenson och Daniel Smålänning, som är dömda till Stegel och klubbebråkande och der nere Justificeras skola, så låt där med fort­fara utan någon förhalan. Och Hindrich Matson vid Askersund hals­hug­gas alle­nast efter domens innehåll. De andra ynglingar anlang­ande, Neml: Matz Jacob­son, Jöns Pärson, Thomas Pärson, Erich Mårtenson och Pelle Jacobson, förme­delst deras Mo­ders Enkians i Långsiö och de andre skielmars hot, trug och undsägelser äre tvungna och för­förda att rotera sig med de föreskrevne; de vill vi för denna gång ha pardo­ne­rat, Eder befallandes att I efter föregången skarp och allvarsam förmaning och åtvarning att här efter vakta sig för slik oråd, ställa dem på fria fötter igen, var hem till sitt. Såsom och efter pigan Anna Mårtensdotter, Bengt i Klippan, Lille Håkan sko­ma­kare och Fält­wä­­be­­­ln i Ransak­ningen alldeles obrottslige finnas, och likwäl med själva banemännen äre fängs­lige tagne, och nu uti häkte sittia, så skola och de strax lös givas och hemför­lovas. Sedan som Matz Mårtenson i Håland och berörde Enkian i Långsiö äre nu på flyktige fötter, och han Matz Mårt­en­son befinnes ha varit en ibland de störste bane­männen till upplop­pet och hon Enkian den samma som med hot och undsägelse har trugat tvenne sina söner att löpa med de upproriske, och där igenom icke mindre än de andre förverkat liv och gods. Derföre skole I och med all flit låta slå efter dem, och i fall de ingenstäds fång­as kunde, då å våra vägnar deklarera dem bägge helt fågel­fria för alle man. Konfiske­ran­des deras fasta egendom under Oss och Cronan, men lösörena där några efter dem finnas kunde, till närmaste hospital utdela."[3]

                      Av drottningens brev får vi veta en del om hennes syn på upploppet och de till detta skyldiga. Samtidigt vill hon visa sig som en nådig härskarinna och efterskänka delar av straffen, vilket kanske skulle återställa en del av förtroendet för överheten hos den finska folk­­­­gruppen. Nåde­inst­ru­men­­tet var en viktig sträng i detta skåde­spel.

                      Straffen för de berörda blev hårda och i avskräckningssyfte fördelade över lan­det. Anders Mårtensson rådbråkades och steglades, det vill säga, att hans armar och ben slogs sönder innan han halshöggs, kroppen parterades, delarna fästes på ett hjul på en påle, fria för fågel och vindar och huvudet sattes på en påle. Denna förrättning skedde för hans del i Örebro. Olof och Nils Mårtenssöner rådbråkades och steglades till skåde­lystna stock­hol­­m­ares för­nö­jel­se. Hind­rich i Spjuthult rådbråkades och steglades vid Sanne stubbe på Tiveden. Hindrich Matsson fick ett lindrigare straff. Han enbart hals­höggs i Askersund. Även Daniel Smålänning var dömd till rådbråkning och stegling, men var den förrättningen skedde framgår inte av materialet.[4] Ej heller får vi klarhet i om eller hur Mats Mårt­en­son och änkan fick sina straff. Enligt Kristinas brev var råd­bråkning och stegling rätt straff även för dessa båda.

                      Att jäsningen hos folket på Tiveden fortsatte och att detta inte blev helt kuvat av de hårda domarna framgår av ett protokoll från ett ting i Sundbo härad år 1666, vari kan läsas, att oroligheterna var ....

                      "värre på denna orten nu, än som det var år 1653 det Gud allsmäktig avvände".

                      Konflikten mellan brukspatroner och nybyggare var då inte ett av­slu­tat kapitel.

                      Att bygdens nybyggare denna tid ofta var av annat virke än bolbyarnas folk, fram­går även i övrigt av domböckerna. Livet i ödemark och glesbygd var av annan karak­tär än det av lag, byordning och kyrka strängt reglerade livet i gamla bondbyar, som i många fall fungerat sedan landskapslagarnas tid. Nybyg­ga­rens liv var hårt och han tog sig ofta den rätt han ansåg sig behöva. När hungern stod för dörren och mat saknades på bordet åt barnen, skaffade han fram födan på de sätt som stod till buds. Mer ofta än andra var han inblandad i våldsdåd. Kanske hade knekt­utskrivningar, ofta av finnar, med därav föl­jan­de liv på Europas slagfält sin del i detta. Nävrätt, tjuvjakt och stöl­der blev ofta en rela­tivt naturlig del av tillvaron, när maten tröt. Fogdar, länsmän och andra myndighets­represen­tan­ter sågs som fiender, vilka det gällde att hålla sig undan så länge som möjligt. Exempel på detta kan vara det upp­lopp under drottning Kristi­nas regering, som refererats ovan, men också det uppror i Binneberg år 1710, då Vadsbo härads allmoge mitt under brin­nan­de krig trotsade kung­lig befallning och vägrade "gå man ur huse" till Skåne. Även i det fallet var finnar aktiva.