Tivedens finska historia
Lena Gribing
Invandringen av östfinnar började i Tivedens norra del mellan
sjöarna Skagern och Unden. Det skedde ungefär
samtidigt med den finska bosättningen i
Karlskogatrakten. Med all sannolikhet har
inflyttningen ägt rum som en följd av Hertig Karls
kolonisationsplaner för de stora skogsområdena
mellan Närke, Värmland och Västergötland[1].
Ett stort problem för
myndigheterna var att krig och konflikter med bland
annat Ryssland och Danmark skattade hårt på traktens
manliga befolkning. Det kan avläsas i
fogderäkenskapernas redovisningar av ödehemman efter
mitten av 1500-talet i Vadsbo härad, norra
Västergötland. Åren 1581-99 var antalet ödehemman
färre än under både föregående och efterföljande
perioder. Samtidigt hade Finlands befolkning lidit
av ännu större förödelse än svenskarna. Man hade
stora problem med överbefolkning i relation till
antalet hemman.
Folket led av fattigdom och övervåld från
myndigheter i form av skatter, påbud och
krigsutskrivningar. Pest och missväxt var
ytterligare faror. Någon större påverkan för att
åstadkomma en överflyttning av nybyggare från
Finland till Sverige behövdes antagligen inte. Många
var ju tvungna att söka nya platser att leva på.
Hertig Karl medverkade till att ett stort antal
finnar kunde finna bättre levnadsförhållanden i
Sverige. Dessa utgjorde en utmärkt
arbetskraftsreserv som snabbt kunde skapa sig själva
och andra försörjning genom att röja, svedja och
odla sin givande råg och sin boskapshantering.
Under de första åren av 1580-talet var inflyttningen på det norra
Tivedsområdet synnerligen stor. Man har trott att
den största delen av befolkningen i hela den här
trakten var svenskar. Emellertid talar många fakta
för att inflyttningen av savolaxare varit avsevärt
större än de enstaka bosättare som speciellt
betecknas som finska. Allt eftersom forskningen
framskrider genom fritidsforskares intresse för
släkthistoria framkommer tydligare att man gifte sig
inom sin egen befolkningsgrupp. Man ser där tydliga
mönster, vilket måste tydas så att man hade samma
språk och kultur. Det går även att läsa ut en del
genom det namnskick som förekom inom dessa grupper.
Man använder namn som är typiska och gemensamma för
alla finninvandringsområden.
En del av dessa tidiga bebyggare
har epitetet "finne" och sitt förnamn. Sällan
förekommer patronymikon och aldrig deras finska
släktnamn.
Det kan utläsas av längder och
räkenskaper att folkmängden sjönk drastiskt under
sent 1500-tal och tidigt 1600-tal. Svår pest härjade
i flera omgångar, männen blev uttagna i krigstjänst
och återkom inte. Stora truppförband drog gång på
gång genom bygden och försåg sig med allt vad de
ansåg sig behöva.
Trots alla svårigheter ökade
befolkningen kontinuerligt. Öde gårdar övertogs av
nya bosättare och nya gårdar "togs upp från
stubben". Under 1590-talet och början av följande
århundrade växte bebyggelsen
i Finnerödjatrakten och befolkningen ökade
kraftigt.
Invandringsförloppet
De säkraste beläggen för att det
var finnar som befolkade och till stor del bröt upp
ny mark ur de stora Tivedsskogarna finns i de
handlingar som upprättades då finnarna fick så
kallade "stubbarättsbrev" alltså rätt att odla och
bruka mark.
Första gruppen invandrare kom åren
1580-85. Följande gårdar fick då nya brukare eller
brukare med stubbarätt.
Backen
(Backgården), Backerud, Björkulla, Boterud,
Brunterud, Bråten Finnerödja, Hallan, Korsbäcken,
Kyrkhävden, Finnefallet, Fem Paradisgårdar,
Torpaskog, Tivedsbron och Vallsjön i Hova (Finnerödja ingår) och Älgarås socknar.
Grönehög och
Hovmanstorp i Lyrestads
socken.
Varsundet,
Agnsundet, Hemmingsrud och Knecktetorpet i Amnehärad socken
Marviken och Aråstorp i Södra Råda. socken.
Dessa gårdar finns i flertalet
fall införda i Jordeboken för skattläggning från och
med 1587.
En andra inflyttningsvåg följde ca
1593 med röjande och odlande finnar. Här nämns:
Barrud,
Eriksbacken, Humletorp, Högebron, Högesten,
Högshult, Kavelbron, Korterud, Kroksjöhult,
Kvarntorp (vid Torpeskoga), Latorp eller Laggåsen,
Lindhult, Nockerud, Noltorp,
Näbben,
Orrekullen, Posseborgan, Reserud, Skaterud, Åsen, Ön
och Bäserud i Hova och Älgarås socknar.
