Rundresa i Morgonstjärneupprorets spår.

Onsdagen den 22 augusti samlades Anders, Lisbeth, Yvonne, Anita, Gunnel och Lena vid Revelns Camping vid Östra Laxsjön. Vi skulle besöka några gårdar i Askersunds socken där vi funnit att här har det bott finnar en gång. Detta visste vi genom historien om Morgonstjärneupproret på drottning Kristinas tid. Första anhalt var Spjuthult där vi möttes av Lilly som höll fint på gårdstunet. Vi blev väl mottagna och Lilly berättade om tidigare hus som funnits på gården. I ladugårdsdörren kikade kattungarna fram. Här hade 4 generation bott, den senaste med anknytning till gården var Lillys bortgångne make.

     Vi vände åter till den slingriga 205:an och fortsatte en bit till. Tog av till höger vid skylten Hållet. Med två bilar körde vi sakta uppför backen. Besöker man gamla finngårdar, ja då bär det oftast av uppför. I Hållet fanns ett par gårdsbebyggelser. Vi stannade vi den första och det dröjde inte många minuter innan gårdens ägare Kjell dök upp. Markerna hölls öppna av betande får. Sjön skymtade en bit bort mellan björkar och granar. Det bästa av allt, här fanns resterna av en rökugn i hagen lite längre bort. Med Lena i spetsen travade hela sällskapet dit. Det funderades hit och dit om vad det kunde ha varit för byggnad.

 
Gammal väg   Rester av rökugn

     Vi fortsatte uppför åsen till den äldsta gården. Först gick vi en bit på en gammal väg. Den lär ska gå först till Älgåsen, en av de andra gårdarna som var inblandade i Morgonstjärneupproret, och sen vidare till bygderna i Snavlunda-Tiven. På tillbakavägen stötte vi på husägaren som ägt gården sedan början av 1970-talet. Han berättade lite av det han kände till om gården och bjöd på vindruvor. Där fanns gamla välvårdade hus med stora vårdträd. En bod var riktigt gammal, troligtvis från sent 1700-tal. Det var så fint där uppe på åsen där det växte vildaplar på många ställen. Det var en generös och mild natur med många slags lövträd. Fåren hade betat överallt. Många odlingsrösen och stenmurar förhöjde känslan av gamla marker.

 
Älgåsen    Gammal bod 

   Efter en matrast nere vid Laxsjökanten for vi vidare mot nästa ställe. Det blev Älgåsen. Hade vi tagit den gamla fornvägen hade det varit nära men nu fick vi ta en omväg som kändes lång Den var kantad av sly och hjulspåren var djupa. Vi hittade en skylt som berättade att Folke Karlsson var den sist fast boende där. 1956 gav han upp och flyttade – Domänverket planterade granar på åkrarna och resten fick förfalla. Det står anlagt 1560 men det är troligare 1650 några år före upproret. Troligen Olof Mårtensson.

     Det gamla torpet verkar stå öde men någon har tagit över och verkar bry sig om det. Man har lagt nytt tak på stugan som såg ut att vara byggd på 1900-talet. Tomten och uthusen får väl tas om hand senare. I skogskanten växte det gamla krusbärsbuskar. En stor lind vittnade om gångna bättre tider. Mycket arbete återstår ändå för att återta trevnaden på denna plats. (Anita gick hem och letade bland Lantmäteriets häradsekonomiska kartor och där fanns Älgåsen från 1780-talet.

     Där kan man se hur husen och åkrarna en gång legat. Det har varit ett ganska litet torp men säkert ändå haft bärighet för en familj.

     Sista platsen för dagen var Joristorp i Ramundeboda socken. Namnet vittnar om att det varit en finnbosättning. Huset och tomten var ganska välskött men tyvärr ser man tydligt Domänverkets snåla avstyckning som gör att skogen och sly kryper när inpå. Vi funderade på vem den nuvarande trädgårdsintresse ägaren var? Här hade någon planterat bokar och här och var växte parkslide bland lövträdsdungen där det fanns husgrunder. Framför boningshuset fanns ett litet äppelträd och andra typiska torpväxter

     På vägen därifrån valde vi en annan väg norrut. Där möttes vi av nya större skogsvägar fram till kommande vindkraftspark på Laxåskogen. De här djupa skogarna som en gång befolkades av finnar från vårt grannland kommer att ge en annan energi än den som utfördes med hand och yxa.

     Ingen av de personerna på platserna vi besökte hade hört talas om Morgonstjärneupproret. Det känns som om vi har en uppgift i att föra historien vidare.