Textila traditioner.

Det svåra i att förstå hur man hade det med "gångkläder" och andra textila föremål är ju att det inte fanns kameror på den gamla goda tiden. Bouppteckningar är nog det närmaste man kan komma men de började ju inte att föras förrän en tid in på 1700-talet. En del uppteckningar är mycket noggrannt uppförda och tar i detalj upp vad personen i fråga hade ägt. Allt från väl slitna strumpor till finaste åktäcke. En del fattiga hade bara en omgång kläder och det var det enda.
Det man behövde tillverkade man själv, ofta av material som man själv odlat eller fött upp. Lin, ull och skinnprodukter var ju det vanliga.  Kanske tog man hjälp av byskräddaren eller byskomakaren men förvånansvärt många kvinnor var duktiga själva. Man hade lärt sig från generation till generation. Man var tvungen att tillverka och laga kläder för att överleva.. Eftersom man gjorde som mor och mormor och alla före dom gjort ändrde sig inte modet så fort. Kanske man fick lite nytänk när det ibland dök upp en Västgötaknalle som förde med sig nýa ideér. Eller kom det inflyttandes någon ny piga från en annan och avlägsen socken.
 
Ull: Fåren och getterna skulle klippas och till det behövdes en bra sax! Den gjorde smeden.
Efter klippning av får och getter sorterades ullen efter vad den skulle användas till. Här gällde det att ha kunskap så att allt kunde tillvaratas på rätt sätt. Skulle det bli till mjukt kläde, slitstark vadmal, stickade strumpor eller varma tröjor? Lång slitstark ull,.sk. täckhår kunde användas till  fisknätsgarn. Så även Tagel efter hästar och kor. Getragg blandades med ull till strumpor. Och så vidare......
Ullen skulle spinnas. I bästa fall med hjälp av en spinnrock men det gick ofta bra med sländor som kunde tas med ut i skogen och användas då man vaktade djur eller annat. Man fick ta reda på all tid.

Lin:
Detta gällde ju även för lin. Det bästa linet användes till finskjortor, lakan och dukar, Det grova till blagarnsskjortor, vardagskläder och säckar. Restprodukter, stickor och bös var bra att strö under djuren eller blanda med lera till väggarnas tätning.
    Till linet behövdes bra frö och säskilda sorter som gav långt lin. Det gällde ju att alltid tänka på att spara frö till nästa säsong eller byta till sig av grannen. Sen måste det skyddas väl under växtperioden så att inte husdjuren kalasade på grödan. Skörden gick till så att man drog upp linet med roten. Bastun var en bra plats att förvara linet i. Kanske det då inte gick så bra att bada bastu i den och namnet blev Linbastu.
     Arbetet med att göra linet till vävgarn är ganska tidsödande och kräver både kunskap och känsla. Det ska först rötas på land eller i vatten tills yttre skalet på strået blir skört och efter tork avlägsnas med en bråka. Sen ska man skäckta och häckla linet med flera olika redskp tills det är så mjukt och fint att spinningen kan ta vid.

Skinn:
Alla skinn efter tama eller vilda djur skulle användas. Det gällde att torka eller salta om de inte kunde tas om hand på en gång. Skinnen var värdefull som bytesvara på marknader så allt kunde inte användas till eget behov. Pälsar med ullsidan innåt och skinnsidan utåt var ett drönplagg. Skinn behövdes till skor och väskor. Remmar och redskap till djuren och hade man en stor skinnfäll kanske gjord av 5-6 fårskinn att breda över familjen en kall vinterkväll kunde man säkert rädda sig från förfrysningar. Däremot inte från löss och ohyra. Då fick man elda upp i rökstugan, lägga fällar och kläder över ugnen och med hjälp av rök ta kål på eländet
..
     
 Gustsfva Jansdotter g. Nilsson född 1842 i Björsgård död 1939 i Hulan, Finnerödja   Klara Eriksdotter f. 1870 i Erislund, Öna
g. Svensson  och död 1939 i Rom, Finnerödja

Åter till Traditioner