Tivedens finska historia

Lena Gribing

 

Invandringen av östfinnar började i Tivedens norra del mellan sjöarna Skagern och Unden. Det skedde ungefär samtidigt med den finska bosättningen i Karlskogatrakten. Med all sannolikhet har inflyttningen ägt rum som en följd av Hertig Karls kolonisationsplaner för de stora skogsområdena mellan Närke, Värmland och Västergötland[1].

Ett stort problem för myndigheterna var att krig och konflikter med bland annat Ryssland och Danmark skattade hårt på traktens manliga befolkning. Det kan avläsas i fogderäkenskapernas redovisningar av ödehemman efter mitten av 1500-talet i Vadsbo härad, norra Västergötland. Åren 1581-99 var antalet ödehemman färre än under både föregående och efterföljande perioder. Samtidigt hade Finlands befolkning lidit av ännu större förödelse än svenskarna. Man hade stora problem med överbefolkning i relation till antalet hemman. Folket led av fattigdom och övervåld från myndigheter i form av skatter, påbud och krigsutskrivningar. Pest och missväxt var ytterligare faror. Någon större påverkan för att åstadkomma en överflyttning av nybyggare från Finland till Sverige behövdes antagligen inte. Många var ju tvungna att söka nya platser att leva på. Hertig Karl medverkade till att ett stort antal finnar kunde finna bättre levnadsförhållanden i Sverige. Dessa utgjorde en utmärkt arbetskraftsreserv som snabbt kunde skapa sig själva och andra försörjning genom att röja, svedja och odla sin givande råg och sin boskapshantering.

Under de första åren av 1580-talet var inflyttningen på det norra Tivedsområdet synnerligen stor. Man har trott att den största delen av befolkningen i hela den här trakten var svenskar. Emellertid talar många fakta för att inflyttningen av savolaxare varit avsevärt större än de enstaka bosättare som speciellt betecknas som finska. Allt eftersom forskningen framskrider genom fritidsforskares intresse för släkthistoria framkommer tydligare att man gifte sig inom sin egen befolkningsgrupp. Man ser där tydliga mönster, vilket måste tydas så att man hade samma språk och kultur. Det går även att läsa ut en del genom det namnskick som förekom inom dessa grupper. Man använder namn som är typiska och gemensamma för alla finninvandringsområden.

En del av dessa tidiga bebyggare har epitetet "finne" och sitt förnamn. Sällan förekommer patronymikon och aldrig deras finska släktnamn.

Det kan utläsas av längder och räkenskaper att folkmängden sjönk drastiskt under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal. Svår pest härjade i flera omgångar, männen blev uttagna i krigstjänst och återkom inte. Stora truppförband drog gång på gång genom bygden och försåg sig med allt vad de ansåg sig behöva.

Trots alla svårigheter ökade befolkningen kontinuerligt. Öde gårdar övertogs av nya bosättare och nya gårdar "togs upp från stubben". Under 1590-talet och början av följande århundrade växte bebyggelsen i Finnerödjatrakten och befolkningen ökade kraftigt.

Invandringsförloppet

De säkraste beläggen för att det var finnar som befolkade och till stor del bröt upp ny mark ur de stora Tivedsskogarna finns i de handlingar som upprättades då finnarna fick så kallade "stubbarättsbrev" alltså rätt att odla och bruka mark.

Första gruppen invandrare kom åren 1580-85. Följande gårdar fick då nya brukare eller brukare med stubbarätt.

Backen (Backgården), Backerud, Björkulla, Boterud, Brunterud, Bråten Finnerödja, Hallan, Korsbäcken, Kyrkhävden, Finnefallet, Fem Paradisgårdar, Torpaskog, Tivedsbron och Vallsjön i Hova (Finnerödja ingår) och Älgarås socknar.

Grönehög och Hovmanstorp i Lyrestads socken.

Varsundet, Agnsundet, Hemmingsrud och Knecktetorpet i Amnehärad socken

Marviken och Aråstorp i Södra Råda. socken.

Dessa gårdar finns i flertalet fall införda i Jordeboken för skattläggning från och med 1587.

En andra inflyttningsvåg följde ca 1593 med röjande och odlande finnar. Här nämns:

Barrud, Eriksbacken, Humletorp, Högebron, Högesten, Högshult, Kavelbron, Korterud, Kroksjöhult, Kvarntorp (vid Torpeskoga), Latorp eller Laggåsen, Lindhult, Nockerud, Noltorp, Näbben, Orrekullen, Posseborgan, Reserud, Skaterud, Åsen, Ön och Bäserud i Hova och Älgarås socknar.