Boåsen, Kullerud, Kåhult och Siggarud, i Lyrestad, Björkerud,
Brötetorpet, Råglanda, Sanden , Storön, Ålön och
Ålösund i Amnehärad.
Dessa hemman flöt in i
räkenskaperna år 1601. Båda dessa grupper har en
klar koppling till det finska inbördeskriget.
Det tredje steget i detta förlopp
är mer splittrat men ett avsnitt avslöjas via ett
utdrag ur Göta Hovrätts protokoll den 10 oktober
1631 då ett antal stubbarättshemman överförs till
skattehemman.
I Hova socken: Peder i Sjötorph, Mathesatorp (= Anderstorp), Anders i Ekebacken, Jöns
i Nyborg, Jöns i Hävffderna, Lars i Hökensååsen
(=Högsåsen), Eskill i Rananghann (= Ranängen),
Slättebo kierr.
I Amnehärad:
Björn Månsson i Måssatorpet, Anders Jonsson i Lundh, Joen i Åållsundha,
Måns i Haddoönn, Per i Udderbäcken
Spridningsområde
Finnbebyggelsen mellan sjöarna
Skagern och Unden bildade även spridningsområde för
finnarnas erövring av mark österut mot Undenäs
socken. Under 1600-talets första decennier, bredde
bosättningarna ut sig inåt skogarna. Torp och byar
anlades på finskt odlingssätt med svedjebrukets
hjälp. Under senare delen av 1600-talet nådde
finnarna ända fram till Vätterns strand. I den här
karga delen av Tiveden upptogs bosättningar, såsom
Kråkvattnet,
Ykullen, Skyttatorp, Finnematstorp, Trösslingstorp,
Tivedstorp (eller Hindrikstorp), Spåndalen,
Humlegårdsliden, Diäknatorpet, Bengtstorp, med
flera.
Det finns exempel på långväga
släktförbindelser med "tivedsfinnarna".
På 1640-talet ledde släktförbindelser till finnar i Rämmen i
Värmland. Släktskap fanns även med finnar i
Södermanland och i finnskogen i Älgå socken väster
om Arvika. Utanför Arvika hade en finne vid namn
Krut Måns brorsbarn på Tiveden.
Kavelbron i Finnerödja upptogs med
hertig Karls nedsättningsbrev daterat den 22/4 1597
av finnen Hindrik Andersson. Hindrik hade tre söner:
Carl, Simon och Hindrik samt en dotter. Carl kom
till Skallebo (nu Undevi), Simon bosatte sig i
Hägghemmet och Hindrik upptog Hindrikstorp (nu
Tivedstorp). Alla tre ställena ligger i Tiveds
"socken" ca 3-4 mil från Kavelbron. Hindrik
Andersson omkom hos sonen Carl genom fall från en
klippa. Hindriks dotter gifte sig med finnen Hindrik
Hindriksson. De bodde antagligen på Kavelbron fram
till 1629 då de blev förpassade till Ingermanland på
grund av att Hindrik gått i borgen för sonen Johan
som dömts för olaga älg- och rådjursjakt. Johan blev
sedan 1638 dödsdömd för att ha varit delaktig i ett
rånmord på en borgare från Borås som var på resa
genom Tiveden. Johans huvud blev satt till allmän
beskådan på en påle vid Hova bro.
Jöns Hindriksson Trössling,
omnämnd som soldat på 1680-talet, upptog och gav
namn åt Trösslingstorp. Namnet Trössling är inte ett
finskt namn men är möjligen hans knektnamn och har
säkert samband med finnbyn Trösslingen på skogen
väster om sjön Toften i Närke. Byn är samtida med
den äldre invandringen på Tiveden.
I vissa fall måste man dock ifrågasätta, om finnen verkligen
upptagit sin gård av skogroten. Ibland är det klart
att så inte varit fallet, då finnen bebodde en gård
som bevisligen var äldre än finninvandringen på
Tiveden. Gårdsnamnet och övriga omständigheter kan
ibland avslöja att gården upptagits på nytt efter
ödelämnande eller dylikt. För övrigt är det ofta
mycket svårt att även med hjälp av arkivaliska
handlingar synliggöra uppkomsten av finnbosättningar
på Tiveden. Särskilt gäller det för området öster om
Unden. De arkivaliska uppgifterna är generellt
mycket sena, därtill ofta ofullständiga och föga
upplysande. Den typiskt skogsfinska anläggningen av
gården och en folklig tradition är ofta förhållanden
som kan bidra till bedömningen.
Protokollen från jordrannsakningen år 1684 är mycket viktiga
dokument för forskningen om traktens tidigaste
finnbosättning. Det gäller nybyggenas laga tillkomst
och tingsprotokoll från 1686 med anledning av Karl
XI:s reduktion. I dessa dokument uppges
Bengtstorp,
Djäknatorpet,
Ekeberget, Humlegårdsliden, Spåndalen och
möjligen även
Hulan vara upptagna av finnar. Gårdarna har
tillkommit före eller på 1620-talet förutom
Ekeberget,
som anges vara ett tjugotal år yngre. Vidare är
Skyttatorp,
Kråkvattnet och Ykullen helt säkra och viktiga
finnbebyggelser, även om inga exakta uppgifter finns
beträffande den första bosättningen.
Skyttatorp
anges vara anlagt på 1620-talet, medan
Kråkvattnet
och Ykullen uppges härstamma från tiden omkring
1640.
Ur domstolsprotokoll
Sigfrid Eskilsson i Kyrkhävden
blev 1640 anklagad för tvegifte. Malin Eriksdotter i
Rautalamby i Finland uppger att han övergivit henne
och tre små barn. Hon kom från Finland och hade med
sig ett brev från prästen Paulus Mathiae i
Rautalampi. Där framgår att kolaren Sigfrid från
Häräntarpellbij varit gift med Malin i sex år. Hans
andra hustru Malin Bertelsdotter och hennes
föräldrar var alldeles ovetande om att Sigfrid var
gift på grund av den vittnesförsäkring som några
finnar från skogen i Värmland gjort. Dessa finnar
var Lasse Hindriksson och hans svärfader Philippus
och Hindrik Hindriksson. Landshövdingen i Värmland
skulle upplysas om detta falska vittnesmål och de
tre skulle tingföras. Sigfrid klarade sig undan på
något sätt. Hans första hustru bönföll om hans liv.
Hon begärde honom inte längre och meddelade att hon
tänkte klara sig själv varmed hon gav sig tillbaka
till Finland
Anders Olofsson "finne" från
Kvarntorp fick stubbarättsbrev 1597. Han hade då
börjat röja sitt hemman tre år tidigare och fick
skattefrihet till år 1600. Röjning och uppbyggnad av
hemmanet gick raskt. Av boskapslängder 1620 framgår
att han då disponerade 2 hästar, 2 stutar, 2 tjurar,
9 kor, 3 kvigor, 10 getter 2 risbitare, 8 får och 4
svin. Utsädet var på åker 2 tunnor och på svedjefall
4 skäppor. Påföljande år hade besättningen ökat med
13 djur. Men vägen dit hade inte varit helt
problemfri. 1609 anklagades Anders för att ha dräpt
Sule Larsson i Eriksbacken. De skulle gå till kyrkan
men hade suttit och druckit och blev då osams. Sule
blev knivstucken till döds. Anders blev förd till
Mariestads fängelse. Senare kom målet att
underställas Konungen. Antagligen blev Anders
frikänd. Handlingarna från det senare målet är inte
funna.
Nutid
Än idag erinrar ortnamnen
Finnefallet och Finnerödja om finnarnas
kolonisation. Få minnen av det finska levnadssättet
har emellertid bevarats till vår tid. Det beror
säkert på läget vid den gamla genomfartsleden mellan
västgötabygderna och de centrala svealandskapen.
Byggnader som eventuellt skulle kunnat ha
finnanknytning är för länge sedan borta. Mycket revs
under andra världskriget och såldes som ved till
städernas befolkning. Något har gått till kolmilor
och en del har rivits i rent oförstånd. Det som kan
påminna om gamla tider är möjligen de små ängslador
och badstugor som finns på en del gårdar. I det mer
avsides belägna området mellan Unden och Vättern har
förhållandena varit annorlunda. Gårdar och byar har
först i sen tid blivit mer lättåtkomliga genom
landsvägar och vägar för virkestransporter. Härmed
har många drag ur den finska kulturmiljön kunnat
leva kvar. Detta märks i den materiella kulturen och
arbetslivet, där svedjebruket på sina håll har
bedrivits ända fram till 1860-talet. I sedvänjor och
en traditionsskatt av sägner och folktro har länge
finska kulturspår överlevt liksom även traditioner
kring invandringen på Tiveden. Finska namn på mindre
sjöar och tjärnar minner också om bygdens tidigare
öden. Några av dessa namn är Hinlamp, Korplamp,
Mostalamp och Tarvaslamp.
Källor:
Broberg Richard: Finsk
invandring till mellersta Sverige
Lidman Hans: Munkakliv
Bertil
Kjelldorff har bistått med uppgifter ur
Landskapshandlingar: Södermanland 1580, nr 18,
Värmland: Visnums härad 1540-1640, Västergötland:
Amnehärad. Lyrestad, Hova med Finnerödja samt
Älgarås 1540-1640, Boskapslängder 1620-21,
jordeböcker, tiondelängder samt hjonelagsregister
ingående i landskapshandlingarna
Åter till
början!
|