Boåsen, Kullerud, Kåhult och Siggarud, i Lyrestad, Björkerud, Brötetorpet, Råglanda, Sanden , Storön, Ålön och Ålösund i Amnehärad. 

Dessa hemman flöt in i räkenskaperna år 1601. Båda dessa grupper har en klar koppling till det finska inbördeskriget.

Det tredje steget i detta förlopp är mer splittrat men ett avsnitt avslöjas via ett utdrag ur Göta Hovrätts protokoll den 10 oktober 1631 då ett antal stubbarättshemman överförs till skattehemman.

I Hova socken: Peder i Sjötorph, Mathesatorp (= Anderstorp), Anders i Ekebacken, Jöns i Nyborg, Jöns i Hävffderna, Lars i Hökensååsen (=Högsåsen), Eskill i Rananghann (= Ranängen), Slättebo kierr.

I Amnehärad: Björn Månsson i Måssatorpet, Anders Jonsson i Lundh, Joen i Åållsundha, Måns i Haddoönn, Per i Udderbäcken

Spridningsområde

Finnbebyggelsen mellan sjöarna Skagern och Unden bildade även spridningsområde för finnarnas erövring av mark österut mot Undenäs socken. Under 1600-talets första decennier, bredde bosättningarna ut sig inåt skogarna. Torp och byar anlades på finskt odlingssätt med svedjebrukets hjälp. Under senare delen av 1600-talet nådde finnarna ända fram till Vätterns strand. I den här karga delen av Tiveden upptogs bosättningar, såsom Kråkvattnet, Ykullen, Skyttatorp, Finnematstorp, Trösslingstorp, Tivedstorp (eller Hindrikstorp), Spåndalen, Humlegårdsliden, Diäknatorpet, Bengtstorp, med flera.

Det finns exempel på långväga släktförbindelser med "tivedsfinnarna". På 1640-talet ledde släktförbindelser till finnar i Rämmen i Värmland. Släktskap fanns även med finnar i Södermanland och i finnskogen i Älgå socken väster om Arvika. Utanför Arvika hade en finne vid namn Krut Måns brorsbarn på Tiveden.

Kavelbron i Finnerödja upptogs med hertig Karls nedsättningsbrev daterat den 22/4 1597 av finnen Hindrik Andersson. Hindrik hade tre söner: Carl, Simon och Hindrik samt en dotter. Carl kom till Skallebo (nu Undevi), Simon bosatte sig i Hägghemmet och Hindrik upptog Hindrikstorp (nu Tivedstorp). Alla tre ställena ligger i Tiveds "socken" ca 3-4 mil från Kavelbron. Hindrik Andersson omkom hos sonen Carl genom fall från en klippa. Hindriks dotter gifte sig med finnen Hindrik Hindriksson. De bodde antagligen på Kavelbron fram till 1629 då de blev förpassade till Ingermanland på grund av att Hindrik gått i borgen för sonen Johan som dömts för olaga älg- och rådjursjakt. Johan blev sedan 1638 dödsdömd för att ha varit delaktig i ett rånmord på en borgare från Borås som var på resa genom Tiveden. Johans huvud blev satt till allmän beskådan på en påle vid Hova bro.

Jöns Hindriksson Trössling, omnämnd som soldat på 1680-talet, upptog och gav namn åt Trösslingstorp. Namnet Trössling är inte ett finskt namn men är möjligen hans knektnamn och har säkert samband med finnbyn Trösslingen på skogen väster om sjön Toften i Närke. Byn är samtida med den äldre invandringen på Tiveden.

I vissa fall måste man dock ifrågasätta, om finnen verkligen upptagit sin gård av skogroten. Ibland är det klart att så inte varit fallet, då finnen bebodde en gård som bevisligen var äldre än finninvandringen på Tiveden. Gårdsnamnet och övriga omständigheter kan ibland avslöja att gården upptagits på nytt efter ödelämnande eller dylikt. För övrigt är det ofta mycket svårt att även med hjälp av arkivaliska handlingar synliggöra uppkomsten av finnbosättningar på Tiveden. Särskilt gäller det för området öster om Unden. De arkivaliska uppgifterna är generellt mycket sena, därtill ofta ofullständiga och föga upplysande. Den typiskt skogsfinska anläggningen av gården och en folklig tradition är ofta förhållanden som kan bidra till bedömningen.

Protokollen från jordrannsakningen år 1684 är mycket viktiga dokument för forskningen om traktens tidigaste finnbosättning. Det gäller nybyggenas laga tillkomst och tingsprotokoll från 1686 med anledning av Karl XI:s reduktion. I dessa dokument uppges Bengtstorp, Djäknatorpet, Ekeberget, Humlegårdsliden, Spåndalen och möjligen även Hulan vara upptagna av finnar. Gårdarna har tillkommit före eller på 1620-talet förutom Ekeberget, som anges vara ett tjugotal år yngre. Vidare är Skyttatorp, Kråkvattnet och Ykullen helt säkra och viktiga finnbebyggelser, även om inga exakta uppgifter finns beträffande den första bosättningen. Skyttatorp anges vara anlagt på 1620-talet, medan Kråkvattnet och Ykullen uppges härstamma från tiden omkring 1640.

Ur domstolsprotokoll

Sigfrid Eskilsson i Kyrkhävden blev 1640 anklagad för tvegifte. Malin Eriksdotter i Rautalamby i Finland uppger att han övergivit henne och tre små barn. Hon kom från Finland och hade med sig ett brev från prästen Paulus Mathiae i Rautalampi. Där framgår att kolaren Sigfrid från Häräntarpellbij varit gift med Malin i sex år. Hans andra hustru Malin Bertelsdotter och hennes föräldrar var alldeles ovetande om att Sigfrid var gift på grund av den vittnesförsäkring som några finnar från skogen i Värmland gjort. Dessa finnar var Lasse Hindriksson och hans svärfader Philippus och Hindrik Hindriksson. Landshövdingen i Värmland skulle upplysas om detta falska vittnesmål och de tre skulle tingföras. Sigfrid klarade sig undan på något sätt. Hans första hustru bönföll om hans liv. Hon begärde honom inte längre och meddelade att hon tänkte klara sig själv varmed hon gav sig tillbaka till Finland

Anders Olofsson "finne" från Kvarntorp fick stubbarättsbrev 1597. Han hade då börjat röja sitt hemman tre år tidigare och fick skattefrihet till år 1600. Röjning och uppbyggnad av hemmanet gick raskt. Av boskapslängder 1620 framgår att han då disponerade 2 hästar, 2 stutar, 2 tjurar, 9 kor, 3 kvigor, 10 getter 2 risbitare, 8 får och 4 svin. Utsädet var på åker 2 tunnor och på svedjefall 4 skäppor. Påföljande år hade besättningen ökat med 13 djur. Men vägen dit hade inte varit helt problemfri. 1609 anklagades Anders för att ha dräpt Sule Larsson i Eriksbacken. De skulle gå till kyrkan men hade suttit och druckit och blev då osams. Sule blev knivstucken till döds. Anders blev förd till Mariestads fängelse. Senare kom målet att underställas Konungen. Antagligen blev Anders frikänd. Handlingarna från det senare målet är inte funna.

Nutid

Än idag erinrar ortnamnen Finnefallet och Finnerödja om finnarnas kolonisation. Få minnen av det finska levnadssättet har emellertid bevarats till vår tid. Det beror säkert på läget vid den gamla genomfartsleden mellan västgötabygderna och de centrala svealandskapen. Byggnader som eventuellt skulle kunnat ha finnanknytning är för länge sedan borta. Mycket revs under andra världskriget och såldes som ved till städernas befolkning. Något har gått till kolmilor och en del har rivits i rent oförstånd. Det som kan påminna om gamla tider är möjligen de små ängslador och badstugor som finns på en del gårdar. I det mer avsides belägna området mellan Unden och Vättern har förhållandena varit annorlunda. Gårdar och byar har först i sen tid blivit mer lättåtkomliga genom landsvägar och vägar för virkestransporter. Härmed har många drag ur den finska kulturmiljön kunnat leva kvar. Detta märks i den materiella kulturen och arbetslivet, där svedjebruket på sina håll har bedrivits ända fram till 1860-talet. I sedvänjor och en traditionsskatt av sägner och folktro har länge finska kulturspår överlevt liksom även traditioner kring invandringen på Tiveden. Finska namn på mindre sjöar och tjärnar minner också om bygdens tidigare öden. Några av dessa namn är Hinlamp, Korplamp, Mostalamp och Tarvaslamp.

 

Källor:

Broberg Richard: Finsk invandring till mellersta Sverige

Lidman Hans: Munkakliv

Bertil Kjelldorff har bistått med uppgifter ur Landskapshandlingar: Södermanland 1580, nr 18, Värmland: Visnums härad 1540-1640, Västergötland: Amnehärad. Lyrestad, Hova med Finnerödja samt Älgarås 1540-1640, Boskapslängder 1620-21, jordeböcker, tiondelängder samt hjonelagsregister ingående i landskapshandlingarna   

Åter till början!